Till Mr -ss-

Till Mr —ss—

Ur Nyare Freja, tryckt i Nyare Freja 1839 n:r 45 (7 Juni 1839), n:r 46 (11 Juni 1839).

Till Mr —ss—.

Tit. har börjat och slutat ett slags svar på vår artikel och i sammanhang dermed på några till Tit. insända anonyma skrifvelser. Tit. börjar med en attack mot »invektiver, grin och paskiller», sågande sig ej för dem hafva något svar, och, för att bestyrka denna uppgift, lägger handen på hjertat och drillar:

»Det vet Mårten och Freja det vet,
J som smäden, J veten det, J.»

Hvem skulle väl, när han hört dessa ord och denna drill från Tit. läppar, kunna tro annat, än att minst ett helgon hade sin boning i Tit. bröst! Att från Tit. tunga intet ohöfviskt ord framammats, från Tit. penna ingen smädelse flutit! — Hvad det måste vara saliggörande, att kunna hafva en sådan tanke om sig sjelf! — Men samtiden tänker ofta ej lika med ett dylikt siq sjelf; icke heller nöjer han sig med att alltid blindt tro på äktheten af det guld, som flammar kring helgonets hjessa. Med djerf skonlös hand skakar han till och med sjelfya helgonbilden, och ve denna, om den blott står på egna bräckliga fötter, svigtande för den minsta vindpust, och icke har fäste och stöd i någon oumkullstötlig kolonn i sanningens eviga tempel!

Freja har således smädat Hr —ss—; fram helgerånerska och bekänn, hvarför du kastat smuts på det heliga belåtet! Hvarföre har du åsamkat dig den heliges förbannelse? Bekänn!

»Jag har en gång vågat säga, att Griselda, öfversatt af Hr —ss—, är sämre, än Griseldis, öfversatt af Hr Djurström.»

Har du det, din slyna? Jag skall lära dig hafva respekt för de få talanger och snillen, fäderneslandet äger. — Har du bevist, hvad du vågat yttra?

»Jag har till Allmänhetens och sunda förståndets ompröfning framstälit tvenne profbitar af båda öfversättningarna, och icke tillåtit mig ett tomt maktspråk.»

Nå hvad sade Allmänheten och sunda förståndet?

»Att Griseldis, »fritt behandlad», råkat i det största tvång, och att hon, som på originalspråket med heder genomgått så många prof, öfversatt af Hr —ss—, icke en gång kunde uthärda en profbit.»

Detta ditt yttrande var ju ej värre, än en vanlig kritik, som hvarje författare måste tåla.

»Ja, så tycker jag också; men hvad rår väl jag för, att Hr —ss— icke tål någon kritik?

Men för att komma under rubrik af smäderska, måste du nödvändigt hafva sagt och gjort något annat, som kunnat ådraga dig belätets rättmätiga vrede och förakt.

»Jag har en gång vågat såga, att Hr —ss— på ett högst straffbart sätt missbrukade sitt kall såsom Publicist, då han icke ansåg sig för god, att offentligt smäda den enskilta personligheten.»

Jag kunde väl tro det, din lättsinniga varelse! Hur har du mot en så upphöjd personlighet, som Hr —ss—, kunnat tillåta dig en dylik injuria? Bäfvar du inte tillbaka för ett brott, som moraliskt och juridiskt ligger under den strängaste strafflag?

»Kan ni då ej draga er till minnes, huru, för en kort tid sedan, Hr. —ss— behandlade en enskildt person? Bokhandlaren Looström, för det denne efter eget behag låtit trycka ett manuskript, köpt för ett ovanligt drygt honorarium af Nicander? Huru sedermera Hr —ss—, då Hr Looström i ett enskildt bref till honom förehöll honom hans orättvisa, ytterligare for ut i smädelser mot samme person, som icke gingo ut på mindre än att framställa bemälte Bokhandlare, en man af det mest oförviteliga rykte, såsom den der velat preja Allmänheten på ett arbete, på hvilket han i sjelfva verket gjort förlust, endast ersatt genom förläggarens deltagande för en ryktbar, men nödställd författare.»

Allt det der erinrar jag mig ganska noga; men hvad del hade du i saken?

»Jag uppträdde, såsom den skymfades försvarare och förklarade; att Hr —ss— i den saken handlat både ovärdigt och orättvist, samt lät honom förstå, att det alldeles icke öfverensstämde med det chevalereska, Hr —ss— alltid vill låta påskina, att begagna Publicistens vapen mot en enskildt, utom offentligheten ställd, medborgare i samhället. — Är det således jag, som handlat smädligt?

Hvart tog nu helgonets gloria vägen? — — — — Låtom oss nu se efter, hvar konstdomarens sitter.

Då —e i föregående nummer framställde, hvad till ämnet egentligen ej hörer, var det blott i afsigt att erinra Hr —ss—, att om Freja mot honom någon gång farit ut i »smädelse», var det alltid han som sjelf varit orsaken dertill. Smädelsen är en ond växt; det behöfves dertill det obetydligaste frö för att genast skjuta upp och ymnigt utgrena sig åt alla sidor. Då Hr —ss— slog Freja i ansigtet med kålen, ansåg —e sig böra, till återtjenst, föra Hr —ss— till roten, och dermed kan det vara nog. Det tyckes som om Hr —ss— sjelf insett det skadliga och giftiga i smädelsens natur eller onatur, som den snarare bör kallas, hvilket åtminstone röjer sig i de sednaste artiklarna, som verkligen framställa en anspråkslöshet och en moderation, dem vi hos Hr —ss— förut ej funnit, De bära den enskilta öfvertygelsens färger, utan att prunka med maktspråkets mask. Låtom oss alltid göra så; ty ju mer vi inskränka våra egna obetydliga personligheter, desto mindre faller skuggan öfver våra framställningar, och desto lättare vill Allmänheten förstå dem!

Hr —ss— säger, att —es skrifvelse är ibland dem, som »egentligen påkalla ett svar», och följaktligen borde vederläggas, men icke desto mindre uraktlåtit att vederlägga den, ty hvad de öfriga till Hr —ss — enskilt aflemnade beträffar, så har Allmänheten ej sett dem i deras helhet, och har följaktligen iugen rättighet att fordra deras vederläggning. Nu vederlägger Hr —ss— ingen enda af —es mot honom gjorda anmärkningar, och tror sig kunna försvara detta underlåtande med —es erkännande af att vara »enthusiast» för Mamsell Lind. —e har aldrig erkänt detta; men väl i en recension öfver Robert och Mamsell Linds uppträdande deruti yttrat, att som —e i hennes spel och sång i Alices roll icke kunnat upptäcka något fel, han också måste höra till de »s. k. enthusiaster», med hyilket namn en och annan ansett sig böra undfägna hvar och en, som skänkt denna utmärkta artist sitt bifall, sin beundran. Hr —ss—s skildring af enthusiasmen och dess oförmåga att mottaga »skäl och bevis», är sann; men han måste äfven medgifva, att det är med ordet »enthusiast», som med så många andra, neml. att det ofta nog dragits från sin urbetydelse till ett tomt öknamn, och att följaktligen den som blott bär namnet och icke värdigheten deraf, icke för skäl och bevis kan vara otillgänglig. — Mot —e:s åsigter i estetiken har Hr —ss— ansett sig äga skäl till anmärkning på den grund, att —e benämt vissa omnämda roller för tragiska. —e har blott yttrat att i ifrågavarande roller det öfvervägande elementet är det tragiska, och således ej att de äro rent tragiska. —e är ej den enda, som trott sig finna; att öfvergången från den sentimentala elegien till tragedien icke är så betydlig, De flesta af Tysklands nyare konstfilosofer, som ej riktigt kunnat öfverenskomma om och bestämma hvad till tragedien egentligen hörer, hafva låtit mycket af hvad de äldre räknade till tragedien inkräckta på elegiens område och så tvertom, utan att de derföre gjort sig skyldiga till den beskyllning att vara oestetici. För öfrigt tyckes man på sednare tiden allt mer och mer göra sig fri från hvarje skråmessighet i tankens eller det skönas regioner, och följaktligen ej mer med sådant pedanteri äflas om att för det sköna så oändligt, bestämma vissa från hvarandra skarpt åtskiljda konstformer. Deraf kommer sig, att äfven —e ansett sig funnit i ett och samma konststycke förenade dessa de olika formernas drag; och skall han, vid ett af honom med det snaraste ämnadt försök att under form af repetitorium framställa de nyare företeelserna i estetiken, närmare förklara sig öfver detta ämne.

Hvad nu sjelfva hufvudämnet eller Hr —ss—s påminnelser mot Mamsell Lind beträffar, qvarstår, hvad —e redan om henne, och i följe deraf mot Hr —ss—, yttrat, af Hr —ss— ovidrördt och följaktligen ovederlagdt, Hr —ss—s hufvudthema i denna sak är ett försök mot Mamsell Linds inspiration, garneradt af en mängd variationer, med förlof, lika litet sammanhängande som sjelfva themat.

Hr —ss— går, enligt —es tanke, något baklänges, då han säger, att hos Mamsell Lind, liksom hos hvarje artist med stora anlag vid hennes år, konstens eld »flammar» och »icke glöder.» —e kan ej tänka sig detta »flammar», utan att söka dess rot i något som förut »glöder», och åberopar till stöd för denna tanke endast och allenast naturliga lagar. Derjemte tror sig —e kuona försäkra, att den konstnär, som känner »sättet att anbringa sköna skuggor och dagrar», hvilket otvifvelaktigt är det förnämsta och svåraste, icke kan hafva sårdeles svårt för »schatteringarna i alla deras mångfaldiga nyanser», som måste vara det underordnade, emedan det år något som snart nog följer och måste följa af det föregående. Föröfrigt tag bort inspirationen från konstnären, hvilket sker derigenom att man vill föreskrifva den lagar, som åsyfta att med kalla beräkningar omsluta dess etheriska himmelska gestalt, och hvad återstår väl sedan? — — Är det väl billigt att, för det fågeln flyger högre än vanliga ögon kunna fatta, afbryta dess vingar, på det den måtte kunna kräla på jorden till hvarje ögas tillfredsställelse? — För att bättre åtkomma frukterna, som på trädets topp förgyllas af solens strålar, skola vi kanhända nedhugga sjelfva trädet? — Det är endast genom nspirationen, denna ofvanifrån förlänade gåfva, som konstnärens storhet bestämmes. Sök i otid hämma denna gudaflamma, derföre att den i början brinner något ojemt, och den skall, som Hr —ss— tyckes vilja, gå i glöd, men också derifrån, ty steget är obetydligt, till förkolning och mörker, Mamsell Lind är i en ålder då inspirationen är som varmast, som ifrigast, men också som lättast att missleda och släckas; ty den mognade erfarenheten har ännu ej framträdt med sina rika näringsämnen. Sätt ljuset ej under den skeppa, hvarmed vanliga förmågor mätas, utan låt det obehindradt söka all den luft, som kan finnas. Låtom oss ej genom tunga resonnemanger fördela dess låga och bringa den i strid med sig sjelf, men väl genom alla möjliga yttre medel bereda den tillfälle att utveckla sig. Den tid kommer nog af sig sjelf, då synkretsen vidgar sig för konstnärens blick och visar honom, hvad som finnes och hvad som fattas; denna blick skall inhämta mer, än någon annan kan meddela, emedan den, till följe af sin högre förmåga, ser mer, än en annan kan förnimma. Då skall äfven från Mamsell Lind försvinna de brister, som af en för öfrigt ganska aktningsvärd skola (Hr Bergs) möjligtvis kunnat blifvit henne bibringade, och hon deraf blott hafta qvar det goda, som är det öfvervägande, i den fullkomligaste harmoni med de ovanliga naturanlagen.

Hr —ss— skall troligtvis ej häraf finna sig öfvertygad; men detta fel ligger i sanning ej hos

—e.