Hvad jag hörde och såg i Mormonernas Zion/Mormonmysterier
| ← Zions härlighet |
|
Hos profeten och apostlarne → |
I nordvestra hörnet af »Tempelkvarteret» står det ryktbara »Endowment House (Beklädningshuset), der de hemliga ceremonier öfvas och de ruskiga eder afläggas, hvilka sammanhålla mormonismen. En mormonkvinna, som lyckats lösgöra både sin kropp och sin själ från det nesliga slafveriet i Utah, berättar följande om, hvad som försiggår i det lilla ruskiga huset, hvars fönster alltid äro förhängda, och dit ingen »hedning» får inträda:
»En dag», berättar hon, »gick jag in i 'Beklädningshuset' kl. 8 f. m., medhafvande beklädningspersedlarna. Fordom brukades äfven att medtaga olja, men nu erläggges i stället en större afgift. Jag gick in i ett litet rum, en slags förstuga och väntsal på samma gång, hvilken var full af män och kvinnor med sina klädesbylten. I rummets inre är en liten pulpet, hvarvid sitter en sekreterare, som upptager allas namn etc. Jag gick fram och lemnade min rekommendation från biskopen, i hvilkens område jag bodde[1], och uppgaf mitt och mina föräldrars namn och födelseort samt när och hvar jag döpts till mormon. Då detta var gjordt, befalde sekreteraren mig lemna min kappa samt hatt och skor i detta rum; hvarpå jag gick med mitt klädesbylte in i ett annat rum, hvarest jag satte mig ned, tills min tvagningstur kom.
»En af kvinnorna, en tjenstgörande öfversteprestinna, befalde mig derpå att komma bakom ett förhänge, hvarest jag hörde ett ständigt plaskande samt dämpade röster. Jag gick, och då jag afklädt mig, befaldes jag nedstiga i ett slags långt badkar till hälften fullt af vatten, då en annan kvinna trädde, fram för att två mig. Jag gjorde skarpa invändningar häremot, men hon tillsade mig att visa större ödmjukhet i anden. — Då hon hunnit till fötterna, lät hon mig gå, och jag öfverlemnades åt den andra kvinnan, som hade tilltalat mig först, och hvilkens namn var Bathsheba Smith (en af 'aposteln' Smiths enkor). Hon var klädd i ett stort 'skinande' förkläde och hade tröjärmarna uppvikna öfver armbågarne och såg ut som en tvättgumma, arbetande i sitt anletes svett.
»Bredvid henne stod en annan kvinna med en stor träsked och litet grön oliv-olja i ett kohorn. Denna kvinna göt oljan ur skeden i Bathshebas hand, hvilken omedelbart lade den på mitt hufvud, mina ögon och öron samt min mun och alla lemmar, och under det hon sålunda smorde alla delar af min kropp, mumlade hon ett slags bön öfver hvarje kroppselm: öfver mitt hufvud, att jag måtte hafva förstånd om Guds sanningar; mina ögon, att de måtte se 'rikets' härligheter; min mun, att jag alltid måtte tala sanning; mina armar, att de måtte vara kraftige i 'evangeliets' försvar; och mitt sköte — jag blygs säga det, men jag måste uttala hela sanninggen — att jag väl måtte uppamma de barn, jag skulle få med min man (jag var ännu ej gift, men skulle snart blifva det); och en annan del af kroppen, att jag måtte frambringa en talrik och god afkomma, som skulle blifva kraftiga pelare till att uppbygga och stödja Guds rike på jorden.
Derpå öfverlemnade hon mig till den kvinna, som tvagit mig, hvilken hviskade i mitt öra mitt nya och himmelska namn, hvarvid jag skulle väckas och kallas på uppståndelsens morgon. Det var 'Sara'. Jag kände mig missnöjd; jag trodde, jag skulle få ett märkvärdigare namn. Hon sade mig, att detta nya namn fick aldrig uttalas, utan blott tänkas uppå för att hålla onda andar på afstånd. Derpå befalde hon mig att påkläda mig min nya drägt.
Dessa drägter voro helgjutna. På högra bröstet är en fyrkant insydd, på den venstra en kompass, på midten ett litet hål, midtför knäna ett stort hål, som kallas 'Stenen'.
Man sade oss, att, så länge vi buro denna drägt, kunde intet ondt drabba oss, och att, när vi ombytte den, vi ej finge göra det på en gång, utan blott en lem i sender. Derpå påtog jag min drägt och väntade tillika med de öfriga, som blifvit tvanga och smorda, tills de tre sista blefvo färdiga. Då detta var gjordt, drogos de små kaliko-gardinera åt sidan, och männen och kvnnorna stodo der synliga för hvarandra. Männen tycktes ej alls finna sig väl i sin nya drägt, och deras utseende var ej alls pittoreskt. De hade endast sina drägter och skjortor på sig, och de sågo verkligen ut, som om de skämdes för sig sjelfva, hvartill de nog hade orsak.
Josef F. Smith kom nu till oss och frågade oss, om vi alla ville gå 'genom Herrens hus', hvartill alla förklarade sig villiga genom händernas uppräckande. Derpå sade han oss, att, om någon af oss någonsin uppenbarade, hvad vi nu skulle få se och höra, skulle vårt minne genast förstöras, och vi skulle bli evigt fördömda, ty de voro för heliga ting att omtalas. Vi tillsades derpå att vara tysta och blott lyssna. Efter några ögonblick hörde vi röster tala så högt, att de kunde höras från närmaste rum. Det sades vara ett samtal mellan Elohim (den högste guden) och Jehovah. Samtalet var som följer:
Elohim till Jehova: 'Välan, Jehovah, jag tror, att vi ta' och skapa en jord; låt Michael stiga ned och samla alla element och grundlägga en.'
Svar: 'Godt, o Herre Gud, det skall ske.'
Derpå hörda vi honom tilltala en annan, sägande: 'Michael, stig du ned och samla alla element och forma en jord, och sedan låt oss veta, hvad du gjort.'
Svar: 'Godt, o Herre Gud.' (Detta samtal edge rum i det s. k. 'Bönkretsrummet'.)
Mannen, som de kallade Michael, lemnade då 'Bönkretsrummet' och kom genom rummet, som kallas 'Verlden', till ett annat, kalladt 'Eden i lustgården'. Han stannade der ett par minuter, och alt var tyst. Derpå hörde vi honom gå tillbaka samma väg till det rum, der 'Elohim' och Jehovah' väntade. Då han kommit dit, sagde han: 'Jag har samlat alla element och grundat en jord, hvad vill du jag skall göra härnäst?' Begagnande samma formel hvarje gång, de sände honom ned, befalde dehonom skilja land från vatten, ljus från mörker etc., tills de genomgått hela skapelsen; men de tillsade honom alltid komma tillbaka och redogöra för, hvad han gjort.
Då hela skapelsen antogs vara fullbordad, kom Michael tillbaka och sade, att jorden var skön att skåda. Elohim sade då till Jehovah, att han trodde, att de borde göra en tur dit ned och se den, hvilket de gjorde; och de instämde med Michael, att hon var skön, och det var skada, att hon ej skulle vara till någon nytta, men trodde, att det var en god ide att skapa människan att bebo och odla den.
Derpå kommo de ut i 'Lustgården Eden', stängde dörren efter sig och närmade sig den plats, der vi voro. Vi befaldes då tillsluta våra ögon, och Jehovah sade till Michael: 'Gif mig en handfull stoft, och jag vill skapa människan.' Vi tillsades då öppna våra ögon, och vi sågo en man, sam tagits ur hopen, stående bredvid Jehovah, och till hvilken Jehovah sade: 'Jag vill kalla dig Adam, ty du skall blifva hela människoslägtets fader.' Jehovah sade då, att det ej var godt för mannen att vara allena, hvarför han ville skapa en kvinna till hjelparinna åt honom. Vi tillsades åter att tillsluta våra ögon, och Adam befaldes gå och lägga sig att sofva, hvilket han pligtskyldigast gjorde. Jehovah antogs då taga ett refben ur Adams sida och deraf forma Eva. 'Vi tillsades då att öppna våra ögon och se på Herrens händers verk. Då vi så gjorde, sågo vi en kvinna, tagen ur hopen, stående vid Adams sida. Jehovah sade, att han ville kalla kvinnan Eva, emedan hon skulle blifva hela människoslägtets moder.
Dörren till 'Lustgården Eden' öppnades då, och vi marscherade alla in med våra klädesbylten och satte oss på bänkar omkring ett bord. På rummets väggar äro målade träd, blommor och allehanda slags djur, om man kan kalla dylikt sudd målning; i taket äro målade sol, måne och stjernor på en blå himmel. I hvarje hörn var ett frimurareemblem. På väggen närmast dörren var måladt ett äppelträd och i rummets motsatta ända ett träaltare.
Sedan vi satt oss, tillsade Jehovah Eva att taga för sig frukt af alla träd i Lustgården, utom af äppelträdet, ty den dag hon deraf åt, skulle hon visserligen dö. Derpå gick han sin väg. Omedelbart derefter inkom en mycket liflig och fin herre, klädd i en enkel svart morgondrägt med ett litet förkläde på sig och med ett djefvulskt uttryck gnuggande sina händer. Denne herre var 'djefvulen'. (Jag har sett samme herre flera gånger bakom altaret i Tabernaklet utdela sakramentet!) Han gick fram till Eva och pratade mycket vackert om, att detta var en skön plats, att frukten var så god, och att han ville, att hon skulle smaka ett af de der äpplena. Hon vägrade först, men gaf slutligen efter. På 'djefvulens' uppmaning bjöd hon äfven sin man smaka. Han vägrade. Men Eva fortfor, sägande: 'Ack, min älskling, de äro så söta och goda, att du aldrig kan tro det, och den der förträfflige herrn (pekande på 'djefvulen') har rekommenderat dem, och han säger, att du behöfver alls icke vara rädd för Jehovah.' Adam samtyckte och åt. Men genast utropade han: 'O, jag dåre, hvad har jag gjort? — Att jag skulle lyssna till dig!' — Han sade då, att han kunde se, att de ej hade några kläder på sig, och att de måste sy tillsammans några fikonlöf. Nuskyndade alla kandidaterna framtaga sina förkläden ur sina sylten. Då hördes en röst ropa på Adam, som sökte gömma sig, soch Jehovah kom in och gaf honom en grundlig skrapa, men sade honom slutligen, att han kunde gifva honom viss föreskrifter, hvarigenom han kunde återvinna Guda närvaro, sedan han drifvits ut i verden. Dessa föreskrifter gälde vissa 'grepp' och andra mystiska saker, och den drägt, han bar, skulle skydda honom för alt ondt. (Mormonerna säga, att dessa kläder äro de samme, som Adam bar, och att de uppenbarats för Josef Smith.) Sedan vi tagit på oss de öfriga klädesplaggen, inlärdes vi 'det aronska mindre presterskapets grepp', hvarpå vi måste svärja: 'Att lyda mormonkyrkans lagar och alt hvad de innehålla framför Förenta Staterna lagar.' Straffet för att uppenbara detta 'grepp' och denna ed var, att strupen skulle afskäras från öra till öra och tungan utslitas ur munnen; och alt detta betecknades med att draga handen öfver halsen med armen lyftad i horizontal riktning och tummen riktad mot strupen.
Vi drefvos derpå ut i ett rum, som kallas 'Verden', hvarest tre män stodo omkring ett litet altare, representerande Petrus, Jakob och Johannes, med Petrus i midten. Han hade himmelrikets nycklar. Män, representerande de olika religionsbekännelserna, kommo då in och framstälde sina åsigter och sade, att de ville söke att frälsa 'de fallna barnen'. De blefvo alla förlöjligade. Till sist kom Petrus och sade oss 'hela sanningen': att Kristus dött för arfsynden, men att vi i öfrigt skulle utverka vår egen frälsning; och att han i sista dagarne skulla uppväcka en proft (Josef Smith) för att fräsla alla, som tro på hans gudomliga sändning. Nu kom 'djefvulen' in och försökte 'att bedraga folket', och Petrus sade till honom: 'Hallo, herr djefvul, hur mår du i dag? Det är mycket vackert väder; är det ej? — Efter en stunds dispyt körde Petrus djefvulen på dören. — Petrus gaf dem då 'det aronska och mindre presterskapets grepp'. Straffet för att yppa detta är att söndersågas tvärs öfver midjan. Derpå togo de, både män och kvinnor, 'tuktighetseden'; hvarde, både män och kvinnor, 'tuktighetseden'; hvarvid förklarades, att månggiftet ej alls är otuktigt, utan förtjenstfullt för Gud, samt att ingen kvinna kan frälsas utan genom mannen.
Sedan inkom en man och förkunnade 'det eviga evangelium' (Josef Smiths 'uppenbarelser' etc.).
Derpå följde 'det melkizedekska och högre presterskapets grepp', hvarefter vi måste svärja att hämnas Josef Smiths död och hans broder Hyrums. — Straffet för att yppa detta 'grepp' och denna ed var, att alla inelfvor skulle slitas ur kroppen.
Derpå fördes vi till ett annat rum, der vi aflade trohetsed mot mormonspresterskapet. Det vigtigaste 'greppet' inlärdes här. Derpå 'meddelade oss presterskapet den hel. ande'.»
Till sist invigdes de i månggiftets mysterier, hvilka äro af så ruskig beskaffenhet, att de ej kunna återgifvas. Som bekant ha mormonerna tre slags äktenskap: ett, som gället blott för detta lifvet; ett annat, som gället både för tid och evighet; och ett tredje, som gäller endast evigheten. Ingen ogift kvinna kan blifva salig. Skulla någon mormonkvinna dö ogift, måste någon mormon förbarma sig öfver henne och äkta henne efter hennes död, på det hon må vinna inträde i mormonhimlen.
Löftet om de underbara gåfvor, som meddelas i denna lilla byggnad, har dragit tusentals lärjungar från gamla verlden till Zion. Huru bittert felslagna ha ej deras förhoppningar blifvit! En man, som just genomgått dessa mysterier, tillfrågades af en annan, som genomgått dem förut, hvad han erhållit. Hans svar var: »Jag gick in, hoppandes alt; jag kom ut med — ingenting.»
Saltsjöstaden är indelad i 20 distrikt med en biskop och två rådgifvare i spetsen för hvarje distrikt. Biskopen kan vara köpman, bonde eller handtverkare. Bildning fästes ej afseende vid. Också åligger det biskopen att vårda sig om »helgonens» timliga angelägenheter lika mycket som deras andliga, om ej mer. Isynnerhet har han att tillse, att de ordentligt inbetala tionde till »kyrkan». Biskopen åligger ock att hvarje söndagsafton hålla ett möte med sina får.
Saltsjöstadens styrelse är sammansatt på samma sätt som andra amerikanska städers och består af en borgmästare, fem rådmän, nio rådsherrar, en sekreterare, en kassör och en »marskalk», hvilka till formen väljas af folket, men presterskapet dikterar i sjelfva verket alla val. Någon tid före valet håller »profeten» råd med »apostlarne» och andre ledande män, och kandidater uppställas, och deras namn offentliggöras förmnigheten. Men ve den mormon, som ej röstar på de uppstälda kandidaterne! Att här liksom i alt annat handla i strid mot profetens och apostlarnes föreskrifter eller motsäga deras åsigter är synd mot den helige ande, ty de äro af Gud ingifne män och stå i Guds stad och ställe.
- ↑ Biskoparne ha uppsigt öfver hvar sitt distrikt både i stad och på land och äro af presidenten beklädde med »absolut makt» både i verldsliga och andliga ting.