Hvad jag hörde och såg i Mormonernas Zion/Zions härlighet

←  Till mormoneras Zion
Hvad jag hörde och såg i Mormonernas Zion
av J. Stadling

Zions härlighet.
Mormonmysterier  →


Från järnvägsstationen, som ligger en half mil[1] utom staden, åkte jag i spårvagn till ett hotell. Ehuru uttröttad af den långa resan gick jag efter intagen kvällsvard ut på Zions gator. Det var lördagskväll. Det var för mörkt för att se den ståtliga omgifvande naturen; men jag skulle förvisso få höra helgonens jubelsånger, som, enligt mormonmissionärernas uppgifter i främmande land, »både dag och natt genljuda på gatorna i Zions stad». I stället hörde jag till min öfverraskning, likasom på andra ställen i den aflägsna vestern, mexicaner häda Gud på spanska och skandinaver svärja lika groft som här hemma; och senare på natten hördes oljud och slagsmål utanför hotellet, och i en annan del af staden hade äfven pistoler användts. Jag såg flera krogar, och alla tycktes vara flitigt besökta. Nyfiken att få veta, om dessa krogar höllos af mormoner eller »hedningar», gick jag in i en af dem och frågade krögaren, om han var mormon eller »hedning». — »Ingendera», var hans lakoniska svar. Jag gick in på en annan krog, kallad »restaurant», der ett antal unga personer af båda känen sutto omkring några bord och drucko, pratade och skrattade. Jag sporde mannen bakom disken: »Är ni hedning eller mormon?» »Jag är mormon. Behagas det en dryck?» var svaret. Jag sade honom, att jag ej förtärde spirituosa; hvarpå han förklarade, att »helgonen» upprättat »restaurationer» för att motverka det dåliga inflytandet af »hedniska» krogar; och vidare underrättade han mig, att ingen dryckenskap rådde i Utah, innan »hedningar» kommo dit. »Jag frågade honom, huru han kunde försona detta påstående med de officiella uppgifterna, att 37 brännerier upprättades i Utah mellan sept. 1862 och dec. 1869, således innan »hedningar» inkommo i territoriet; att dessa brännerier edges af mormoner; att Brigham Young hade stor del i affären; och att äfven 12,000 doll. utbetalades den 14 aug. 1877 af Saltsjöstaden i bränvinsskatt, hvars betalande man sökt undkomma. Han bad mig ursäkta sig, emedan han måste servera några unga »helgon», som väntade vid borden. Det är en känd sak, att både profeten och hans apostlar och biskopar bruka rusdrycker såväl i hemmen som i sina samkväm.

Jag styrde mina steg till »helgonens» teater, som var stängd. I närheten såg jag en tarflig envåningsbyggnad starkt upplyst. Jag närmade mig och hörde musik och dans. Jag tittade in genom dörren och såg ett stort antal unge män och kvinnor svänga om med hvarandra. En äldre man handterade fiolen, och en annan gammal man tycktes vara ett slags ledare och afslutade förehafvandet med bön och välsignelsen.

På söndagen gick jag med hopen af »helgon» till »Tabernaklet». Minst sextusen människor hade samlats i den rymliga lokalen, då tiden för gudstjensten, kl. 2 e. m., var inne. Bänkarne omkring den ryktbara stora mormonorgeln voro upptagna af en stor sångkör. I högsta bänken framför orgeln och kören satt »proteten», John Taylor, med sina tvänne rådgifvare. På nästa bänk nedanför »den store siaren och uppenbararen» sutto de tolf apostlarne. Nedanför dem sutto likaledes i rangordning den förnämste biskopen och hans rådgifvare, de öfrige biskoparne med deras rådgifvare, det melkizedekska- och aronska presterskapet samt de äldste, alla vända mot den stora menigheten. Nu börjar den väldiga orgelns toner brusa, och den omkring 200 röster starka kören uppstämmer en sång. Derpå uppstiger en biskop och gör bön. Jag hörde ganska många mormonböner, och de tycktes alla vara gjutna i samma form. Deras »älskade president, profet, siare och uppenbarare» ihågkoms först med förbön, att Gud måtte välsigna honom i hans korg och visthus; hustrur och barn; åkrar och hjordar; hus och jordagods; samt gifva honom makt och visdom, att han måtte tillintetgöra alla sina fiender. Dernäst ihågkommes hela raden af apostlar och biskopar, presterskap och äldste etc.; och derpå bedes för den stora hopen af »helgon», att de må bevaras från »hedningarnes besmittande inflytelse»; och slutligen kommer en storm af hotelser och förbannelser öfver alla Ziona fiender, som efterföljes af ett högljudt »amen» från tusentals läppar.

Så sjöngs ytterligare en sång, hvarefter nattvarden utskiftades både till män och kvinnor, fullvuxna och spädbarn. Derpå talade en underpresident W. Woodruff och äldste Orson F. Whitney till folkmassan på ett osammanhängande sätt. Den förre talade bland annat om, huru han, ju längre han lefde, mer och mer värderade »uppenbarelsens ande», som bistod honom i alla hans göromål, offentliga såväl som enskilta. Den lära, som innehöll något annat, var af djefvulen. — Den senare talaren ordade, eller snarare skrek, om de gudomliga gåfvor, som Josef Smith egde, samt om presterskapets gudomliga myndighet och »helgonens» pligt att obetingadt lyda sina af Gud tillsatte ledare. Så kom plötsligt ett »profetiskt» ordsvall, som upprörde hela menigheten, och alt folket svarade »amen» så kraftigt, att t. o. m. barnens skrik öfverröstades, hvilka hela tiden togo högljudt del i gudstjensten. »Människoslägtet», sade han, »befinner sig i olika stadier af otro. Midt under denna människomeningarnes strid hade Gud sändt den af Johannes i Uppb. omtalade engeln att återföra det gamla evangelium till att predikas för alla folk på jorden. Detta är den församling, ur hvilken det i Dan. 2 kap. omtalade riket skall framkomma; Josef Smith uppväcktes till at vara detta medel i Guds hand att predika detta evangelium och upprötta detta rike; och församlingens äldste nålla nu på att predika evangelium till verldens ändar, att Zion må bokstafligen uppbyggass på jorden och profetens ord uppfyllas etc.

Denna ofantliga menighet, bestående af fattiga och bedranga människor från verldens alla delar, var en af de sorgligaste syner, som någonsin mött mitt öga. Detta half i smått af människoansigten företedde nästan ett stereotypt uttryck af hopplös fanatism, blandad med sorg och förtviflan. Några af dessa smala hufvuden, halföppna munnar och uttryckslösa ögon kunde mycket väl tillhöra idioter. Här och der såg jag, och det ganska tätt sådda, runda ansigten med ljus och rödlett hy från »Midnattsolens land». Många af dem voro tydligen »gröna» och förstodo troligen ej ett ord af hvad som sades. Stackars vilseförda varelser! De voro nu i sitt inbillade »Zion», slafvar under en despotism och ett prestvälde tusende gånger värre än det, som höll dem nere i fattigdom och okunnighet »i det gamla landet».

Följande dag hölls sorgegudstjenst på guvernörens befallning med anledning af president Garfields död. Tabernaklet var nästen fullt af en mera blandad åhörarskara än föregående dag. En mycket lång och väl sammansatt bön upplästes af äldste C. W. Penrose, och tal höllos af aposteln F. M. Lyman, A. Miner och president G. Q. Cannon. Både bönerna och talen voro tydligen omsorgsfullt beredda för tillfället, och mycket varsamma och väl valda uttryck användes. På ett indirekt och fint sätt framhölls dock, att denna svåra olycka drabbat den stora nationen för dess olydnad mot Josef Smiths evangelium. Herr Cannon, Utahs f. d. representant i kongressen, sade, att han stått i förtrolig bekantskap med president Garfield. »Hvadhelst», sade han, »må sägas om general Garfield af dem, som säga sig känna hans senare tankar och som döma af de uttryck, han fälde rörande Utah, då han insattes i presidentvärdigheten, har jag nu blott ett vitnesbörd att aflägga, detsamma, som jag alltid aflagt, nämligen att general Garfield, så långt jag känner honom, var en vän till Utahs folk. Han torde måhända hafva varit villig att tala emot oss — han gjorde det vid sitt inträde till presidentämbetet — men jag har alltid trott, att om president Garfield finge rätt lära känna hvarje fråga rörande oss, skulle hans högsinthet förbjuda honom att med uppsåt begå en orättvisa t. o. m. mot ett så ringa, misskändt och föraktadt folk, som vi äro.»


En Bierstadt borde återgifva dess ljusbilder. Han borde sitta vid fönstret till mitt rum i hotellets öfversta våning, under det solen går ned bakom Oquirr-bergen: vändande blicken mot Wasatch-bergen i öster, vid hvilkas fot Saltsjöstaden med sina fruktträdgårdar och planteringar är belägen, såge han dessa vexlande färger och med sitt artistiska öga följde de långa skuggorna, under det de smyga uppför sluttningen till foten af berget; såge de mörka färgskiftningarna klättra högre och högre bland de pittoreska klipporna, tills de nå den snöbetäckta toppen och plötsligt förvandlas till solljus, hvilket dröjer ett ögonblick och sedan försvinner.

Ej under att »helgonen» tillämpa bibelns glödande Zions-poesi på Saltsjöstaden; ej under att de uttröttade pilgrimerna efter en farlig och mödosam färd öfver prärier och öknar, hvilken stundom räckte i flera månader, utbrusto i fröjd och hänförelse vid åsynen af denna stad, belägen i en af de skönaste och mest majestätiska trakter på vår jord. Men denna poetiska tidsålder är förbi. En hastig färd på 60 timmar från floden Missouri till Utah i en »palatsvagn» förtager den känsla af hänförelse, som är en frukt af lång väntan, osägliga mödor och faror. Det är en sak att från ett rullande palats i smått betrakta prärierna, öknarne och bergen: en annan är att hafva färdats öfver samma öken blottstäld för den brännande sommarsolens lodräta strålar, den obarmhertiga stormen, som hotar att slita alt i trasor, och störtregnen, som tränga ned genom det tunna klädestäckelset öfver prärievagnen med modern och spädbarnet derunder, under det familjefadren vandrar på sidan om vagnen och håller sitt paraply öfver den och söker att afleda en del af störtregnet från de älskades hufvuden. Lägg härtill den romantiska erfarenheten af att vakta boskapen under natten, söka vatten flera mil från lägret och samla kaktus och gräs till bränsle och till på köpet möjligheten af att dragarne af skrämsel taga till flykten för att sedan ej återfås, eller ett indiananfall; och det är ej svårt att fatta pilgrimernas hänförelse, då de uppnådde målet för färden.

Mormonera förtjena alt erkännande för att hafva förvandlat en nästan ofruktbar öken till en fruktbar förvandlat en nästan ofruktbar öken till en fruktbar trädgård genom att upprätta ypperliga kanalsystem för att vattna jorden. Det bästa exemplet härpå är Saltsjöstaden med omnejd. Från den smältande snön på bergen störtar en liten yster flod ned gnom City Creek Canyon i norr i skummande forsar öfver grofva klippblock, här och der bildande ett vattenfall; men förr än vattnet når stadsgränsen, kommer det under människans kontroll och ledes genom ett vidsträckt kanalsystem till alla delar af staden och dess omnejd och förser familjer, träd och plantor med behöflig vätska.

Arkitekturen i den afägsna vesterns städer visar alltid trenne utvecklingsstadier: log-huset, adobe-huset och tegel- eller stenhuset (i skogstrakter och i Kalifornien trähus). De flesta husen i »Zions stad» visa nu ett öfvergängsstadium mellan de två ytterligheterna. Profeten, apostlarne och de ledande männen i allmänhet inom kyrkan bo i storartade, stundom palatslika byggnader. Några »hedningar», som idka grufrörelse eller handel inom territoriet, ha ock ståtliga residens.

Mormonarkitekturen har sina egendomligheter. Hvem har ej hört talas om den fula, sköldpaddformiga byggnad, som ock kunde liknas vid ett upp- och nedvändt grötfat, hvilken kallas Tabernaklet? Från öster till vester mäter det 250 fot; från norr till söder 150; från golf till tak 80. Det är ovalt till formen och har ej en enda pelare, som hindrar synen. Det har läktare altomkring. Emedan man ej brydde sig det minsta om »hedningarnes» erfarenheter i akustik, utah lät »Herren» genom Brigham Young (eller snarare tvärtom) ha alt att göra med konstrucktionen, fullbordades den massive byggnaden, fri från all smitta af akustisk vetenskap. Den beryktade mormonorgeln i Tabernaklet är den andra i ordningen i Förenta Staterna.

Mormonera hafva i Saltsjöstaden inga andra kyrkbyggander än Tabernaklet och en mindre byggnad för smärre möten inom det s. k. »Tempelkvarteret», der det storartade »Mormontemplet» håller på att uppföras, och der Kristus sjelf, enligt mormonlären, skall taga sin boning, då han skall nedstiga på jorden. Oaktadt öfver två millioner dollars redan insamlats för templets uppbygvande, har troligen ej mer än en half million användts för detta ändamål. Hvart det öfriga tagit vägen, torde ej vara så svårt att ana. Man komme blott ihog, att mormonmyndigheterna ej är skyldiga att afgifva någon räkenskap för sitt fögderi!


  1. I detta arbete användes alltid eng. mil; lika med ej fullt 1/6 sv. mil.