I midnattssol
| ← Stormfartyg |
|
Ned med dem som tala om krig → |
I MIDNATTSSOL
Denna lövprydda väg från den norska kuststaden till det låga fjället har kejsar Wilhelm gått. Så långt det gick åkte han i vagn efter en bondmärr från Jensvold.
Bonden sade: — Stor ära för mig det här, ers majestät, men ännu större för märra!
Här på en naken skifferstensplatå är ”kejsarvarden” rest till en åminnelse av Tysklands oroligaste ande. Här satt han och njöt champagne medan Bodöjuristen, vilken lupit som en röd hund en hel vecka för arrangementer och agrementer för kejsaren, fick nöja sig med ett torftigt vin tillsammans med tjänareflocken — avsides.
Man berättar att han led.
Genom lövskog och rara blomster har stigen gått i skugga, medan alla kullar brunnit och glött i nattsol.
Här ha vi nu sett midnattssolen i snart två hela månader, men ännu göra inbyggarna varje vacker afton stora utvandringar till turisthyddans låga lövfjäll. De ha öppet sinne för naturens härligheter, dessa norrmän här uppe. Gå de i mörker och storm under långa vintrar så veta de också att dricka sol, då sommaren kommer. De ha knappt tid att sova.
Är midnattssolen så vacker?
Ett fullkomligt uppriktigt svar vore väl närmast: dess största märkvärdighet är, att den ses klockan 12 på natten, att det icke svider i ögonen att se på den och att den är så dyr för utlänningar.
Det är svårt att säga, vad den kostar kanonkungen Krupp, som nu ligger där nere på Bodö hamn med sin vita lustjakt, full av gäster och tjänare, på väg till Nordkap.
Eller vad den kostar engelsmännen på de andra lustjakterna, svarta svanor som flockat sig omkring den vita.
De resa dyrt som furstar och föra med sig all den komfort, som får rum i ett 800-tons fartyg.
Undrar, om de icke alla känna sin stora förväntan något sviken såsom den gör, som ser midnattssolen för första gången och har burit i sitt minne de solglänsande rader som Björnstjerne Björnson skrev om sin solresa efter nordlandens kust.
Många gånger har jag sett elden gå fram i de ångermanländska och jämtländska skogarna. Röken har legat över bygderna milalångt och milabrett, och solen har sett på eländet. Om man då med sitt ämbar och sin granruska har kommit mitt in i historien och någon gång i brända skor fått löpa för det kära livet, har det hänt, att man sett ett stort blodsprängt öga stirra på sig genom röken.
Det har varit solen — mera röd än en midnattssol, mindre glänsande, mindre innerlig, men lika vacker.
Men midnattssolen är vacker — här från kejsarvarden på löpsfjället. Jag skulle likväl icke offra en rad på den, om det icke vore för landskapets skull, ett historiers och naturunders land. Först Atlanten, blickstilla och blank så långt ögat ser. Så denna kust med några av Norges originellaste fjäll, vart med sin historia. Så Landegade fjällö i imposanta former, rosafärgad och violett. Och Västfjorden — och Lofoten!
Öarna därute på havet äro ”fuglevær”, där ejder häckar i tusendetal, skattas som bondhöns och är tam, fastän vild. Nära kusten reser sig Fuglö, konstigt och trotsigt. Bakom står det runda Rota, som också heter Kunna, fastän man icke skall säga detta namn.
Fram ur fastlandet sticker en stor udde, slät och grön. Det är den stora Bodömyren, som nu är odlad, men där för endast tio år tillbaka stadens kossor drunknade lätt. Staden och hamnen äro på ena långsidan; Saltenfjord på den andra. Härifrån ser jag, hur gräset står grönt på hustaken i Bodö. — Nu ha de slutat att beta sina getter på taken.
Från staden går en vit väg, som grenar sig. Vita hus äro strödda kring på myren. Ett av dem är stortingspresidenten Sivert Nielsens, litet och anspråkslöst, envånings med frontespice. Där finns ungdom och glada viljor, och där kan man vara säker på att ha det koseligt — så länge gamlingen är borta på stortinget. Är han hemma, går det mera högtidligt tillväga. Han själv är en gammaldags man, som stiger tidigt upp och går tidigt i säng — varje morgon redan klockan 9 på vandring till staden och sitt postkontor.
Följer man hans väg och viker av till vänster, där den grenar sig, kommer man på en kort stund till lantbruksskolan. Corps de logiets ena hörnrum var för hundrade år sedan bebott av sedermera fransmännens konung Ludvig Filip den tid han levde i landsflykt som prins. Hans rum är orört och hans nordlandshistoria lever än. Man vet mycket om hans äventyr och hans illegitima avkomlingar i Salten och Ofoten.
Luften är i natt full av en åska, som aldrig kommer, och ett regn, som vi vänta på i dessa solheta dagar.
Molnen äro violetta och röda. Fjälltopparna stå i ljusare rött och deras eviga snö 1 illande rött — i midnattssol.
Saltenfjords vatten är som blod, så ock Beierfjordens, Nordlands egendomligaste fjord, trång, märkvärdig, fylld av besynnerligheter. Det var där som en man för några år sedan på en natt stängde in sill för 40.000 kronor. Något platt, glänsande rött och långt synes däröver och bakom på fjällen.
Svartisen. En isbrå, som är femtio kilometer lång och tio bred, den andra i ordningen i Europa. Turister i tusental besöka den under sommaren och förvånas över att se kornet mogna och morötter bli stora alldeles intill den väldiga isen, som styckvis stupar i fjordvattnet. Där knäpper och bullrar det alltid, då den förfärliga massan skrider fram — och moränen rasslar.
Från Svartisen sträcker sig en kedja av de elegantaste fjäll, en del med pyramidsidor skurna efter linjal. Längst i öster — Saulo — i gamla Sverige! Toppen sticker upp bakom en låg och jämnskuren fjällrygg, vacker, naken och röd. Och i närheten Sulitjelmatopparna i snöns solbelysta karamellsfärg och fjällets allvarliga svarta, där stupen äro, och ingen snö kan fastna.
Detta griper — att långt ute i havet på andra sidan den 15 mil breda Västfjorden, se Lofotens sagoland i toppar och tinder, och i fjärran öster Sverige, därifrån de varma sommarvindarna komma. Saulo är som en rödlätt god vän, som ser över gränsen och hälsar mig hemifrån.
Där borta under Sulitjelmatopparna är en femårig svensk koloni — ett kopparverk, som ger arbete åt 800 människor. Mitt i ödemarken ha svenskarna byggt järnväg och satt ångare på vatten. Jag ser, hur på Saltenfjord en vit, tvåmastad ångare rör sig framåt mot Saltströmmen. Det är svenskarnas ”Fortunatus” med flaggor och vimplar i den dagsljusa natten. Antagligen gäster ombord. Ty svensk gästfrihet är medförd hit. Då den vita ”Fortunatus” kommer in i hamnen, känna en del små damer försmaken av champagne och god mat på Grand.
Nu går ångaren mot Saltströmmen, (det märkligaste vatten Norge äger) ett av de sund, som förbinda den inre stora Skjärstadfjorden med den yttre Salten och havet. Där trafikerar man endast under stilleståndet mellan ebb och flod, annars går det olyckligt. Ty då havet tränger in till Skjärstadfjord genom de trånga sunden, eller ebben suger vattnet tillbaka, är här en rytande fors, som intet fartyg och knappast valen reder sig med.
Detta landskap skall jag aldrig lyckas att beskriva. Det skall målas. Hur annars visa, hur förtrollande fagert allting är i midnattssol: de lövklädda fjällen i närheten, de snöiga topparna i fjärran, de röda speglande vattnen, allt det gröna och violetta, som sover, och allt det röda, som står vaket i solsken. Och Landegade, det stora fjället i havet, två mil från kusten, skall jag glömma det? Ingen som en gång sett dess stolta linjer, som haft det som segelmärke på femton mils avstånd, som sett det rodna i sol eller stå vitt och frysande i det svarta vinterhavet, kan glömma det.
Nu är det fagert som en saga, och solen ser på det natt och dag.
Nu solen — —
Ni kan tro, att många ansikten äro vända mot henne en sådan natt som denna — sista midnatten detta år, Man sjunger gluntar här bland allt annat svenskt. Två andäktiga unge män ropa till henne ” ack om du hjärta har — flyende sol dröj kvar!” Barytonen är torr, men basen är mjuk och saftig och beder så innerligt.
Mossan är röd, stenarna röda, sanden, gräset, blommorna och alla ansikten som vändas mot norr, där solen ligger med sin nedrekant på havets yta.
Nu ser man på henne, utan att det smärtar ögonen, men gredelina fläckar får hon att dansa, vart man än ser efteråt. Hon glöder, brinner och flammar, men skjuter ej strålar. All eld har hon inom sig. Gröna eldvågor och blåaktiga, gula, röda och violetta gå fram och tillbaka i evig oro inne i det brinnande ögat.
Aldrig glömmer jag den natt, då hon steg ned mot Lofotens orimliga och otroliga fjäll och tog dess stoltaste stenjätte Vaagekallen i sitt sköte, så att han genomglödgades och försvann i minuter — för att skymta fram ett ögonblick inne i solen — för att åter slukas av elden och brinna. Skyar lågo omkring, genomglödgades som trådar i en glödlampa, gingo därifrån i varma färger och döko in i den gulröda etern i allt kallare färg, ju längre de kommo från det brinnande äventyret.
Annorlunda var Vaagekallen under påsklördagsstormen i Lofotfiskets sista tid. Nära oss, där vi seglade på havet, reste den sig hotande med stormskyar omkring. Ovädret rasade omkring honom och kastade sig ned på Västfjorden, som den dagen tog många fiskareliv. Och Västfjorden, som nu ligger blickstilla och blank — jag har sett den, då tusenden av fiskarebåtar kämpat på den, med rev satta, medan öskaret varit i gång och oljekläderna isnat.
Vi gå nu mot mörkrets tid. Det är förbi med midnattssolen till nästa år — på dessa trakter. Ännu ses den en god tid från Nordkap, ett stycke in i augusti.
Om några månader är här ett middagsmörkrets land.