I qvällen (af Wirsén 1884)
| ← Jag sökte så länge |
|
Johan Henrik Kellgren → |
I qvällen.
Mörka skuggor hölja jorden
Och i qväll förbytes dag;
Så för stoftets barn är vorden
Vansklighetens säkra lag:
Strida — hvila, lida — somna,
Kämpa — tröttas, sträfva — domna!
Upp och ned gå urets lod:
Dvala, vaka, ebb och flod.
Under månens bleka skifva
Så blef lifvets lott fördelt,
Så skall allt härnere blifva:
Allting halft och intet helt.
Jordens rymd är blott portiken
Till de underbara riken,
Der hvad här var sprängdt i sär
Enadt och fulländadt är.
Men från allt hvad här är styckadt
Till ett evigt höjs min blick.
Se, med ljusa stjernor smyckadt
Hvalfvet strålar, prick vid prick!
Ett oändligt stjernevimmel
Pryder nattens sköna himmel,
Och från vintergatan ser
Ett system af verldar ner.
Ej att jag ett evigt kallar
Denna rikedom af ljus!
Nej, när domsbasunen skallar,
Äfven den är stoft och grus,
Nej, men nattens himmel manar
För min syn hvad högst jag anar,
Manar, hög och allvarsam,
Andarnes församling fram.
Fästets stjernor skimmerklara
Mana för min inre syn
Den försonta andeskara
Hvilken vistas ofvan skyn,
En för oss ej synlig kyrka
Som sin Gud får evigt dyrka,
Luttrad, frälsad, fri och skär:
Detta, själ, ett evigt är!
Dessa frälsta väsen skina,
Stjernor likt, i helig skrud,
Herren kallar dem för sina,
De få evigt lofva Gud.
Högt benådade, de vandra
Från en klarhet till den andra,
Ingen stoftets dvala mer
Tynger dessa andar ner.
Dit från jordens förgårdsnejder,
Från dess nöjen, från dess sorg
Ser jag upp ur stundens fejder
Mot min Faders ljusa borg.
Till ett rike ofvan griften
Jag från jordens jemna skiften,
Dvala, vaka, ebb och flod
Blickar upp med tålamod.
Stilla rike, öfverskygga
Med din andefrid vårt tjäll!
Stilla skara, låt oss trygga
Hvila i ditt hägn i qväll!
Må vi komma, stilla rike,
Slutligt till din verld af ljus
Och få stråla, stjernor like,
I vår Faders lugna hus!