Icke åkande och icke ridande
| ← Fästmannen i skogen |
|
Skepparen och hin → |
Icke åkande och icke ridande.
Det var en gång en kungason, som hade friat till en tös, men sedan de hade blifvit goda vänner och väl omsams, tyckte han det kunde vara detsamma; då ville han icke ha henne, förty hon var icke fin nog åt honom. Men så tänkte han, han skulle försöka bli henne qvitt, och så sade han att han skulle taga henne ändå, om hon kunde komma till honom
Icke körande
Och icke ridande,
Icke gående
Och icke åkande,
Icke hungrig
Och icke mätt,
Icke naken
Och icke klädd,
Icke dag
Och icke natt.
Ty det trodde han att hon icke skulle kunna göra.
Hon tog tre hafrekorn och tuggade på, så var hon icke hungrig, men hon var icke mätt heller, och så kastade hon ett yllenät öfver sig, så var hon
icke naken
och icke klädd.
Hon tog en getabock och satte sig på, så att benen släpade på jorden; så hasade hon fram, och så var hon
icke körande
och icke ridande,
icke gående
och icke åkande
Och det var just på gränsen mellan natt och dag. Då hon kom fram till vakterna, bad hon att hon skulle få tala med prinsen; de ville icke släppa henne in, emedan hon såg ut som ett spektakel. Men af detta larm väcktes prinsen och kom till fönstret. Så hasade hon sig dit bort och vred det ena hornet af bocken. Det tog hon, steg upp på ryggen på bocken och bultade dermed på fönstret. Så måste de öppna för henne och göra henne till prinsessa.