Hvad jag hörde och såg i Mormonernas Zion/Folkets okunnighet
| ← Hos profeten och apostlarne |
|
Stora saltsjön och Tooele → |
Den resande främlingen, som blifvit van vid att äfven i de aflägsnaste delarne af Förenta Staterna se de ståtliga skolhusen och kyrkorna, dessa folkfrihetens, upplysningens och sedlighetens värn och fästen, öfveralt resa sig bland lyckliga hem, blir obehagligt öfverraskad, då han kommer till Utah. Inga skolor och inga kyrkor, utom några katolska och protestantiska missionskolor och kapell, finnas här; och den talrika mormonungdomen erhåller ej annan skolunderbyggnad än inöfning i mormonismens nonsens och orimligheter. Jag träffade många skandinaviska mormonynglingar och flickor af ända till 20 års ålder, som kunda hvarken läsa eller skrifva — men de voro väl hemmastadda i »Joe Smiths» uppenbarelser och i läran om »det himmelska äktenskapet»!
Utah är ännu i denna dag i sjelfva verket ett litet rike med teokratisk styrelseform under John Taylor såsom Guds viceregent. Denne sjelfherskare har makten öfver sina undersåtars lif och död i sina händer och styrer ensam i samråd med några rådgifvare, som han sjelf väljer efter behag. Hans ord äro »lagen och profeterna» och gälla framför all annan lag. Denne man kontrollerar hela Utahs telegrafsystem. Från John Taylors enskilta rum, som är Utahs centra-telegrafkontor, löpa telegraftrådar till hvarje biskopshus i Zions 240 »stakes» eller mormonska biskopsstift. Han behöfver endast vidröra apparaten, och hans budskap ilar blixtsnabbt till alla de 240 biskoparne, hvilka i sin tur kunna ögonblickligen sammankalla sina »quorum» af 20, och om en timme kan detta budskap vara i hvarje hem i Utah. Hela det politiska systemet har ock bragts under detta enmannavälde. Om en af Unionsregeringens ämbetsmän åstundar ett vitne eller vill arrestera en person, måste han använda John Taylors telegraf. Om denne finner för godt, låter han telegrammet afsändas; i annat fall afsändes det icke, eller ock förändras det eller på annat sätt förfelar sitt mål.
Der har redan påpekats, hurusom all handel i Utah har bragts under detta enmannavälde. Lägges härtill, att denne man gör anspråk på att vara en ofelbar »profet, siare och uppenbarare», som dagligen tillika med sina apostlar mottager uppenbarelse omdelbart från Gud, och att den okunniga och fanatiska mängden blindt tror alt detta, eller, om de sätta hans myndighet i fråga, blottställa sig för de grymmaste straff, inses lätt, hvilket förnedrande slafveri här råder.
Det är ingen hemlighet, att mormonmyndigheterna använda de s. k. »daniterne» eller »förstörelsens englar» att verkställa kyrkans straffdomar. »Danit-bandet» bildades redan 1838 af en »d:r» Avard under Sidney Rigdons ledning, då invånarne i Carrol County, Missouri, började hota att utdrifva mormonerna. »Veten I icke, käre bröder», säger »doktorn» till de samlade ledarne, »att det snart skall blifva eder förmon, som blifvit kallade att vara våra ledande män och styra detta Jesu Kristi sista dagarnes rike, att gå ut i kompanier och röfva och plundra hedningarne i gränsbygderna? Ty det står skrifvet: 'Hedningarnes rikedomar skola helgas åt mitt folk, Israels hus'; och sålunda skolen I utöda hedningarne genom att röfva och plundra dem samt på detta sätt uppbygga Guds rike och rulla ned den lilla stenen i Daniels syn, tills den skall fylla hela jorden. Om någon af oss skulle igenkännas, hvem kan skada oss? Vi bistå och försvara hvarandra i alt. Om våra fiender svärja emot oss, kunna vi också svärja. — Hvarför tagen I anstöt häraf? Så sant 'Herren ljuger', skulle jag svärja en lögn för att fria hvilken som helst af eder; och om detta ej hjelpte, skulle jag, såsom Moses gjorde med egyptiern, stoppa dem eller honom under sanden och på detta sätt helga mycket 'Herranom' och uppbygga hans rike . . . Och om någon bland os öfverträder, skola vi behandla honom bland oss sjelfva. Och om någon af detta danitsällskap uppenbarar något af alt detta, skall jag hjelpa honom dit, der hundar ej kunna bita honom.» Daniter skola ej blott plundra »hedningar» utan äfven »frälsa» affälliga mormoner genom att utgjuta deras blod till försoning för synder, som ej kunna försonas med Kristi blod. Brigham Young säger i en predikan, återgifven i »Journal of Discourses», sedan han talat om vår pligt att älska nästan som oss sjelfva: »Vill du likaledes älska dina bröder och systrar, då de hafva begått en synd, som ej kan försonas på annat sätt än genom att utgjuta deras blod? Vill du då älska en sådan man eller kvinna tillräckligt för att utgjuta deras blod? Detta är hvad Kristus menade. Han bjöd aldrig, att någon skulle älska sina fiender i deras ogudaktighet, aldrig. . . Jag kunde anföra talrika exempel på sådana, som rättvist dödats till en försoning för sina synder. . . Jag känner många, som lemnat vår kyrka, hvika nu ej kunna upphöjas till himmelsk härlighet och hvilka det varit bättre att deras blod utgjutits . . . Folkens ogudaktighet och okunnighet hindra denna grundsats att träda i full kraft, men den tid skall komma, då Guds lag skall träda i full kraft. Detta är att älska vår nästa som oss sjelfva. Om han behäfver hjelp, så hjelp honom! Om han behöfver frälsning, och det är nödigt att utgjuta hans blod på jorden, på det att han må bli frälst, så utgjut det!» Det anförda torde tillräckligt visa presidentens ståndpunkt i frågan. Här behöfver man ej gissa sig till, »hvad guden menar». Till yttermera visso vill jag anföra följande ur en predikan, hållen af en Brighams rådgifvare, J. M. Grant, i Tabernaklet:
»Hvad borde då dessa ödmjuka människor göra med dem, som bryta Guds förbund? 'Jo', säger någon, 'bedja Herren, att han dödar dem.' Jag vill veta, om I viljen, att Herren skall komma ned och utföra alt edert smutsiga verk? Då man beder om en sak, borde man vara villig at göra den sjelf . . . Jag säger, att här äro män och kvinnor, hvilka jag skulle råda till att genast gå till presidenten och bedja honom tillsätta en komite för att ta hand om dem och sedan utse en plats och utgjuta deras blod.» — Under inspirationens högryck säger Brigham sjelf ytterligare: »Tiden har kommit, då ratten skall göras till rättesnöre och rättfärdighet till sänklod; då vi skola fatta den gamla sabeln med den breda klingan och fråga: 'Ar du på Guds sida?' och om du ej är helt på Herrens sida, skall du nedhuggas!»
Denna ohyggliga lära om »den blodiga försoningen» har också flitigt tillämpats och tillämpas ännu. Hvarje år mördas flera personer i Utah på »kyrkans» tillskyndelse. Mormonerna sjelfva vilja numera ej tillstå detta, men man har altför kraftiga bevis derför. En ifrig svensk mormongumma sade mig helt uppriktigt, att »många maste frälsas såsom genom eld», d. v. s. låta sitt blod flyta till sin frälsning. Kort före mitt besök i södra Utah hade en familj der spårlöst försvunnit, och kort derpå begick en man sjelfmord och efterlemnade ett bref, hvari han bekände, att han tvingats att begå en blodig gerning, som gjorde hans lif odrägligt. Barnen till en mormonfarmare brukade springa bort frän hemmet och bevista en af de presbyterianska missionsskolorna. — Det förtjenar här anmärkas, att i Utah är föga eller ingen familjevård. Fadern bryr sig ej om de talrika barnen med de många hustrurna, och mödrarna hafva ofta föga tid att egna åt dem, hvarför de få springa på gatorna och göra hvad de vilja, blott de komma hem till sängdags på kvällarne. — Denne fader fick höra, att hans barn bevistade missionsskolan. En morgon uppkallade han dem till sig och gaf dem en högtidlig bestraffning och sade dem, att om de fortforo att gå i denna skola, måste han afskära deras strupar; och missionären, som meddelade mig detta, förklarade, att mannen var så hopplöst fanatisk, att han ej skulle ha tvekat ett ögonblick att verkställa sin hemska hotelse.
Jag träffende några skandinaver i olika delar af terrioriet. Mågna af dem voro ytterst okunnige och fanatiske och tycktes uppriktigt tro på mormonismens nonsens. Andra åter tycktes säga: »Jag tror, hjelp min otro», under det åter andra hade helt och hållet kastat öfver bord all tro på mormonismen, men likväl ej vågade öppet bekänna sina åsigter. Några af de sistämda voro meddelsamma och satta mig i stånd att lära känna många mysterier såväl utom som inom familjelifvet i Utah. Mycket fick jag veta under tysthetslöfte; och mycket, som berättades mig, var af sådan beskaffenhet, att det ej kan offentligen meddelas. Månge af våra landsmän hafva, trots de höga utskylderna till »kyrkan», genom arbetsamhet förbättrat sin ekonomiska ställning; andre åter lefde i stor fattigdom, att döma af deras hem och utseende. Somliga talade med tårar i ögonen om »de gamla hemmen» bortom Atlanten, och en norrländsk gumma sade, att hon stundom ej kunde förstå, hvarför bergen i Sverige ej äro lika »heliga» som bergen i Utah. »Men detta är nog bara otro», skyndade hon tillägga i en vemodig ton. Några sade oförtäckt, att de blifvit bedragna: men hvad ville de göra med stora familjer och tomma händer och spejare och »daniter» altomkring? — En pålitlig person berättade mig om en dansk bonde och två svenska flickor, som blifvit frånröfvade sina pengar af mormonagenten. Denne hade tagit deras pengar om hand för att förvara dem, tills de kommo till Utah; men efter framkomsten förklarade han, att penningarna nu tillhörde »kyrkan». En familj från Schweiz hade på samma sätt frånröfvats 30,000 francs. Flera dylika röfverier komma altjemt i dagen; men de beklagansvärda offren äro maktlösa gent emot den starkt organiserade prestligan.
Det faller af sig sjelft, att friborne amerikaner ej kunna underkasta sig ett så nesligt prestvälde som mormonismens. Det är från de förtryckta och okunniga massorna i Europa, som mormonismen rekryteras. Men despotism, huru neslig den än må vara, är bättre än anarki; och det kan icke nekas, att mormonismen utfört ett storverk genom att förvandla en öken till et blomstrande territorium med en befolkning af nära 200,000, om man inberäknar åtskilliga mormonnybyggen inom angränsande territorier. Likaledes är det visst, att den stora massan mormoner, som uppriktigt och i stilllhet tro på sin religion och sina ledares gudomliga myndighet, lefva ett fredligt lif. En stor dygd hos mormonismen är, att den predikar arbetsamhet och ordning som en religiös pligt.
Mormonerna äro redan söndrade i tvenne klasser: de bigotta och liberala. De förra hålla strängt på månggifte och ville utdrifva »hedningarne» ur territoriet, om de kunde. Deras inflytande är i aftagande, under det de liberales är i tilltagande. Vidskepelse och djurisk lusta äro de förras allierade. Järnvägar, tidningar och bildning sälla sig alltjemt till de senares leder. Dessa äro framgångsrikare missionärer än predikanter och verksammare krafter än lagstadganden.