Hvems är skulden?
| ← Bästa vapnet |
|
Krig och fred → |
O hur det svider i mitt sinne
Att se dig, Svea, tåla allt,
Fördragsamt hålla harmen inne
Och taga oförrätter kallt,
Men trösta dig, att du kan nära
Ett par millioner mer än förr,
Som kasta smuts på egen ära
Och sopa rent för grannens dörr.
Är då din frihet från dig tagen,
Den bästa gåfvan Gud dig gaf?
Är du af fienderna slagen?
Ha pest och hunger gräft din graf? —
Ack nej! På alla dessa frågor
Du svarar lugnt ett trefaldt nej:
Din frihet har du, krigets plågor
Och pestens, hungerns led du ej.
Det är ej heller du, o moder.
Som saker är till slika brott;
Din blick är skymd af tårefloder,
Dig grämer nog ditt ödes lott.
Hvad är det då? — Du vill ej svara…
Du sitter stum i sorgtalar’n. —
Jag vet… du vill af kärlek spara
För öppen blygsel dina barn.
Ty det är vi, vi, dina söner,
Som dig ej känna mer igen;
Det är den tack, som nu du röner
Af dem du födt till svenske män.
O, må vi blygas för oss sjelfva,
Att vi så nesligt dig förrådt,
Och hela skulden på oss hvälfva
För all den smälek, som dig nått!