Hymn (Vitalis)
| ← Till ett skönt barn |
|
Sverige → |
Lugn jag lutan fattar:
Hon är ensam qvar,
Af hvad hjertat skattar,
Och dock nog jag har.
Nattens ångest vike!
Uti konstens rike
Herrskar Phœbus mild.
Kommen själ och luta!
Må i er han njuta
Rent sin sköna bild!
Öfver myriader
Stjernor thronen står,
Der all skönhets Fader,
Ljusets Konung rår.
Sång skall honom väcka,
När som moln betäcka
Mina stjernors lopp.
Mildt hans kraft mig stöder;
Ljuft hans öga glöder,
När jag dit ser opp.
I sitt luftskepp seglar
Maj så skön och mild.
I all skönhet speglar
Han sin andebild.
Skönt le blommans knoppar,
Då han penseln doppar
Uti ljusets brunn.
Förr’n hon är försvunnen,
Vill jag hvila munnen
På min blommas mun.
Flyktigt är mitt väsen:
Snart skall jag förgås,
Blomstren lik och gräsen,
När en höstvind blås.
Derför skall min tunga
Lifvets skönhet sjunga,
Förrän stoft hon blir.
Derför utan hvila
Hän min sång skall ila,
Som en mild zefir.
Nej, jag icke drömmer:
Jag är gudars vän,
Deras gäst, jag tömmer
Deras nektar än.
Ingen slöja täcker.
Hebe; Skön hon räcker
Mig pokalens guld.
Vänligt ler den höga,
Och med mun och öga
Är hon skalden huld.