Hymn till den själiska skönheten. (Efter Shelley.)
|
| Översättning av Percy Bysshe Shelleys dikt. Ingår i Samlade skrifter. (Fröding), del III-IV, 1911. |
En okänd andekrafts fördolda ham
är midt ibland oss, trolsk och aningsrik,
och luftig lik en vind och blomdoft lik
och lik den bleka glimt, som skymtar fram
af månsken bakom bergens furutäckta kam,
den ger ett flyktigt, skirt behag
åt själar och åt anletsdrag.
Den är oss kär som minnet af musik,
som kvällens skimmer, nattens sus
och skyars färd i stjärneljus,
ej blott för ljufhets skull, men kär
för allting underbart den innebär.
Du skönhetsande, hvilken helgar allt
i mänsklig form och tanke, som har fått
ett återsken af dig, hvart har du gått?
Hvi sågs du blott i flyende gestalt
från denna sorgens dal, där allt är tomt och kallt?
Spörj, hvi en regnbågsbild, som flytt,
när solen skymts — ej tändts på nytt,
hvi lifvets syner släckts som stjärneskott,
hvi födelsen och döden kom,
hvi ljus och skugga växla om
i lifvets som i dygnets lopp,
hvi hat och kärlek finns och sorg och hopp!
Men ingen röst från ofvan ger ett svar
åt skald och siare, som spörja så,
och namnen Himmel, Dämon, Ande stå
som minnen af en olöst fråga kvar.
blott ljud, som lockat oss, men ej tydt gåtan klar.
ty hvad är allt den vise vet
— fåfänglighet, förgänglighet!
Likt bergens töcken är det svar vi få,
likt ett ackord, i natten hördt,
från strängar, hvilka vinden rört
likt månljus på en nattmörk ström,
en skymt af sant och skönt i lifvets dröm.
Vår själftillit, vårt hopp, vår kärlek går
och kommer likt en sky, som flyr förbi.
Odödlighet och allmakt ägde vi,
om, höge ande, du, som allt förmår
i all din härlighet, blef ständig gäst i vår.
Du sympatiens sändebud
från blick till blick hos man och brud,
du element, som tankar klarna i
som ljus i natten, dröj och gif
dig helt åt oss i död som lif,
ty utan dig är lif som död
af mörker fullt och skräck och själanöd!
Som barn jag sökte andar och jag sprang
att finna dem, när stjärnor lyste tyst
i skog, i skumt gemak, där byst vid byst
af hädansofna skymtade — jag tvang
min röst att ropa namn af hemsk och sällsam klang.
Ej ljud vardt hördt, ej svar jag fick,
men när i drömmar sänkt jag gick
en vår, då allt, af milda vindar kysst,
slog ut i knopp och väcktes opp
till sång och doft och sommarhopp,
med ens din närhet jag förnam,
då skrek jag till — i salighet jag sam.
Har jag ej ägnat allt min makt förmår
åt dig, du Majestätiska Behag?
Fantomer nu som då frammanar jag,
mitt öga fuktas och mitt hjärta slår,
när bäfvande och rörd med dem jag går
i slott, af trolska syner byggdt,
och lyss till höga tankars flykt.
Spörj dem, om hopp har lyst i mina drag,
som ej förbands med svärmeri
att du skall lösa världen fri
ur träldomens och mörkrets famn
och bringa oss allt ljuft, som ej har namn!
Mot aftonen blir dagern mera blid
och allvarsam, det är en harmoni
i allt vi se, när sommarn är förbi,
ett klarblått ljus i skyn, en höstens frid,
som icke hörts och setts och känts i sommartid.
Så låt din kraft, som djup och rik,
naturens egen sanning lik,
steg ned i mig som ung, med åren bli
en fridens stilla kraft i mig,
som älskar dig och som af dig,
du ljusa ande, lärt och lär
att sky mig själf och älska allt, som är!