Jag ville ge min hjärtans lille broder
en ädelsten, en kostbar krysolit.
Jag ville ge den bästa av klenoder.
Jag ville ge — —
Gud må mitt vittne bliva,
att jag har intet, intet till att giva,
men för min broders sällhet vill jag be.
Se, jag vill klä mig i en pilgrims kappa
och gå en pilgrims ändlöst långa väg,
och jag skall krypa uppför templets trappa,
och jag skall still
vid altarstenen ligga,
och utan återvändo skall jag tigga,
tills Herren säger: Ske dig som du vill!
Min panna skall jag hårt mot marken trycka
och säga: Herre Gud och Jehovah,
som håller i din hand all fröjd och lycka,
dig vill jag be:
Jag har en liten broder,
din skattegömmas yppersta klenoder
av namnlös salighet åt honom ge!
Ja, honom giv den fröjd varåt man hisnar,
då man förnimmer den en kort minut,
men giv den så dess fägring aldrig vissnar.
Jag beder dig:
O skänk förutan like!
Men Herre, då han kommer i sitt rike,
o giv, att han ej helt förglömmer mig.
