Svenska fornminnesföreningens tidskrift/Band 11/Huru vi kunna veta något om Sverige på Moses tid
| ← Svenska Fornminnesföreningens tionde allmänna möte |
|
Om forna takkonstruktioner i några Östgötakyrkor → |
| Del av Svenska fornminnesföreningens tidskrift, elfte bandet, 1902. |
Huru vi kunna veta något om Sverige på Moses tid.
Af
Oscar Montelius.
I en af Götalands större städer höll jag för några år sedan en
föreläsning om lifvet i Sverige på den tid, då Mose lefde, eller med
andra ord på en tid, hvilken ligger ungefär lika långt före som
Luther lefde efter Kristi födelse. Innan föreläsningen började,
frågade mig en af stadens främsta män, huruvida man verkligen kunde
veta något om Sverige så långt tillbaka i tiden. Samma och
liknande frågor hafva äfven många andra gjort mig; än flera hafva
tydligen tviflat på möjligheten och velat fråga något dylikt, ehuru
de ej kommit sig för. Mer än en har, — då jag ej varit tillstädes,
— kategoriskt förklarat, att man inte kan hafva någon kännedom
om förhållandena i vårt land under så aflägsna tider.
Dessa frågor och dessa tvifvel äro mycket naturliga. Vi veta ju, att nära ett årtusende förflutit efter vår tideräknings början, innan på vikingatågens dagar historiens ljus faller öfver våra aflägsna bygder, då vi, såsom vanligt, härmed mena den historia, som endast öser ur skriftliga källor. För de århundraden, som ligga närmast bakom vikingatidens begynnelse, träffär man visserligen hos utländska författare en och annan spridd uppgift om Sverige, och några korta runinskrifter gifva oss en föreställning om språket och om enstaka förhållanden här vid den tiden. Men hvad vi på det viset lära känna är ej mycket, och den tid, som på det sättet sparsamt belyses, går ej långt tillbaka. Runorna, Nordens äldsta skrift, blefvo ej kända här förr än ett par århundraden efter Kr. föd., och för tiden därförut hafva nordiska skrifter intet att förtälja om vårt land. Äfven hos de klassiska auktorerna söka vi förgräfves andra upplysningar om Skandinavien än de få meddelanden, som någon resande från södra Europa kunnat lämna, och dessa röra endast tiden kort före Kristus.
Under sådana förhållanden är det inte underligt, ifall man anser det vara omöjligt att veta något om vårt land under ännu mera aflägsna tider. Och dock är sådant möjligt. Det har blifvit möjligt genom det rastlösa arbete, som under det sist förflutna seklet utförts på den förhistoriska fornforskningens fält.
Redan under 1800-talets första hälft fick man klart för sig, att, innan järnet blef kändt i våra bygder, bronsen varit i dess ställe använd här, samt att Sverige varit befolkadt äfven långt före bronsålderns början. De som då bodde här kände inga metaller, utan gjorde sina vapen och verktyg af sten, i likhet med många folk, som europeiska sjöfarande under senare tider påträffat i mer eller mindre aflägsna trakter af jorden.
När man så för några årtionden sedan kom underfund med, att järnet varit kändt här redan före Kr. föd., är det klart, att vi kunna veta något om förhållandena i vårt land äfven under den länge sedan förflutna tid, som ligger bakom järnets första uppträdande i Norden.
Men kunna vi veta, om bronsåldern ännu varade eller om järnåldern börjat här i Sverige vid den tid, 500 år före Kristus, då konungarne fördrefvos ur Rom och den romerska republiken grundlades? Kunna vi göra oss någon föreställning om förhållandena i Sverige vid den tid, 1000 år före Kristus, då konung David lefde? Eller vid den tid, omkring 1500 år före Kristus, då Mose lefde?
Svaret på alla dessa frågor blir ja.
Men då man hör det svaret, är man berättigad att framställa en annan fråga: Huru är detta möjligt?
Vi inse, att saken ej vore omöjlig, om man från den tiden kände några fynd, som jämte svenska arbeten innehölle utländska mynt, ty det är i allmänhet ej svårt att bestämma åldern af sådana mynt. Men ingenstädes i världen präglades några mynt förr än ungefär 700 år före Kr. föd., och de allra äldsta mynt, som hittills anträffats här i Norden, äro knappt äldre än från vår tideräknings början. De äro för öfrigt mycket få och ej funna tillsammans med nordiska saker.
Mynten kunna således ej hjälpa oss, då vi vilja hafva reda på åldern af de svenska fynd, som härstamma från tiden före Kr. föd. Men den upplysning om ett sådant fynds ålder, som vi skulle hafva kunnat få af mynt, kunna vi få af hvilket annat främmande arbete som helst, om vi blott känna detta arbetes ålder.
Är den åldern bekant, ger ett mynt ej bättre ledning vid tidsbestämmelsen än ett kärl af brons eller glas, eller något annat dylikt föremål, som är vida lättare förstördt än ett mynt. Ett enstaka mynt kan till och med under vissa förhållanden vara missvisande, om man endast förlitar sig på det. Ett sådant silfvermynt som de romerska denarerna från den äldre kejsartiden kan hafva begagnats under århundraden; det kan efter lång tids hvila i jorden hafva hittats och ånyo användts, liksom ett annat stycke silfver; ett sådant mynt kan följaktligen träffas tillsammans med saker som äro mycket yngre. Man har också verkligen mer än en gång i Sverige funnit enstaka romerska mynt från det 2:dra århundradet efter Kr. föd. i silfverskatter, som anförtrotts åt jorden under vikingatiden, omkring 800 år efter det år, då myntet präglades. Ett mynt kan således föra mycket vilse, om man litar på det som vägledande vid bestämmelsen af ett fynds ålder.
Med andra, bräckligare saker behöfver man ej frukta att föras så vilse. De kunna ej så lätt trotsa tiden, och de kunna ej gärna åter användas, om de tillfälligtvis hittats.
Och det är ofta mycket lätt att veta, huru gamla de främmande föremål äro, som anträffats i vår jord. Följande exempel kan bevisa detta.
Om det som uppgräfts ur Pompejis ruiner veta vi ju, att det legat begrafvet där sedan år 79 efter Kr. föd. Alla saker af sådana typer, som allmänt förekomma i Pompeji, måste vara förfärdigade omkring midten af det första århundradet efter Kristus. Om nu en sak af samma typ anträffas i ett nordiskt fynd jämte inhemska arbeten, så ger den oss en säkrare upplysning om dessa arbetens ålder, än ett romerskt mynt från midten af nämnda århundrade skulle hafva gifvit. Och sådana fynd äro många gånger gjorda här. Så har man i Sverige och andra nordiska länder funnit flera bronskärl af alldeles samma typer som de i Pompeji vanliga. Emedan några af dessa kärl dessutom bära samma fabrikanters namn som de i Pompeji funna, kan ej minsta tvifvel råda om, att de verkligen förskrifva sig från midten af det första århundradet af vår tidräkning. Ett bronskärl af detta slag, med ett från Pompeji välbekant fabrikantnamn, är funnet i Helsingland, vid Kungsgården i Högs socken, och ger oss således en viktig upplysning om åldern af den graf, i hvilken det låg.
Romerska mynt och romerska bronskärl från tiden efter Kr. föd. äro emellertid inte de äldsta utländska arbeten som man anträffat här i Norden. Man har här funnit en stor mängd långt därförut från mellersta och södra Europa införda saker, af hvilka många hittats tillsammans med nordiska arbeten.
Huru gamla dessa söderifrån införda saker äro, kan i de flesta fall numera med säkerhet afgöras, om man endast vet, hvilket århundrade före Kr. föd. hvarje sydeuropeisk typ tillhör. Åldern af de saker, som kommit hit från mellersta Europa, bestämmes nämligen genom de många där gjorda fynd, som jämte föremål af samma typer innehållit arbeten från södra Europa. Men hvar och en inser, att det är jämförelsevis lätt att bestämma åldern af de italienska och grekiska typer, som förskrifva sig från det 1:sta och senare hälften af det 2:dra årtusendet före Kr. föd. Den senare hälften af det förstnämnda årtusendet är ju i dessa båda länder historisk tid, och under de närmast där bakom liggande tio århundradena stod såväl Italien som Grekland i liflig förbindelse med de länder i Orienten, där den historiska tiden långt därförut börjat.
Nyligen hafva storartade gräfningar i Athen gifvit oss noggrann kunskap om det, som är karakteristiskt för de första åren af det 5:te seklet före Kr. föd. En undersökning af de under tidernas lopp på Akropolis hopade jordmassorna har nämligen visat oss, hvad som kom ned i jorden, då borgen år 480 förstördes af perserna. Härigenom hafva vi erhållit en säker utgångspunkt för det kronologiska bestämmandet af de typer, som tillhöra tiden före det första förkristna årtusendets midt. Detta är för den nu föreliggande frågan så mycket viktigare, som samma typer förekomma mycket allmänt äfven i italienska fynd.
En annan säker utgångspunkt för den kronologiska forskningen hafva vi fått genom Schliemanns epokgörande upptäckter. Hans af sällspord lycka följda gräfningar i Troas och på Peloponnesos hafva lärt oss närmare känna den period af Greklands historia, som omfattar det trojanska krigets tid och århundradena däromkring. Efter det af Homeros besjungna »guldrika Mykenæ», Agamemnons stad, plägar denna period kallas »Mykenæ-tiden».
Vi kunna numera icke blott urskilja flera på hvarandra följande delar af Mykenæ-tiden, utan äfven afgöra, hvilket eller hvilka århundraden före Kr. föd. hvar och en af dessa olika delar motsvarar. Detta har blifvit möjligt genom den lifliga förbindelse, i hvilken Grekland redan då stod med Egypten och västra Asien. Ty i de länderna går, såsom vi veta, den historiska tiden mycket långt tillbaka.
På samma sätt som vi i Europa tala om »Gamla tiden», »Medeltiden» och »Nya tiden», delas det gamla Egyptens historia i »Gamla rikets tid», »Mellersta rikets tid» och »Nya rikets tid». Likheten går ända därhän, att den »Nya» tiden i Egypten liksom i Europa börjar halftannat årtusende från Kristi födelse räknadt. Men här är likheten slut. I Europa börjar den nya tiden 1500 år efter Kr. föd., men i Egypten 1500 år före Kr. föd.
Om den egyptiska kronologien under gamla och mellersta rikets tid äro väl åsikterna ännu mycket delade. Men från och med det nya rikets början kunna vi sägas vara på fast historisk mark. Den meningsskiljaktighet, som ännu råder om kronologien under denna långa period af Egyptens historia, är ej så stor, att den har något inflytande på den fråga, med hvilken vi nu sysselsätta oss. Skulle någon af det nya rikets konungar hafva tillträdt regeringen tio år förr eller senare, — och nämnvärdt större är i allmänhet ej meningsskiljaktigheten i fråga om denna tid, — är det af försvinnande betydelse för oss.
En till det nya rikets första tid hörande konung, hvars namn läses på flera föremål, funna jämte grekiska arbeten från Mykenæ-tiden, är Amenhotep III. Äfven hans gemål, drottning Ti, samt hans son och efterträdare Amenhotep IV äro af stor vikt för den grekiska kronologien. Man har nämligen ej blott i Grekland vid olika tillfällen funnit föremål med Amenhotep III:s och Tis namn i förbindelse med en viss grupp af den mykeniska tidens minnen, utan äfven i Egypten har man på flera ställen jämte lerkärl hörande till samma mykeniska grupp funnit egyptiska arbeten från samme konungs tid.
Af allra största betydelse för den nu föreliggande frågan är, att man i de nyligen uppgräfda ruinerna af det vid Tell-el-Amarna, på Nilens östra strand, belägna palats, som bebotts af Amenhotep III och hans son, funnit en mängd lerkärl hörande just till nyss nämnda mykeniska grupp. Detta är så mycket viktigare, som palatset vid Tell-el-Amarna blef förstördt kort efter Amenhotep IV:s död. Då dessa båda konungar regerade omkring år 1400 och under de första årtiondena af det 14:de århundradet, är det således tydligt, att den nu i fråga varande mykeniska gruppen tillhör samma tid.
Härmed har det emellertid också blifvit oss möjligt att bestämma åldern af de italienska arbeten, som genom talrika fynd visat sig vara samtida med denna mykeniska grupp.
I Grekland och Italien kunna vi äfven utan svårighet afgöra, hvilka arbeten höra till den tid, som är ett par mansåldrar äldre än den senast omtalade, och som således ligger omkring 1500 år före Kr. föd.
Då man känner, å ena sidan, hvad som i Grekland och Italien hör till tiden omkring är 500 före Kr. föd., och å den andra sidan hvad som i samma länder hör till tiden omkring är 1400 före Kr. föd., så måste det vara möjligt att genom ett omsorgsfullt studium af de på hvarandra följande perioder af dessa länders kulturhistoria, som utfylla de nio århundradena mellan Amenhotep IV och perserkrigen, bestämma hvad som hör till hvart och ett af dessa århundraden. För några år sedan visade jag också, att detta är möjligt.
Men då vi således kunna afgöra, till hvilket århundrade de särskilda italienska arbeten höra, som förskrifva sig från tiden mellan det andra förkristna årtusendets midt och vår tideräknings början, så är det klart, att de italienska arbeten från denna tid, som i mellersta och norra Europa träffats tillsammans med där inhemska föremål, i sin ordning kunna gifva oss upplysning om de sistnämnda föremålens ålder. Med andra ord: vi kunna förstå, huru det är möjligt att bestämma åldern af de svenska och andra nordiska arbeten, som höra icke blott till det sista årtusendet före Kr. föd., utan ock till det andra förkristna årtusendets senare hälft och midt. Men det andra förkristna årtusendets midt är just hvad vi, såsom i början nämndes, mena med Moses tid.
Vi kunna för öfrigt gå ännu längre. Schliemanns gräfningar i Troas hafva för en förvånad värld blottat de märkliga minnen från en aflägsen forntid, som ända till våra dagar legat dolda i Hissarliks väldiga ruinkulle.
Sedan den stad, som först byggdes på detta ställe, blifvit förstörd, uppfördes på dess ruiner en andra stad. På dennas ruiner bosatte sig en tredje stads invånare, och så vidare. Den sjette staden — allt nedifrån räknadt — har visat sig vara det homeriska Troja, den stad som var samtidig med Mykenæs blomstringsperiod, således med det andra förkristna årtusendets midt.
Bakom år 1500 före Kr. föd. måste således de städers tid, som vi benämna den femte, den fjärde och den tredje, falla. Den andra staden har följaktligen upphört att finnas till så långt före år 1500, att man nu är ense därom, att denna andra stad förstördes omkring 2000 år före Kr. föd. Men då man kan urskilja tre långa perioder af denna andra stads byggnadshistoria, är det tydligt, att staden måste hafva ägt bestånd under många århundraden. Den har sannolikt grundats snarare före än efter år 2500. Men ännu äldre är den första, den äldsta staden.
Emedan många anknytningspunkter finnas mellan det man uppgräft ur dessa båda äldsta städer vid Hissarlik och det som anträffats i södra, mellersta och norra Europa, så kunna vi häraf inse, att det ej längre ligger utom möjlighetens gräns att bestämma, hvad som här i Norden hör till tiden omkring 2000 år före Kr. föd.
För hvar och en som känner den strängt vetenskapliga metod, hvilken de nordiska fornforskarne använda, är det uppenbart, att vi vid alla de kronologiska undersökningar jag i det föregående antydt ej bygga något på ett enstaka fynd. Utan att flera fynd sammanstämma, utan att allt, hvad vi känna om den i fråga varande tiden, talar därför, yttrar jag aldrig en åsikt om åldern af ett forntida föremål.
Af personer, som ej äro förtrogna med vår metod, hör man ofta den invändning göras, att ett i Norden uppgräfdt italienskt arbete visserligen kan vara så gammalt som det uppgifves, men att de nordiska saker, som träffats tillsammans med det, kunna vara mycket yngre, emedan dessa inhemska arbeten kunna hafva tillfälligtvis kommit samman med det italienska, utan att de i själfva verket äro samtidiga. Detta, fortfar man, är så mycket sannolikare, som ju en lång tid kräfdes för att föra ett italienskt arbete till Norden.
Den invändningen kan vara berättigad, om man endast känner ett fynd af detta slag. Då kan det införda föremålet vara mycket äldre än det inhemska. Men om man två eller tre gånger finner samma nordiska typ i förbindelse med italienska saker, och om alla dessa italienska saker höra till samma tid som i det första fyndet, då blir sannolikheten för att alla dessa saker verkligen äro samtida mycket stor. Och sannolikheten växer med hvarje nytt fynd af samma slag, till dess den slutligen blir så stor, att den kan kallas visshet, när man härmed menar den grad af visshet, som vid empirisk forskning är möjlig. Det vore ej tänkbart, att dessa saker så ofta skulle hafva träffats samman, om de ej verkligen varit samtidiga.
Föreställningen, att en mycket lång tid, kanske ett eller två århundraden, behöfts för att under dessa aflägsna tider föra italienska arbeten från deras hemland till Norden, är för öfrigt alldeles ogrundad.
Afståndet mellan norra Italien och Nordsjöns eller Östersjöns kuster är ej större, än att man vandrande kan tillryggalägga den på några månader. Emedan nästan hela vägen följer först de floder, som från Alperna flyta till Donau, och därefter Elbe, Oder eller någon annan af de stora floder, som utmynna på Tysklands norra kust; emedan dessa floder till större delen äro segelbara, åtminstone för små farkoster, och emedan man således på mycket långa sträckor kan begagna sig af en båt, som följer med strömmen; så blir den tid, som kräfves för att föra varor från Italien till Norden, ännu kortare och färden vida bekvämare, än om man hela tiden måste vandra till fots.
Hvad jag nu sagt gäller dock endast under den förutsättningen, att dessa flodvägar voro kända och öppnade för handeln på den tid, som nu är i fråga. Och en betydande handel, som följde dessa vägar, förband redan då Europas olika delar med hvarandra. Redan en ytlig bekantskap med de otaliga fynd, som under de sista hundra åren gjorts i olika delar af Europa, är tillräcklig att visa, å ena sidan att Sverige och öfriga delar af Norden mycket långt före vår tideräknings början stått i handelsförbindelse med mellersta Europas länder och dessa länder i sådan förbindelse med Italien, samt å den andra sidan att de nyss nämnda flodvägarna tvärt öfver kontinenten redan då voro kända. Man har nämligen just utefter de ifrågavarande flodernas lopp funnit ett stort antal från Italien och andra sydligare trakter införda arbeten.
Direkta uppgifter från de delar af det forntida Europa, om hvilka historien har något att förtälja, gifva också vid handen, att sådana afstånd som det mellan norra Italien och Skandinaviens sydgräns kunnat tillryggaläggas på ett par månader. Och erfarenheten från andra trakter af jorden på en tid, då dessa trakter ännu voro oberörda af den moderna europeiska kulturen, talar afgjordt för, att en sådan sträcka, då vägen var öppnad för handel och hufvudsakligen ledde utmed floder och deras dalar, kunnat befaras på så kort tid, som nu sagts.
Samfärdselns medel voro också ungefär desamma tusen år före Kr. föd. som under medeltiden. Båtar hade man redan då och, när man ej kunde begagna båt, klöfjades varorna på hästryggen på samma sätt som ännu i dag i vissa trakter af vår världsdel och annorstädes. Men för en häst, som bär varorna på ryggen, behöfves ej någon chaussée; han tar sig fram på en gångstig.
För öfrigt, om man, hvilket jag ej gör, skulle anse några månader vara en alltför kort tid för att hinna från Alperna till Östersjön, och om man föreställer sig, att den dubbla eller tredubbla tiden — således ett halft år, kanske ett år — vore nödvändig, så blir dock äfven denna tid så kort, att den kan kallas försvinnande vid betraktande af det stora afstånd, hvarpå vi befinna oss från den tid, som är i fråga. Om ett bronskärl förfärdigades i Italien år 980 före Kr. föd., exporterades år 975 och först år 974 eller 970 skulle hafva hunnit fram till Sverige, så är den tidsskillnaden så obetydlig, att de nordiska arbeten, tillsammans med hvilka det begagnades, med full rätt kunna sägas förskrifva sig från samma tid som kärlet.
Med det nu anförda har jag naturligtvis endast velat visa, att någon lång tid ej var nödvändig för att föra varor hit från Italien, men jag har icke velat påstå, att alla här funna sydliga arbeten forslats hit på så kort tid.
Vi behöfva emellertid ej endast tala om möjligheter. Vi känna nämligen flera i hög grad märkliga fynd, som direkt bevisa, att saker verkligen hafva förts från södra till mellersta Europa och från mellersta Europa till Norden, eller i motsatt riktning, på en så kort tid, att talet om samtidighet i den mening, som vi nu hört, är fullt berättigadt.
Jag skall blott anföra ett exempel.
Flera bronssvärd hörande till en mycket sen period af mellersta Europas bronsålder hafva anträffats här i Norden. Vid två särskilda tillfällen — ena gången i södra Värmland, nära Venerns kust, andra gången i sydvästra Finland — har man funnit sådana svärd tillsammans med nordiska bronser från den femte af de sex perioder, i hvilka jag indelat den nordiska bronsåldern.[1] Men å den andra sidan har man vid två tillfällen — ena gången i Schweiz, andra gången midt i Frankrike — träffat nordiska bronser från samma femte period i fynd från den sena period af mellersta Europas bronsålder, som nyss nämndes.[2]
Ett kraftigare bevis för att de båda perioderna, den centraleuropeiska och den nordiska, verkligen äro samtidiga kan man ej begära. Ty om, såsom man är böjd att antaga, de ifrågavarande svärden behöft ett århundrade, kanske längre tid, för att komma till Norden, så borde ju också de nordiska bronserna hafva behöft lika lång tid för att komma till mellersta Europa. Om svärden lämnat sin hembygd mot slutet af det 9:de århundradet före Kr. föd., skulle de således, enligt det vanliga antagandet, ej hafva kommit till Norden förr än vid slutet af det 8:de århundradet. De nordiska saker från vår femte period, tillsammans med hvilka de här anträffats, borde då förskrifva sig från det 8:de århundradet. Och de nordiska bronser af samma typer, som träffats i mellersta Europa, måste då äfven vara förfärdigade under samma århundrade. Emedan de, enligt nyss nämnda antagande, i sin ordning skulle hafva behöft minst hundra år för att komma till Schweiz och Frankrike, hade de ej kunnat komma dit förr än under det 7:de århundradet. Men nu hafva de där hittats tillsammans med saker ej från det 7:de utan det 9:de århundradet. Således visar sig den tid, som verkligen kräfts för att forsla varor från midten af Europa till Norden och i motsatt riktning, hafva varit kort, och icke lång.
Hvarje period i Sveriges äldre kulturhistoria, som är samtidig med en af historien känd period i Södern, bör kunna till sin ålder bestämmas, om det funnits förbindelse mellan Norden och Södern på den tiden, och om vi känna ett tillräckligt antal säkra fynd, som gifva oss upplysning om hvad som är samtidigt här och där. Men nu hafva vi kunskap om en stor mängd sådana fynd, och deras antal ökas för hvarje år. Vi veta dessutom, att Norden redan årtusenden före Kr. föd. stod i en, om än ej omedelbar, förbindelse med Söderns länder. Vi kunna då förstå, huru det är möjligt att veta, hvad af det i Sveriges jord funna det är, som tillhör tiden omkring 1000 och 1500 år före Kr. föd., hvad som är samtidigt med David och Mose, ja vi kunna redan se, hvad som tillhör tiden omkring 2000 och 2500 år före Kr. föd.