Hvad jag hörde och såg i Mormonernas Zion/Hos profeten och apostlarne
| ← Mormonmysterier |
|
Folkets okunnighet → |
En dag introducerades jag af en svensk mormonäldste för de tolf apostlarne och »profeten, siaren och uppenbararen», John Taylor, på utsatt tid i profetens ämbetsrum, detsamma som användes af Brigham Young. Profetens och apostlarnes ämbetslokaler, mormonernas tryckeri, tidningsexpeditionen, Emigranthuset, Tiondehuset, Brigham Youngs harem, »Bikupan», etc., omslutas alla af en hög och grof stenmur, genom hvilken grofva träportar leda in till de olika »departementen». Mottagningsrummet var lågt och tarfligt, men rätt smakfullt möbleradt. Samtalet med profeten och apostlarne räckte omkring 20 minuter. Sedan vi talat om väder och vind, och profetens frågor, huru jag tyckte om Utah och Saltsjöstaden, besvarats, talade profeten i berömmande ordalag om de talrika i Utah bosatta skandinaverna — deras antal uppgår till mellan 30 a 40,000 — och skyndade att tillägga såsom förklaring på deras förträfflighet följande: »Detta är ej heller underligt; ty Herren håller nu på att göra sitt urval bland de hedniska folken och föra de sina till sitt Zion. Det ligger för öfrigt i sakens natur, att endast de bästa karaktererna känna det europeiska förtryckets ok djupast och hafva mod att afskaka sig detsamma för att lyda evangelium.» Jag frågade honom, om månggiftet öfvas mycket bland skandinaverna, hvarpå han efter några ögonblicks tystnad gaf följande svar: »Alla sträfva icke lika mycket efter himmelsk härlighet.» — På det hela taget fick jag ett fördelaktigare intryck än jag väntade af den 70-årige profeten, på hvars hjessa åldrens höst strött ymnig snö. Han har genomgått de flesta förföljelser, för hvilka mormonerna varit utsatta ända från början af deras uppträdande. Han var en af de tolf, som »Herren» kallade till »apostlar» 1841; han var i fängelse med Josef Smith i Carthage, då denne blef skjuten, och erhöll vid detta och andra tillfällen flera kulor — en träffade hans fickur, som underbart räddade hans lif —, och han har alltid varit en framstående man bland helgonen och till och med stundom visat en ovanlig grad af sjelfständighet gent emot Brigham Youngs anspråk. Han har stor viljekraft och är ofta våldsam i sina utfall mot »hedningarne», hvilket man nästan borde ursäkta honom, då man besinnar, att han ännu har tre kulor i sin kropp, som han erhållit af »hedningar», och hvilka stundom plåga den gamle. Man skulle knapt kunna tro, att den allvarlige gubben skulle på gamla dar bestå sig med ett halft dussin unga hustrur, hvilket likväl är fallet, oaktadr han sjelf för några år sedan under en missionsresa i Frankrike offentligen försäkrade, att månggifte icke öfvas i Utah — sjelf hade han likväl redan då fem hustrur.
En af de ledande mormonerna, med hvilken jag hade ett längre samtal, sade, att vår tids samhälle tenderar till månggifte; men mormonkyrkan ensam hade reglerat denna tendens på grund af gudomlig myndighet. Utom mormonkyrkan sade man sig skrymtaktigt hylla engifte, men praktiserade månggifte, detta var hela skilnaden. Jag antydde, at der är dock en skilnad mellan, att brott begås och erkännas som sådana och att upphöja brott till dygd.
Jag besökte Tiondehuset och såg, huru helgonen kommo med tunga lass af säd, grönsaker, frukt, kött, ost och smör etc. för att »offra tionde på Herrens altare». Jag besökte mormonsalubodar, tillhörande »Zion's Cooperative Mercantile Institution», och såg der mormoner utbyta sina alster mot köpmannavaror; ja, jag såg äfven mormoner betala teaterbiljetter med vattenmeloner och smör. Öfver ingången till alla mormonbodar, tillhörande nämda handelsinrättning, hvilken uprättats genom särskild uppenbarelse från »Herren», står alltid mottot: »Helighet Herranom». Hvarje mormon är strängt förbjuden att göra affärer med »hedningar». Likväl hafva ett par »affällige» mormonköpmän, Walker & Brothers, hållit sig uppe och äfven vunnit rikedomar; dock mest genom grufrörelse.
Inom samma kvarter, der profeten har sitt ämbetsrum, ligger, som nämnts, Emigranthuset, en äldre byggnad med ett ruskigt, fängelselikt utseende, instängdt inom den mur, som omsluter hela kvarteret. Ett antal emigranter hade nyligen ankommit från Europa, och jag begaf mig åstad för att se deras mottagningsplats. Jag hade såväl i England som i Sverige hört mormonmissionärer på ett glödande sätt skildra pilgrimernas hötidliga mottagande med sång och jubel vid deras ankomst till Zion. Då jag kom till porten, som ledde genom muren till Emigranthuset, mötte mig en äldre man med ett rått utseende, som med hög röst tilltalade mig: »Hvad vill ni, unge man? Inga främlingar få träda in här. Vet ni ej?» Nu stod jag der skamflat! Jag svarade i ödmjuk ton, att jag »viste ej». Jag var likväl nog lycklig att få tag i en hygglig svensk mormon, som ledsagade mig på en bakväg in i Emigranthuset, hvadan jag undslapp den der Cerberus vid porten. Inne i huset sutto några nykomna emigranter, deribland ett par svenska flickor, af hvilka den ena satt och grät i en vrå. Jag gick till dem och inledde samtal med dem, men hann ej säga många ord, innan min ledsagare kom till mig och förklarade, att vi ej fingo stanna der längre.
Det är allmänt kändt, att mormonemigranterna behandlas som slafvar från den stund, de lemna det gamla hemmet och gifva sig i mormonmissionärernas våld. På oceanångarne hållas de afstängda i en särskild afdelning, och efter framkomsten till New-York instufvas de i särskilda järnvägsvagnar, der de inlåsas och sålunda forslas till Utah. Jag har sjelf sett dessa mormonemigrantvagnar. Man kan gå genom hela emigranttåget, tills man kommer till mormonvagnen; den är låst! Mormonerna säga, att de göra detta för att skydda sina emigranter för bedragare. Efter framkomsten till Saltsjöstaden ledsagas de till det nämda Emigranthuset, hvarifrån de distribueras af myndigheterna till olika delar af territoriet. Äga de några medel vid ankosten, skola de betala tiondedelen deraf till »kyrkan» och sedan ytterligare betala tionde af alt, hvad de producera. Men dessa utpressningar af helgonen äro blott förberedelser för ännu större »välsignelser». »Herren» har nämligen genom en uppenbarelse till Brigham Young ej långt före dennes död bjudit helgonen att »helga» alt hvad de äga åt »Enochs Orden»: — hus och jord, stolar och bord, hästar och grisar, yxor och sågar, hammare och spikar, sylar och nålar, med vilkor att få bruka sin egendom, så länge de vistas i Utah och förblifva mormoner. Efter deras död eller affall tillfaller all deras egendom nämda orden, hvars stormästare är profeten sjelf. Detta bud har likväl ej kunnat allmänt tillämpas.
Dessa förslafvade människor förökas hastigt genom en betydligt stor immigration — blott från de skandinaviska landen komma årligen omkring 1,000 —; men ännu mer genom naturlig förökelse. Det predikas för den manliga menigheten i mormontabernaklet, att det är deras heliga pligt att så fort som möjligt taga så många hustrur som möjligt, »på det att riket må tillväxa» och Herrens tillkommelse till Utah påskyndas. Utahs lagar tillåta gossar af 15 och flickor af 12 års ålder gifta sig! Blodskam bedrifves på det ohyggligaste sätt och betraktas ej såsom något oerhördt alls. Lagen tillåter uttryckligen sonen gifta sig med sin halfsyster och fadren med sin hustrus dotter. Jag såg med egna ögon en mormon med dotter och dotter-döttrar, alla hustrur till samme man! Af denna djuriska sammanlefnad var en talrik afkomma.
De som tycka om genealogi kunna här finna åtskilliga intressanta slägtskapsförhållanden att utreda.
En »hednisk» läkare i Saltsjöstaden tog mig med sig till en eländig »shanty» i en af stadens utkanter. Vi trädde in och funno en kvinlig varelse klädd i trasor sittande derinne, stinkande af smuts och bränvin. Vi tilltalade henne, men hennes förstånd irrade. — Denna olyckliga kvinna är moder till den mest framstående af apostlarne, med hvilken hon — jag blygs att utsäga det, men jag måste blotta eländet — haft ett barn; hennes son bor i ett palats och har fem hustrur, men sin egen moder har han bortstött i onämnbart elände, sedan han skändat henne! I ett annat dylikt kyffe sågo vi en annan kvinna i nästan lika stort elände, och hon var en af Brigham Youngs enkor! I södra Utah träffade jag en ung man vid 18 års ålder, som nyligen »beseglat» två hustrur på en gång, båda yngre än han. Han hade nu med sina tvenne följeslagarinnor börjat resan genom lifvet i ett tält! Han prisades mycket för sitt »nit för riket», och han såg verkligen lycklig ut i sin nya ställning. Hans barnsliga hustrur sågo mycket »gröna» och blyga ut. Jag kunda ej annat än önska den unga »trippel-alliansen» lycka till! Jag såg trenne kvinnor, utom de förutnämnda, två af dem från Sverige, hvilka blifvit svagsinta, emedan deras män tagit flera hustrur. Ett stort antal dylika offer lära sitta inspärrade på dårhus. Ett ännu större antal ha gjort slut på sitt nesliga lif medels sjelfmord; och ett mycket stort antal olyckliga kvinnor, som sökt fly undan eländet, ha fallit i »mordenglarnes» händer, och deras ben vittra öfveralt i Utahs solbrända dalar.
Man skulle tro, att männen måste hafva stort bekymmer för att försörja ett halft dussin hustrur; men ofta få dessa i stället försörja sina män och sina barn. Sålunda visade man mig t. ex. en korpulent och godmodig engelsman i Saltsjöstaden, hvilken hade sex hustrur, som alla bodde i egna bostäder och försörjde både sig, barnen och honom. Han gjorde intet annat, sade »hedningarna», än att tura om med att äta, dricka och sofva hos sina hustrur; det tog honom vanligtvis två veckor att göra sin rund hos dem alla.
En gata i öfre delen af Saltsjöstaden upptages till största delen af vackra villor, hvilka uppfördes af Brigham Young och bebos af hans talrika söner och döttrar med deras familjer. Att döma af de talrika ingångarne till många af dessa hus samt det stora antal barn, som svärmande öfver alt, hafva barnen på ett värdigt sätt trädt i faderns fotspår.