←  Tjuguåttonde kapitlet: Till storms
Ivanhoe
av Sir Walter Scott
Översättare: Hugo Hultenberg

Tjugunionde kapitlet: Den onda ängeln
Trettionde kapitlet: För eld och svärd  →


[ 78-79 ]

XXIX.
DEN ONDA ÄNGELN


Träd in i rummet, stig till bädden fram!
Hans hädanfärd är ingen fridfull andes,
Som — lärkan lik, när hon på glada vingar
Bland doftfylld bris och morgondagg uppstiger —
Till himlen går vid vänners gråt och böner.
Så var ej Anselms slut —

Gammalt skådespel.

Under det uppehåll i striden, som följde på de belägrandes första framgång och varunder det ena partiet beredde sig att fullfölja sin vunna fördel och det andra att stärka sina försvarsanstalter, höllo tempelherren och De Bracy rådplägning med varandra i slottets sal.

»Var är Front-de-Bœuf?» sade den senare, som hade lett, försvaret av borgen på den andra sidan. »De säga att han stupat.»

»Han lever», sade tempelherren kallt, »han lever ännu. Men hade han också haft det tjurhuvud, han kallas efter, och tiodubbelt järn att skydda det med, måste han ändå ha stupat för den där fruktansvärda yxan. Några timmar till, och Front-de-Bœuf har gått till sina fäder — prins Johans sak har förlorat ett kraftfullt stöd.»

»Och Satans rike får en värdefull tillökning», sade De Bracy. »Det är för att han föraktar helgon och änglar och låter kasta ned bilder av heliga ting och heliga män på det anstormande banditpacket.»

»Du är en narr», sade tempelherren, »din vidskepelse och Front-de-Bœufs gudlöshet kunna ta varandra i hand. Ingendera av er kan ge något förnuftigt skäl för sin tro eller otro.»

»Benedicite, herr tempelriddare», sade De Bracy, »jag skall bedja dig hålla din tunga bättre i styr, när det är om mig den pratar. Vid himmelrikets drottning, jag är en bättre kristen än du och dina gelikar, ty ryktet vill veta att Sions tempels högheliga orden inom sig hyser icke få kättare och att Brian de Bois-Guilbert är en av dem.»

»Bry dig inte om sådana rykten», sade tempelherren, utan låt oss tänka på att försvara slottet. — Hur stredo de där fördömda frimännen på din sida?»

»Som djävlar i människohamn», sade De Bracy. »De trängde ända in på murarna, anförda, såsom jag tror, av den skurk som vann priset vid bågskjutningen, ty jag kände igen hans horn och gehäng. Och det är gamle Fitzurses beprisade politik som ger dessa fräcka bovar mod att uppresa sig mot oss! Hade jag inte varit klädd i stål, skulle den skurken skjutit ned mig sju gånger om, med lika kallt blod som om jag varit en råbock. Han prövade varje fog av min rustning med en långpil, som slog mot mina revben lika hänsynslöst som om jag haft knotor av järn. Hade jag inte burit en spansk pansarskjorta under harnesket, hade det snart varit ute med mig.»

»Men du lyckades hålla din post», sade tempelherren. »Vi förlorade utanverket på vår sida.»

»Det är en kännbar förlust», sade De Bracy. »Skurkarna kunna i skydd av det tränga närmare slottet, och håller man inte ögonen riktigt på dem, kunna de sätta sig i besittning av något obevakat hörn av ett torn eller något bortglömt fönster, och så äro de över oss. Vi äro för få att försvara varje punkt, och karlarna klaga att de inte kunna visa sig någonstädes utan att få lika många pilar över sig som en byskotttavla en helgdagsafton. Front-de-Bœuf är döende också, så vi kunna ej räkna på mera hjälp av hans tjurhuvud och tjurstyrka. Vad säger du, sir Brian, vore det inte bättre att vi gjorde en dygd av nödvändigheten och förlikte oss med skurkarna genom att utlämna våra fångar?»

»Vad!» utropade tempelherren. »Utlämna våra fångar och bliva föremål för åtlöje och förakt, bliva utpekade som bålda krigare, vilka väl våga att genom ett nattligt anfall sätta sig i besittning av några försvarslösa resande, men inte kunna försvara en stark borg mot en hop lösa stigmän, anförda av svinherdar, narrar och annat mänsklighetens avskum! Skam över ditt råd, Maurice De Bracy! — Förr må denna borgs ruiner begrava både mig och min smälek, än jag samtycker till någonting så lågt och vanärande.»

»Till murarna då!» sade De Bracy likgiltigt. »Den man, [ 80-81 ]turk eller tempelherre, är ännu ej född som skattar livet ringare än jag. Men jag hoppas det är intet vanärande i att önska att jag hade ett par tjog av mina oförskräckta knektar här? — O, mina tappra lansar, om ni blott visste hur hårt er hövding i dag är ansatt, hur snart skulle jag då inte se mitt baner komma fladdrande över er lansskog! Och hur kort stund skulle inte detta lösa slödder hålla stånd mot ert anfall!»

»Önska hit vilka du vill», sade tempelherren, »men låt oss nu försvara oss så gott vi kunna med de soldater vi ha kvar. — Det är huvudsakligen Front-de-Bœufs män som äro hatade av de engelska för tusentals ogärningar.»

»Desto bättre», sade De Bracy, »skola de råa sällarna försvara sig till sista blodsdroppen, innan de utsätta sig för böndernas hämnd. Upp och till verket alltså, Brian de Bois-Guilbert! Och vare sig det blir liv eller död, skall du se Maurice De Bracy i dag skicka sig som en ädling ägnar och anstår.»

»Till murarna!» svarade tempelherren, och de begåvo sig båda ut för att göra allt som klokhet och tapperhet förmådde för borgens försvar. De voro ense om att den farligaste punkten var den del av muren, som låg mitt emot det tagna utanverket. Slottet var visserligen skilt från detta utanverk genom vallgraven, och det var omöjligt att belägrarna kunde angripa bakporten utan att övervinna detta hinder, men det var både tempelherrens och De Bracys tanke att om belägrarna följde samma taktik som deras anförare redan givit prov på, skulle de genom en fruktansvärd stormlöpning försöka rikta försvararnas uppmärksamhet på denna punkt och vidtaga åtgärder för att draga fördel av varje försumlighet, som dessa kunde göra sig skyldiga till på andra punkter. För att vara på sin vakt mot dylikt hade riddarna ej annat att göra än att här och där längs murarna uppställa vakter, som kunde meddela sig med varandra och slå larm, så snart fara hotade. Emellertid beslöts att De Bracy skulle leda försvaret av bakporten och tempelherren med ett tjogtal män hålla sig i beredskap att skynda till vilken annan punkt som helst, som plötsligt hotades. Förlusten av utanverken medförde även den olägenheten att de belägrade trots slottsmurarnas överlägsna höjd icke med samma noggrannhet som förut kunde aktgiva på fiendens rörelser, ty en skogsdunge sträckte sig så nära intill utanverkets utfallsport att belägrarna kunde ditföra huru mycket folk de ville utan att försvararna kunde vare sig förhindra eller ens få kännedom om det. De Bracy och hans vapenbroder voro därför ytterst ovissa om på vilken punkt stormen skulle bryta lös och voro tvungna att hålla sig beredda på alla möjligheter. Deras män erforo, huru tappra de än voro, den ängsliga förstämning, man alltid kan iakttaga hos dem som äro omgivna av fiender, vilka hava i sin makt att välja tid och sätt för anfallet.

Under tiden låg det belägrade slottets herre på de kroppsliga smärtornas och de själsliga kvalens plågoläger. Den stund hade nu kommit, då jorden och alla dess skatter svunno bort för hans ögon och då den grymme borgherrens hjärta, fast hårt som kvarnens understen, greps av fasa inför det tillkommandes ödsliga mörker. Hans kropps feber ökade hans sinnes oro och kval, och vid hans dödsbädd kämpade de nyvaknade känslorna av fasa med hans hela läggnings hårdnackade förhärdelse — ett fruktansvärt själstillstånd, som icke finner sitt motstycke annat än där, varest det är klagan utan hopp, samvetsagg utan ånger, en fasansfull känsla av närvarande kval och en förkänning av att de aldrig kunna upphöra eller minskas.

»Var äro dessa fördömda präster nu», mumlade baronen, »som hålla så mycket på sitt gyckelspel? Var äro alla dessa barfota karmeliter, för vilka gamle Front-de-Bœuf grundlade Sancta Annas kloster, berövade sin arvinge månget vackert tunnland äng och mången bördig åker och hage — var äro de glupska hundarna nu? — De sitta väl och läppja på sitt öl eller uppföra sina narraktiga konster vid någon stackars bondes säng. — Mig, deras välgörares arvinge — mig, som de äro skyldiga att bedja för — mig låta de otacksamma lymlarna ligga och dö utan skrift och nattvard, som en hemlös hund ute på vägen! — Säg till tempelherren att komma hit — han är präst och kan måhända göra något. — Men nej, lika gärna kan jag bikta mig för djävulen som för Brian de Bois-Guilbert — han frågar varken efter himmel eller helvete. — Jag har hört gamla människor tala om bön — bön med egna ord — då behöver man ej krusa eller muta någon hycklande präst — men jag — jag vågar inte!»

»Har Reginald Front-de-Bœuf», sade en gäll och bruten [ 82-83 ]stämma invid hans säng, »nått dit att det finnes något som han inte vågar?»

Front-de-Bœufs onda samvete och uppskakade nerver trodde sig vid detta sällsamma avbrott i hans monolog höra en av dessa onda andar, vilka, såsom man på den tiden trodde, ansatte de döende för att bortvända deras tankar från betraktelser, som avsågo deras eviga väl. Han ryste och kröp ihop, men strax därpå bemannade han sig och utropade:

»Vem där? — Vem är du, som vågar upprepa mina ord med nattskärrans röst? — Stig fram till min säng att jag må se dig!»

»Jag är din onda ängel, Reginald Front-de-Bœuf», svarade rösten.

»Låt mig skåda dig i din kroppsliga gestalt, om du verklige är en avgrundsande», svarade den döende riddaren. »Tro inte att jag är rädd för dig! Vid de eviga pinorummen, om jag blott kunde brottas med dessa fasor, som kringvärva mig, liksom jag gjort med de jordiska farorna, skulle himlen och helvetet aldrig säga att jag skydde striden.»

»Tänk på dina synder, Reginald Front-de-Bœuf», sade den nästan andelika stämman, »på uppror, rov och mord! — Vem uppviglade den tygellöse Johan till krig emot sin grånade fader — mot sin ädle broder?»

»Du må vara avgrundsande, präst eller djävul», svarade Front-de-Bœuf, »så ljuger din tunga! — Det var inte jag som eggade Johan till uppror — icke jag ensam. Det var femtio riddare och ädlingar, blomman av de mellersta grevskapens adel — bättre män hava aldrig fällt en lans. Skall jag svara för vad femtio gjort? — Falska avgrundsande, jag trotsar dig! Vik hädan och visa dig ej mera vid mitt läger — låt mig dö i frid, om du är en dödlig — är du en demon, så har din tid ännu inte kommit.»

»I frid skall du icke dö», sade rösten. »Till och med i döden skall du tänka på dina mord — på de jämmerrop, av vilka denna borg har genljudit — på det blod som uppsugits i dessa golv!»

»Du kan icke skrämma mig med dina ondskefulla funder», svarade Front-de-Bœuf med ett hemskt och tvunget skratt. »Den otrogne juden — det var en Gudi behaglig gärning att handskas så med honom, som jag gjorde, eller varför skola eljest de män kanoniseras, som doppa sina händer i saracenernas blod? — De saxiska svin, som jag dödat, voro fiender till mitt land, min ätt och min länsherre. — Ser du, det är ingen remna i min rustning. — Har du flytt — är du bragt till tystnad?»

»Nej, usle fadermördare», svarade rösten. »Tänk på din fader — tänk på hans död — tänk på festsalen, fläckad med hans blod, som utgöts av sonens hand!»

»Ha!» svarade baronen efter en lång tystnad. »Om du vet det, är du i sanning det ondas upphov och allvetande som munkarna säga! — Den hemligheten trodde jag vara gömd i mitt eget bröst och i ännu ens — hennes, som frestade mig och delade min skuld. — Lämna mig, ande, och uppsök den saxiska häxan Ulrika, den enda som kunnat säga dig vad hon och jag ensamma bevittnat! — Gå, säger jag, till henne, som tvättade såren och ansade liket och gav den döde utseende av att hava gått hädan enligt naturens ordning. — Gå till henne! Hon var min fresterska, det skändliga upphovet och den ännu skändligare lönen för dådet — må hon såväl som jag få lida de kval som äro en försmak av helvetet!»

»Hon lider dem redan», sade Ulrika, som nu steg fram till Front-de-Bœufs läger. »Hon har länge druckit den kalken, och dess bitterhet mildras nu, då hon ser dig dela den. — Skär ej tänderna, Front-de-Bœuf — rulla inte med ögonen — knyt inte din hand så hotfullt emot mig! — Den hand, som likt din ryktbare stamfaders, som förvärvade namnet, med ett enda slag kunde bräcka en bergstjurs skalle, är nu svag och kraftlös som min egen.»

»Usla, mordiska häxa!» svarade Front-de-Bœuf. »Avskyvärda, skriande uv, det är alltså du som kommit för att jubla över de ruiner, du bidragit till att skapa.»

»Ja, Reginald Front-de-Bœuf», svarade hon, »det är Ulrika, det är den mördade Torkil Wolfgangers dotter, det är hans slaktade söners syster, det är hon, som av dig och av din faders hus återkräver fader och fränder, namn och rykte, allt som hon förlorat genom dig och din ätt! Tänk på vad du tillfogat mig, Front-de-Bœuf, och säg, om jag ej talar sanning! Du har varit min onda ängel, och nu skall jag vara din — jag skall vara hos dig till din dödsstund.»

»Förhatliga furie!» utropade Front-de-Bœuf, »den stunden skall du aldrig bevittna. — Hallå, Giles, Clemens, Eustache, Sankt Maur, Stefan, grip denna fördömda häxa och kasta [ 84-85 ]henne huvudstupa utför muren — hon har förrått oss åt saxarna! — Hallå, Sankt Maur, Clemens, trolösa lymlar, var hålla ni hus?»

»Ropa mera på dem, tappre baron», sade häxan med ett hemskt hånleende, »kalla dina vasaller till dig och döm de försumliga till hudflängning och fängelse! Men vet, mäktige hövding», fortfor hon och bytte plötsligt om ton, »att du varken kan få svar eller hjälp av dem. — Lyss till dessa fasansfulla ljud» — ty larmet av den förnyade stormlöpningen och försvaret ljöd nu med fruktansvärd styrka från slottsmurarna — »detta härskri förkunnar din ätts undergång — Front-de-Bœufs blodbesudlade fäste skälver i sina grundvalar och inför de fiender han mest föraktat! Saxarna, Reginald, de föraktade saxarna, storma dina murar. Varför ligger du här som en orkeslös träl, när saxarna storma din borg?»

»Gudar och djävlar», utropade den sårade riddaren, »skänken mig blott ett ögonblicks kraft att jag må släpa mig ut till handgemänget och dö som det anstår mitt namn!»

»Tänk inte det, tappre stridsman», svarade Ulrika, »du skall icke dö en krigares död. Nej, du skall omkomma som en räv i sin lya, när bönderna satt eld på riset omkring den.»

»Du ljuger, förhatliga häxa!» utropade Front-de-Bœuf. »Mina män värja sig manligen — mina murar äro höga och starka — mina vapenbröder frukta ej en hel här av saxare, hade de också Hengist och Horsa i spetsen! — Tempelherrens och friskareanförarens stridsrop höras över vapengnyet. Och, på min ära, när vi tända segerelden, skall dess lågor förtära dig med hull och hår, och jag skall leva för att veta att du gått från det jordiska bålet till elden i helvetet, son aldrig utsläppt en mera djävulsk ande.»

»Lev i denna tro», sade Ulrika, »tills vissheten når dig! — Men nej», sade hon avbrytande sig, »du skall redan nu få veta det öde som all din makt, all din styrka, allt ditt mod icke kan avvärja, fast det är denna svaga hand som berett dig det. Ser du den kvävande rök som redan börjar intränga rummet? Trodde du det var endast dödsmörkret, du såg för din slocknande blick — endast plågorna, som gjorde din andhämtning så tung? Nej, Front-de-Bœuf, det är något annat! Minns du den vedkällare, som är belägen under dessa rum?

»Kvinna!» utropade han i raseri. »Du har väl inte satt eld på veden? — Vid himlen, du har det, och slottet står i lågor!»

»Åtminstone börja de slå upp», sade Ulrika med fruktansvärt lugn. »Och snart skall ett tecken uppmana de belägrande att hårt ansätta dem som vilja släcka. — Farväl, Front-de-Bœuf! — Må Mista, Skogula och Zernebock, de gamla saxarnas gudar — onda andar, som prästerna nu kalla dem — komma som tröstare till din dödsbädd, den Ulrika nu lämnar! — Men vet, om det skänker dig tröst, att Ulrika är stadd på väg till samma mörka land som du. Hon skall dela ditt straff liksom hon delat din skuld. Och nu farväl för evigt, fadermördare! Må varje sten i dessa valv få en tunga och ropa detta ord i ditt öra!»

Så sägande lämnade hon rummet och Front-de-Bœuf kunde höra gnisslandet av den tunga nyckeln, då hon låste dörren i dubbellås efter sig, därmed avskärande varje utsikt till räddning. I sin ytterliga förtvivlan ropade han på sina tjänare och bundsförvanter — »Stefan och Sankt Maur! — Clemens och Giles! — Jag brinner upp här, och ingen hjälper mig! — Rädda mig! — Rädda mig, tappre Bois-Guilbert, ridderlige De Bracy! — Det är Front-de-Bœuf som ropar! — Det är er herre, trolösa väpnare! — Er bundsförvant — er vapenbroder, pliktförgätna riddare! — Förbannelse drabbe eder, era avfällingar, som lämna mig att omkomma så ömkligt! — De höra mig inte — de kunna inte höra mig — min stämma överröstas av stridsbullret. — Röken blir tätare och tätare — det brinner i golvet. — O, låt mig få ett enda andetag av himmelens luft, om jag ock skall köpa det med ögonblicklig förintelse!» Och i vanvettig förtvivlan hördes den olycklige än instämma i de stridandes rop, än mumla förbannelser mot sig själv, mot människor och Gud. — »Den röda elden slår upp genom den tjocka röken», utbrast han, »avgrundens furste tågar mot mig under sitt eget elements baner. — Vik hädan, onde ande! — Jag följer dig inte utan mina kamrater — alla som försvara dessa murar äro dina. — Tror du att Front-de-Bœuf vill ensam följa dig? — Nej, den trolöse tempelherren — den vällustige De Bracy — Ulrika, den föraktliga mörderskan — de män som deltagit i mina dåd — de usla saxarna och de förbannade judarna, som äro mina fångar — alla, alla skola följa mig — sämre sällskap har väl färdats vägen utför — ha, ha, ha!» Och han skrattade i sitt [ 86-87 ]vanvett, så att det ekade i valven. »Vem var det som skrattade?» utbrast Front-de-Bœuf i annan ton, ty trots stridslarmet återvände ekot av hans eget vanvettiga skratt till hans öron. — »Vem var det som skrattade där? — Ulrika, var det du? — Tala, häxa, och jag förlåter dig — ty endast du eller själva avgrundens furste skulle kunnat skratta i ett sådant ögonblick. Vik hädan — vik hädan!»

Men det vore gudlöst att längre fortsätta skildringen av hädarens och fadermördarens dödsbädd.