Svenska fornminnesföreningens tidskrift/Band 11/Om en fornnordisk årstredelning

←  Mansnamnet Sigadur

Om en fornnordisk årstredelning av Edvard Hammarstedt

Svenska Fornminnesföreningens tionde allmänna möte  →

Del av Svenska fornminnesföreningens tidskrift, elfte bandet, 1902.

Om en fornnordisk årstredelning.

Kan något spår af en forngermansk treskedesindelning af året skönjas i våra folkliga s. k. bemärkelsedagar?

Af

Edvard Hammarstedt.

I det tjugusjette kapitlet af sin bok om germanerna fäller Tacitus följande yttrande, hvilket, oaktadt det torde få anses såsom allmänkändt, här för erinring inledningsvis må upprepas: »Nec enim cum ubertate et amplitudine soli labore contendunt, ut pomaria conserant et prata separent et hortos rigent. Sola terræ seges imperatur. Unde annum quoque ipsum non in totidem digerunt species: hiems et ver et æstas intellectum ac vocabula habent; auetumni perinde nomen ac bona ignorantur.» Såsom ses lämnar den romerske författaren i tydlighet intet att önska. — Germanerna i början af vår tidräkning, hvilka ej sysslade med annat odlingsarbete än ett enkelt åkerbruk, hade endast begrepp om och benämningar för vinter, vår och sommar. För hösten (auetumnus) saknade de namn, likasom de i romarens ögon ock saknade denna årstids håfvor.

Då nu Tacitus eljest plär anses såsom en den tillförlitligaste sagesmannen beträffande de germanska folkens äldsta kulturhistoria, vore man benägen att vänta, att äfven anförda uppgift skulle utan vidare godkännas; detta så mycket hellre, som den jämförande språkforskningen visar, att endast för vinter, vår och sommar beteckningar finnas, som låta härleda sig från det ursprungliga ariska ordförrådet.^[1] Äfven det förhållandet att en årsindelning i tre årstider med visshet förekommit hos åtskilliga folk, bör vid bedömandet af denna fråga måhända ej lämnas alldeles å sido. För Tacitus samvetsgrannhet i anförda uppgift talar för öfrigt särskildt det draget, att han först af de germanska årstiderna nämner vintern, ty med eller under denna har det forngermanska året otvifvelaktigt tagit sin början.

Emellertid har i Tyskland den meningen på senare tid allt mer förfäktats, att germanerna aldrig haft ett treskiftes utan endast ett tvåskiftes och i senare samband därmed fyrskiftes år, hvars indelning grundat sig på solstånds- och dagjämningstiderna. Bland förkämparne för denna åsikt är främst att nämna K. Weinhold, och vid hans sida ställa sig bland andra H. Pfannenschmid och H. G. Grotefend. E. Mogk, som i första upplagan af sin Germanische Mythologie hyllade samma mening, har i andra upplagan af detta sitt arbete anslutit sig till motståndarnes.

Såsom den främste bland häfdarne af ett forngermanskt treskiftesår torde böra ställas A. Tille, hvilken i sitt arbete Die Geschichte der Deutschen Weihnacht^[2] eftertryckligt försvarar den åsikten, att »die germanische Jahreseinteilung war eine völlig andere als die römische und christliche». Enligt Tilles mening hade den forngermanska årsindelningen alls intet att skaffa med solstånd och dagjämning utan var fotad på rent praktiska hänsyn och stod i ett innerligt samband med folkets hufvudnäring, hvilken han anser hafva varit boskapsskötsel.^[3] Utgångspunkterna för årets skeden voro därför den tid, då betesmarkerna begynte grönska; den tid, då gräset nått sin utvecklingsgräns och till följd af högsta sommarhettan började gulna; samt den tid, då den första snön föll.^[4]

Dessa tidpunkter förlägger Tille till omkring den 13 mars, den 10 juli och den 11 november gamla stilen. I samband med de vid vinterns början infallande storslagterna firades då årets förnämsta högtid eller rättare högtider, ty enligt Tille höllos två vinterofferfester med omkring en månads mellanrum, och af dessa blot fortlefver minnet i de folkupptåg och ålderdomliga folkbruk, som ännu flerstädes äro förbundna med Martinsdagen, den 11 november, och Nikolausdagen, den 6 december. Hvad beträffar det forngermanska årets ingång anser Tille i likhet med väl de fleste, att den i Tyskland inträffat med vinterns början. Likasom germanerna begynte dygnet med natten, måste de hafva begynt året med vintern. Han finner dock tydliga minnen af detta gamla nyår först i åtskilliga med Andreasdagen, den 30 november, förbundna spådomar och seder, som hafva afseende på det nya årets händelser.^[5]

Så långt må vi emellertid utan vidare motsägelse följa den tyske forskaren. Något annorlunda ter sig däremot saken, när han kommer in på speciellt skandinaviska förhållanden; och då de skäl och slutsatser, han på detta område anför, synas lida af åtskilliga osannolikheter, dristar jag i det följande gentemot dem framställa några motförslag.

Tille anser, att hos skandinaverna vintern »infolge ihres nördlicheren Klimas», ingick den 10 eller 11 oktober; försommaren (Frühsommer) den 10 februari, och sensommaren (Spätsommer) den 9 juni.^[6] Detta påstående förefaller i flere hänseenden egendomligt. Att vinterhalfåret kan anses begynna — låtom oss tills vidare säga den 11 oktober — kan ju hafva skäl för sig, men att en tredjedelsårsvinter, om vi få använda detta uttryck, skulle hafva ansetts börja vid denna tid, synes mig tämligen orimligt, och lika oantagligt förefaller det, när Tille i det följande förlägger inträdet af försommaren (Frühsommer) — utbytes ock detta ord mot det nordiska vår — till den 10 februari, en tidpunkt, ungefär vid hvilken väl fordom lika som nu den värsta snöstormstiden inträder, men hvars betydelse för nordborna han, såsom jag ämnar söka visa, för öfrigt ej utan orsak särskildt betonar.^[7]

Enligt min mening har Tille begått ett fel, då han fotat treskiftesårets indelning på en utgångspunkt, som tillhör ett tvåskiftesår, och jag vill i det följande tillse, om icke med ledning af ännu inpå senare tid iakttagna folkseder och bemärkelsedagar en mer tillfredsställande och följaktligen sannolikare grundval för en rekonstruktion af en fornnordisk treskiftesindelning af året tilläfventyrs kan ernås.

Att den folkliga årsindelningen hos oss är byggd på flere indelningsgrunder, hvilka äro väl egnade att förvirra ens uppfattning, finner man snart. Så var den i Småland ännu i slutet af 1700-talet iakttagna årsindelningen i fyra reppar eller trettingar (en repp = en period af tretton veckor) med begynnelsedagarna vårfrudagen (den 25 mars), midsommardagen (den 24 juni), mikaelidagen (den 29 september) och juldagen (den 25 december),^[8] med sin utgång från frälsarens aflelse och sin sista bemärkelsedag vid hans födelse, af fullkomligt katolskt skaplynne; och från katolsk tid härledde sig, såsom redan den vrängda latinska benämningen på märkesdagarna anger, äfven den i Skåne iakttagna årsindelningen efter fyra temperdagar (quatuor tempora),^[9] för hvilken iakttagelser af solstånden och dagjämningarna ligga till grund.

Så åldrig är emellertid denna indelning, att den möter oss redan i Snorri Sturlusons Skaldskáparmál (kap. 63). Troligen betydligt äldre och påtagligen af nordiskt-hedniskt ursprung är den dygnets indelning i dag och natt motsvarande, hos vår allmoge förr vanliga årsindelningen i vinter- och sommarhalfår, det förra begynnande vid Kalixtus, den 14 oktober, det senare vid Tiburtius, den 14 april — alltså båda börjande å dagar, hvilka af kyrkan ej hallstämplats genom några jämförelsevis mer betydande helgonnamn, och båda samtidigt alldeles oberoende af dagjämningstiderna.^[10]

Det är i denna årsindelning man så godt som enhälligt funnit tidsbestämningsgrunden för nordbornas hedniska offerfester sådana vi af de isländska författarne känna dem. Blotet vid vinternätterna, at vetrnóttum, skulle alltså hafva förrättats omkring den 14 oktober; midvinterblotet, at miðjum vetri, den 13 januari, nuvarande tjugondedag jul; och sommarblotet, at sumri, den 14 april.^[11] Detta måste väl ock, hvad den sista högtiden beträffar, anses såsom öfverensstämmande med rätta förhållandet.

Men det är ej afgjordt, att icke äfven så långt tillbaka i fordomtima, lika väl som, såsom vi sett, i senare tid varit fallet, samtidigt någon annan indelning af året förekommit. Det ligger för öfrigt en lång, af starka främmande kulturinflytanden påverkad tid mellan Tacitus och Snorri. Märkligt är, att blotet omkring den 14 oktober, hvilket af flere drag att döma skulle varit rent af det viktigaste,^[12] efterlämnat ringa eller inga spår hos vårt folk. Den dualistiska årsdelningen kan vara en på en äldre årstredelning direkt baserad ackomodation. Framhållas hör ock, förutsatt att en årstvedelning dessförinnan hos germanerna i allmänhet förefunnits, att denna såsom analog med dygnsindelningen och dessutom diametriskt vridbar till förmån för en romersk-kristen fyrskedesindelning kunde af kristendomen lättare tolereras än en årstredelning, hvilken hängde innerligt tillsammans med en genomgripande hednisk och med kristendomen grundfiendtlig om ock därifrån aldrig helt skild åskådning: den förgudade växtlighetens (äringens) tillväxt, aftagande och skenbara död.

Tille och efter hans föredöme Mogk^[13] hafva såsom skäl för fasthållande vid åsikten om en forngermansk tredelning af året anfört Snorri Sturlusons uppgifter om de nyssnämnda tre nordiska storbloten. Skulle man följdriktigt draga en slutsats af dessa, måste man emellertid förr komma till det antagandet, att nordborna indelat året i förvinter, eftervinter och sommar än, såsom Tille, i vinter, försommar och eftersommar, och den tyske forskarens försök^[14] att förklara de tre årsoffrens sammanförande till vintersidan af året så, att ett kristet inbytande åvägabragt denna förskjutning, synes äfven oantagligt. Å ena sidan vore denna rubbning allt för omhvälfvande, å den andra lika fullt ej nog genomgripande. Men det finnes ett slags andra terminer, hvilka torde gifva ett bättre stöd för antagandet af en fornnordisk årstredelning.

Att samhällenas ting i hedentid stått i samband med offerhögtiderna, får väl godkännas såsom en oanfäktbar sanning. Nu hafva sen urminnes de lagtima tingen i Norden varit tre, ja t. o. m. bort till Island medtogo de nordiska utvandrarna detta samfundsskick. Tre äro tingstiderna, säger Magnus Erikssons landslag, nämligen den första från tjugondedag jul till septuagesima, den andra från S:t Botolf (den 17 juni) till S:t Olof (den 29 juli), den tredje från S:t Mikael (den 29 september) till adventet, och i hufvuddrag lika stadgar ännu gällande lags rättegångsbalk (Kap. 2 § 1).

Vi finna alltså tre ting fördelade på tre årstider, hvilka hvardera i genomsnitt bilda ett skede af vid pass fyra månader. Att emellertid dessa tingsterminer noga skulle kunna inpassas i forntidens tre årsskeden, är naturligtvis en orimlighet. Här, om någonsin, måste kristendomen med sina religiösa högtider och därmed förbundna tingsfrider hafva verkat rubbande. Dock synes detta hafva skett med rätt stor försynthet gentemot det gamla samhällsskicket.

Erinra vi oss de ingångsdagar för det forngermanska året, som Tille föreslagit, nämligen Martinsdagen och Nikolausdagen, och söka vi med förutsättning, att alla de tre forngermanska årstiderna varit lika långa, d. v. s. fyra månader hvardera, tillämpa dessa dagar såsom utgångspunkter för en nordisk treskiftning af året, finna vi, att ingendera tillfredsställer oss.^[15] Hvad den senare angår, ger den dock enligt mitt förmenande en viktig vink, hvartill jag i det följande vill återkomma. Men det finnes mellan Nikolaus och jul en bemärkelsedag, hvilken jag i en förut offentliggjord uppsats,^[16] sökt visa vara en från hedendomen nedärfd, af kyrkan endast ytligt präglad högtid med ursprungligen stor betydelse. Denna dag är den 13 december, Lucia. Använda vi nämnda dag, hvilkens föregående natt af vår allmoge i vissa orter kallas modernatten, och hvilken ter drag, som enligt min mening otvetydigt angifva den såsom en gammal nyårsdag, finna vi, att därifrån till vår allmoges kanske viktigaste bemärkelsedag, »första sommardagen» den 14 april (Tiburtius), är jämnt ett tredjedels år. Denna period skulle enligt min förslagsmening motsvara Tacitus’ hiems, med midttid fallande på den 10 februari, Skolastikas, åskherskarinnans dag. Fortsätta vi, få vi den andra perioden, som skulle motsvara Tacitus ver, från Tiburtius till den 15 augusti, jungfru Marias himmelsfärdsdag, vårfrudag eller mormessa, himmelsdrottningens högtid.^[17] Midttiden af detta skede kommer på den 15 juni, Vitusdagen, för ådagaläggande af hvars hedniska betydelse jag för korthetens skull endast torde kunna erinra om den ursprungligen genom kyrkligt inflytande så illa beryktade Veits-, det är Vitus-, dansen. Den tredje perioden, hvilken skulle vara densamma som Tacitus’ æstas, sträcker sig från vårfrudagen till Luciadagen och har sin midtdag den 14 oktober, Kalixtus, om hvilken dags betydelse läsaren redan af det föregående eger kännedom.^[18]

Jag vill nu söka anföra några yttre stöd för denna hypotes. Såsom jag redan nämnt, synes mig Nikolausdagen skänka en fingervisning. Om den helige Nikolaus’ egenskap att vara en i helgonkåpa omklädd hednisk gud, anser jag mig ej behöfva här utförligare yttra mig. Den saken är längesedan fullt bevisad. Nu inträffär det egendomliga, att t. o. m. detta nya århundrades svenska almanacka, från hvilken jag, vare det sagdt i förbigående, vid denna undersökning nödgats i de flesta fall bortse, invid Nikolaus har namnet Agaton (den 7 december). Men i regel äro namnen i almanackan icke tillkomna eller placerade på en slump, åtminstone gäller detta de äldre, och jag förutsätter, att det ej heller är fallet på nämnda ställe.

Jag dristar nu framkomma med det antagandet, att almanackan här ter en parallelism, och att Agaton, den hulde, egentligen till sitt väsen är densamme som Nikolaus. Ser man nu efter, finner man, att Agatadagen, den 5 februari, står i samma tidsföljd till Nikolaus-Agaton som Skolastika till Lucia, en öfverensstämmelse, hvilken förmodligen beror på någon för oss främmande men dock med den nordiska närsläktad germansk årstredelning. Ty likasom Nikolaus’, ligger äfven såväl Lucias, ljusbringerskans, som Agatas, den hulda håfvobringerskans, hedniska kynne för öppen dag. Hon är egentligen lifs- och växtlighetsgudinnan,^[19] likasom Nikolaus är lifs- och växtlighetsguden, och i Tyskland och Österrike spela vid plöjningens början på våren till Agatafesten bakade bröd samma rol som i Sverige julbröden.

Jag skall nu söka anföra ett annat skäl för min förslagsmening. Såsom Snorri Sturluson förmäler^[20], hölls årets viktigaste blotfest i Uppsala, det s. k. disartinget, i goe, men flyttades efter kristendomens införande till kyndelsmessan, ljusfesten, eller Marias kyrkogång, såsom vår almanacka nämner denna dag. Då nu distinget var af så stor betydelse, att man dit skulle söka från allt Svea välde, torde man hafva all anledning att förmoda, att detta likaså bra som någon årshögtid varit rotadt i en fornärfd häfd, eller med andra ord att det i själfva verket en gång varit en af de nordiska stora årsfesterna. Jag nödgas på grund af detta sannolikhetsskäl samt här i det föregående framställda förutsättningar komma till den slutsatsen, att distinget var midvinterfesten; att tiden för dess hållande före kristendomens införande infallit vid eller omkring den 10 februari, och att det i sammanhang med införande af en kalenderreform flyttades från den gamla göjemånadens till den nya göjemånadens, februaris, ingång. Denna min slutsats synes mig vinna stöd däri, att äfven i Danmark i februari ett stort vinterblot »til árbotar» egt rum.^[21]

Att midvintern enligt fornnordisk, af våra naturförhållanden för öfrigt mycket gynnad åsikt inträffat vid här nämnda tid, intygas ock från ett mycket oväntadt håll. Såsom bekant hafva lapparne allt sen en aflägsen hednatid från nordborna mottagit inverkan i såväl materiell som andlig odling och sedan i många fall så troget bevarat dessa gamla intryck, att de nu skänka oss flere viktiga upplysningar om vår forntid, hvilka på annat håll svårligen mer stå att få.

Docenten K. B. Viklund har i Nordiska museets årsberättelse för 1895 och 1896^[22] tagit lapparnes årsindelning till föremål för en särdeles intressant undersökning. Af denna framgå följande för vårt ämne viktiga upplysningar. I öfverensstämmelse med nordborna kalla lapparne natten före den 14 april (Tiburtius) sommarnatten (kess idja) och natten före den 14 oktober (Kalixtus) vinternatten (talv idja), hvarvid de alltså ansluta sig till den i det föregående omtalade tvedelningen af året i vinter- och sommarhalfår, en indelning som enligt Viklund också tillhör finnarne. Men på samma gång som den lappska tidräkningen visar denna årsdelning, enligt hvilken såsom sagdt midvinterdagen skulle infalla den 13 januari, ter den ett därifrån helt afvikande drag, i det att den förlägger midvintern till tiden mellan den 5 och 11 februari och själfva midvintercentrum (talve quontel = midt i vintern) till den 8 februari.

För så vidt jag kunnat finna, yppar det jag här anfört den enda utvägen att i våra folkliga årsuppfattningar spåra en årstredelning. Därmed vare dock ingalunda påstådt, att de indelningsterminer, jag sökt uppdaga, till sina gränser sammanfalla med de trenne årstider, som Tacitus afsett. Tvärtom häntyder den gotiska kalenderns benämning på november, Naubaimbair fruma Jiuleis, likasom äfven andra förhållanden på, att hos germanerna under tidernas lopp ett framskjutande af julmånaden och nyåret egt rum.

Jag tvekar mycket, om jag till sist i detta sammanhang bör påpeka, att vedatidens hinduer, på samma gång de beräknade året till tolf månader, indelade detsamma i tre årstider, hvilka hvar och en i sin tur itudelades,^[23] samt att de till rägntiden förlade andarnas fritid.^[24] Då man emellertid ej dragit betänkande att mot Tacitus’ trovärdiga utsaga stöda sig på 1200-talets isländska författare, kunde man med snarsagdt lika goda skäl sluta från Tacitus’ uppgifter om germanerna till den s. k. ariska enhetstidens tillstånd.

1. R. Meringer: Indogermanische Sprachwissenschaft. Leipzig 1897. Sid. 130.
2. Leipzig 1893.
3. Det är dock att märka, att det är i sin redogörelse för germanernas åkerbruk som Tacitus omtalar deras treskiftesår. För äring och gröda var det ju ock som, enligt Sturluson, de nordiska vinterstorbloten höllos, och äfven sommarblotet hade en gång utan allt tvifvel likartad innebörd.
4. Sid. 6.
5. Sid. 10. Tille söker här, såsom jag menar, med orätt bortförklara ett inflytande af det kyrkliga året, hvilket vid denna tidpunkt med adventet tager sin början.
6. Sid. 8 och 283.
7. Sid. 8 rad 7 nedifrån och följande. Med den 10 februari torde ock enligt Tilles förmenande (sid. 10) det fornnordiska nyåret hafva ingått.
8. Hyltén-Cavallius: Wärend och Wirdarne. D. 1. Stockholm 1864. Sid. 174.
9. Jfr P. G. Vistrand: Tvänne runstafvar i Nordiska museet. Sid. 16 i Nordiska museets årsberättelse för år 1889.
10. Med Kalixtus ingick tiden för vinterrågsådden (P. v. Möller; Svenska jordbrukets historia. Sid. 147), med Tiburtius begynte vårsåningstiden.
11. Så t. ex. R. Keyser. Samlede Afhandlinger. Christiania 1868. Sid. 333 o. f. (Nordmændenes Religionsforfatning i Hedendommen).
12. Märk t. ex. Ynglingasagan kap. 18.
13. Germ. Myth. 2 Aufl. Sid. 161 o. f.
14. Sid. 283.
15. Onekligen finnes en annan dag, nämligen alla själars eller alla helgons dag (den 1 november), hvars innebörd gör, att den bör i detta sammanhang beaktas. Men denna inordnar sig under den nuvarande månadsindelningen och är endast första majs höstliga motsvarighet. Alla själars dag och Valborgsmessa äro således endast de från den 14 oktober och den 14 april framflyttade gränsstenarna för den gamla halfårsindelningen.
16. Lussi i Meddelanden från Nordiska museet 1898. Stockholm 1900. Sid. 1 o. f. — Jag tillåter mig här begagna tillfället att vidkännas ett fel, som jag i nämnda afhandling begått, i det jag sid. 10—11 identitierat lussinatten med Sturlusons hökunótt.
17. Om denna viktiga bemärkelsedag se vidare Bernhard Olsen: Stedsevarende kalendere i Lunds kulturhistoriske museum. Afd. 2. Sid 60 o. f. i Kulturhistoriska meddelanden 1895—1896. Lund 1896.
18. Se därom vidare Bernhard Olsen i anf. uppsats, afd. I sid. 95 o. f. i Kulturhistoriska meddelanden 1894. Lund 1894. Som det kan förefalla osannolikt, att »æstas» skulle kunna räknas till den 13 december, bör jag — förutsatt nu att Tacitus’ æstas verkligen är en öfversättning af ett germanskt sumar — kanske påpeka möjligheten af, att sistnämnda ords betydelse fordom kunnat vara en annan än nu. Så möter t. ex. i sanskrit samâ i betydelsen af år (Fick: Vergl. Wörterb. 3 Aufl. VII. Sid 327). Jag hänvisar för öfrigt till sid. 250 i det föregående. — Med Tiburtius ingick såningstiden; med Marias himmelsfärd skördetiden, och till Lucia skulle trösken vara afslutad.
19. Se t. ex. Nordisk familjebok: Agata.
20. Olof den heliges saga kap. 76.
21. Hervarar Saga anf. i H. Petersen: Om Nordboernes Gudedyrkelse og Gudetro i Hedenold. Kjöbenhavn 1876. Sid 64.
22. Sid. 3 o. f.
23. P. O. Bäckström: Tidsbilder I. 3. Örebro 1871. sid 123.
24. E. Hardy: Indische Religionsgeschichte, Leipzig 1898. Sid. 27.