Fästmannen i skogen
| ← Tre Citroner |
|
Icke åkande och icke ridande → |
Fästmannen i skogen.
Det var en gång en man som hade en dotter; hon var så vacker, att hon var namnkänd öfver många kungariken, och friare kommo till henne så många som bladen på trädet. En af dem stoltserade med att han var rikare än alla andra; vacker och ståtlig var han också; så skulle då han få henne, och sedan kom han tidt och ofta på besök.
Hvad det led, så ville han att hon skulle komma till honom och se huru han hade det; han kunde icke hemta henne och följa henne, men den dagen hon skulle komma, skulle han strö ärter utefter vägen ända fram till dörren hemma hos sig; men hur det nu bar till, så kom han att strö ärterna en dag för tidigt.
Hon gick både länge och väl, genom skog och mark, och till sist kom hon till ett stort, praktfullt hus, som låg på en grön kulle midt i skogen; men han var icke hemma, och icke träffade hon folk i huset heller. Först kom hon in i köket; der fans ingen annan än en underlig fågel, som hängde i en bur under taket. Så gick hon in i salen, och der var det så ståtligt, så det var rent otroligt. Allt som hon gick, så ropade fågeln efter henne:
“Skön jungfru, var dristig, men var icke allt för dristig!“
Då hon kom in i kammaren, ropade han detsamma igen; der stod en hel hop med dragkistor; hon drog ut lådorna, och de voro fulla med guld- och silfverpjeser och allt hvad kosteligt var. Då hon gick in i nästa rum, ropade fågeln åter:
“Skön jungfru, var dristig, men var icke allt för dristig!“
Der hängde fullt med dyrbara fruntimmerskläder rundt omkring alla väggarne. Då hon gick in i nästa rum, började fågeln skrika:
“Skön jungfru, skön jungfru, var dristig, men var icke allt för dristig!“
Här stodo många såar fulla med blod.
Men då hon gick in i rummet näst derintill, så gallskrek fågeln:
“Skön jungfru, skön jungfru, var dristig, men var icke allt för dristig!“
Der låg det fullt med döda kroppar och benrangel af mördade qvinnor. Här blef hon så förfärad, att hon ville springa ut igen, men hon hann icke längre än ut i nästa rum, der allt blodet stod. Då ropade fågeln till henne:
“Skön jungfru, skön jungfru, spring under sängen, under sängen, — nu kommer han.
Hon var icke sen att lyda fågeln och gömma sig under sängen; hon kröp så långt intill väggen som hon kunde; ja, hon var så rädd, att hon gerna hade krupit in i väggen, om det hade gått an.
Så kom fästmannen hennes med en annan jungfru. Hon bad så vackert och så ömt, att han skulle skona lifvet, så skulle hon aldrig angifva honom för någon; men der halp ingen bön. Han slet af henne allt, bådo kläderna och guldet, så när som på en ring hon hade på fingret. Den slet han också uti, men då han icke kunde få af den, så hackade han af fingret, så det spratt under sängen, och jungfrun, som låg der, tog det och gömde det. Fästmannen sade till en liten gosse, som var med honom, att han skulle krypa under sängen och taga fram fingret; ja, gossen lade sig ned och sträckte ut armen och kände henne som låg der; men hon tryckte hårdt hans hand, och så begrep han meningen, “Det ligger så långt inunder, att jag inte kan nå det,“ sade han; “det får väl vara tills det blir dager, så skall jag söka rätt på det.“
Tidigt om morgonen for röfvaren ut igen, och gossen skulle vara hemma och passa huset och taga emot den jungfrun han väntade; men han skulle icke släppa henne in i de båda rummen, han visste.
Då han väl var kommen ut i skogen, gick gossen in och sade, att nu kunde hon komma fram.
“Du var lycklig, du, som kom så tidigt; eljest hade han dräpt dig liksom alla de andra,“ sade gossen.
Hon stannade icke länge qvar, må tro, utan skyndade sig hem det fortaste hon kunde, och då fadern sporde henne, hvarför hon kom så fort tillbaka, så berättade hon hvad fästmannen var för en och hvad hon hade hört och sett.
Då det led om någon tid, kom friaren resande igen, och han var så ståtlig och så grann, och frågade hvarför hon icke kom och besökte honom, såsom hon hade lofvat.
“Det hade kommit en karl, med en kälke i vägen för det,“ sade fadern; “men nu finge han hålla till godo med hvad huset förmådde;“ och så bad han honom att dröja qvar, “ty han hade bjudit till gästabuds; det skulle bli liksom att fästegille,“ sade han.
Då de hade spisat och sutto qvar vid bordet ändock, sade dottern i huset, att hon hade haft en sådan underlig dröm för ett par nätter sedan; hade de lust att höra, så skulle hon tala oro den, men då måste alla lofva att blifva lugnt qvarsittande tills hon hade slutat.
Ja, de ville gerna höra, och de skulle blifva sittande, det lofvade de alla, — fästmannen äfven.
“Jag drömde att jag gick på en bred väg, och der jag gick fram, var det utströdt ärter,“
“Ja, det är alldeles som när du går hem till mig, det, min vän,“ sade fästmannen.
“Så blef vägen smalare och smalare, och den gick långt bort genom skog och ödemark.“
“Det är alldeles som vägen till mig, det, min vän,“ sade han.
“Så kom jag till en grön kulle och till ett stort präktigt hus.“
“Det är alldeles som hos mig, det,“ sade han.
“Så kom jag in i köket; jag såg inte till en enda menniska der; men under taket satt en underlig fågel i en bur, och då jag gick in i salen, ropade han efter mig: Skön jungfru, var dristig, men var icke allt för dristig!“
“Det var som hos mig, det, min vän,“ sade fästmannen.
“Så gick jag in i kammaren; fågeln ropade detsamma som den hade sagt nyss förut; derinne var det så många dragkistor, och då jag drog ut lådorna och tittade ned i dem, voro de fulla med silfver- och guldpjeser och allt det som kosteligt var.
“Ja, det var hos mig, det, min vän,“ sade han; “jag har också många dragkistlådor fulla med guld och silfver och kosteliga ting.“
“Så gick jag in i en annan kammare; fågeln ropade åt mig igen och sade detsamma som han förut hade sagt, och der hängde det fullt med präktiga fruntimmerskläder rundt omkring på alla väggarna.
“Ja, det var också liksom hos mig, min vän,“ sade han, “der fins kläder och tyger både af silke och siden.“
“Då jag gick in i nästa rum, började fågeln gallskrika: “Skön jungfru, skön jungfru, var dristig, men var icke allt för dristig!“ — och i den kammaren stodo tunnor och såar rundt omkring alla väggarna, och de voro fulla med blod.“
“Fy, det var styggt, det är alls inte som hos mig, min vän,“ sade fästmannen, som nu började må illa och ville ut.
“Det är ju bara en dröm jag berättar,“ sade dottern i huset; “blif du sittande, du må väl kunna tåla vid att höra på den. — Då jag gick in i nästa rum, tog fågeln till att gallskrika detsamma som förut: “Skön jungfru, skön jungfru, var dristig, men var icke allt för dristig!“ — och der lågo många kroppar och benrangel af dräpta menniskor.“
“Nej, det var då alls inte hos mig,“ sade fästmannen och ville ut.
“Sitt du,“ sade hon, “det är ju inte annat än en dröm, och den tål du nog att höra. Jag tyckte också det var styggt och sprang ut igen, men jag hann icke längre an ut i nästa rum, der alla blodtunnorna stodo; då skrek fågeln, att jag skulle springa under sängen och gömma mig, ty nu kom han; och så kom han, och han hade med sig en jungfru, som var så dejelig att jag tyckte mig aldrig ha sett maken till henne. Hon bad så vackert och så rörande, att han skulle skona lifvet, Han brydde sig icke ett grand om det, hur hon än gret och bad; han slet af henne kläderna och tog allt hvad hon hade, och skonade hvarken lifvet eller någonting; men på venstra handen hade hon en fingerring; som han icke kunde få lös; då hackade han fingret af henne, och det spratt under sängen till mig.“
“Ja, det der är alls inte som hos mig, det, min vän,“ sade fästmannen.
“Jo, hos dig var det! der är fingret, och der är ringen, och der är mannen som hackade af det,“ sade hon.
Så togo de honom och slogo honom ihjäl och brände upp både honom och huset i skogen.