Hwad är en Tidningsredaktör?

Ur Nyare Freja, tryckt i Nyare Freja 1839 n:r 44 (4 Juni 1839)

Hwad är en Tidningsredaktör?

Pos aries paries palmes cum limite stipes
Et somes, trames, termes cum gurgite cæspes.
Latinska Grammatikan.

En Tidningsredaktör är en Konung med oinskränkt makt. Den plumpammande pennan är hans spira, bläckhornet hans riksäpple; och hans thron hvarje plats, der han hvilar sina ledamöter, i afsigt att förkunna verlden sina rådslag. Egenkärleken är hans favorit, af hvilken han icke så sällan föres bakom ljuset; samvetet hans hofnarr, som får säga hvad den vill, utan att Majestätet fäster särdeles vigt dervid. Vid första rörelse hos massan, prenumeranterne, befaller han en chock, griper dess öfvertygelse, sätter den antingen på vatten och bröd eller på fästning, Nekar folket honom underhåll; dör han som ett Bi, hvars gadd man bortryckt; men han är lyckligare än vanliga kungar, ty ögonblicket är hans efterver!d.

En Tidningsredaktör är en bagargesäll. Allt dammar, jäser och pöser omkring honom. Han knådar degen, naggar kakan, gör den aptitlig för ögat på magens bekostnad. Hvad han förfärdigar, slukas af alla och glömmes af alla. Sjelf blir han blek, förlorar aptiten, blir hes af mjöldamm och vandrar merendels skefbent sin bana.

En Tidningsredakiör är en sotare. Han sitter med temligen snygga kläder på tidens skorsten, tittar oförskräckt ned i den svarta pipan, skriker först rätt duktigt, för att väcka Allmänhetens uppmärksamhet, och begifver sig slutligen ner i djupet, skrapar och viskar. När han fulländat sotningen och står svart som en korp i spiseln, draga sig alla undan för honom, af fruktan att blifva besölade af det sot, de sjelfva genom egna bränder förorsakat. Nu är ban isynnerhet de menlösa barnens buse, men får knappt så mycket som han kan skölja ner sotet i halsen med. Han ses öfver axeln för sitt handtverks skull; men blir det skorstenseld, är det han som får betala plikten.

En Tidningsredaktör är en skräddare. Sjelf skär han till i växten som en karl och klandrar alla som drifva samma yrke, föregifvande sig hålla jagt efter fuskare. Hvad han i den bästa afsigt likväl tillskär, sys ofta så slarfvigt ihop, att det spricker upp igen. I mening att taga fläckarna ur gammalt kläde, pressar han icke sällan så in dem; att de snart outtagliga framkomma igen, Han tager betalt för kanfas, foder och stoppning, om de finnas eller ej. Han sätter guld på byxorna, fastän de ej tillhöra honom. Är han »liten», låter han pruta med sig till och med på förtjenstens bekostnad; är han »stor», tillåter han det ej, om han än aldrig så plumpt tillhugger. När han blir gammal, tränges han undan af yngre medbröder, så framt han ej har råd lägga sig till verkgesäller.

En Tidningsredaktör är en skomakare. På hans hylla finnas läster, som, allt efter omständigheterna, gå både åt höger och venster, Han begagnar oftast samma läster till olika slags skodon. Öfver honom svära alla, som hafva ömtåliga fötter, inväxta naglar och liktornar eller gå snedt på skodonen. »Han biter i lädret och grinar i vädret och värre ser han ut.»

En Tidningsredaktör är en fiskare. Han kastar ut räfven, utan att bekymra sig om vattnet är klart eller grumligt. Masken från skräphögen, sockerskorpan eller spyflugan begagnar han till bete, allt efter som det nappar till. Ofta sätter han en mindre fisk på kroken, för att fånga en större. Af fångsten äter ban först upp det färskaste och bästa och skyndar att för god betalning utminutera det öfriga, lycklig om han är den första i hamnen. Fruktar han att det färska kan skämmas bort, inröker han, salar, soltorkar eller lutar det allt efter vederbörandes smak. Ofta blir han ett rof för det vådliga element, hvarpå han färdas, och blifver då sjelf fiskarnas föda.

En Tidningsredaktör är en kock. Han lägger lök på laxen, fläsk i kåln och klimpar i soppan. Han bultar oxköttet, späckar orren och fyller gåsbröstet. Han bär socker i mun och pratar persilja. Allt smörjer han, allt läppjar han på, bränner icke sällan sina fingrar och sin tunga, bryter äggskalet och skalar potatisen, utan att klippa af naglarna. Utan at bekymra sig om han sjelf är okammad eller oborstad, tillagar han, med ett ord, alla slags prydliga och välsmakande rätter, både förrätter och oförrätter. Derföre hör den, som är kråsmage, aldrig se på, hur de tillagas. Hängande näsan öfver allt, har han ingen egen smak, och ofta får han soppskålen het nog öfver sitt eget hufvud.

En Tidningsredaktör går med en Camera optica, för att roa den nyfikna Allmänheten. I Cameran vwvisas föremålen alltid upp- och nedvända.

En Tidningsredaktör är en grofsmed. »Han smider medan jernet är varmt.» Ofta slår han ringarna kring hjulen så hårdt, att ekar och lötar brista, och ju flera skrufvar blifva lösa i samhällsvagnen, desto större förtjenster har han.

Han är ock en klensmed. För att hopsvessa ett enda brustet fjederblad, låter han ofta hela vagnskorgen raka mot gatan, utan att tänka på understödja densamma.

Han är ock en vagnmakare. Han hugger vanligtvis i träd, nb, när han ej tar vilse och hugger i sten, då han kallas för stenhuggare.

En Tidningsredaktör är perukmakare. Han gläder sig öfverhufvud taget åt alla hufvuden, de hårbeväxta så väl som skalliga; åt de förra, för att få hårdraga dem — åt de sednare för att få göra peruker.

Han är handlande. Han pratar för varan och vädjar till massans sympatier, och ju oftare han får dra in staten och cedera bonis, desto mer välmående blifver han.

En Tidningsredaktör år jordbrukare. Han sveder och bränner ett land, för att deraf förskaffa sig ymniga skördar. Sällan nöjd med hvad som är, klagar han under regndagarna öfver brist på solsken, och, när detta inträder, öfver brist på regn. Han talar stort om ingrepp i äganderätten, men slår sjelf ganska gerna på annans ångsteg och plöjer icke sällan med en annans kalf,

Slutligen är en Tidningsredaktör äfven dödgräfvare. Han gräfver så länge gropar åt andra, till dess han sjelf faller deruti, så framt han ej är af sådan betydenhet att han måste komma i murad graf.

Nu frågas: är det roligt att vara Tidningsredaktör, eller, annorlunda uttryckt, »har jag roligt, herr Magister?» och svaras med det gamla ordspråket: »Den som tagit Hin i båten, får också draga honom i land.»

—e.