Ivanhoe/Kapitel 08
| ← Sjunde kapitlet: På tornerplatsen |
|
Nionde kapitlet: Kärlekens och skönhetens drottning → |
VIII.
DEN ARVLÖSE RIDDAREN
Utmanarn nu med trots trumpeten tar
Och blåser. Den utmanade ger svar,
Så att i skog och berg genljuder hans fanfar.
Visiren slutas, bägge lansen fälla,
Hjälm eller hjälmkam deras anfall gälla.
De spränga mot varann i sporrsträck vilt,
Och hastigt minskas sträckan som dem skilt.
Palamon och Arcile.
Mitt under sin ritt stannade prins Johan plötsligt, och vändande sig till priorn av Jorvaulx förklarade han, att det viktigaste för dagen hade blivit glömt.
»Vid min salighet», sade han, »vi hava förgätit, herr prior, att utnämna kärlekens och skönhetens drottning, av vars vita hand segerpriset skall utdelas. För min del är jag fördomsfri i min uppfattning och drager mig icke för att rösta på den svartögda Rebecka.»
»Heliga jungfru», svarade priorn och himlade sig i förfäran, »en judinna! Då skulle vi förtjäna att bliva stenade och utdrivna från tornerplatsen, och jag är ännu icke nog gammal för att bliva martyr. För övrigt svär jag vid mitt skyddshelgon, att hon alls icke kan jämföras med den sköna saxiskan Rowena.»
»Saxare eller jude», svarade prinsen, »saxare eller jude, hund eller svin, vad gör det? Låt oss taga Rebecka, säger jag, vore det också endast för att förödmjuka de saxiska drumlarna.»
»Detta går för långt, herre», sade De Bracy. »Ingen riddare här kommer att taga i en lans, om en sådan förolämpning utslungas.»
»Det är en rent lättsinnig förolämpning», sade en av de äldsta och anseddaste i prins Johans följe, Valdemar Fitzurse, »och om ers nåd sätter den i verket, kommer den att visa sig ödesdiger för era planer.»
»Jag har antagit er, min herre», sade Johan och drog stramt åt sig tyglarna, »till min följeslagare men icke till min rådgivare.»
»De som följa eders nåd», sade Valdemar med låg röst, »förvärva rätten att vara rådgivare, ty eders nåds fördel och säkerhet äro även deras.»
Av den ton, i vilken dessa ord sades, insåg Johan nödvändigheten att giva efter.
»Jag bara skämtade», sade han, »och ni äro som huggormar över mig! Nämn vem ni vill, i djävulens namn, så bli ni väl belåtna sedan.»
»Nej, nej», sade De Bracy, »låt drottningens tron stå obesatt, tills en segrare blivit utropad, och låt honom sedan utse den dam, av vilken den skall intagas. Det kommer att förljuva hans triumf och lära de sköna damerna att uppskatta tappra riddare, som kunna skänka sådana utmärkelser.»
»Om Brian de Bois-Guilbert vinner priset», sade priorn, »vill jag hålla vad om min rosenkrans, att jag kan säga, vem som blir kärlekens och skönhetens drottning.»
»Bois-Guilbert», svarade De Bracy, »är en god lans, men det finns andra här, herr prior, som icke skola frukta att möta honom.»
»Tyst, mina herrar», sade Valdemar, »och låt prinsen intaga sin plats. Både riddare och åskådare äro otåliga. Det är redan sent och verkligen på tiden, att tornerspelet börjar.»
Prins Johan var visserligen ännu icke konung, men hade dock i Valdemar Fitzurse en minister, som, då han tjänade sin herre, alltid måste göra det på sitt eget sätt. Prinsen gav emellertid efter, ehuru han eljest just var sådan, att han hakade upp sig på småsaker. Omgiven av sitt följe intog han tronen och gav härolderna tecken att uppläsa de bestämmelser, som skulle gälla vid torneringen. Dessa voro i korthet följande.
- De fem utmanarna skulle bryta lans med vem som anmälde sig.
- Varje riddare, som önskade strida, kunde, om han så ville, utvälja en särskild motståndare bland utmanarna genom att med sin lans vidröra dennes sköld. Om han gjorde det med lansskaftet, skulle sammandrabbningen ske med s. k. artighetsvapen, d. v. s. lansar, vilka i spetsen voro försedda med en rund, flat träskiva, så att ingen annan fara var för handen än den som kunde uppstå genom hästarnas och ryttarnas sammanstötning. Men om skölden vidrördes med den skarpa lansspetsen, betydde detta att striden skulle vara à outrance, d. v. s. riddarna skulle strida med skarpa vapen som i verklig strid.
- Sedan de närvarande riddarna hade uppfyllt sitt åtagande genom att bryta fem lansar var, skulle prinsen tillkännagiva, vem som var segrare i första dagens tornering. Denne skulle som pris erhålla en stridshäst av utsökt skönhet och makalös styrka; utom denna belöning för sin tapperhet skulle han, förklarades det nu, få den särskilda äran att utse »kärlekens och skönhetens drottning», som hade att följande dag utdela segerpriset.
- Det tillkännagavs, att det dagen därpå skulle bliva en allmän tornering, i vilken alla närvarande riddare, som ville vinna berömmelse, ägde att deltaga, och delade i två flockar av lika storlek finge de manligen kämpa tills prins Johan gav tecken till stridens upphörande. Den utsedda skönhetsdrottningen skulle därpå kröna den riddare, som prinsen ansåg hava mest utmärkt sig denna andra dag, med en lagerkrans av guld. Med denna andra dag slutades tornerspelen, men dagen därefter skulle tävlingar i bågskjutning, tjurhetsning och andra folkliga förlustelser äga rum till mängdens förströelse.
På detta sätt sökte prins Johan lägga grunden till en popularitet, som han ständigt undergrävde genom obetänksamma angrepp på folkets känslor och fördomar.
Slutligen öppnades portarna, och fem genom lottkastning utsedda riddare redo långsamt in på valplatsen. En red i spetsen och de andra fyra följde två och två. Alla voro i lysande rustningar. De tyglade med stark hand sina eldiga springare och tvungo dem att gå långsamt för att få tillfälle visa både sin vackra gång och sina ryttares skicklighet. Just som den lilla kavalkaden red inom skrankorna, hördes en vild, barbarisk musik bakom utmanarnas tält, där musikanterna voro dolda. Det var en österländsk musik, som kommit från det heliga landet, och dessa cymbaler och klockor tycktes på samma gång välkomna och utmana riddarna, då de redo fram. I den otaliga åskådareskarans åsyn redo de fem riddarna upp på den platå, där utmanarnas tält stodo, och spridande sig vidrörde var och en med skaftet av sin lans helt lätt den motståndares sköld, med vilken han önskade mäta sig. De lägre klasserna av åskådare, ja många även bland de förnämare och det påstås till och med åtskilliga av damerna kände sig ganska besvikna, då kämparna valde artighetsvapen. Ty samma sorts människor, som i våra dagar högljuddast applådera de hemskaste tragedierna, voro då för tiden desto mera roade av en tornering, ju större den fara var, för vilken de stridande blottställde sig.
Sedan de fem riddarna tillkännagivit sin mera fredliga avsikt, återvände de till bortersta delen av tornerplatsen, där de ordnade sig i ett led, medan utmanarna skyndade ut från sina tält, stego till häst och, anförda av Brian de Bois-Guilbert, redo ned från platån och fattade posto var och en framför den riddare, som vidrört hans sköld.
Vid en fanfar av klarinetter och trumpeter sprängde de stridande i full galopp emot varandra, och så stor var utmanarnas skicklighet eller tur, att de som redo mot Bois-Guilbert, Malvoisin och Front-de-Bœuf kastades till marken. Grantmesnils motståndare riktade icke sin lansspets rakt mot sin fiendes hjälmkam eller sköld, utan stötte så mycket åt sidan, att han avbröt sitt vapen mot motståndaren, något som ansågs mera vanhederligt än att bliva kastad ur sadeln; det senare kunde nämligen ske genom en olyckshändelse, men det förra ådagalade otillräckligt herravälde över vapnet och hästen. Den femte riddaren var den ende, som upprätthöll sitt partis ära. Både han och johanniterriddaren splittrade sina lansar utan fördel å någondera sidan.
Mängdens tjut, häroldernas rop och trumpeternas smattrande tillkännagåvo segrarnas triumf och de besegrades nederlag. De förra återvände till sina tält, de senare restes upp så gott de kunde och förfogade sig med blygsel och smälek utom skrankorna för att med sina besegrare överenskomma om återköp av sina vapen och hästar, vilka de enligt tornerspelets lagar hade förverkat. Endast den femte riddaren kvardröjde nog länge på valplatsen för att hälsas av bifallet från åskådarna, bland vilka han, utan tvivel till sina kamraters ytterligare förödmjukelse, drog sig tillbaka.
En andra och tredje grupp av riddare uppträdde nu, och ehuru de hade växlande lycka, var dock överhanden avgjort på utmanarnas sida; icke en enda av dem kastades ur sadeln eller vek åt sidan vid anfallet, vilket däremot för varje sammandrabbning hände ett par av deras motståndare. Denna oavbrutna framgång syntes därför dämpa modet hos angriparna. I fjärde sammandrabbningen uppträdde endast tre riddare, och dessa undveko Bois-Guilberts och Front-de-Bœufs sköldar och nöjde sig med att utmana de tre andra riddarna, vilka icke visat alldeles samma styrka och skicklighet. Detta beräknande val förändrade dock icke stridslyckan. Utmanarna hade alltjämt framgång. En av deras motståndare kastades ur sadeln, och de båda andra misslyckades i stöten.
Efter denna fjärde sammandrabbning blev det ett längre uppehåll, och det såg icke ut, som om någon hade särskild lust att återupptaga striden. Det hördes ett mummel bland åskådarna, ty av utmanarna voro Malvoisin och Front-de-Bœuf mycket illa omtyckta för sina karaktärers skull, och de andra, utom Grantmesnil, voro såsom främlingar och utlänningar illa sedda.
Men hos ingen var det allmänna missnöjet så starkt som hos Cedric saxare, vilken i varje fördel, som vanns av de normandiska utmanarna, såg en ny triumf över Englands ära. Själv hade han icke uppfostrats till skicklighet i ridderliga idrotter, ehuru han med sina saxiska förfäders vapen vid många tillfällen visat sig som en tapper och modig krigare. Han tittade oroligt på Athelstane, som lärt den tidens vapenlek, liksom önskade han att denne skulle personligen göra något för att återvinna den seger, som höll på att övergå i tempelherrens och hans vapenbröders händer. Men ehuru både modig och stark var Athelstane alltför trög och föga ärelysten för att gripa till lansen, såsom Cedric tycktes vänta av honom.
»England har ingen lycka i dag, mylord», sade Cedric med eftertryck. »Är ni icke frestad att bryta en lans?»
»Jag skall göra det i morgon», svarade Athelstane, »i mêléen. Det är ej lönt att jag väpnar mig i dag.»
Det var två saker i detta svar, som misshagade Cedric. Han använde det normandiska ordet mêlée om den allmänna lansbrytningen, och han ådagalade en viss likgiltighet för sitt fosterlands ära. Men Cedric höll Athelstane i så stor vördnad att han ej tilltrodde sig att nagelfara hans bevekelsegrunder eller hans svaga sidor. Dessutom fick han ej tid att säga något, ty Wamba lade sig i samtalet.
»Det är förmer», sade han, »fastän just inte lättare, att vara den bäste bland hundra än den bäste av två.»
Athelstane fattade detta yttrande som en allvarligt menad artighet, men Cedric, som bättre förstod gycklarens mening, gav honom en sträng och hotfull blick, och det var kanske tur för Wamba att tid och omständigheter skyddade honom för kännbarare vedermälen av sin herres ovilja.
Det rådde fortfarande ett uppehåll i tornerspelet. Man hörde blott häroldernas rop: »Upp, ädle riddare, bryten en lans för edra damers kärlek! Fagra ögon skåda edra bragder!»
Även musiken lät då och då höra vilda, triumferande och utmanande fanfarer. Folket var missnöjt över att en fridag gick utan full valuta, och gamla riddare och adelsmän beklagade sig över det krigiska modets avtagande och talade om hur det gick till i deras ungdom. Men de kommo också överens om att landet nu icke frambragte damer av så oförliknelig skönhet, som man fick skåda vid tornerspelen i forna dagar. Prins Johan började med sin uppvaktning tala om den stundande banketten och om nödvändigheten att giva priset åt Brian de Bois-Guilbert, som med samma lans kastat tre riddare ur sadeln.
Slutligen, när utmanarnas saraceniska musik just låtit höra en av de långa och gälla fanfarer, varmed den tid efter annan brutit tornerplatsens tystnad, ljöd från norra ändan en ensam trumpet, som blåste en utmanande melodi. Allas ögon riktades mot den nye kämpe, som dessa ljud förkunnade, och portarna hade icke väl öppnats, förrän han red inom skrankorna. Så vitt man kunde döma om en i rustning klädd ung man, var den nyframträdande riddaren icke mycket över medellängd och tycktes ganska spensligt byggd. Hans rustning var av stål med rika guldinläggningar, och på sin sköld hade han en ung, med roten uppryckt ek, varunder stod det spanska ordet Desdichado, som betyder den arvlöse. Han red på en präktig svart häst, och när han red inom skrankorna, hälsade han behagfullt prinsen och damerna genom att sänka sin lans. Den skicklighet, varmed han styrde sin häst, och det ungdomliga behag han visade i hela sitt sätt, tillvunno honom åskådarskarans gunst, och några av det lägre folket tillropade honom:
»Rör vid Rolf de Viponts sköld — utmana johanniterriddaren, han är minst säker i sadeln, honom kan du lättast besegra!»
Riddaren red under dessa välmenta vinkar uppför den sluttande vägen till platån, och till allas förvåning styrde han sin häst rakt fram till mittältet och stötte sin vassa lansspets i Brian de Bois-Guilberts sköld, så att den klang. Alla häpnade över hans förmätenhet, men ingen i högre grad än den fruktade riddare, som han sålunda utmanat på liv och död och som, föga väntande sig något sådant, stod helt sorglös vid ingången till sitt tält.
»Har du biktat dig, broder?» sade tempelriddaren. »Och har du hört mässan i dag, efter du så övermodigt riskerar ditt unga liv?»
»Jag är mera redo att möta döden än du är», svarade den Arvlöse Riddaren, ty under detta namn hade främlingen låtit anteckna sig på listan.
»Intag då din plats inom skrankorna», sade Bois-Guilbert, »och kasta en sista blick på solen, ty i natt skall du sova i paradiset.»
»Stor tack för din artighet», svarade den Arvlöse Riddaren, »och till lön för den råder jag dig att taga en ny häst och en ny lans, ty du kommer på min ära att behöva båda.»
Efter dessa tillitsfulla ord strök han sin häst baklänges nedför sluttningen och tvingade honom på samma sätt baklänges över hela banan, tills han kom till norra ändan, där han stannade i väntan på sin motståndare. Detta prov på ridkonst tillvann honom än en gång mängdens bifall.
Brian de Bois-Guilbert var visserligen uppretad på sin motståndare för de försiktighetsmått han tillåtit sig anbefalla, men han försummade dock icke att iakttaga dem. Det gällde alltför mycket hans heder, för att han skulle uraktlåta några medel som kunde tillförsäkra honom seger över den förmätne motståndaren. Han utbytte sin häst mot en annan av beprövad styrka och spänstighet. Han utvalde sig en ny och seg lans, i fall den förras trä skulle tagit någon skada i de duster, den varit med om. Slutligen lade han bort sin sköld, som hade blivit en smula bucklig, och lät sina väpnare giva sig en annan. Den första hade blott burit hans ordens allmänna symbol, två riddare ridande på samma häst, vilket skulle antyda tempelherrarnas ursprungliga ödmjukhet och fattigdom, egenskaper vilka de sedan utbytt mot den högfärd och rikedom, som slutligen förorsakade deras ordens upplösning. Bois-Guilberts nya sköld framvisade en korp i full flykt, hållande i sina klor en dödskalle, och inskriften var: Gare le corbeau.
När de två kämparna stodo mitt emot varandra vid de båda ändarna av tornerbanan, var åskådarnas förväntan spänd till det högsta. Få tänkte sig möjligheten att sammanstötningen kunde sluta väl för den Arvlöse Riddaren, men hans mod och hans höviska skick tillförsäkrade honom allas välgångsönskningar.
Trumpeterna hade icke väl givit signalen, förrän de båda riddarna med blixtens hastighet satte av från sina utgångspunkter och drabbade samman mitt på banan med häftigheten av ett åskslag. Lansarna flögo i spillror ända upp till handtaget, och det tycktes först, som om båda riddarna hade fallit, ty av stöten hade bådas hästar ryggat baklänges på hasorna. De voro emellertid skickliga ryttare, och genom användning av tyglar och sporrar återvunno de snart herraväldet över sina hästar. Efter att hava ett ögonblick betraktat varandra med ögon som tycktes flamma eld genom hjälmvisiren, gjorde de båda helt om och redo tillbaka till utgångspunkten, där de fingo nya lansar av tjänarna.
Höga rop från åskådarna och viftningar med slöjor och näsdukar vittnade om det intresse man hyste för denna sammandrabbning, den mest jämspelta och den skickligast utförda som dittills förekommit. Men riddarna hade icke väl återtagit sina platser förrän bifallssorlet efterträddes av en tystnad, så djup att man tycktes vara rädd för att andas.
Efter några ögonblicks paus, för att de stridande och deras hästar skulle hinna hämta sig en smula, gav prins Johan med sin stav tecken åt trumpetaren att åter påblåsa striden. Kämparna lämnade ännu en gång sina positioner, sprängde mot varandra och möttes mitt på banan med samma hastighet, samma skicklighet och samma våldsamhet, men icke samma resultat som förra gången.
I denna andra sammandrabbning siktade tempelriddaren mot mitten av motståndarens sköld och stötte till med sådan kraft att han splittrade sin lans och den Arvlöse Riddaren vacklade till i sadeln. Denne åter hade först riktat sin lansspets mot Bois-Guilberts sköld, men nästan i sista ögonblicket ändrade han sig och riktade den mot hjälmen, ett mål som var mycket svårare att träffa, men som, om det träffades, gjorde stöten vida svårare att motstå. Han råkade mycket riktigt normandens hjälmvisir med sin lansspets. Men även nu visade tempelherren sig värdig sitt stora rykte, och hade icke hans sadelgjordar brustit, skulle han kanske icke ha kastats av. Som det nu var, rullade emellertid sadel, häst och ryttare på marken i ett moln av damm.
Att lösgöra sig från stigbyglarna och den fallna hästen var för tempelherren blott ett ögonblicks verk, och i vanvettigt raseri både över sin smälek och över de glädjerop, varmed hans nederlag hälsades av åskådarna, drog han sitt svärd och svängde det utmanande mot sin besegrare. Den Arvlöse Riddaren sprang av sin häst och drog även han sitt svärd, men då sporrade tornermarskalkarna sina hästar in emellan dem och erinrade dem om att torneringens lagar icke för tillfället tilläto en dylik strid.
»Jag hoppas vi skola mötas igen», sade tempelherren med en hatfull blick på sin motståndare, »där det icke finns några som kunna skilja oss åt.»
»Om vi icke göra det», sade den Arvlöse Riddaren, »så är felet icke mitt. Till fots eller häst, med lans, yxa eller svärd är jag redo att möta dig.»
Ännu flera och häftigare ord skulle säkert hava växlats, men marskalkarna korsade sina lansar emellan dem och tvingade dem att skiljas. Den Arvlöse Riddaren återvände till sin första ställning och Bois-Guilbert till sitt tält, där han djupt förtvivlad stannade under återstoden av dagen.
Utan att stiga av sin häst begärde segraren en bägare vin, och öppnande nedre delen av hjälmen förkunnade han att han drack den »för alla redliga engelska hjärtan och för de utländska tyrannernas fördrivande». Han befallde därefter sin trumpetare att blåsa en utmaning till de övriga riddarna och bad en härold tillkännagiva att han icke skulle göra något val utan var villig möta dem i den ordning det behagade dem att rida emot honom.
Den jättelike Front-de-Bœuf i sin svarta rustning var den förste som red in på banan. Han hade en vit sköld med ett svart tjurhuvud, som blivit nästan utplånat under de många hårda duster han varit med i, och den övermodiga inskriften var Cave, adsum (tag dig i akt, jag är här). Över denne kämpe vann den Arvlöse Riddaren en obetydlig, men bestämd fördel. Båda riddarna drabbade manligen samman, men Front-de-Bœuf, som vid sammanträffandet tappade en stigbygel, förklarades underlägsen.
Vid främlingens tredje sammanstötning, med sir Filip Malvoisin, hade han likaledes lycka. Han gav denne riddare en så kraftig stöt på hjälmen att stålskenorna brusto och Malvoisin, som räddades från att falla blott därigenom att hjälmen flög av, förklarades besegrad liksom hans vapenbröder.
I sin fjärde strid, med Grantmesnil, visade den Arvlöse Riddaren lika mycken höviskhet som han dittills ådagalagt mod och skicklighet. Grantmesnils häst, som var ung och yster, stegrade sig då han sprängde fram, och hindrade sin ryttare från att taga säkert sikte, men främlingen begagnade sig icke av den fördel, som denna tillfällighet gav honom, utan höjde sin lans och red förbi sin motståndare utan att röra honom, kastade om sin häst och red tillbaka till sin sida av banan, genom en härold erbjudande sin motståndare ny strid. Grantmesnil avböjde dock densamma, erkännande sig besegrad lika mycket genom sin motståndares höviskhet som genom hans skicklighet.
Rolf de Vipont blev den sista av främlingens triumfer. Han kastades till marken med sådan styrka att blodet forsade ur näsa och mun, och han bars sanslös bort ifrån tornerplatsen.