Den brustna strängen

Ur Nyare Freja, tryckt i Nyare Freja 1839 n:r 44 (4 Juni 1839)

Den brustna strängen.

Jag stod på en kyrkogård en vinterafton. Snön hvitmenade grafhögarna, och vinterstormen dref de hvita stjernor i vild dans öfver förgängelsens och fridens boningar. Nedanför mina fötter låg den mörka hjessan af en nyss igenkastad graf, i hvars svarta lockar snöns silfver allt rikare och rikare strödde sitt glitter. Kall var hjessan, men ännu kallare det hjerta, som i djupet låg förstelnadt; blek var vinterlocken, men ännu blekare den kind, som derunder låg insjunken, ihålig; mörkt hvälfde sig himlafästet ur det frusna molnet, men ännu mörkare det öga, som, orörligt i isadt ögonlock, för lifvet låg slocknadt der nere. — — Och likväl voro ej åtta dagar förflutna, då den, som nu ligger i grafvens famn, låg i min, med värma i blick och hjerta och med helsans rosor på tjugoåriga kinder. Vi varit barndomsvänner och skolkamrater. Denna insnögade trappa, som ledde upp till den närbolägna skolan, hade varit första vittnet till våra gemensamma barndomslekar, och dessa grafstenar, som så öfvergifna men likväl så trogna bevaka stoftets fängelse, hade mottagit de första intrycken af våra gemensamma barndomsnöjen. Skiljde yrken hade åtskiljt oss vid 13 års ålder; men 4 år derefiör hade vi återfunnit hvarandra, icke hvarandras anletsdrag allenast, utan hvarandras hjertan.

Ynglingens mångsträngade fantasiglödande herdaspel återkallade barnsymfoniens lekande toner, och hvarje sträng, som tonade mot det kommande, har sitt echo från de lemnade dalarna, der de första blommorna sattes, blomtrade och brötos. Hvilken njutning, att under nordisk sommarhimmel vid Mälaren eller Edsvikens inbjudande stränder vandra och drömma tillsammans, seende i hvarje perla, som solstrålen upphämtade ur den krusade vattenytan, en ny gyllene kula vunnen åt det heliga radband, som omslöt och förenade våra hjertan; h5rande i hvarje hviskning tråden och blommorna emellan hans röst, som i den »festligt smyckade kyrkan» kallade oskuldens tårar ur våra ögon, en röst, den tidens och villornas stridsröster ej ännu hunnit öfverljuda; kännande i hvarje doft, som utgick från naturens rosenläppar, en fläkt af den fridsälle ande, som bodde och trifdes så väl i våra oerfarna hjertan! När det lätta molnet seglade öfver våra hufvuden, sågo vi derpå framskymta våra glindrande Juftslott, och när detta försvann, flyttade vi dem bekymmerslöst till ett annat, ännu större och präktigare.

»Den af oss, hvars lifssträng först springer», sade den bortgångne under en dylik promenad en gång till mig, »har rättighet att af den efterlefvande fordra en blomma på grafven och en sång åt minnet.»

Jag tryckte till bifall hans hand och skulle svara; men i detsamma försvann det nya molnet med våra luftslott bakom granskogen. Vi hämtade dem på ögonblicket derifrån, uppreste dem på gräsmattan: O! hvilka lysande, herrliga kolonner, af lager och myrthen kringvirade! Hvilken mängd af granna drömbilder sväfvade ej genom de bländande salarna, under det att äran och kärleken med cherubsvingar på sina skuldror bevakade palatset! Då nedsjönk solen bakom grantopparna, och sommarnatten bredde sin lätta nattdrägt öfver land och vatten. Vi gingo hem, och var denna gång den sista vi tillsammans vandrade i den fria naturen. Följande dagen reste vännen bort. När höstens regnfloder bortförde de gulnade löfven, återkom han, sjuk i hjertat; ty misslyckade beräkningar hade förstelnat mången glödande förhoppning i hans harm, fördystrat mången utsigt, som öppnat sig så lofvande för hans blickar. För 8 dagar sedan, som var dagen efter Trettondedagen år 1831, väckte han mig tidigt om morgonen med en sång, som han till några enkla verser komponerat och förärade mig på denna dag, som var min namnsdag. Med tårar i ögonen slöt jag honom i mina armar. Då räckte han mig sin Guitarre och sade:

»Tag detta instrument, som ett minne af mig. Qvinten har brustit och du får skaffa dig en ny — — —»

Om aftonen, när jag bjöd honom god natt, var hans hand fuktig och kall och den darrade.

»Du är sjuk», sade jag.

»Jag mår ej väl», gaf han mig till svar; »men det blir väl bättre innan morgondagen.»

Med morgondagen stod jag i hans kammare, stum, men med en centnertung sorg på mitt blödande hjerta, — — Min vän låg på bår — — — döden på midnattens vingar hade sugit lifvet ur det ädlaste hjerta; som någonsin klappat i ett menniskobröst. — — — — —

Då jag nu stod vid hans graf med det liflösa stoftet under mina fötter och omkring mig den döda naturen, framträdde dessa minnen i sorgliga, men lefvande gestalter för min själ. Vid mitt hjerta låg förvaradt den brustna guitarrsträngen vännens aftynande hand skänkt mig, i det ögonblick dödens tand djupt slet in is hans sista lefnadstråd; men i mitt hjerta hade brustit en annan sträng, hvilken hitintills vibrerande mellan sorglösheten och förhoppningen, mot vårens lekande vindar, eolsharpan lik, hade klingat så många melodidsa toner. Allt omkring var nu mera så ödsligt, så färglöst, så förvissnadt. Förgäfves sökte jag i denna öcken en blomma för hans graf och en sång för hans minne — — Den brustna strängen var min ungdomsglädje. — —

—e.