Svenska fornminnesföreningens tidskrift/Band 11/Svenska Fornminnesföreningens tionde allmänna möte
← Om en fornnordisk årstredelning |
|
Huru vi kunna veta något om Sverige på Moses tid → |
Del av Svenska fornminnesföreningens tidskrift, elfte bandet, 1902. |
Svenska Fornminnesföreningens
tionde allmänna möte i Vadstena den 19—21
augusti 1901.
I hotell Bellevues stora sal, där förhandlingarna äfven de
följande dagarna höllos, öppnades mötet måndagen den 19 augusti af
föreningens v. ordförande, professor O. Montelius, som, då
ordföranden var förhindrad att tillstädeskomma, i föreningens namn tackade
Vadstena inbyggare, hvilka genom sitt tillmötesgående möjliggjort
detta möte. Han vore öfvertygad om, att det ej vore endast
fornminnesföreningen, utan till allra största delen den minnesrika och
fagra staden, som lockat så många deltagare, dem han alla önskade
välkomna.
Härefter valdes, på hans förslag, till mötets ordförande landshöfdingen, grefve L. Douglas. Till vice ordförande utsågs professor Montelius och till sekreterare direktör E. A. Zotterman.
Först lämnades ordet åt professor Montelius, som höll ett föredrag[1] om
Östergötland under hednatiden.
Vid herr ordförandens fråga, om någon ville yttra sig med anledning af det hållna föredraget, anmälde sig ingen.
Därefter höll kontraktsprosten Rud. Fjetterström i Vadstena följande föredrag om
Vadstena klosterkyrka.
Då jag mottagit uppdraget att meddela några upplysningar om Vadstena klosterkyrka och särskildt om kyrkans nyligen verkställda restaurering, vill jag först påpeka, att det är mycket, som om denna kyrka, om dess historia, dess minnen och dess byggnadssätt, både borde och kunde sägas, men som den korta stund, som är anslagen åt ett mötesföredrag, icke tillåter. Hvad jag nu kommer att meddela blir därför rätt ofullständigt och aforistiskt, men ändamålet blir dock vunnet, om det lyckas fästa vännernas af vårt lands fornminnen uppmärksamhet vid och väcka deras intresse för denna kyrka, som i mer än ett afseende är enastående i vårt land och äger rika, det fosterländska sinnet tilltalande minnen. För att därför strängt hålla mig vid det angifna ämnet — kyrkan — vill jag icke närmare beröra klostret, Birgittinerordens eller, såsom dess officiella namn var, den hel. Frälsarens ordens en gång här varande moderkloster, och detta så mycket mindre som detta kloster ju blir föremål för ett särskildt föredrag vid detta möte.
Först och främst det förhållandet, att vår kyrka under mer än ett århundrade var centralhärden för en i hela kristenheten känd och högt vördad klosterstiftelse, den enda som utgått från Norden, gifver henne en alldeles särskild betydelse; och vida bekant var hon ock, då de talrika främlingar och vallfärdande, som under den tiden besökte henne och där andaktsfullt förrättade sin gudstjänst, spridde hennes namn ut i allt vidare kretsar. Ett vittnesbörd om det anseende, hon ägde, är ock det namn, hvarmed hon ej sällan i medeltidens handlingar nämnes: templum cathedrale vazstenense.
Vid hvad tid kyrkan allraförst blef grundlagd, kan ej med bestämdhet sägas. Diarium vazstenense eller klostrets dagbok har, märkligt nog, intet att härom förmäla; den sysselsättar sig hellre med en del saker, som för oss hafva ganska ringa intresse, såsom då eller då inträdde den eller den syster i renlefnaden, d. v. s. i klostret, den eller den dagen dog brodern N. N. Det vill synas, som hade man först uppfört en del byggnader för klosterfolkets härbärgerande och låtit sig tills vidare nöja med ett provisoriskt träkapell. Detta jämte ett par stenbyggnader i systrarnas kloster brann ned år 1388. Kanske hade man redan före denna olyckshändelse påbörjat den stora kyrkans byggnad; om så icke var fallet, så är visst att man efter nämnda år med kraft grep sig an med kyrkans uppförande, ty redan 1393 kan diariet omtala, att fyra biskopar i närvaro af klerker och ädelborna män samt en mängd folk af allahanda stånd och från många orter under böner och lofsånger buro skrinet med S. Birgittas reliker in i kyrkan samt uppsatte det öfver högaltaret i brödernas kor. Den västligaste delen af kyrkan, eller brödernas kor, måste således vid den tiden hafva varit uppförd, men fullt färdigt blef detta kor först år 1405, då det började användas till gudstjänst. Arbetet synes hafva bedrifvits med ovanlig kraft, och medel härtill torde ock hafva rikligen stått till buds, så att det ej dröjde längre än till år 1430, att klostret och därmed väl äfven kyrkan i dess helhet kunde invigas, hvilken heliga förrättning i närvaro af konungen och rikets förnämligaste män utfördes af ärkebiskopen i Uppsala Johannes Haqvini, f. d. munk i Wadstena kloster, hvarvid kyrkan helgades åt den heliga jungfrun Maria och S. Birgitta.
Hvem eller hvilka varit kyrkans byggmästare, därom hafva vi oss intet bekant. Klosterdiariet nämner blott några bröder, som deltagit i arbetet eller verkställt en eller annan detalj. Men hvem det var, som varit — om man så vill — den plangifvande arkitekten och gifvit utkastet till byggnaden i dess helhet, det veta vi. Det var den heliga Birgitta. Hon var visserligen sedan flera är tillbaka död, då kyrkans uppförande pågick, och med sina lekamliga ögon såg hon den aldrig, lika litet som något annat af sin storartade klosterstiftelse. Men för hennes inre blick stod denna heliga byggnad klar och åskådlig, långt innan någon grundsten till densamma var lagd, och hon har i sina uppenbarelser gifvit eller, såsom hon förmenade, såsom befallning från Guds son meddelat ganska noggranna och detaljerade föreskrifter för det sätt, hvarpå kyrkan skulle inrättas.
I allmänhet blefvo dessa föreskrifter noggrant följda och det kan vara af intresse att höra, hvad sierskan i detta afseende säger i sina revelationer, och därmed jämföra kyrkan, sådan hon nu står där och visar sig för våra ögon. I 28:de kap. af hennes s. k. revelationes extravagantes heter det: »Guds son talar: kyrkans kor skall vara i väster mot sjön. Och en hög mur skall gånga nordanåt från stenhuset och till ändan af klockarens gård; och emellan den muren och koret skall vara ett rum 18 alnar vidt, i hvilket talporten skall byggas; och i den samma talporten måga systrarna och bröderna tala sig emellan om deras nödtoft. Och i samma rummet mellan systrar och bröder skola inga vindögon (fönster) vara, på det att ingen skall af den andra synas. Därnäst skall brödernas kor hafva i sin längd 20 och halfsjunde aln under ett hvalf, gångande från västra väggen och till högaltaret, så att högaltaret är under samma hvalfvet; klerkerna skola stå mellan högaltaret och västra väggen, men hvalfvet skall hafva 20 alnar i vidden. Och den väggen, som är bakom sätena i brödernas kor mot systrarna i norr skall hafva 5 vindögon, genom hvilka systrarna skola göra sitt skriftermål och taga Guds lekamen. Item skall kyrkan hafva 5 hvalf i längden och 3 i vidden, och hvart hvalf skall hafva 20 alnar i vidden och 20 i längden. De 3 hvalfven genast bakom högaltaret, tvärs öfver hela kyrkan löpande, skola fogas intill klerkernas kor. Sex trappor skola vara i nedgången från högaltaret tvärs öfver kyrkan under de samma 3 hvalfven. Och hvar trappa skall hafva uppå sig tre altaren, så att 6 äro uppå högra sidan vid högaltaret och 6 å vänstra. Högaltaret skall hafva 5 alnar i längden och halftredje aln i vidden. Och hvart och ett af de andra tolf altarena skall hafva halftredje aln i längden och halfandra aln i vidden. Östra väggen skall hafva två dörrar under två yttersta hvalfven, men under midthvalfvet skall ingen dörr vara. Och hvar dörren skall vara 6 alnar bred och höjden skall vara upp under systrarnas korgolf. Koren kringom altaret skall hafva 10 alnar i längden och 10 i bredden och skall kringom gärdas med järngaller. En omgång skall vara kringom kyrkan innantill vid väggarna, intäppt med järngaller, hafvande fyra alnar i bredden inom muren och gallren, i hvilken klerkerna må gå, så att de ej komma till folket. Alla hvalfven, både öfver systrarnas kor och öfver all kyrkan, skola vara lika höga. Taket skall hafva sådan höjd, som det kan tarfvas. Ingen kostelig grafning skall vara i dörrarna eller vindögonen, stöden eller väggarna, utan allt vara af slät gärning, ödmjukt och starkt. Glasvindögonen skola ingen färg hafva utom hvitt eller gult. Kyrkan skall byggas af uthuggna stenar af stenbergen och i jorden funna och ej af tegel, såsom ock hvalfven».
Dessa och många andra ganska minutiösa bestämmelser med afseende på kyrkans inrättning möta oss flerstädes i revelationerna; och att de blefvo noggrant iakttagna synes nu, efter kyrkans senaste restaurering, bättre än förut. Planen, som uppgjordes af det andekraftiga helgonet, var storslagen, och det är i sanning ägnadt att väcka vår förvåning, att ett arbete sådant som detta, så stort och omfattande, så kostbart och kräfvande, kunde utföras på den tid som då var, då landet var upprördt af så många inre oroligheter och ännu kände följderna af digerdödens härjningar, och med de redskap, som då stodo till buds fullbordas på en jämförelsevis så kort tid. Det var tidens offervillighet, visserligen till god del buren af mycken vantro och vidskepelse, som möjliggjorde det storartade verket, en offervillighet, hvilken vi, oaktadt dess skröplighet, icke kunna neka vår beundran. Det var det svenska folket, som byggde denna kyrka. Konungar och stormän gåfvo sitt understöd; höga och låga, rika och fattiga lämnade sina bidrag till det stora verket; alla ville de ära det svenska nationalhelgonet; alla ville hafva någon del i förtjänsten af denna Gudi förvisso behagliga gärning. Redan ganska tidigt synes Birgitta hafva tillförsäkrat sig kraftigt bistånd för realiserandet af sin älsklingsplan af dåvarande konungen Magnus Eriksson och hans drottning Blanka. I ett af dem år 1346 upprättadt testamente förordna de, att till ett tillämnadt kloster i Wadstena skola gifvas flera deras gods och gårdar i Östergötland och till högaltaret samt andra namngifna altaren i den blifvande klosterkyrkan skola skänkas en mängd mycket omständligt uppräknade och beskrifna gåfvor af skrudar, altarkläder, kyrkokärl och reliker, hvaremot de kungliga gifvarena förbehålla sig grafplats i midten af kyrkans kor, en grafplats som likväl icke kom att för dem tagas i anspråk.
Genom många förenade krafter blef sålunda den storslaget tänkta kyrkan bragt till fullbordan och för sitt ändamål invigd. Hon räknades en lång tid framåt såsom en af vårt lands förnämsta prydnader och var vida bekant öfver kristenhetens länder, tack vare det ärade och tillbedda namn, som det svenska helgonet vunnit, och som lockade långväga främlingar till hennes kloster och dess kyrka. Den stil, i hvilken kyrkan är uppförd, är den gotiska, men denna på ett själfständigt sätt använd, en stilart, som sedermera kommit till användning vid flera Birgittinerkyrkor i utlandet. Inga sirater och onödiga prydnader förekomma, inga eljest i medeltidens gotikkyrkor så vanliga symboliseringar, allt är enkelt och realistiskt samt — om man så vill — torftigt, men det hela verkar dock märkligt anslående genom sin väldiga kraft, sin imposanta storlek och sina rena linjer. Det tvifvelsutan vackraste partiet i kyrkans inre är den väldiga och djärfva hvalfsställningen med sina många från kyrkans pelare utgående strålar, erinrande om palmkronor, hvarför ock denna kyrkan blifvit kallad »palmkyrkan i Norden».
Kyrkan, som numera är helt fristående, var ursprungligen sammanbyggd med klostret, hvaraf ännu här och där spår äro synliga i kyrkans ytterväggar. En för denna kyrka säregen anordning äro de fem i revelationerna omnämnda biktcellerna vid koret i byggnadens norra sida, hvilka, alltintill senaste tiden igenmurade, numera äro åter öppnade och befinna sig i sitt sannolikt ursprungliga skick. Det höga anseende kyrkan på sin tid ägde gjorde, att många af landets stormän under medeltiden, och äfven ett stycke in den nyare tiden, sökte och erhöllo härstädes, säkerligen endast genom rika föräringar, lägerstad för sig och anhöriga. Härom vittna de många grafstenar, som ännu i dag finnas och tälja om namnen på många män från en förgången tid, hvilka djupt ingripit i vårt lands öden. Här erinras vi om en Bo Jonsson Grip, som enligt sägnen fick grafplats fjorton steg inom kyrkdörren för fjorton till klostret skänkta gårdar, en sägen, som dock är vilseledande, enär enligt det samtida klosterdiariet den mäktige mannen jordades »in medio ecclesiæ», midt i kyrkan. Här läsa vi namnet på den ädla, svårt pröfvade drottning Filippa, som var inskrifven såsom syster i klostret, på tvenne kon. Karl Knutssons gemåler samt tre barn af den hel. Birgitta. En sten mäler om den sorgligt bekanta fogden Jösse Eriksson, hvilken undan de uppretade bönderna sökt tillflykt i klostret, men, där uppsökt, blef ihjälslagen vid Motala. På en annan läsa vi namnet Algot Månsson af Sturesläkten, en för sin tid mycket betydande man. En ganska ståtlig och konstnärligt utförd vård är uppförd öfver en graf, som gömmer stoftet af Magnus, hertig af Östergötland och Dal, Gustaf Wasas tredje son. I en annan graf, den s. k. Gyllenstiernska, ligga Gustaf Olofsson Stenbock, Joakim Brahe m. fl.
Ett ganska intressant och för den hel. Birgitta karakteristiskt minnesmärke hafva vi uti den s. k. »röda stenen», en kalkstenshäll insatt i östra gafvelväggen, å hvilken vi läsa följande inskription: »Filius dei loqvitur: ego dictitavi regulam et dotavi iudulgentias, qvæ sunt in ecclesia S:ti Petri ad vincula in Roma. Tu autem, sponsa mea, si non poteris habere licentias et gratiam papæ super dictis indulgentiis, sufficit tibi benedictio mea. Ego enim approbabo et confirmabo verbum meum, et omnes sancti mihi erunt testes. Mater mea sit tibi sigillum. Pater meus confirmator et Spiritus sanctus advenientium ad monasterium tuum consolator.» I öfversättning låter detta så: »Guds son säger: jag har dikterat regeln och skänkt de nådesförmåner, som tillhöra S:t Petri ad vincula kyrka i Rom. Men du, min brud, om du ej kan få påfvens tillåtelse och nåd till ofvan sagda förmåner, så vare min välsignelse dig nog. Ty jag skall försäkra och bekräfta mitt ord, och alla heliga skola vara mina vittnen. Min moder skall vara dig ett insegel, min fader en löftesman och den hel. Ande en hugsvalare för alla, som komma till ditt kloster.» Bakom dessa ord, som äro icke så litet trotsiga och hvilka innehålla intet mindre än ett formligt aflatsbref, torde man kunna läsa åtskilligt. Måhända hade Birgitta hos den helige fadren begärt att för sin kyrka erhålla samma aflatsrätt, som tillhörde den omnämnda Peterskyrkan i Rom. Men då hon ej lyckades utverka denna förmån, gick hon helt enkelt förbi påfven till den högre instansen, Kristus själf, hvilken ej kunde vägra sin brud hennes bön. Och så tog hon själf denna rätt, som hon eljest ej kunnat vinna.
Så stod denna kyrka, vida ärad och berömd, rik och mäktig, intill den tid i 1500-talets början, som medförde så många omstörtningar af förhållandena i vårt land. Reformationen, ytterst ledd af den unge, kraftfulle konungen, afskaffade mycket gammalt, som icke hade rätt och knappast ägde förmåga att längre lefva; men i åtskilliga fall gick den nog härvid mera våldsamt och nedbrytande tillväga, än önskligt och behöfligt var. Särskildt gäller detta landets kyrkor och kloster. Anmärkningsvärdt är dock, att mot klostret i Vadstena och dess kyrka visades till en tid mera undseende, än hvad man eljest plägade. Visserligen tog staten, representerad af konungen, all jordegendom, som klostret ägde, och gång efter annan tillgrepos klostrets penningtillgångar för de allmänna behofven. Men klostret själft fick dock äga bestånd, fastän med år efter år förminskadt antal systrar, tills det slutligen år 1595 helt och hållet indrogs samt dess byggnader och öfriga egendom behandlades såsom statsegendom.
Så kom då en tid af djup förnedring för den fordom så högt vördade kyrkan, en tid, som räckt ännu in i det tredje decenniet af sist förflutna århundrade. Om kyrkan är för denna tid mycket litet att säga; hon stod där öfvergifven och vanvårdad och blott tidtals tyckes hon hafva varit använd till gudstjänst. För detta senare ändamål vidtogos åtskilliga inre förändringar, som ansågos nödiga, eller med hvilka man ville undanröja spåren af det gamla gudstjänstsättet, såsom borttagande af de många helgonaltarena, högaltarets förflyttande från kyrkans västra ända till den östra, inredning med kyrkobänkar m. m. Fortfarande förekommo ock ej sällan begrafningar i kyrkan. Änkedrottning Hedvig Eleonora, som såsom lifgeding innehade Vadstena län, var såsom kändt intresserad för byggnader; och af henne, som tidtals bodde i Vadstena, synes kyrkan hafva blifvit nödtorftigt reparerad och sålunda skyddad för total undergång. Det gamla taket i trenne afsatser med den därpå varande takryttaren nedtogs på 1780-talet, hvarefter ett enkelt spånklädt tak pålades, hvilket gaf kyrkan ett ganska tarfligt utseende.
Var nu denna tid en olycka för kyrkan? Ja, visserligen — dock icke i så hög grad som den kunnat vara. Denna försummelse och brist på vård var på sitt sätt en lycka för det ärevördiga templet, hvilket, under den långa tid det sålunda stod öde, blef förskonadt från dessa ombyggnader och förändringar, som många andra gamla monumentala byggnader undergingo, hvarvid den rådande tidssmaken gjorde sig gällande, och hvarigenom mången dyrbar kvarlefva från förgången tid blifvit ohjälpligt fördärfvad.
Så kom ett nytt märkesär i kyrkans historia, året 1825. Vadstena stads och S:t Pers landsförsamlingar hade då funnit sin gemensamma kyrka, den i staden befintliga s. k. rödkyrkan, vara i så förfallet skick, att hon antingen måste helt ombyggas eller underkastas en grundlig och ganska kostbar reparation. För att undvika detta ingingo församlingarna till K. M:t med begäran att få rifva sin gamla kyrka och öfvertaga klosterkyrkan för att där framgent hålla sina gudstjänster. Denna begäran blef ock af K. M:t sagda år bifallen, hvarvid församlingarna tillförbundos att kyrkan iståndsätta och allt framgent underhålla, samt åt dem beviljades såsom bidrag till den nödiga, ej obetydliga reparationskostnaden ett belopp af 5,000 riksdaler banko, utgörande behållningen af försäljningssumman för kyrkans forna koppartak. Huruvida denna uppgörelse varit till fromma för de båda församlingarna, kan starkt sättas i fråga, då dessa härigenom åtagit sig förbindelser, som varit och komma att blifva rätt betungande, och då kyrkan för deras gudstjänstbehof är genom sin storlek långt utöfver behofvet. Men att kyrkan själf härpå har vunnit, är alldeles visst, då hon härigenom blifvit räddad från en eljest tämligen säker undergång. Så blef kyrkan nödtorftigt reparerad och efter tidens smak — 1820-talets smak — uppsnyggad samt från 1829 använd för den söndagliga gudstjänsten.
Dock — allt här i världen är förgängligt, och det kom så en tid, då en mera genomgripande reparation visade sig vara af nöden, helst som arbetet på 1820-talet företrädesvis afsett kyrkans anordnande till gudstjänstlokal. Med denna reparation borde förenas en restaurering af kyrkan. Ritningar och förslag härtill blefvo också 1881 uppgjorda af d. v. arkitekten i öfverintendentsämbetet Grundström. Då församlingarna saknade medel att ensamma bekosta detta arbete, beräknadt till 137,000 kr., och väl äfven ansågo sig icke vara härtill fullt förpliktade, enär kyrkan fortfarande var en svenska statens egendom, anmälde de förhållandet hos Kongl. Maj:t och anhöllo, att bidrag af statsmedel till arbetets utförande måtte dem beredas. Denna anmälan hade ingen vidare påföljd. Kyrkan stod där nu och blef naturligen under årens lopp icke bättre samt ropade allt högljuddare på den behöfliga reparationen. Inom församlingarna gjorde sig alltmera den tanken gällande, att, då staten syntes icke vilja räcka en hjälpande hand, det kanske vore bäst för dem att helt öfvergifva den gamla kyrkan och låta uppföra en ny, som till storlek och beskaffenhet bättre motsvarade deras behof. Dock — ingen bar på den tanken med glädje, ty huru skulle det väl då gå med den gamla kyrkan? Emellertid gjordes nu förnyad anmälan om saken hos Kongl. Maj:t, och i slutet af denna underdåniga inlaga heter det: »Det är endast med djupaste sorg vi göra denna anhållan och blott med vemod kunna vi tänka oss, att den tid skall komma, då vi icke längre skola samlas i detta härliga tempel, där vi och före oss våra fäder så mången gång hugsvalats af lifvets ord och samfäldt höjt lofsånger och tacksägelser inför nådetronen, — en tid, då vi måhända skola se dessa murar, som trotsat sekler, och dessa hvalf, som djärft lyfta sig i höjden, falla i ruiner, — en tid, då den gamla kyrkan, som på sin tid var en af de mest berömda i Norden och ännu intager ett högt rum bland vårt lands monumentala byggnader, skall stå där förvittrad och öfvergifven, — en tid, då hon, som en gång var i besittning af egendomar och skatter, större än kanske någon annan af vårt lands kyrkor ägde, skall vara såsom en arm och barnlös änka, som ingen vårdar, ingen vidare frågar efter.»
Denna anmälan hade till följd, att Kongl. Maj:t aflät proposition till 1891 års riksdag om bidrag af statsmedel med 100,000 kr. till Vadstena klosterkyrkas restaurering i enlighet med vederbörligt fastställda ritningar och med villkor, att Vadstena och S:t Pers församlingar lämnade det utöfver statsbidraget erforderliga beloppet till arbetets fullbordan. Det äskade anslaget blef af riksdagen beviljadt, och församlingarna åtogo sig det därvid fästade villkoret. Det omfattande arbetet, som kyrkorådet fick i uppdrag att låta verkställa genom antagen kunnig byggmästare, tog så sin början våren 1892. Den uppgift, som nu förelåg kyrkorådet, var ej så lätt att lösa. Det gällde här att, så vidt möjligt var, återföra kyrkan till det utseende hon ursprungligen haft och tillika anordna henne till en lämplig lokal för protestantisk gudstjänst, — att nogast möjligt bevara hennes minnen från en förgången tid och återställa hennes karaktär såsom en Birgittinerkyrka samt på samma gång göra henne bekväm och ändamålsenlig för den gudstjänstfirande menigheten. En annan svårighet, som ej sällan framkallade bekymmer, var att kunna med de anslagna medlen bringa verket till fullbordan, då, såsom naturligt är, under restaureringens fortgång många icke förutsedda arbeten visade sig erforderliga och måste utföras.
Den från början antagna kostnaden befanns också snart nog vara för lågt beräknad, hvadan det gällde att finna utvägar, på det att icke hela verket måtte väsentligt förfelas. För detta ändamål begärdes af församlingarna och beviljades af Kongl. Maj:t efter riksdagens hörande några ändringar och förenklingar i de fastställda ritningarna, hvilka ändringar, utom det att de tjänade till att nedbringa kostnaden, i så måtto voro välbetänkta, att de borttogo en del utsmyckningar, som ursprungligen varit tillämnade och visserligen i sig själfva voro för blicken anslående, men som ej rätt väl stämde öfverens med kyrkans enkla karaktär. En annan utväg, som anlitades, var att på frivillig väg samla bidrag; och på detta sätt erhölls en väl behöflig summa, hvari ingick ett belopp af 8.000 kr., som Hans Maj:t Konungen med sin kända kärlek till vårt folks fornminnen nådigst skänkte till kyrkoarbetet. En ytterligare gjord ansökan om statsbidrag blef väl icke beviljad, — afslaget sannolikt till stor del framkalladt af principiella skäl, — men riksdagen beslutade ett statslån af 16,000 kr. att räntefritt innehafvas i tio år.
Såsom en omständighet, som i icke ringa mån bidragit till kyrkorestaureringens lyckliga genomförande, bör nämnas, att arbetet under längsta tiden pågått under klok, insiktsfull och sparsam ledning af byggmästaren L. E. Petersson.
Men hvad har då genom denna restaurering blifvit vid kyrkan åtgjordt? Detta må endast i allra största korthet antydas. Till det yttre är den mest i ögonen fallande förändringen den verkställda förhöjningen af taket och den därpå uppförda ansenliga kopparklädda takryttaren. Samtliga fönstren, mycket höga i gotisk stil, äro förfärdigade af nyhuggen sten, men af alldeles samma utseende som de af gammalt ägt. Grunden är här och där förstärkt, ny sockel af granit är insatt, samtliga sträfpelarne hafva blifvit nedtagna och ånyo uppmurade och hela öfra delen af östra gafveln är nyuppförd. I det inre äro de vidtagna förändringarna ännu mera märkbara. Koret med altaret är återflyttadt till sin ursprungliga plats västerut i kyrkan. Bakom altarbordet, som är hopsatt af i kyrkan anträffade gamla korstecknade altarskifvor, är sakristian inredd och genom en ornerad vägg af ek skild från kyrkan. Bredvid sakristian är en gammal gång återupptagen och de därintill varande fem biktcellerna, som förut varit igenmurade, öppnade och återställda. Väggarna och hvalfbågarna hafva befriats från den förra kalkrappningen och framträda nu med kalkstenens behagliga blågråa färg. De många i kyrkan befintliga grafstenarna, som förut utan all ordning voro förlagda i kyrkans gångar, där knappast någon fanns på sin ursprungliga plats, äro numera någorlunda ordnade efter åldern, lagda i tvenne rader utefter kyrkans väggar, medeltidsstenarna vid den södra och de från den nyare tiden vid den norra väggen. Fyra af kyrkans fönster, befintliga i västra gafvelväggarna, äro försedda med glasmålningar, samtliga skänkta till kyrkan. Orgeln, placerad på en lägre estrad vid östra gafveln, är renoverad och försedd med ny fasad i skuren ek. Altarring, predikstol och bänkar, samtliga af bonad ek, äro nya.
Ett synnerligt värdefullt, konstnärligt arbetadt altarskåp, som fordom tillhört S:t Pers kyrka, rödkyrkan, är upphängdt på västra väggen. Skada, att tillgångar icke funnits till det ypperliga arbetets restaurering. Ett annat konstverk af icke ringa värde är ett i trä utfördt större krucifix, som numera är placeradt på västra gafvelväggen öfver sakristian. Sällan ser man den korsfästes tåliga lidande så gripande uttryckt som i denna enkla bild. I kyrkans nordöstra hörn hafva inom ett lätt stängsel samlats ett par gamla altarskåp och en mängd lösa bilder, de flesta af tiden rätt illa medfarna. Dessa föremål, förut undankastade i kyrkan och på dess vind, hafva här sammanförts och erbjuda fornminnesvännen ej litet af intresse.
Torde böra äfven nämnas, att det gamla värdefulla, med purpursammet öfverklädda och med en mängd silfverplåtar smyckade relikskrinet, i hvilket S. Birgittas och hennes dotter S. Katarinas ben äro sedan slutet af 1700-talet förvarade, fått ett nytt och värdigare omhölje, en konstnärligt ornerad kista af ek, samt är placeradt i kyrkan i närheten af altaret.
Ändtligen blef det vidlyftiga restaureringsarbetet afslutadt efter att hafva medfört en sammanräknad kostnad af 189,277 kr. 68 öre, och hösten 1898 kunde kyrkan åter öppnas för offentlig gudstjänst, hvilket också med mycken högtidlighet skedde 1:a söndagen i adventet samma år i närvaro af H. M. Konungen och H. K. H. Kronprinsen samt dessutom medlemmar af konungens råd, länets höfding och stiftets biskop m. fl.
Så står hon nu där, denna kyrka, större och ansenligare än flertalet af vårt lands domkyrkor och rikare på minnen än de flesta. Och hvad intryck gör hon då på betraktaren? Är hon vacker? Ja, om man så vill. Men detta är kanske icke det rätta uttrycket för den verkan, som hon gör eller vill göra på åskådaren. I all sin enkelhet och flärdlöshet verkar hon storslagen och imponerande, dock icke nedtryckande utan upplyftande, så att man alldeles omedelbart får en känsla af något, som icke är af denna världen, af något, som är »ofvanefter». Skulle jag i korthet gifva en karakteristik af denna kyrka, vet jag intet bättre uttryck än hennes stiftarinnas egna ord: »slät gärning, ödmjuk och stark».
Med anledning af detta föredrag begärdes ordet af
öfveringeniören C. A. Lindvall från Stockholm, som ville framställa en
fråga till föredragaren angående tidpunkten för altarets flyttning
från västra till östra ändan af kyrkan. Nyaste beskrifning öfver
Vadstena uppgifver, att detta skett vid den stora reparationen 1829,
men helt visst måste vi gå nära 300 år tillbaka i tiden för denna
omflyttning. Broocman säger i »Östergötlands beskrifning», tryckt
1760 angående klosterkyrkan: »År 1550 inreddes hon med
bänkerum och gjordes brukbar till gudstjänst enligt evangeliskt sätt,
hvarigenom hände att stadsförsamlingen ifrån then tiden drogs
efterhanden tit så att theras egen kyrka kom att stå öde till 1577,
tå then allmänna gudstjänsten åter flyttades till stadskyrkan igen.» Helt visst skedde altarflyttningen till öster enligt
protestanternas bruk år 1550, och var nog detta kärkommet för kung Gösta
såsom tillfälle att utrota allt »papisteri». Då hertig Magnus begrofs
vid kyrkans östra ända, hade altaret utan tvifvel där sin plats.
Ehuru ej hörande till kyrkans historia, men väl till Birgittinerordens, ber jag att medan jag har ordet få meddela en berättelse ur de engelska antikvariernas förhandlingar är 1811.
Redan 1406 hade orden vunnit ryktbarhet utomlands, och föranledde engelska konungen Henry V:s skattmästare Henry Fitz-Hugh att besöka klostret sagda år; intagen af förhållandena här, beslöt man anläggning af ett dylikt i England. År 1415 lades grundstenen af konungen till klostret Syon, hvarest 1420 tjugufyra nunnor, fem präster, två diakoner och fyra laybrothers installerades. För den riktiga inrättningen af klostret ditkallades tre munkar, fyra nunnor och tre novicer frän Vadstena, af hvilka några sedan återvände hem, som synes af bref från Vadstena till Syon med tacksägelse för den välvilja, som visats dem. Namnen på alla dessa personer jämte andra upplysningar återfinnas i Vadstena klosters dagbok. Det hela visar, hur troget de utförde åtagna förbindelser. — Klostret Syons öden äro märkvärdiga; vid dess upplösning under Henry VIII omkring 1530-talet skingrades ej folket såsom å andra ställen, utan flyttade till Nederländerna som kloster. Vid regentombytet återkallades de till Syon, men måste sedan ånyo lämna landet och blefvo till sist inbjudna till Lissabon, hvarest nunnorna (ej munkarna) fortfarit som engelskt kloster till 1810 eller mer än 200 år, då de sista nio nunnorna togo sin tillflykt till England undan krigsolyckorna vid denna tid. Vanliga plundringar under kriget utarmade klostret, som till sist användes som sjukhus för engelska hären. Klostrets sigill och några böcker var allt nunnorna medförde till England.
Kontraktsprosten Fjetterström ville icke ingå i svaromål på de delar af herr Lindvalls yttrande, som icke hörde till föredraget i fråga. Detta handlade endast om klosterkyrkan, ej om klostret, öfver hvilket särskildt föredrag skulle hållas. Men i fråga altaret, hade han att framhålla, att i alla Birgittinerkyrkor den regeln gör sig gällande, att högaltaret står under triumfbågen i västra delen af kyrkan, då altaret i de flesta protestantiska kyrkor är beläget i öster. Det är då alldeles gifvet att, när man vid reformationen sökte utplåna hvarje spår af katolicismen, man också förlade altaret från väster till öster. Och då en så pass högt uppsatt person som konungasonen hertig Magnus, som afled år 1595, ligger begrafven i östra delen af Vadstena klosterkyrka eller just där, hvarest altaret vid tiden före kyrkans senaste restaurering var beläget, detta tydligt talar för, att det befanns på denna plats vid hertig Magni död, hvilket inledaren också antagit.
Mötet öfvergick därefter till behandlingen af ett bland de på
programmet uppställda diskussionsämnena:
Hvad kan göras för att från vanvård och förstöring rädda minnen från äldre tider i eller vid de kyrkor, där de nu sakna nödig vård.
Diskussionen inleddes af professor Montelius, hvilken framhöll, att det nu ej vore fråga om själfva kyrkorna, som byggnader betraktade, utan om det som fanns i och vid kyrkorna: dopfuntar, altarprydnader, predikstolar, grafvårdar m. m. På många ställen, såsom i Vadstena, sökte man väl med omsorg vårda sådana saker. Men på alltför många ställen vanvårdades icke blott de kyrkliga minnena från den katolska tiden utan äfven de från senare tider; mångenstädes voro de föremål för en behandling, som måste kallas vandalisk. Dock ägde de berättigade anspråk på en bättre behandling. Många hafva nämligen ett högt konstvärde, ännu flera en stor betydelse för konsthistorien och kulturhistorien.
Sedan talaren anfört åtskilliga exempel på den ovärdiga behandling, för hvilken de nu ifrågavarande kyrkliga minnena ännu i våra dagar flerstädes vore utsatta, uttalade han den åsikt, att detta mången gång kunde bero på bristande kännedom om deras betydelse. I dem, som härstammade från medeltiden, såg man endast kvarlefvor från den tid, då Sverige var katolskt, och man ville icke vara »afgudadyrkare», såsom en präst uttryckte sig. Man förbisåg, att dessa föremål voro minnen från en kristen tid. Man glömde, att förfäderna till den nu lefvande generationen döpts i dopfunten, att dessa förfäder med andakt blickat på altarskåpet och helgonbilderna, innan de lagts att hvila under grafstenarna.
Lagen söker väl skydda dessa liksom andra minnen från flydda tider. Men lagen blir vanmäktig, om den ej får hjälp af ett upplyst prästerskap och en upplyst menighet. Det är därför Svenska Fornminnesföreningens uppgift att söka verka för spridande af upplysning om de kyrkliga minnenas betydelse och vikten af att de med omsorg vårdas, helst så många sådana redan blifvit förstörda, att endast jämförelsevis få nu finnas kvar.
Särskildt fästes uppmärksamheten vid det förhållande, att dopfuntarna, äfven om de ej hotas af förstöring, mångenstädes ej äro i det skick, som deras ursprungliga — och äfven nuvarande — bestämmelse borde tillförsäkra dem. Dopfuntens mynning är nämligen ofta täckt med ett dopfat af mässing, och häri ligger intet ondt, men lyfter man upp det fatet, märker man ofta till sin förvåning och ledsnad, att dopfunten innehåller alltför mycket skräp och damm. Intet föremål borde väl dock hållas så rent som dopfunten, i hvilken släkte efter släkte mottagit dopets renande bad.
Slutligen framhölls som otillständigt, att mer än en församling till personer ej tillhörande den kristna kyrkan sålt, eller velat sälja, Kristusbilder och andra föremål, som i århundraden haft sin plats i kyrkan.
Kontraktsprosten J. Wahlfisk från Närkes-Kil sade sig ej ha mycket att tillägga till den föregående talarens mörka skildring, som vore sann. Mötena ha stor betydelse för väckande af intresse för våra minnen. Redan vid de för 30 år sedan hållna mötena af vår förening har denna fråga varit på tal. På mötet i Linköping år 1887 behandlades frågan under en liflig diskussion. Hvad talaren nu ville framhålla afsåg icke att blifva för vederbörande kyrkoherdar en vägledning utan endast en antydan, huru dessa minnen skulle få bättre vård. Det finnes redan en kongl. förordning, huru dessa saker skola af Vitterhets Historie och Antikvitets-Akademien vårdas, och på grund däraf vore föreskrifter om kyrkliga fornminnens vård intagna i kyrkolagseditionerna, till efterlefnad af pastorer och kyrkoråd. Men detta gjorde icke tillfyllest. Insikt behöfdes, om verkligt intresse skulle uppstå.
Om nu frågan bör tagas om hand af nämnda akademi eller af Svenska Fornminnesföreningen, det ville han icke afgöra. Men säkraste sättet att väcka intresset för vården af våra kyrkliga minnen vore affattande af lämplig skrift, som framför allt borde tilldelas hvarje pastorsämbete i hela riket, såsom förut skett med af Kongl. öfverintendentsämbetet utarbetade »Anvisningar rörande kyrkobyggnader». Sålunda möten och skrifter voro enligt talarens uppfattning medel, genom hvilka ändamålet kan efterhand nås. Men i så fall ville han hålla på, att mötena må förekomma oftare än hvad på senare tider varit fallet. I början, för 30 à 35 år sedan, hade vi sammanträden oftare, och de verkade i detta fall en nationell rörelse till förmån för våra fornminnen. — Så har man i Sörmland räddat från förstörelse en mängd kyrkliga föremål dels genom att väcka uppmärksamhet därpå, dels genom att få dem deponerade, då de ej kunde väl vårdas på platsen, i Strängnäs kyrko-museum, där man har det mycket bättre ordnadt än kanske andra provinsmuseer ha det. I Närke arbetas också af därvarande fornminnesförening i samma riktning, ehuru där tyvärr numera föga finnes kvar att tillvarataga.
Professor E. Wrangel från Lund uttryckte sin tacksamhet för att föreliggande ämne ansetts vara lämpligt att behandlas på detta möte. Beklagade dock, att han icke hunnit få del af programmet förr än vid mötet och således icke kunnat förbereda sig på frågan. Under flera resor i utlandet, särskildt för den Mandelgrenska samlingen, som nu donerats till Lunds universitet, och som talaren fått i uppdrag att handhafva och komplettera, hade han fått en djup inblick i, huru de kyrkliga minnena vanvårdades. Detta gällde icke blott inventarieföremål, utan framför allt de kyrkliga byggnaderna själfva. Flertalet af dem har redan vandaliserats, mestadels genom ombyggnad eller s. k. restaurering. Ville ej ingå på den kinkiga restaureringsfrågan; men trodde att eftervärlden — kanske redan om 50 år — skulle fördöma de allra flesta »restaurationer».
Ett medel att förebygga alltför våldsamma sådana vore, om sakkunniga och intresserade underkastade restaureringsförslagen en offentlig och grundlig diskussion; genom pressen kan äfven i detta fall mycket uträttas.
Professor Montelii och prosten Wahlfisks mening att man genom upplysning medelst möten och skrifter skall vinna syftet erkändes. Men det vore ej det enda sättet att rädda våra kyrkliga minnen. Talaren förenade sig också med kontraktsprosten Wahlfisk om upplysning äfven för prästerna. Det borde vid universiteten anordnas kurser i arkeologi för teologie studerande. Och särskildt borde väl konsistorie-notarierna äga kunskap om och intresse för den kristliga arkeologien; de hafva ju bland annat såsom sekreterare vid biskopsvisitationerna rikt tillfälle att verka för de kyrkliga minnenas bevarande.
Talaren meddelade utdrag ur de kongl. förordningarna om minnesmärkens vårdande. Det framgår ur dem bland annat, att »kyrkoherde och kyrkoföreståndare skola vid ansvar öfvervaka bevarandet af kyrkans lösegendom». Men särskildt äro föreskrifter gifna för riksantikvarien att vaka öfver att kyrkorna och dess minnen skyddas, och att för den skull anställa inventering i landets kyrkor. Emellertid har han på andra håll för mycket att göra, så att han ej hinner med den inspektion, som behöfves. Bäst vore då att af riksdagen begära anslag till aflönande af en antikvitets-intendent — man har fordom haft två sådana — eller en inspektör, som hade att hvarje år genomresa olika delar af landet för att inventera och undersöka kyrkor och i allmänhet inspektera fornminnena. Helst borde han såsom biträde hafva med sig en sakkunnig arkitekt. I Tyskland hade man det ordnadt på ett synnerligen rationellt sätt med »Provinzialkonservatorer» och konsthistoriskt bildade arkitekter. I Danmark är det också bättre stäldt än hos oss: alla ändringar eller restaureringar af kyrkor afgöras genom en kommission, sammansatt af arkeologer och arkitekter.
Församlingarna anse sig nu ej skyldiga att vårda ödekyrkor eller att ens taga vara på de kyrkliga minnesmärkena i de i bruk varande kyrkorna. Genom den af talaren föreslagna inspektionen skulle de kunna erhålla impulser, uppmaningar, upplysningar och råd. Om en arkitekt medföljde som biträde, kunde det blifva synnerligen nyttigt; få kyrkor ha ju råd att hålla egen arkitekt. Genom en antikvitetsinspektör kunde också det efterlängtade målet nås, att vi finge ett allmänt inventarium på våra historiska minnesmärken och konstskatter. Ett sådant behöfs alltför väl. I de stora kulturländerna har man i detta fall hunnit långt, särskildt i Frankrike. Och i Tyskland har sedan längre tid pågått den mest noggranna inventering af »Geschichts- und Kunst-Denkmäler» inom hvarje stat eller provins. Finge man ett sådant inventarium hos oss, helst tillgängligt i tryck, skulle vandalisering eller förskingring af fornminnena betydligt försvåras.
Professor Montelius upplyste om att redan i juli genom tidningarna spridts ett program för mötet sådant det då kunde uppgöras, nämligen med uppgift på ämnena för föredrag och diskussioner, så ock på de personer, som skulle hålla föredragen. Det definitiva programmet, med redogörelse för det som skulle behandlas vid hvarje särskildt sammanträde och dylikt, hade naturligtvis först omedelbart före mötet kunnat fastställas.
Talaren förklarade sig ense med professor Wrangel däruti, att många af de restaurationsarbeten, som i senare tid utförts här i landet med skäl kunde klandras. Det vore alltid en ytterst grannlaga sak att restaurera en kyrka eller en annan forntida byggnad, en sak som om möjligt borde undvikas. Men om det visade sig nödvändigt att vidtaga en sådan åtgärd, måste man inse, att »restauration» vore ett återställande till det ursprungliga, ej en nybyggnad för att ernå »stilenlighet». Den fastställda frågan afsåge emellertid mindre kyrkorna än dessas innehåll.
I likhet med professor Wrangel ansåg han det vara önskvärdt, att landets kyrkliga minnen blefve föremål för mera effektiv tillsyn, än riksantikvarien och Vitterhetsakademiens få tjänstemän, med deras mångahanda ämbetsåliggande, nu kunde medhinna. Han fruktade dock, att anställandet af en särskild antikvitetsinspektör jämte en denne åtföljande arkitekt skulle medföra alltför dryga kostnader. Mycket vore dock vunnet, om man hade en tryckt, fullständig redogörelse för allt det märkliga, som i hvarje kyrka funnes. Sedan många är har man varit sysselsatt med förarbeten till en sådan, och i det med Statens Historiska Museum förvarade Antikvariskt-topografiska arkivet finnas förteckningar för de flesta kyrkor jämte talrika fotografier och andra afbildningar. Men tryckningen har ännu ej kunnat börjas.
Folkhögskoleföreståndaren Hans Hansson från Gamleby framhöll nödvändigheten af att söka intressera folket för saken. Detta kunde ske på det sätt, att populära skrifter affattades och utdelades till folkskollärarne. Förr hade intet stått i läroböckerna om detta ämne. I talarens barndom hade skolbarnen kastat till måls på kyrkofönsterna. Sådant skulle icke behöfva förekomma, om folkskolebarnen genom sin lärare väcktes till insikt om och intresse för våra minnen.
Doktor G. Geete från Borås förklarade sig vara förekommen af herr Hansson. Pieteten för våra historiska minnen måste delvis framkallas, delvis bättre än hittills understödjas. Att denna känsla brister, det kommer man mer än väl under fund med vid resor på landsbygderna. Folkskollärarne böra vid seminarierna få nödtorftig undervisning i arkeologi; likaså borde detta ämne förekomma vid folkhögskolorna. Men detta bör ske mindre genom läxor och utanläsning, mera genom föredrag, som såväl meddelade detaljkunskap som väckte intresse för saken. Om krigiska bedrifter hade hittills nog talats i skolorna. Nu vore det tid på att tala äfven om andra saker. Införande af en sundare historisk undervisning vore önskvärd i såväl folkskolor som seminarier. Statsanslag borde anvisas för dylika ämnens behandlande och skrifters utgifvande. Hvar och en bör i sin stad bidraga att lämna upplysningar och råd i föreliggande ämne. För ett par år sedan reste talaren i Danmark; och han fann under denna sin resa, att aktningen för de kyrkliga minnena där var vida större än hos oss. I Norrland t. ex. finnas flera minnen än man vanligen vill tro. Men där spörjes föga aktning för och ännu mindre aktsamhet om hvad som ännu finnes kvar. Talaren enade sig med professor Wrangel i hvad denne uttalat om kyrkornas restaurering, men ville att den frågan skulle upptagas såsom särskildt diskussionsämne vid nästa möte.
Kyrkoherden E. M. I. Låftman från Ramsberg förklarade sig i denna fråga vara af en mera optimistisk uppfattning än de föregående ärade talarne. Genom idel förebråelser och klagomål uträttades intet godt. Man borde gifva sitt erkännande åt det som under senare tider på ifrågavarande område uträttats.
Prästerna kunde näppeligen göras ansvariga för utfallet af kyrkorestaureringar. Öfverintendentsämbetet är ju härvidlag den bestämmande.
I fråga om de lösa föremålen har onekligen en förändring till ett bättre skett. Det se vi bland annat af samlingen här. Folkskolebarnen få också nu en bättre undervisning än förr. De veta att skilja mellan stenåldern, bronsåldern och järnåldern. Om, såsom en talare antydt, sinnet för våra fornminnen vore på förfall, skulle det betyda, att det fosterländska sinnet ock vore på förfall. Detta vore dock ej förhållandet, tvärtemot kunde man på många områden skönja en glädjande lyftning af fosterlandskänslan.
Härmed hade dock ej påståtts, att alla vederbörande skött sig så, att inga anmärkningar behöfdes.
Rektor A. V. Lundberg från Vadstena ansåg, att man under diskussionen gått illa åt menige man, alltifrån folkskolebarnen intill prästerna. Det finnes två fiender till våra fornminnen: vården och vanvården. Att döma af hvad herrar Montelius och Wrangel yttrat om restaureringar, vore vården den farligaste. Det läte som om det vore bäst att det stycket göra det minsta möjliga; skydd mot väder och vind och rent yttre förstörelse, men heller ingenting mer; ej skicka dem till andra orter, upp till Stockholm, utan behålla dem själfva. Upplysningen bör allt gå högre upp än till ofvan nämnda illa åtgångne. Man kan ej begära mer af ett kyrkoråd och en kyrkoherde i landsorten än att de fråga, huru de skola göra. Få de intet svar, torde de böra vara ursäktade.
Antikvitets-inspektören och arkitekten vore lifligt att förorda: dessa kunde då uppfostra i första rummet sig själfva och i andra rummet den öfriga menigheten till en insikt i kyrkliga minnesmärkens rätta vård. Instämde med kyrkoherden Låftman i hans uttalanden. Och i motsats till professor Montelius trodde talaren, att det icke vore så omöjligt att få anslag till den föreslagna inspektören och arkitekten, ty den nationella andan vore ej på dekadans.
Jägmästaren E. G. Hjort från Kisa trodde, att den föreslagna antikvitets-inspektören skulle kunna uträtta mycket för saken. Men vi ha redan påbud om vården af våra kyrkliga minnesmärken i 1867 års författning. Det fordras blott att dessa påbud verka effektivt. Förordade att en af Fornminnesföreningen bekostad rundskrifvelse till rikets prästerskap skulle utfärdas, till påminnelse om denna författning. Ansåg det icke vara bra, att nu nämnda minnesmärken samlades i museer. De väckte större intresse, om de finge stanna i den kyrka de i århundraden tillhört. De finge då tjänstgöra såsom åskådningsmateriel vid undervisningen i afsedda ämne. Biskopar och kontraktprostar borde vid kyrkovisitationerna tillse ej blott att de sedvanliga inventarierna utan äfven minnesmärkena vore till finnandes, enligt den förteckning, som författningsenligt bör vara upprättad, och att dessa minnesmärken och fornsaker äfven voro vårdade. En kort lärokurs angående fornminnens betydelse skulle äfven verka nyttigt i folkskolan.
Kontraktprosten Wahlfisk instämde med den siste talaren och framhöll på nytt behofvet af undervisning om fornminnena. Såsom medverkande vid bildandet af Strängnäs kyrkomuseum och tillvaratagandet af kyrkliga fornminnen samt som kontraktprost hade han haft tillfälle sammanträffa med många präster, med hvilka han samtalat om vården af de kyrkliga fornminnena. Om också alla lofvat att taga vård om dessa, har dock resultatet i handling utfallit olika. Skall en undervisning i ämnet ske, bör denna ej meddelas endast i folkskolorna och åt prästerna. Däri vore talaren af samma mening som rektor Lundberg.
Hvad själfva minnesmärkena vidkommer vore talaren af deras mening, som icke ville förorda deras hopande i Stockholm eller annorstädes utan att de behållas i orterna, där de behöfdes och vore till bästa gagn.
För sin del hade talaren på det sätt sökt i sin församling väcka intresse för dessa minnen, att han tagit nattvardsbarnen med sig i kyrkan och undervisat dem om därvarande minnesmärken. Vidare ha de haft tillgång till Hofbergs beskrifning öfver Närkes kyrkliga minnen, så ock har därvarande fornminnesförening verkadt framgångsrikt i orten för bevarande af dess minnen af såväl ena som andra slaget. Förteckningar därpå voro utgifna och spridda. I detta fall vore sålunda Uppland icke det enda landskap, som har att uppvisa en slags beskrifning öfver nu omhandlade minnesmärken.
Talaren erinrade om, huru mycket godt Antikvitets-intendenterna, under den korta tid sådana funnos, och bland dem särskildt friherre Djurklou uträttat. Han reste också omkring, icke åtföljd af en arkitekt, utan ensam. Kan därför icke förstå, hvarför den föreslagna antikvitets-inspektören skulle behöfva ha en arkitekt med sig på resorna. Det gällde blott att finna en insiktsfull och intresserad man.
Professor Montelius kunde instämma med rektor Lundberg i fråga om undervisningen. Det klander, som uttalats i afseende på restaureringarna, kunde icke med skäl riktas mot prästerna och kyrkoråden eller församlingarna.
I fråga om de kyrkliga minnenas förvarande, så är jag icke den, som yrkar på, att de alla skola samlas till Stockholm. De förvaras bäst i sina respektive kyrkor. Men om man icke där tager vara på dem, böra de få en annan förvaringsplats. Att många kommit till Nationalmuseum, har varit en nödvändighetsåtgärd för att bevara dem från förstörelse.
Församlingarna äga ju själfva att bestämma, huruvida de skola behålla sina minnen och vårda dem, eller om de skola afstå dem till ett museum genom försäljning, gåfva eller deposition. Ingen kan lyckligtvis taga något från en församling mot dennas vilja.
Professor Wrangel ville gifva de talare rätt, hvilka framhållit dels att intresset för våra fornminnen är i stigande, dels att kyrkostyrelserna numera göra åtskilligt för fornminnenas bevarande. Medgaf, att minnesmärkena böra ur kultur- och konsthistorisk synpunkt blifva till större gagn, om de kvarblifva på platsen, än om de samlas i museerna.
Försvarade sitt förslag att antikvitets-inspektören borde åtföljas af en arkitekt. En arkitekt som biträde åt den förre kunde alldeles bestämdt blifva till stor nytta; redan i fråga om undersökning af minnesmärkena kan hans öfvade öga och tekniska insikter betydligt förkorta och underlätta saken, dessutom kan han ju genom sina praktiska råd blifva församlingarna till ovärderligt gagn.
Det har varit och är hos oss ett stort fel i organisationen, att arkitekter och arkeologer icke samarbeta — i motsats till förhållandet t. ex. i Danmark, såsom jag antydt. Så stå Öfverintendentsämbetet och Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien — ofta — emot hvarandra som två stridiga myndigheter. Det är säkerligen detta fel i organisationen, som orsakat så många olyckliga restaureringar äfven under de senare åren.
Kontraktprosten Fjetterström undrade, om icke de uttalade klandren öfver vården af de kyrkliga minnesmärkena träffade ej blott den verkliga vanvården utan äfven den förmenta. Pastorerna vore tacksamma för påminnelsen i frågan, men de kunna ej räcka till allt. Enligt lag skall inventering vid kyrkan ske hvart 6:te år, ja till och med oftare, eller vid ombyte af pastorer och vikarier. Men i denna inventering ingår i allmänhet icke förteckning öfver fornlämningarna. Detta vore emellertid högeligen af nöden, och det vore godt, om ett uttalande i den riktningen kunde fattas af detta möte. Af denna anledning framlade talaren följande förslag till resolution:
»Mötet anhåller, att erinran måtte göras till samtliga pastorsämbeten, att i de vid hvarje kyrka befintliga inventarieförteckningar särskildt upptages förteckning öfver kyrkans lösa fornlämningar.»
Professor Montelius framhöll, att föreningen vid sina föregående sammanträden icke plägat affatta egentliga resolutioner. Hemställde, om det vore skäl att vid detta möte frångå denna princip. Föreslog att diskussionen måtte få utgöra svar på frågan.
Kyrkoherden Låftman biträdde professor Montelii mening, emedan kontraktprosten Fjetterströms förslag föreföll honom något underligt, eftersom pastor är skyldig att förete inventarieförteckning. Skulle sådan påminnelse som den föreslagna behöfvas, så stode det sämre till, än hvad här under diskussionen framhållits.
Grefve F. U. Wrangel från Stockholm instämde med kyrkoherden Låftman. Det vore i många fall äfven svårt att bestämma, hvad som skulle å den särskilda förteckningen upptagas som fornminne eller icke.
Kontraktprosten Fjetterström framhöll, att då han framställde sitt förslag, skedde det icke för att klandra ej heller för att hans mening speciellt skulle få göra sig gällande, utan för att medverka till en påtryckning hos vederbörande. Gärna får för honom diskussionen utgöra svaret.
Härmed var den en och en half timmes långa, intressanta och lifliga diskussionen afslutad.
Herr Ordföranden sammanfattade diskussionen på följande sätt: Alla i diskussionen deltagande hade enats om behöfligheten af vård för våra kyrkliga lösa fornminnen samt att den bästa vården åstadkommes genom upplysning. Denna upplysning kan ske under olika former, såsom genom utgifvande af skrifter, dels populära, dels vetenskapliga; genom offentlig diskussion i tidningarna; genom anordnande af lärokurser i arkeologi vid universiteten, folkskolelärareseminarierna, folkhögskolorna och folkskolorna; genom oftare förekommande möten; genom att kyrkliga fornminnen upptagas i kyrkoinventarie-listorna samt genom anställande af en antikvitets-inspektör och en honom åtföljande arkitekt.
Härefter framställdes proposition om diskussionen finge utgöra svar på frågan, hvilken proposition besvarades med enhälligt ja.
Sedan grefve G. M. Hamilton från Hedensberg härefter förevisat en del fornföremål, ett par minnesböcker och några pärmebref, (ett af Bo Jonsson Grip) och
Professor Montelius meddelat, att doktor Nordemans samling af fornsaker vore tillgänglig efter sammanträdets slut, samt att rådman Randel beredt de besökande tillfälle att åse knyppling af Vadstenaspetsar, förklarade ordföranden dagens möte afslutadt.
Flitigt begagnade man sig därefter af de båda sålunda erbjudna tillfällena att taga kännedom om ett par af stadens sevärdheter.
På eftermiddagen besågs klosterkyrkan och klosterlämningarna samt Vadstena slott.
⁎
Tisdagen den 20 kl. 9,45 f. m. började förhandlingarna med den af professor Montelius lämnade upplysningen, att den Ingelotska spetsknypplingsaffären, som förestås af fru Sjöstrand, boende i Helgeandshuset vid Stora torget, vore att under dagens lopp beses. Så ock det gamla kapellet i detta hus.
Därefter gafs ordet åt
Amanuensen O. Janse, som talade om
Några minnen från den äldsta kristna tiden i Östergötland.
Talaren erinrade att börja med, det hans anförande icke vore att betrakta såsom ett föredrag, utan ville han blott vara så att säga Fornminnesföreningens andlige ciceron i traktens kyrkor. Framhöll sedan, huru traktens kyrkor, äfven om man enbart fäster sig vid de äldre, förete olika typer.
Så t. ex. kunde Väfversunda, Kumla, Nässja, Fornåsa (före restaureringen (1900—1901) och i viss mån äfven Herrestad och Källstads nu rifna kyrka betraktas såsom tillhörande en grupp. Såsom typ för gruppen togs Väfversunda, den bäst bevarade. Kyrkan saknade ursprungligen torn, vapenhus och sakristia.
Talaren framhöll den harmoniska fördelningen mellan skepp, kor och apsis, dess ornamentala utsmyckningar och dess dörr med de rika präktiga järnbeslagen. Koret hade troligen äfven det haft sin egen ingång med likartad dörr. Långs takkanten gingo ornerade bjälkar och plankor af ek, med spår af röd färg. Ornamenten, som visades i afklappning, företedde en stor rikedom på intressanta former. Det hela tydde på en brytningstid, med en blandning af inhemska och västeuropeiska former.
Saken blef så mycket intressantare därigenom, att Väfversunda ej stode ensam i detta afseende. Från Hagebyhöga fanns en dylik rikt ornerad planka i Statens museum, och i Nässja kyrka finnes en sådan kvar på sin ursprungliga plats. Å Herrestads kyrka finnes ännu såsom i Väfversunda skurna stockar upptill kring absiden. Å bägge ställena äro dock dessa ornament svåra att se, enär de i Herrestad blifvit öfvertjärade och i Väfversunda öfverkalkade (å senare stället dock nu delvis blottade). De funna resterna gjorde antagligt, att träorneringskonsten den ifrågavarande tiden varit allmän i västra Östergötland.
Talaren skizzerade det sannolika ursprungliga utseendet af Väfversunda kyrka. Den mycket lilla kyrkan hade små, högt upp sittande fönster, genom hvilka endast en skum, brokig dager silade in. Predikstol fanns ej. Menigheten kunde endast dunkelt skönja, hvad som försiggick i koret, skildt från skeppet genom triumfbågen, i hvilken Kristusbilden hängde. I koret försiggick den egentliga gudstjänsthandlingen, och där stod orgeln, om det fanns någon sådan. Om golf fanns, är osäkert. Hvalf funnos ej, utan hade kyrkan troligen allra först öppen takkonstruktion,[2] fick sedan ett platt tak och slutligen det nu varande.
Till en andra grupp af kyrkor hörde Heda, hvars ursprungliga utseende dock nu genom ombyggnader blifvit väsentligen förändradt. Högeligen intressant har hon emellertid varit. Och hon har sina likar i S:t Perskyrkan i Sigtuna samt gamla Uppsala kyrka.
En tredje grupp utgöres af Örberga och Rogslösa kyrkor, hvilka äro märkliga därför att de visa en större påverkan från cisterciensisk byggnadskonst. Den synnerligen konstrikt järnbeslagna dörren i Rogslösa kyrka beskrefs utförligt af talaren. På densamma framställdes Mikael, världsträdet och den helige Hubertus’ jakt m. m. Flera af de motiv, som förekomma å Rogslösadörren, återfinnas å en del järnbeslagna kistor från Småland. Afbildningar af dessa såväl som af dörren förevisades. Ej allenast motiven utan äfven tekniken visade nästan tillbaka på samma mästare för samtliga dessa järnbeslagna arbeten.
Enastående i sitt slag i Östergötland är numera Vårdsbergs kyrka. Midtelpartiet utgöres af ett rundt torn, som mera häntydde på en fästning än på en kyrka.
Af samma typ som Vårdsbergs kyrka äro bland andra Munsö, Bromma och Solna kyrkor i närheten af Stockholm. Bornholm är särskildt bekant för sina rundkyrkor.
Kyrkor af liknande typ förekomma också mångenstädes utanför Norden. Så t. ex. är den Heliga grafvens mycket berömda kyrka i Jerusalem en rundkyrka. Öfver Konstantin den stores mor och döttrar uppfördes runda grafkyrkor, liksom en massa dylika grafkyrkor förekomma särskildt talrikt i Böhmen. De s. k. baptisterierna eller dopkyrkorna voro också runda. Man har nu i än den ena och än den andra af de nu nämnda främmande rundkyrkorna sökt urtypen till våra rundkyrkor, men man har ännu ej enligt föredragarens åsikt lyckats gifva en fullt nöjaktig förklaring till deras uppkomst.
Sist betonade talaren, att Östergötland i kyrkobyggnadsväg har så mycket intressant att bjuda på, att landskapets befolkning äfven ur denna synpunkt kunde med skäl säga sitt bekanta: »Östgöte gudskelof!»
Kontraktsprosten Wahlfisk begärde härefter ordet och framhöll, att till andra gruppen kunde räknas Närkes-Kils kyrka, som var af likadan typ som S:t Perskyrkan i Sigtuna. Dock divergerade typerna något, emedan den i Närkes-Kil hade tagit inflytande från Norge och England. Kyrkan var en korskyrka, där de utspringande korsarmarna voro försedda med absider. Östra delen hade blifvit förlängd och ägt två hvalf, hvadan därvarande absid försvnnnit. Saknade ursprungligen torn men hade ägt takryttare. Kunde ej vara yngre än från 1100-talets senare hälft. Talaren ärnade snart offentliggöra en beskrifning öfver nämnda märkliga kyrka.
|
En eller flera illustrationer borde infogas här, som återfinns på sidan 288 i filen Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne1112sven).pdf. Bildtext: Fig. 1. Relikgömma af silfver för en arm af den hel. Birgitta, funnen vid Linköping. |
Fil. kand. Rydbeck från Lund framlade intressanta upplysningar från tvenne kyrkor, Furingstad i Östergötland och Näfvelsjö nära Lannaskeda brunn i Småland. Ofvanför korhvalfvet i Furingstads kyrka hade talaren påträffat en furubjälke, som sträckt sig midt öfver kyrkan, parallelt med långmurarna och ornerad på samma sätt som de i Hagehyhöga. Detta är ej i och för sig ett afgörande bevis för att takstolen här varit öppen, men dessutom gick gafveln mellan långhus och kor obruten upp till åsen, utan den vanliga genomgången. Det kan ju hafva sin orsak i att takstolen varit öppen. Ofvan sakristian funnos rester af den med en rundstaf prydda ekhjälke, som ursprungligen sträckt sig rundt kyrkan ofvanpå yttermurarna.
Att takstolen varit öppen i Näfvelsjö, är alldeles säkert. Här funnos uppe på kyrkvinden tre bjälkbitar af ek, med ungefär liknande skärningar som bjälken i Furingstad, hvilkas utseende visade, att de utgjorde delar af den ursprungliga ryggåsbjälken. Dessa sirningar så högt uppe kunna ej gärna förklaras med mindre än att takstolen varit öppen.
|
En eller flera illustrationer borde infogas här, som återfinns på sidan 289 i filen Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne1112sven).pdf. Bildtext: Fig. 2. Biskopsmössa från Linköping. |
Professor Montelius anhöll att få begagna tillfället att berätta om några kyrkliga minnesmärken från Östergötland, ehuru ej stående i sammanhang med det hållna föredraget. Han erinrade därvid först, att det ju diskuterats om, huruvida Birgittarelikerna i Vadstena vore äkta. Det kunde då ha sitt intresse att nämna, att Statens historiska museum äger en Birgittarelik, ett stycke af ett armben, som med all säkerhet är äkta. Reliken var inlagd i en dyrbar relikgömma med en inskrift, som omtalar, att benet varit den hel. Birgittas. Denna relik med dess gömma — i form af en uppåtsträckt arm (fig. 1) — hittades år 1676 i en åker invid Linköping. Sannolikt har den blifvit nedgräfd för att skyddas mot reformatoriskt nit eller härjande fiender. Det är ej troligt, yttrade talaren till sist, att en kyrka i Linköping skulle nöjt sig med annat än en äkta Birgittarelik på en tid, då sådana verkligen stodo att få. På samma ställe som denna relikgömma och vid samma tillfälle uppgräfdes en dylik, — äfven i form af en arm, som inneslutit ett ben af den helige Eskil, — samt en silfverstatyett framställande den heliga Katarina af Alexandria, en monstrans, en kalk, en patén och andra kyrkkärl af silfver.
|
En eller flera illustrationer borde infogas här, som återfinns på sidan 290 i filen Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne1112sven).pdf. Bildtext: Fig. 3. Smycke af guld och äkta stenar, funnet i Motala ström. |
I Statens historiska museum förvaras äfven en ytterst dyrbar biskopsmössa (mitra) från Linköpings domkyrka. Denna mössa är prydd med äkta pärlor, ädelstenar och emaljerade silfverplåtar af mycket högt värde. De sistnämnda, utförda i »émail cloisonné», förskrifva sig från tiden omkring år 1100, men mitran är i sitt nuvarande skick gjord vid midten af 1400-talet, under den tid Kettil Karlsson (Vase) var biskop. Hans vapen — svart vase i guldfält — ses nämligen i ändan af det ena nedhängande bandet; å ändan af det andra bandet är kyrkans vapen, två korslagda nycklar, broderadt (fig. 2).
|
En eller flera illustrationer borde infogas här, som återfinns på sidan 291 i filen Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne1112sven).pdf. Bildtext: Fig. 4. Ekkista från Vadstena kloster. |
Ett mycket högt värde har äfven det ryktbara »Motalaspännet», i sitt slag ett af de största och vackraste smycken från hela den europeiska medeltiden: af guld, med en mängd ädla stenar; på baksidan en nål af guld, nu afbruten. Det tillhör Statens historiska museum och förskrifver sig från 1300-talets senare hälft, har säkerligen tillhört en högre andligs ämbetsskrud och hittades 1818 i Motala ström nära Kimstads kyrka af en dräng på det sätt, att en af honom infångad ål snärjt sig fast vid smycket, som var omgifvet af en gyttjeklump, och drog det upp i dagen (fig. 3).
Vidare omtalades två nu i Statens historiska museum förvarade stora skulpterade ekkistor, som en gång tillhört Vadstena kloster. Den ena af dem är afbildad här (fig. 4).
|
En eller flera illustrationer borde infogas här, som återfinns på sidan 292 i filen Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne1112sven).pdf. Bildtext: Fig. 5. Vy af Vadstena kloster. |
Slutligen fästes uppmärksamheten på ett icke kyrkligt minne, som kunde vara af särskildt intresse för många af de närvarande, nämligen en i Vadstena slotts vallgraf påträffad silfvertallrik, hvilken genom vapen och initialer anger sig ha tillhört konung Erik XIV, det enda vi nu ha kvar af denne konungs silfverservis.
Rektor Lundberg erhöll nu ordet och höll ett föredrag om Vadstena kloster. Att börja med framhöll talaren, att den svenska bildningen stode i ofantlig skuld till Vadstena kloster. Detta kloster utgjorde på sin tid medelpunkten för hela Skandinavien i fråga om vetande, bildning och handaslöjd. Birgittinersvenskan hade möjligen blifvit riksspråk, om ej reformationen kommit emellan. Här skrefs hvad vi länge visste om den tidens historia, ej blott om det, som uträttades här på den tiden. Och det var icke litet. Herredagar och rådsmöten förekommo här nästan hvarje år.
|
En eller flera illustrationer borde infogas här, som återfinns på sidan 293 i filen Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne1112sven).pdf. Bildtext: Fig 6. Plan af Vadstena kloster.[3] |
Trädgårdsodlingen i vårt land står i stor skuld hos Vadstena kloster. Uti Vadstenamunkarne hade man nämligen goda trädgårdsmästare. Vetenskap, filosofi, astronomi, läkarekallet m. m. idkades här. Sveriges lärdaste professor hade varit munk i Vadstena. Urmakaryrket stod här så högt, att då Uppsala domkyrkas tornur, som förfärdigats af en Vadstenamunk, gick sönder, vågade sig ingen annan på med att försöka åter ställa det i ordning än vår store Polhem. Vadstenadiariet omtalar ofta en afliden munk såsom skicklig handtverkare.
Smädelser har man hört utslungas mot klosterfolket i Vadstena. Smädelse hade talaren i går förnummit i kapellet. Men lifvet var nog så godt i detta kloster. Därom vittnar drottning Filippas klara vittnesbörd.
Talaren meddelade sedan en beskrifning öfver klostret, hvilken beskrifning här icke kunnat återgifvas. I stället införes här en vy och en plan af klostret efter ett år 1822 utfördt kopparstick (fig. 5 och 6).
Hela föredraget vittnade om stor pietet för Vadstena kloster och dess folk. Särskildt framhöll talaren, att till detta klosters minnen höra sådana kvinnogestalter som Birgitta och hennes dotter Katarina samt drottningarna Margareta och Filippa. »Detta räcker», slutade talaren, »för ett århundrade.»
Öfveringeniör Lindvall yttrade därefter: Fornminnesföreningen åligger vid dess möte i Vadstena att så vidt möjligt söka vederlägga de beskyllningar för dåligt lefverne inom klostret, som under tre århundraden hopspunnits för att göra katolska läran förhatlig. Egennytta synes i början hafva varit hufvudmotivet. Konung Kristian I, som stundom lofvade gåfvor till klostret, — hvilka löften sällan infriades, — bemäktigade sig däremot vid andra tillfällen donationer, gifna af företrädare. Slutligen anklagade han klostret hos påfven, kanske i hopp att få det upphäfdt, men försöket misslyckades. Bättre lyckades detta för Vasakonungarne, då äfven i flera andra länder klostren tjänat ut och upphäfdes, men konung Kart IX styrkte rättvisan af den slutliga indragningen, enligt hvad sägnerna uppgifva, genom dikter om brottsligt lefverne i klostret, så t. ex. om det gamla ihåliga päronträdet, som han lät fälla och som befanns innehålla en mängd barnskelett; de nya protestantiska prästerna gåfvo honom härvid verksam hjälp. Under adertonhundratalet framkom ett nytt bevis, nämligen ett bref dateradt 1498, skrifvet af en nunna i Vadstena, syster Ingrid Persdotter, till hennes käraste välbördig Sven Axel Nilsson (Pontin tillägger namnet Roos, hvilket ej finnes i originalet); brefvet är långt och romantiskt; hon beklagar sin ställning och tillståndet i klostret, säger att bröderna och systrarna leka på spel, dricka vin och dansa med hvarandra i trädgården morgon och afton, ja, äfven brottsligt förhållande dem emellan omtalas. Detta bref har in extenso många gånger anförts, t. o. m. af allvarliga historieskrifvare, och dock är språket däri ett tydligt bevis, att det ej är äkta; dessutom är ju orimligt att tillägga ett fruntimmer författandet däraf på fjortonhundratalet, en tidpunkt då högst få personer kunde skrifva sitt namn.
Brefvet är en dikt från början till slut, skrifvet af filosofie magister Carolus M. Brandelius som akademisk afhandling och tryckt i Greifswald år 1789. I ett af de trenne latinska företalen säger han: att om läsaren ej har nöje däraf, det åtminstone ej bör ådraga författaren dess misshag — allt klander af klosterfolket ansågs då såsom en Gudi behagelig gärning.
Brefvet finnes i originaltryck i min ägo.
Till slut några ord om den i klostret befintliga s. k. nunnecellen med blott en springa i muren, 30 mm. bred och 80 mm. hög, i stället för fönster. Genom benägen hjälp af en vän har den mörka cellen (efter mötets slut) blifvit noga uppmätt och uppritad, och befinnes, att professor Brunius hade rätt; den har utgjort en gång till förbindelsebro emellan klostret och nunnornas kor på läktaren i kyrkan. Dörröppningen går helt igenom den en meter tjocka yttermuren och är vid ytterkanten igenmurad med en endast fotstjock mur, i hvilken ofvan omtalta springa för ljusinsläppning anbringats. En siktlinie genom denna springa träffar en igenmurad dörröppning högt upp på kyrkans vägg, hvarest likadana dörrhakar och fäste för klinka finnas som på insidan af klostermuren. Vi äro sålunda befriade från den pinsamma tanken, att de arma nunnorna måst bo i källarliknande celler utan fönster.
På hvilka ställen i Östergötland och angränsande landskap
samt hvilka aftnar har man af ålder plägat tända eldar? Så
lydde den fråga, hvilken såsom diskussionsämne för dagen stod
upptagen på programmet.
Diskussionen inleddes af professor Montelius, som erinrade, hurusom seden att på vissa dagar, eller rättare vissa nätter, tända eldar går långt tillbaka i tiden, mycket längre än till medeltiden. Dessa eldar tändas hufvudsakligen vid vinter- och sommarsolstånden, vår- och höstdagjämningarna. Seden måste alltså hänföras till en urgammal soldyrkan. Hos oss förekommer denna sed numera på våren — påskaftonen och valborgsmässoaftonen — och vid midsommar; men vi veta, att eldar fordomdags tändts äfven vid jultiden. Seden att tända sådana eldar förekommer äfven i många andra länder. Och den är känd allt ifrån äldre tider.
Talaren uppmanade de närvarande att lämna uppgifter om de trakter, där denna sed ännu bibehålles, samt hvilken dag och på hvilka ställen eldar tändas.
Folkhögskolläraren H. Tornell från Gamleby hade som barn, för tjugu år sedan, sett valborgsmässoeldar tändas i nejden mellan Motala och Vadstena; numera äro i denna trakt dessa eldar slocknade. I västra Stenby finnas två högar: »Högra backe» (= Högarnas backe) och »Skeppstads stensättning», där man fordom tändt eldar. Om Högarnas backe hette det, att därinom skulle bo en gubbe, till storleken som en åttaårs pojke. När denne visade sig, skulle det bli svåra år. Vidare nämnde talaren »Vallabacken» i Appuna socken samt »Tingsberget» i Krigsbergs socken. På båda dessa ställen har man tändt eldar. På sistnämnda backe offrade man äfven riskvistar. På »Lunds kulle» i södra Vi socken tände man mera allmänt valborgsmässoeldar. Och på »Griparedansen» nära Gamleby tändas äfven tjärtunnor.
Kontraktsprosten Wahlfisk upplyste, att valborgsmässoeldar fortfarande tändas i Närke. I skogsbygderna tändas äfven midsommareldar. Och, om inga 1-maj-eldar blifva tända, tändas eldar aftonen före Peregrinus, den 15 maj. Folket säger då, att det offrar åt Peregrinus. Ursprunget till denna märkliga sed hade talaren ej lyckats utforska.
Kyrkoherden A. Alson från V. Tollstad framhöll, att man i den trakten tänder både majeldar och påskeldar. Eleverna vid skogsskolan på Omberg deltaga flitigt i att tända eldar.
Professor Montelius anhöll, att uppgifter, som ej nu kunde gifvas, måtte skickas till honom skriftligen.
Kyrkoherden Låftman ville med anledning af professor Montelii uppgift i hans inledningsanförande, att tiden för offereldarnas tändande sammanfölle med solens olika faser, framställa en fråga: Huru kunna maj- eller påskeldarna sammanställas med tiden för vårdagjämningen?
Professor Montelius besvarade denna fråga genom att hänvisa till det nära sambandet mellan påsken och vårdagjämningen, då ju påskdagen är den första söndagen efter fullmånen efter vårdagjämningen.
Kontraktsprosten Wahlfisk ville som svar på frågan säga, att vårdagjämningseldarna framflyttats till valborgsmässan eller till den tid, då djuren i allmänhet släppas i vall. Och man har i senare tid trott sig med dessa eldar skrämma bort vilddjuren ur närliggande skogar.
⁎
Klockan 2 e. m. afreste mötesmedlemmarne till Alvastra: en del med ångaren Motala Express; de öfriga med extratåg. Alla möttes vid Hästholmen och åtföljdes sedan till Alvastra, vid hvars turisthotell förfriskningar intogos. Klosterruinerna besågos därefter.
Klockan 6 e. m. hölls vid sandgropen nära Alvastra järnvägsstation föredrag af docenten O. Almgren om: De vid Alvastra nyligen funna grafvarna från tiden kort efter Kr. föd. (med trepanerade hufvudskålar).
För dessa under sommaren 1900 undersökta grafvar är en utförlig redogörelse offentliggjord i Kongl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens Månadsblad 1900. Undersökningen af graffältet hade återupptagits några dagar före mötets början. Härvid hade hittills blottats en skelettgraf och flere brandgrafvar, hvilka i samband med föredraget förevisades. Den förstnämnda grafven innehöll skelettet af en storväxt man, liggande med hufvudet åt NO; vid hans vänstra axel anträffades en hartsring, som utgjort tätning till fogen mellan bottnen och sidan i en träask. I brandgrafvarna voro de brända benen nedlagda antingen i en kittelformig grop i jorden eller i ett lerkärl eller ock i en träask, hvars hartsring ännu omslöt bensamlingen. Dessa grafvar tillhörde liksom de år 1900 anträffade den äldre järnåldern.
Vid Väfversunda besågos på hemvägen Berzelii sten och kyrkan.
Såsom något minnesvärdt må antecknas, att då mötesmedlemmarne tågade ned från järnvägen till Berzeliistenen, stod en ovanligt vacker, dubbel regnbåge såsom en triumfbåge öfver vägen till den frejdade vetenskapsmannens minnessten.
⁎
Onsdagen den 21 kl. 9,45 f. m. öppnades åter förhandlingarna.
Doktor B. Salin höll ett föredrag om Östergötlands första bebyggande, hvilket föredrag kommer att tryckas i nästa häfte af tidskriften.
Öfveringeniör Lindvall begärde med anledning af detta föredrag ordet och framhöll, att han hade antydan om, att de af föredragshållaren förevisade tvenne första slagen af stenverktyg: den slagna och den slipade stenyxan, icke vore att betrakta såsom öfvergångsformer, förfärdigade af samma folkslag, utan att de voro produkter af två olika folkslag.
Såsom deltagare i den Internationella geologiska kongressen i S:t Petersburg 1897 hade talaren därefter åtföljt den exkursion, som tog vägen öfver Kiev för beseendet af märkvärdiga spår efter förhistoriska människor, som där upptäckts. Staden Kiev är belägen vid floden Dniepr som, gående från nord till syd, just där gör en svängning åt öster, och denna svängning orsakar att floden bortskurit marken under långliga tider, lämnande nordsidan som ett lågt land med vattensamlingar, då däremot sydstranden, där staden nu står, är några hundra fot hög. I den branta lerväggen synas stora ras, som ännu då och då förnyas, och är det i dessa ras äfvensom i de stora urgräfningarna för tegelbruken i stadens närhet som spåren i fråga förekomma. Det understa grå lerlagret tillhör tertiärtiden, och däri hittas snäckor äfvensom hajtänder. På gränsen emellan detta lager och ofvanliggande synes ett, stundom tvenne lager af ljusbrun färg och c:a 20 cm. tjocklek. Dessa lager ligga ungefär 10 meter under jordytan och hafva af de lärda fått namnet »couche de culture humaine», och många fynd hafva i dem gjorts, såsom af träkol, delvis brända trästycken jämte stenar, som varit utsatta för eld, flintspånor samt flintkärnor eller sådana rester af flinta, som blifvit för små att däraf slå ytterligare spånor, äfvensom oarbetade flintor ämnade att bearbetas. I grannskapet af dessa fynd hafva funnits skelettdelar af mammutdjuret. Väldiga bruna våta läggar af detta djur, delvis fastsittande i lagret, sågos vid vårt besök, och den tvärrandiga tuggytan af en kindtand tittade just fram ur lerväggen. Betar af detta djur äfvensom fram- och bakfötter hafva tid efter annan utgräfts, och uppgafs att lämningar af åtminstone fem sådana högdjur anträffats och däraf några delar med spår af hugg för att sönderdelas.
Allt detta visar otvetydigt, att människor af paleolitisk ras här lefvat, innan de ofvanliggande mäktiga lerlagren deponerats, d. v. s. människor som ännu ej lärt sig att slipa sina flintverktyg och i utveckling stått nära djuren. Ofvan kulturlagret förekom ett c:a 6 meters lager af lera, innehållande här och där grus och stenar till ett hufvuds storlek »från trakten eller nordligare länder», antydande att lagret tillhör istiden; i lagren såväl under som öfver detta funnos inga stenar. Ryska geologerna kallade lagret postglacière; säkert är att det afsatts i hafvet och troligt att drifisen ditfört och rullat stenarna, då Europa delvis stod under vatten och Golfströmmen återvände från Ishafvet medförande den drifis, som orsakade istiden i Norden enligt Lindvalls teori. — Ofvan detta lager andra och till sist öfverst löess eller nyaste bildning (måhända blåst jord).
Men i Kiev har därjämte gjorts fynd från neolitiska eller slipade flintverktygens period, detta vid jordytan i grottor nära ofvannämnda tegelbruk. Man har funnit jämte slipade flintverktyg delar af råa lerkärl, afskräden från måltider, snäckskal, fiskben och ben af nutida fyrfota djur.
De flesta spår efter förhistoriska människor hafva funnits i grottor under droppstensbäddar eller i flodbäddar, mer eller mindre djupt under ytan; i båda fallen är tidsbestämningen svår, men i detta fall skiljas spåren af de båda folken af 10 meter lager af lera, delvis afsatt i hafvet och med spår efter istiden. Vi kunna då våga den slutsatsen, att paleolitiska människan fanns samtidigt med mammutdjuret vid tertiärtidens slut, stod då nära djurets ståndpunkt, fördrefs eller förgicks vid landets sänkning under hafsytan i Europa, då istiden inträdde, och efter dess slut, då landet ånyo blef beboeligt, efterträddes af neolitiska folket, som invandrade från andra delar af världen medförande, icke endast konsten att slipa verktygen, men äfven andra, såsom att bränna lerkärl m. m., och tydes härigenom den gåta, som gäckat de lärda, att ej finna någon mellanlänk emellan de paleolitiska och neolitiska fynden.
Det stöder äfven den åsikt, hvartill den store naturforskaren sir Joseph Prestwich kom på sin ålderdom, nämligen: att sent i geologisk tid en stor öfversvämning i Europa ägt rum, som jämförelsevis fort kommit och snart gått, d. v. s. efter geologisk måttstock ett och annat årtusende.
Denna förklaring öfver de båda människorasernas uppträdande är talarens egen och har icke förut i tryck meddelats.
Professor Montelius ansåg sig böra fästa uppmärksamheten därpå, att hvad den siste talaren anfört ej gåfve någon upplysning om förhållandena i Östergötland, emedan paleolitiska fynd icke gjorts där. — I anledning af dr Salins föredrag bad han få nämna några ord som svar på en fråga, som kanske många af de närvarande skulle vilja göra: »Är det möjligt, att i århundraden före Kr. f. bestämma den tid, från hvilken de olika, nu omtalade yxtyperna förskrifva sig?» Svaret blefve, att vi verkligen kunna göra oss en föreställning därom. Flertalet af de vanliga stenyxorna med skafthål — från stenålderns sista del, hällkistornas period, — förskrefve sig från tiden omkring år 2000 före Kr. De båtformiga stenhamrarna, samtidiga med gånggrifterna i Västergötland och Skåne, äro äldre och tillhöra det tredje förkristna årtusendets senare hälft, således tiden mellan 2500 och 2000. Än äldre äro de i Östergötland funna flintyxorna, som hafva tydliga smalsidor och upptill äro breda, men aftunnade. De förfärdigades omkring 3000 år före Kr.
Från det 4:de förkristna årtusendet, således från en tid, som ligger ungefär sex årtusenden före våra dagar, förskrifva sig de äldsta i Östergötland uppgräfda flintyxorna, de som hafva spetsoval genomskärning och upptill äro mer eller mindre spetsiga. Det är möjligt, att framtida undersökningar kunna visa, att dessa tal äro för låga. Säkerligen komma de ej att visa motsatsen.
Professor Wrangel anhöll att med anledning af en notis i en
Smålandstidning för ett par veckor sedan få rikta
uppmärksamheten på en gammal kyrka af trä, som man nu ville rifva — dess
grund skulle användas till begrafningsplatsens utvidgande — men
som borde räddas, samt i sammanhang därmed på en annan
ödekyrka, hvilken däremot församlingen ville väl bevara. Dessa
intressanta träkyrkor voro: den förra Bäckaby, belägen i södra delen
af Jönköpings län, den senare Granhult, liggande några mil
sydligare i Kronobergs län. I den åsyftade notisen omtalades, att
Bäckaby kyrka nu i sommar varit utbjuden till salu åt den
högstbjudande. En person hade bjudit 355 kr. för kyrkan, men som
detta pris ansågs för litet, skall nu auktion ske i oktober. Talaren
vädjade till de närvarande; och han uttalade en önskan, att denna
kyrka genom en insamling eller på annat sätt kunde inlösas och
för framtiden bevaras — helst på sin ursprungliga plats. Talaren kastade en hastig öfverblick öfver vår kyrkliga träarkitektur. Vi
hafva en gång ägt resvirkeskyrkor, liknande stafkyrkorna i Norge;
en eller annan finnes väl kvar ännu, ehuru af tämligen enkel och
konstlös beskaffenhet (rester af intressantare sådana i
Nationalmuseum). De flesta af våra träkyrkor äro emellertid konstruerade af
liggande timmer. Från medeltiden stå några få sådana kvar; två
vackra exempel äro Granhult och Bäckaby, hvilka dock under
tidernas lopp undergått åtskilliga förändringar. Talaren, som
nyligen besökt dessa kyrkor, lämnade en kort beskrifning af dem i
anslutning till några under besöken tagna fotografier.
Professor Montelius fäste — med anledning af föregående talares beskrifning af Granhult, där en rätt märklig S:t Olofsbild väl bevarats — uppmärksamheten på, huru allmän S:t Olofskulten varit i vårt land. Detta kunde förefalla egendomligt, då S:t Olof är ett norskt helgon, men det stode utan tvifvel i samband därmed, att S:t Olof i slaget vid Stiklarstad blef ihjälslagen med en yxa. Han afbildades därför med en yxa i sin hand. Våra förfäder hade under hednatiden dyrkat Tor, som afbildades med hammaren i handen. Likheten mellan Torsbilden och Olofsbilden var därför så stor, att den dyrkan man sedan uråldriga tider ägnat Tor öfverflyttades på Olof. En intressant belysning af detta förhållande hafva vi i staden Torshällas sigill under medeltiden. Staden, hvars namn egentligen var Torsharg, eller Tors helgedom, hade i sitt sigill en Olofsbild.[4]
Kyrkoherden Låftman hade af professor Wrangels föredrag blifvit uppkallad att yttra sig. Han vore med om att bevara Bäckaby ödekyrka, men ej för ett uttalande, att den skulle bibehållas på sin ursprungliga plats. Ty om församlingen behöfver platsen till kyrkogård, bör detta icke förnekas den.
Doktor Salin yttrade: Professor Wrangel talade om stafkyrkor. Vi ha ett par kyrkor, som äro af äldre typ än de i Norge. Sålunda egen typ här. Om de i Norge tidigare haft likadan typ som vi, det känner jag icke.
Professor Wrangel förklarade sig ej hafva sagt, att våra stafkyrkor vore af alldeles samma typ som Norges, utan blott att de liknade de norska stafkyrkorna. Hänvisade till dr Ekhoffs undersökningar. Mot kyrkoherden Låftman ville talaren anföra, att Bäckaby församling byggt sig en ny kyrka af sten på annan plats än den, där ödekyrkan står, samt att man där har tillfälle att förskaffa sig mark, lämplig till kyrkogård, troligen för blott några få hundrade kronor.
Professor Montelius höll sedan ett föredrag om
Mariakulten i Sverige under medeltiden.
(Utrymmet i tidskriften medgifver icke att här intaga detta föredrag, som torde komma att vid tillfälle tryckas på annat ställe.)
Intendenten G. J:son Karlin från Lund begärde därefter ordet. Han hade önskat att förut hafva vetat, att detta ämne skulle förekomma, i hvilket fall han kanske kunnat lämna några värdefullare bidrag. Nu finge han inskränka sig till några tillfälliga erinringar. Angående den af föredraganden omtalade Mariaklockan, ville talaren framhålla, att i V. Göinge m. fl. trakter af Skåne arbetet alldeles bestämdt upphörde, då Mariaklockan om lördagskvällen ringde. Vesperklockan och Mariaklockan stodo sålunda i ett tydligt sammanhang. Såsom en ytterligare kvarlefva af Mariakulten i södra Sverige framhöll talaren, att då tron lästes och man kom till orden: »född af jungfrun Maria», nego alla kvinnor. Sista gången talaren iakttagit detta bruks allmänna förekomst var för tio år sedan i Härlunda kyrka i södra Småland. Andra exempel på en kvarlefvande Mariakult lämnade de växter, med hvilka Marias namn var förbundet, såsom »Marie ört» och »Jungfru Marie sänghalm», hvilken senare ört Maria för öfrigt torde hafva fått ärfva efter Freja.
Till professor Montelii uppfattning, att Mariakulten under vår medeltid skulle öfvergått i gudomlig dyrkan och att Maria nästan betraktades som en gudomsperson, kunde talaren dock icke ansluta sig. Det bevis prof. M. fann härför i inskriptionen på skeden från 1451: Hjälp S:ta Maria själf tredje kunde icke gälla såsom ett sådant. Hvilken af gudomspersonerna skulle man vågat att utesluta för att lämna Maria den lediga platsen? Denna inskription med sin åkallan syftade på någonting helt annat, nämligen helgongenerationen Maria, Anna och Susanna — dotter, mor och mormor. Såsom stöd för denna uppfattning anförde talaren bland annat en inskription på den mindre kyrkklockan i Hvellinge, Skåne, där det heter: Hjälp Jesus, Maria, Anna och S:ta Susanna. Där står Maria som den tredje i generationen, äfven om man icke frånser Sonen, som i fjärde led blir generationens kulmen och afslutning.
Professor Montelius ville härvid nu blott anmärka, att orden »Hjälp Maria, själf tredje!» icke kunna betyda, att Maria vore den tredje i ordningen. Ty på annat ställe heter det: »Hjälp Anna, själf tredje!»
Rektor Lundberg påminde om den röda stenen å Vadstena klosterkyrka, därå Birgitta låter Kristus tala så: »Min moder må vara dig insegel, min fader löftesman, och den Helige Ande hugsvalaren för alla dem, som till ditt kloster komma.»
Ordningen personerna emellan kunde ju vara en antydan om, att Birgitta, om än omedvetet, ej hållit så strängt på rangordningen mellan Fadern, Maria och den Hel. Ande.
Komministern R. Pettersson från Vadstena bad att, i anledning af professor Montelii yttrande om betydelsen af Evas fall för kvinnans underdånighet i förhållande till mannen, och om Mariakultens inverkan på kvinnans förbättrade ställning, få framhålla, att flera hedniska folk ställa kvinnan högt.
Professor Montelius ville i afseende på frågan om Eva nämna, att då en för kvinnans förbättrade ställning intresserad person för ej länge sedan hade vändt sig till en herre med anhållan om hjälp uti sitt arbete, hade han fått till svar, »att det var bra som det var; det var hennes egen skuld».
Hvilka källor äro eller hafva varit offerkällor i Östergötland
och angränsande landskap? Denna fråga togs nu under
behandling och inleddes af doktor Salin. Talaren erinrade om det ännu
hos allmogen förekommande bruket att vid vissa högtider, t. ex.
trefaldighetsafton eller midsommarafton, samlas vid vissa källor
för att »dricka hälsa», hvarvid offer nedlades i källan, och
ungdomen gärna förlustade sig med hvarjehanda lekar och danser. Bland
dylika källor nämndes den genom August Blanches skildringar
allbekanta, strax utanför Stockholm vid Uggleviken belägna.
Men hvilken kunde anledningen vara till denna bland allmogen så utbredda sed? Förlustelserna kunde visserligen i sin mån hafva bidragit till denna seds bibehållande, men orsaken till den voro de säkerligen ej, emedan de ingalunda gifva oss någon förklaring på offrandet. Hvarje offerhandling visar med nödvändighet hän mot religion, och när offrandet ingår som en så väsentlig handling vid dessa sammankomster vid källorna, framgår däraf med oafvislig följdriktighet, att man ursprungligen samlats vid källan af någon religiös anledning.
Enhvar måste för sig själf medgifva, att detta offrande i källan ej kan ha sitt ursprung inom den kristna religionen, och vi finna äfven, huru under vidt skilda tider den kristna kyrkans representanter uppträdt emot denna sed. Så skref ärkebiskop Laurentius Petri en gång till biskopen i Strängnäs, att han borde ifra mot offrandet i källor, hvilket vore ett papistiskt otyg. Att han kunde anse det för sådant, kom sig otvifvelaktigt däraf, att en mängd offerkällor buro katolska helgons namn såsom S:t Olofskällan, S:t Sigfridskällan m. fl., men att den katolska kyrkan likväl ej gifvit upphof till denna kult, ehuru den sökt gifva den en kristen färg genom att viga källorna åt vissa helgon, framgår bland annat däraf, att man t. ex. från Frankrike känner flera under 500—800-talet utfärdade förbud mot offrandet i källor. Vi ledas härigenom in på den åsikten, att källkulten har sin rot i hedendomen, och mer än en omständighet — vi kunna af brist på utrymme ej närmare ingå härpå — talar för att vi måste förlägga källkultens egentliga utbredningstid så långt tillbaka som till stenåldern.
Åt hvilka hednagudar voro då källorna ägnade? Ännu hafva undersökningarna inom detta område ej hunnit så långt, att vi med bestämdhet kunna uppgifva detta. Mycket talar likväl för att de under hedendomens senare skeden kunde vigas åt hvilken gud som helst. Då många omständigheter häntyda på att Tor var den förnämste guden i Sverige och då alla forskare, som sysselsatt sig med frågor rörande denna sak, äro därom ense, att S:t Olof ej är något annat än en kristnad Tor, framgår af detta, att vi sannolikt öfver allt, där det nu finnes en S:t Olofskälla, har att under hedendomen tänka oss en Tors källa. Understundom har Tor själf blifvit kanoniserad, t. ex. Helge Tors källa i Småland, och samma historia ligger väl bakom benämningen S:t Tores källa invid Södertälje. — Vid ett sådant namn som »Onsbackakällan» (källan vid Odins backe) är gudanamnet visserligen ej direkt knutet vid källan, men under förutsättning att namnet är gammalt, är det högst sannolikt, att det offrande som än i dag sker till källan är en fortsättning af dylika offerhandlingar, som på ett eller annat sätt stodo i förbindelse med Odenskulten.
Om dessa offer och sammankomster vid källorna hafva religiöst ursprung, så är det nog ej utan sin betydelse att de äga rum antingen vid vårens inbrott eller festen för sommaren. Ställa vi detta i förbindelse med att så många källor voro ägnade åt Tor, som enligt nyare forskningar äfven var en fruktbarhetsgud, så framgår det häraf, att källkulten med all sannolikhet i många fall kan sättas i samband med dyrkan af fruktbarbetsgudar i och för årsväxtens befrämjande. — Mångt och mycket utvisar för oss, att Tor var en fruktbarhetsgud, men framför allt vill jag i detta samband erinra därom, att bocken, hvilket djur var helgadt åt Tor, spelar en mycket framstående roll vid skördefester och andra med skörden förknippade förhållanden, och myter om att Tors bockar kunde slaktas och ätas, men följande dag åter vara lifslefvande och krya, om man blott iakttog att kasta benen till baka i hudarna, är ju en vacker poetisk omskrifning för landtmannens arbete, som skördar sädesfälten och lifnärer sig däraf men kastar en del tillbaka i jorden, hvarefter det åter spirar upp och mognar till en ny skörd.
Att man »dricker hälsa» vid dessa källor har för visso intet att göra med vattnets beskaffenhet, om än en eller annan mineralkälla äfven blifvit en bekant offerkälla, utan torde detta snarare stå i samband med källans egenskap att vara under fruktbarhetsgudens hägn, ty liksom denne gaf kraft åt årsväxten, så att den spirade upp och frodades, så blef människan genom drickandet ur källan delaktig af denna kraft, så att hon »trifdes», växte sig sund och stark.
Liksom alla andra seder och bruk från fordomtima nu hålla på att dö ut, så är det ock med källkulten. Det vore därför redan nu måhända i allra sista ögonblicket, som något af det, som vid den förekommit, kunde räddas åt kommande släkten, men för att lyckas i detta vore det också nödvändigt att så många som möjligt intresserade sig för saken och hvar och en i sin hembygd toge reda på allt, som vore möjligt att få veta om offerkällor, och ville talaren för sin del påpeka följande punkter, som det låge särskild vikt uppå att uppmärksamma, nämligen: dagen och tiden på dagen då källan besöktes, om därvid någon utsmyckning af källan anordnades, om tvagning skedde i källan eller i vatten hämtadt ur denna, om det offrades i eller vid källan, om träd funnos i närheten, och om i så fall offergåfvor, såsom linnelappar eller dylikt, i dessa upphängdes, om väderstrecket, i hvilket källan rinner, om den ligger nära kyrkan och slutligen källans namn, om den är känd under ett eller flera namn o. s. v. Af offerkällor inom Östergötland nämnde talaren den vid Odenfors, som ännu på trefaldighetsaftonen var talrikt besökt.
Professor Montelius bad att man skriftligen eller muntligen måtte meddela honom underrättelser om offerkällor i Östergötland och angränsande landskap.
Intendenten Karlin var visserligen något tveksam, om man kunde räkna Skåne till angränsande landskap till Östergötland, då Småland ju låg emellan dem båda. Han ville dock lämna några upplysningar om skånska offerkällor. Vid Ramlösa hälsobrunn offrade man för icke länge sedan för återvunnen hälsa — icke penningar, men de synliga minnena af den öfverståndna sjukdomen. Man kunde få se upphängda i träden kring denna hälsobrunn de kryckor, trasor, aftagna bandager oeh annat, som den sjuke burit. Äfven penningeoffer förekommo. Det var naturligt, att källan i sådant fall blef samvetsgrant vittjad. Vid Sandviks och Bosebo kyrkor i Småland, där offerkällor funnos, på det senare stället den berömda Cisselas källa, hade kyrkorna sina förnämsta inkomster af dessa offer. Olofskällan vid S:t Olof nära Simrishamn är att räkna till de mest berömda offerkällorna i vårt land. De från när och fjärran kommande sjuklingarne ströko sig först i kyrkan med den helige Olofs silfveryxa och gingo därpå ned till källan för att offra. Drickandet satte man här icke mycket värde på. Ännu »sökes S:t Ola» ganska flitigt, fast mest af främlingar. En i gamla tider märkvärdig offerkälla var Kilhults (Killehult) källa med 7 ådror. När kyrkan för ett fyrtiotal år sedan flyttades, torde denna källa också hafva spelat sin tysta roll vid bestämmandet af platsen.
Folkhögskolläraren Tornell nämnde flera offerkällor. Vid Hagebytorp i Hagebyhöga socken finns en källa, dit ungdomen samlas midsommarafton. »Långerydsvärmslan» i samma socken ansågs ha läkande verkan, om man kastade dit det verktyg, med hvilket man skadat sig. »S:t Britas källa» i V. Stenby socken besökte man också gärna. Om denna källa berättas det, att S:ta Birgitta, på vandring mellan Ulfåsa och Vadstena, skulle hafva satt sig vid vägen att hvila, samt därvid utropat: »O, hvad jag är törstig!», och strax rann denna källa upp. Grepstadkällan i samma socken besökes också midsommarafton, och där offras än i dag. Hälsogifvande kraft har offer i denna källa, om det sker en torsdagsmorgon före solens uppgång och den offrande hvarken tilltalar eller svarar någon, som han möjligen kan möta eller träffa på. Mellan Skeninge och Lagmansberga i Allhelgona socken finnes äfven en offerkälla. Till Erkestorps källa i Flisby socken reser folk ända till ett tiotal mil för att ur densamma dricka hälsa.
I sammanhang med talet om offerkällorna vill talaren framhålla »Aska hög», i Fifvelstads socken. Alla åboarna i Aska by hafva del i denna hög. Hvarje midsommarafton reses där midsommarstång. Försummas detta, sker under året olyckor med djuren.
Intendenten Karlin ville, då han icke kunnat närvara vid
behandlingen af frågan om vården af de kyrkliga minnena, till mötet
öfverlämna såsom gåfva från Kulturhistoriska föreningen 100 ex. af
sin uppsats Huru vi skydda våra kyrkliga minnesmärken. Han
hade i sitt där uppställda reformprogram framhållit följande medel
för att komma ut ur det rådande oefterrättlighetstillståndet: Det
första, hvilket gäller hvad lagen kallar rörligt gods, som tjänar
att bevara minnet af forntidens bruk och konstfärdighet etc., skulle
vara en ändring i § 10 af kungl. förordningen om forntida
minnesmärken, hvarigenom dess senare del i stället för det gamla: »utan
att förut hafva varit Kungl. Maj:t och kronan hembjudna etc.»
erhölle följande lydelse: utan Kungl. Maj:ts medgifvande».
Det andra vore, att prästkandidaterna, på hvilka, när de en gång komma ut i församlingarna, det största ansvaret hvilar, vid universitetet erhölle behöflig undervisning i kyrklig konst och konstsymbolik; ty sådant förhållandet nu är, är det omöjligt att i allmänhet hos dem förutsätta vare sig något större intresse för eller begrepp om värdet af de kyrkor och kyrkliga mobilier, till hvilkas närmaste väktare de äro satta.
Det tredje och viktigaste vore kyrkokassornas indragande till staten eller sammanslående till stiftsbyggnadskassor under vård af domkapitel och stiftsdelegerade samt kyrkotiondens ingående i dessa, med undantag för hvad som erfordrades för kyrkornas löpande utgifter.
Det fjärde vore, att det, då det är omöjligt att fordra, att riksantikvarien med sin omfattande ämbetsverksamhet skall kunna förena en verkligt effektiv kyrkoinspektion i ett land så vidsträckt som vårt, anställdes stiftsintendenter på stiftskassornas bekostnad, hvilka hade att noga vaka öfver vården af kyrkorna och deras inventarier samt däröfver inkomma med årliga berättelser till stiftsstyrelsen samt Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien.
Utom dessa direkta medel skulle den yttersta sparsamhet från riksdagens sida, när det gäller anslag för s. k. kyrkorestaureringar, väsentligen bidraga att skydda våra ännu icke bortrestaurerade större helgedomar.
Förhandlingarna voro nu afslutade, men innan ordföranden
upplöste mötet, anhöll professor Montelius att å Svenska
Fornminnesföreningens vägnar uttala ett hjärtligt tack till alla dem, som här
på platsen medverkat till att detta möte blifvit så angenämt, som
förhållandet varit. I första rummet tackade han Lokalkommittén,
bestående af stadsfullmäktiges ordförande, öfverstelöjtnanten K. von
Wernstedt, borgmästaren J. E. Nylander, kontraktsprosten Rud.
Fjetterström, rektor A. V. Lundberg, doktor F. A. Nordeman,
direktör E. A. Zotterman och handlanden L. J. Sjunnesson. Särskildt
uttalade han sitt tack till herr Zotterman såsom ledaren af
anordningarna vid mötet och till herr Nordeman såsom den, hvilken
varit orsak till att detta möte hållits i Vadstena. Vidare tackade
talaren stadsfullmäktige för lokalers upplåtande, spritbolaget såsom
angenäm värd på hotellet, de hem, som mottagit gäster,
trafikchefen Asplund, som den 20 anordnat extratåget; kapten Lindberg på
Motala Express, som fört deltagarne till Hästholmen; ägarne till de
åkdon, med hvilka vi i dag skola färdas till Nässja, samt andra
som i ett eller annat fall bidragit till mötets framgång.
Sedan herr Ordföranden uttalat som sin öfvertygelse, att detta möte skulle lämna efter sig synnerligen angenäma minnen, förklarade han mötets förhandlingar afslutade.
Professor Montelius hembar ordföranden mötets tack för det utmärkta sätt, på hvilket han ledt förhandlingarna, och för det stora intresse, han visat föreningens verksamhet. Det var icke första gången Svenska Fornminnesföreningen stod ansikte mot ansikte med honom. I lifligt minne stode ännu mötet i Linköping år 1887 och den stora gästfrihet han utöfvade under Föreningens besök vid Stjärnorps på kvällen i rik belysning strålande ruin. I allmänhet anses det väl icke som en lycka att öka sina skulder; men i detta fall är Föreningen glad öfver, att den fått tillfälle att öka sin tacksamhetsskuld till grefve Douglas.
⁎
Kl. 3 e. m. företogo mötets medlemmar en utfärd i ett tjugutal ekipager till fornminnena vid Nässja, som äro belägna ungefär en mil väster om Vadstena. Bortresan gjordes förbi Arneberga gård och Nässja kyrka, hvilkens vackra takmålningar beundrades. Vid framkomsten till Nässja besågos stensättningarna och domareringen, som väckte synnerlig uppmärksamhet.
Professor Montelius höll från en af stenarna i domareringen ett kort föredrag om sådana fornminnens betydelse. De stodo i sammanhang med våra förfäders offerfester. En helig källa fanns ofta i närheten af en sådan plats. Då folket var samladt till offerfest, skipades också lag.
Förfriskningar intogos i en bredvid liggande björklund. Sånger sjöngos och tal höllos. Kontraktsprosten Wahlfisk från Närkes-Kil talade om behofvet af att sätta nytt lif i Östergötlands fornminnesförening. Han uppfordrade Lokalkommittén, särskildt herrar Zotterman, Nordeman och Lundberg, att taga sig an denna sak.
Rektor Lundberg bad i ett med allmänt bifall hälsadt tal landshöfding Douglas ställa sig i spetsen härför.
Landshöfdingen lofvade att göra hvad han kunde för denna viktiga sak.
Kl. 7 var man åter i Vadstena. Mötet var slut.
- ↑ Något referat af detta föredrag lämnas ej här, emedan samma ämne kommer att utförligare behandlas i nästa häfte af tidskriften.
- ↑ Om den öppna takkonstruktionen i en del östgötakyrkor se en uppsats här nedan i samma häfte.
- ↑ Enligt en på kopparsticket meddelad »Beskrifning» utmärka: A. klosterkyrkan. — B. Nunneklostret. — C. Munkklostret, nybyggdt på gamla grunden 1767. — D. Stadskyrkan. — E. Stadsskolan, nedrifven 1809. — F. Församlingarnas begrafningsplats. — G. Stadsgårdar och tomter. — H. Munketrädgården. — I. Nunneträdgården. — K. kommendantens vid Arbetsinrättningen boställe. — L. Munkedammen, nu planerad och fylld. — M. Sanctum sanctorum. — M. Den s. k. »belätkammaren», nedrifven 1807. — O. Mälthus m. m., borttaget 1815. — P. S:t Britas källa. — Q. Latrin. — R. Borgerskapets bad- och tvätthus, nedrifna 1798. — S. Aftäckt ruin, troligen efter det i Diarium Wadstenense omnämnda Domus Begginarum. — T. Vagnshus för kongl. 2:a Lifgrenad. Regem:s tross. — U. Latringårdar. — V. Lusthus. — X. Grotta och en runsten.
- ↑ Montelius, Solgudens yxa och Tors hammare, i Svenska Fornminnesföreningens tidskrift, 10:e bandet, sid. 293.