←  Sextonde kapitlet: Sång och strängaspel
Ivanhoe
av Sir Walter Scott
Översättare: Hugo Hultenberg

Sjuttonde kapitlet: Cedric och Athelstane på hemväg
Adertonde kapitlet: Överfallet i skogen  →


[ 148–149 ]

XVII.
CEDRIC OCH ATHELSTANE PÅ HEMVÄG

Till häst! Vår väg går genom dal och dälder,
Där munter hjortkalv följer skygga hinden,
Där skuggrik ek med sina vida grenar
Solljuset silar över gröna mattor —
Upp och till häst, ty ljuvlig ligger vägen,
När solens glada drott på tronen sitter.
Otryggare den blir, när Kynthias lampa
Med tveksamt skimmer lyser över skogen.

Ettrick-skogen.


När Cedric saxare såg sin son nedfalla sanslös på tornerplatsen i Ashby, var hans första tanke att låta sina egna tjänare taga vård om honom, men orden fastnade honom i strupen, när han skulle giva befallning härom. Han kunde icke inför en så stor folksamling förmå sig att erkänna den son, han förnekat och gjort arvlös. Han befallde likväl Oswald hålla ett öga på honom och gav samme tjänare i uppdrag att med hjälp av två trälar föra Ivanhoe till Ashby, så snart folket hade skingrat sig. Oswald blev emellertid förekommen härutinnan. Folkhopen skingrade sig nog, men riddaren stod ingenstädes att finna.

Det var förgäves som Cedrics munskänk såg sig om efter sin unge herre — han såg den blodiga fläck, där han nyss dignat ned, men honom själv såg han icke; det var som om féer bortfört honom därifrån. Oswald skulle måhända — ty saxarna voro mycket vidskepliga — hava antagit en sådan förklaring för Ivanhoes försvinnande, om han icke plötsligt fått ögonen på en som väpnare klädd person, i vilken han igenkände sin medtjänare Gurth. Orolig över sin herres öde och förtvivlad över hans plötsliga försvinnande, gick den förvandlade svinherden och sökte honom överallt och glömde därvid att iakttaga den hemlighetsfullhet, som hans egen säkerhet krävde. Oswald ansåg det för sin plikt att försäkra sig om Gurth såsom en rymling, hemfallen under sin herres dom.

[ 150–151 ]De enda upplysningar, munskänken på sina förnyade frågor om Ivanhoes öde kunde vinna av de kringstående, voro, att några välklädda tjänare mycket försiktigt lyft upp honom och lagt honom i en bärstol, tillhörig en dam bland åskådarna och att han på detta sätt genast blivit förd ut ur trängseln. Oswald beslöt efter detta meddelande återvända till sin herre för att inhämta vidare föreskrifter och tog därvid med sig Gurth, vilken han betraktade som en, den där rymt ur Cedrics tjänst.

Saxaren hade varit mycket orolig för sin son, ty naturen hade tagit ut sin rätt trots den patriotiska stoicism, som ville döva dess röst. Men han hade icke väl fått veta, att Ivanhoe var i goda och sannolikt vänliga händer, förrän den faderliga ängslan, som väckts till liv av hans ovissa öde, genast åter gav vika för den förra känslan av sårad stolthet och harm över vad han kallade Wilfreds sonliga olydnad.

»Må han gå sin egen väg», sade han — »må de, för vilkas skull han ådragit sig sina sår, också läka dem. Han lämpar sig bättre för det normandiska ridderskapets taskspelarkonster än för att med slagsvärd och spjut, hans fosterlands goda, gamla vapen, upprätthålla sina engelska förfäders rykte och ära.»

»Om det för att upprätthålla fädernas ära», sade Rowena, som var närvarande, »är nog att vara klok i rådslag och tapper i handling — att vara den djärvaste bland de djärva och den ädlaste bland de ädla, så vet jag ingen annan röst än hans faders, som —»

»Var tyst, lady Rowena! Detta är den enda sak, i vilken jag icke lyssnar till din mening. Gör dig redo till prinsens fest. Vi hava blivit dit inbjudna med större artighetsbetygelser än de högfärdiga normanderna visat vårt folk sedan Hastings ödesdigra dag. Jag skall gå dit, vore det också blott för att visa dessa stolta normander, huru föga en saxare beröres av det som hänt en son, vilken besegrat deras tappraste.»

»Dit», sade Rowena, »tänker jag inte gå, och tag dig i akt, Cedric, att icke det som du tror vara mod och ståndaktighet, kommer att räknas för hårdhet och hjärtlöshet.»

»Stanna då hemma, otacksamma Rowena», svarade Cedric. »Ingen är mera hårdhjärtad än du, som kan offra ett förtryckt folks välfärd för en fåfäng och ogrundad böjelse. Jag skall uppsöka den ädle Athelstane och med honom begiva mig till prins Johans fest.»

Han gick följaktligen till den fest, som vi redan i det föregående omnämnt. Så snart de saxiska tanerna med sina tjänare lämnat slottet, stego de till häst, och det var under avfärdens villervalla, som Cedric för första gången fick syn på den pliktförgätne Gurth. Vi hava sett, att den ädle saxaren icke kom i det bästa lynne från den furstliga festen, och han behövde endast en förevändning för att låta sitt raseri gå ut över någon.

»Handklovarna», sade han, »handklovarna! — Oswald — Hundibert! — Hundar och lymlar — varför låta ni den skälmen gå lös?»

Gurths kamrater vågade icke göra några invändningar, utan bundo honom med ett rep, som de i hast fingo tag i. Han underkastade sig utan gensägelse, men med en förebrående blick på sin husbonde sade han:

»Det här har jag för att jag älskar ditt kött och blod mer än mitt.»

»Till häst och framåt!» sade Cedric.

»Det är i sanning hög tid», sade den ädle Athelstane, »ty om vi inte rida desto fortare, blir den vördige abboten Waltheoffs kvällsmat alldeles förstörd.»

De resande färdades emellertid så snabbt, att de hunno fram till S:t Witholds kloster, innan den befarade olyckan inträffat. Abboten, som själv var av gammal saxisk börd, mottog de saxiska ädlingarna med sitt folks överflödande gästfrihet, av vilken de resande begagnade sig till en ganska sen eller snarare tidig timme. Och morgonen därpå fingo de icke säga farväl till sin värd, förrän de med honom delat en riklig frukost.

Då ryttartruppen lämnade klostrets gård, inträffade en händelse, som tedde sig ganska oroande för saxarna, vilka bland alla Europas folk voro mest fallna för att vidskepligt fästa sig vid varsel och till vilka de flesta ännu fortlevande dylika föreställningar kunna ledas tillbaka. Ty normanderna, som voro ett blandfolk och efter den tidens bildningsgrad mera upplysta, hade uppgivit de flesta av de vidskepliga fördomar, deras förfäder bragt med sig från Skandinavien, och satte en heder i att tänka fritt om sådant.

Vid detta tillfälle härledde sig deras fruktan för [ 152–153 ]överhängande olycka från ingen mindre profet än en stor, mager, svart hund, som satt på bakbenen och tjöt synnerligen ynkligt, då de främsta ryttarna redo ut genom porten, och som strax därefter under vilt skällande och hoppande tycktes ämna sluta sig till sällskapet.

»Jag tycker inte om den där musiken, fader Cedric», sade Athelstane, ty han brukade tilltala honom på detta vördnadsfulla sätt.

»Inte jag heller, farbror», svarade Wamba. »Jag fruktar storligen, att vi få betala fiolerna.»

»Min tanke är», sade Athelstane, på vars minne abbotens goda öl — ty Burton var redan ryktbart för denna välsmakande dryck — hade gjort ett gynnsamt intryck — »min tanke är, att vi gjorde bäst i att vända om och stanna hos abboten till på eftermiddagen. Då ens väg korsas av en munk, en hare eller en tjutande hund, skall man icke fortsätta sin färd förrän man intagit nästa måltid, ty det bringar olycka.»

»Bort härifrån», sade Cedric otåligt, »dagen är redan för kort för vår resa. Vad hunden angår, vet jag, att den tillhör rymlingen Gurth och är en lika stor odåga som hans herre.»

Otålig över avbrottet i färden, reste han sig vid dessa ord i stigbyglarna och slungade sitt spjut efter den stackars Snappopp, som, efter att hava spårat sin herre ända hit och här förlorat kornet, nu på detta föga tilltalande sätt gav uttryck åt sin glädje över återseendet. Kastspjutet tillfogade hunden ett sår i bogen och hade nära på fastnaglat honom vid marken. Snappopp flydde tjutande bort ifrån den ursinnige tanen. Gurth kände sig djupt kränkt, ty han berördes i viss mån närmare av detta försök att bringa hans trogna följeslagare om livet än av den hårda behandling, han själv fått röna. Sedan han förgäves sökt föra handen till ögonen, sade han till Wamba, som försiktigtvis slutit sig till eftertruppen, när han såg sin husbondes dåliga lynne:

»Gör mig den tjänsten att torka mina ögon med en flik av din kappa. Dammet besvärar mig, och med de här repen kan jag inte alls reda mig själv.»

Wamba gjorde honom den begärda tjänsten, och de redo sida vid sida en stund, varunder Gurth iakttog en dyster tystnad. Slutligen kunde han icke längre lägga band på sina känslor.

»Vän Wamba», sade han, »av alla dem som äro dåraktiga nog att tjäna Cedric, har du ensam nog skicklighet att med din narraktighet göra honom dig bevågen. Gå därför till honom och säg honom, att Gurth varken av kärlek eller fruktan längre vill tjäna honom. Må han hugga huvudet av mig — må han låta piska mig — må han belägga mig med järn — men hädanefter skall han aldrig kunna tvinga mig att vare sig älska eller lyda honom. Gå därför till honom och säg honom, att Gurth, Beowulfs son, uppsäger honom sin tjänst.»

»Visst är jag en narr», sade Wamba, »men ett så narraktigt uppdrag vill jag inte åtaga mig. Cedric har ännu ett kastspjut instucket i sitt bälte, och du vet, att han inte alltid förfelar sitt mål.»

»Jag bryr mig inte om», svarade Gurth, »hur snart han tar mig till sitt mål. I går lämnade han Wilfred, min unge herre, i sitt blod. I dag har han försökt att inför mina ögon döda den enda levande varelse, som eljest visat mig någon vänlighet. Vid Sankt Edmond, Sankt Dunstan, Sankt Withold, Sankt Edvard Bekännaren och alla andra saxiska helgon i kalendariet» — ty Cedric svor aldrig vid något helgon, som icke var av saxisk härkomst, och hela hans hus hade samma exklusiva helgondyrkan — »svär jag, att jag aldrig skall förlåta honom.»

»Vet du, jag tror», sade gycklaren, som ofta brukade få vara fredsmäklare i Cedrics hus, »att vår husbonde inte ämnade göra Snappopp något illa, utan bara skrämma honom. Ty om du såg, reste han sig upp i stigbyglarna liksom för att kasta spjutet över hundens rygg, och det skulle han också gjort, om inte Snappopp just då hoppat upp, så att han fick sig en skråma, men inte värre än jag kan åtaga mig att bota den med litet tjära.»

»Om jag trodde det», sade Gurth, »om jag bara kunde tro det — men nej — jag såg, att kastspjutet var väl måttat — jag hörde det väsa genom luften med kastarens hela vredgade illvilja, och när det slog ned i marken, skälvde det liksom av harm över att det förfelat sitt mål. Vid den galt, som var kär för den helige Antonius — jag uppsäger honom tro och lydnad!»

Och den förbittrade svinherden sjönk åter in i sin mulna [ 154–155 ]tystnad, som inga av narrens lustigheter kunde förmå honom att åter bryta.

Under tiden samtalade Cedric och Athelstane, som redo i spetsen för skaran, om tillståndet i landet, oenigheten inom den kungliga familjen, fejderna och tvisterna bland den normandiska adeln och om de utsikter, som funnos för att de förtryckta saxarna skulle kunna frigöra sig från normandernas ok eller åtminstone hävda sin nationella betydelse och självständighet under de inre omvälvningar, som sannolikt snart skulle inträffa.

Om Cedric velat, skulle det icke varit svårt för honom att sätta sig i spetsen för ett parti, minst lika fruktansvärt som något av de andra saxiska partier, som funnos i landet. Han var visserligen icke av kunglig börd, men han hade mod, duglighet, energi och framför allt den hängivenhet för den fosterländska saken, som förskaffat honom tillnamnet Saxaren, och i börd var han icke underlägsen någon annan än Athelstane och sin myndling. Men dessa egenskaper voro obemängda med varje anstrykning av själviskhet, och i stället för att ytterligare splittra sin försvagade nation genom att bilda ett eget parti var det ett huvudsyfte för Cedric att genom åvägabringandet av ett giftermål mellan Rowena och Athelstane undanrödja den motsättning, som redan var för handen. Det ömsesidiga tycke, som uppstått mellan hans myndling och hans son, ställde sig hindrande i vägen för denna hans älsklingsplan, och detta var den ursprungliga anledningen till att Wilfred blivit förjagad från hemmet.

Vid middagstiden stannade de resande på Athelstanes förslag vid en källa i en lummig skogsdunge för att låta sina hästar pusta och för att själva smaka på de munförråd, den gästfrie abboten sänt med dem på en packåsna. Måltiden räckte ganska länge. Alla dessa avbrott gjorde, att de icke kunde hoppas uppnå Rotherwood utan att rida hela natten, och insikten härom förmådde dem att färdas hastigare än de hittills gjort.