Jenny/Del I/Kapitel 04
| ← Kapitel III |
|
Kapitel V → |
IV.
Jenny lyfte armarna över täcket och lade dem bakom nacken. Men det var iskallt i rummet och mörkt; inte en dagstrimma mellan luckorna en gång. Hon strök eld på en tändsticka och såg på klockan — strax sju. Lite till kunde hon ligga och dåsa — hon kröp helt ned under täcket igen och borrade kinden i kudden.
»Jenny — sover du?» Fransiska öppnade dörren utan att knacka. Hon gick bort till sängen och famlade i mörkret efter väninnans ansikte — klappade henne: »Trött?»
»Nej då! Nu skall jag stiga upp.»
»När kom du hem då?»
»Vid tretiden. Jag var ute i Prati och badade före middagen och så åt jag borta vid Ripettan, du vet. Så lade jag mig när jag kom hem. Jag är alldeles utsövd nu — nu skall jag opp.»
»Vänta lite, här är så kallt — jag skall elda åt dig.» Fransiska tände lampan på bordet.
»Du kan ju bara ropa på signoran — nej men kom hit, Cesca! Får jag se!» Jenny satte sig upp i sängen.
Fransiska ställde lampan på nattduksbordet och vände sig långsamt i skenet.
Hon hade tagit på sig en vit spetsblus till sin gröna kjol och virat ett bronsfärgat sidenskärp med påfågelsblå ränder runt om skuldrorna. Om halsen låg den dubbla raden av stora, djupröda koraller — långa, slipade örhängen droppade ned mot hennes gulvita hud. Fransiska lyfte leende på håret för att visa att de voro bundna omkring örat med en bit stoppgarn.
»Tänk att jag fick dem för åttiosex lire — var det inte storartat — tycker du de klär mig?»
»Storartat. — Den där dräkten är förbaska mig — du, jag skulle vilja måla dig i den.»
»Jaha. Jag kan mycket väl sitta för dig nu. — Jag har inte ro att göra något om dagen. Å, du Jenny.» — Hon suckade litet och satte sig på sängkanten. »Nej, men — nu skall jag gå efter värmen.»
Hon kom tillbaka med glöd i en stenkruka och lade sig på knä framför den lilla kaminen.
»Ligg du bara, Jenny min, tills här blir varmt. Jag skall bädda sängen, duka bordet — laga te med. — Nej, har du tagit hem din studie — åh, får jag se!»
Hon ställde brädet mot en stol och lyste på bilden.
»Ja, vet du, sannerligen —
»Tycker du det är som värst? — Jag skall ta ett par skisser till därute — jag tänker på en stor tavla du — är det inte ett bra motiv, med alla arbetarna och mulåsnespannen där nere på utgrävningsplatsen.»
»Ja, vet du — det borde du kunna få någonting av — jag gläder mig åt att få visa det för Gunnar och Ahlin. Nej, men är du uppe — å, Jenny, låt mig få sätta upp håret på dig!
Gud, ett sådant hår du har, flickebarn! Du — kan jag inte få försöka att sätta upp det så där modernt, med bubblor — åjo, får jag?» Fransiska for med fingrarna genom det långa blonda håret. »Sitt stilla då! Det var brev till dig i morse — jag tog det med upp — såg du det? Det var väl från din lille bror, inte sant?»
»Jo», sade Jenny, och hon skrattade.
»Var det livat — blev du glad å det?»
»Ja, du må tro det var livat. Å, Cesca — ibland önskar jag — bara på en söndagförmiddag förstår du — att jag kunde titta till dem därhemma och göra en tur i Nordmarken med Kalfatrus. Ja, för han är en bra pojke, ser du —»
Fransiska såg på Jennys leende ansikte i spegeln. Så plockade hon ner håret igen och började att borsta ut det på nytt.
»Nej, Cesca — vi har inte tid —»
»Jo då! Kommer de för tidigt, så får de gå in till mig. Där ser visserligen ut som en svinstia, men det struntar jag i. För resten kommer de inte så tidigt. Inte Gunnar — för resten, honom generar jag mig sannerligen inte för. För resten inte Ahlin heller. För övrigt var han uppe hos mig i förmiddags — jag låg i sängen och han satt och pratade. Jag skickade ut honom på balkongen medan jag klädde mig. Och så gick vi ut och åt gentilt på Tre Re. Vi har varit tillsammans hela eftermiddagen.»
Jenny sade inte något.
»Vi såg Gram inne på Nazionale. Usch Jenny, han var avskyvärd. Har du råkat på någon värre?»
»Jag tycker inte alls att han är avskyvärd. Han är en tafatt stackare. Alldeles som jag var att börja med. Han hör till såna där människor som vill roa sig och inte kan.»
»Jag kom med tåget från Florens i förmiddags», härmade Fransiska och skrattade. »Hu! Om han åtminstone hade kommit i aeroplan.»
»Du var oförskämt fräck emot honom, min unge. Det går inte an. Egentligen hade jag velat be honom hit i kväll. Men jag tordes inte för dig. — Jag ville inte riskera att du skulle vara ohövlig mot honom, då han var vår gäst.»
»Det hade du inte alls riskerat. Det vet du mycket väl.» Fransiska var förnärmad.
»Minns du den där gången, då jag bjöd Douglas med mig hem till te i Paris?»
»Efter den där modellhistorien — ja tack!»
»Herre Gud! Vad angick den dig för resten?»
»Jaså? När han som sagt hade friat till mig? Och jag nästan hade bestämt mig för att ta honom?»
»Det kunde han svårligen veta», sade Jenny.
»Jag hade i alla fall inte sagt bestämt nej. Och dagen förut hade jag varit med honom ute i Versailles. Och då hade han fått lov att kyssa mig en massa gånger och ligga med huvut i mitt knä, mitt i parken också. Och när jag sade, att jag inte tyckte om honom, så trodde han det inte, sade han.»
»Cesca!» Jenny fångade hennes ögon i spegeln. »Det är ingen mening i det där. Du är ju den snällaste lilla tös i världen, när du tänker dig för. Men ibland är det som om du inte såg att det är människor du har framför dig. Människor med känslor, som du bör ta hänsyn till. Du ville nog ta hänsyn, om du bara tänkte dig för. För du vill ju bara vara snäll och god.»
»Per Bacco! Är du säker på det, du? Nej men, nu skall du få se på något till rosor. Ahlin köpte ett helt lass till mig borta vid Spanska trappan i eftermiddags.» Cesca smålog trotsigt.
»Jag tycker du skulle förhindra sånt där. Bland annat för att du vet att Ahlin inte har råd till det.»
»Vad rör det mig? När han är förälskad i mig, så tycker han väl det är roligt.»
»Jag vill inte tala om ditt rykte en gång. Vad det blir av det med sådana här evinnerliga historier.»
»Nej, det är inte värt att tala om mitt rykte. Det har du evigt rätt i. Mitt rykte hemma i Kristiania — det har jag då så grundligt fördärvat en gång för alla att —» Hon skrattade hysteriskt. »Strunt i det för resten. Jag bara skrattar åt alltihop.»
»Ja men, söta Cesca! Jag förstår inte — du bryr dig ju inte om någon enda av dem — och det här med Ahlin — begriper du inte att det är allvar för honom. Det var allvar för Normann Douglas också. Du vet inte vad du gör. Jag tror, Gud förlåte mig, att du inte har instinkt, ungen min.»
Fransiska lade kammen och borsten ifrån sig och såg på Jennys friserade huvud i spegeln. Hon försökte att behålla sitt lilla utmanande leende. Men det vissnade. Hennes ögon fylldes av tårar.
»Jag fick brev i morse, jag med.» Rösten darrade. Jenny reste sig upp. »Från Berlin — från Borghild — Det är kanske bäst du skyndar dig, Jenny. Vill du sätta på tevattnet nu — eller ska vi koka kronärtskockorna först? De kommer väl snart.»
Hon gick bort till sängen och började att bädda upp den.
»Vi kunde ropa på Marietta — men vi gör det hellre själva, eller hur, Jenny?»
»Jo, hon skriver att Hans Hermann har gift sig. I förra veckan. Det är visst långt på väg med henne redan —»
Jenny ställde ifrån sig tändsticksasken. Hon såg oroligt över på Fransiskas lilla vita ansikte. Så gick hon varsamt bort till henne.
»Det är den där, som han har varit förlovad med: sångerskan, du vet — Berit Eek.» Fransiska talade med en liten slocknad röst. Ett ögonblick lutade hon sig mot väninnan. Så började hon igen att stoppa ner underlakanet med skälvande händer.
Jenny stod där.
»Ja — du visste ju att de var förlovade — de har ju varit det över ett år.»
»Ja. — Nej, tack, Jenny, låt mig göra det! Om du vill lägga på duken.
Ja, du vet att jag visste det.»
Jenny dukade stillsamt tebordet för fyra. Fransiska bredde täcket över sängen och hämtade in rosorna. Hon stod och famlade vid blusringningen, tog fram ett konvolut och vände det mellan händerna.
»Hon mötte dem i Tiergarten, skriver hon. Hon skrev — åh, hon kan vara så brutal, Borghild —» Fransiska sprang bort till kaminen, ryckte upp luckan och kastade in brevet. Hon sjönk ned i länstolen där bredvid och så bröt gråten lös.
Jenny gick bort och lade armen om hennes nacke.
»Cesca — lilla Cesca min!»
Fransiska klämde in ansiktet mot Jennys arm.
»För resten skulle hon ha sett så eländig ut, stackarn! Hon gick och hängde vid hans arm, och han såg sur och arg ut. Ja, det kan jag då så livligt föreställa mig. Åh, Gud, stackare hon. — Att gå och ställa till så hon blir beroende av honom på det sättet — han hade låtit henne krypa på sina knän, det är jag viss på. — Att hon kan vara en sådan idiot — när hon känner honom —»
»Åh, men tänk Jenny — att han skall ha ett litet barn med en annan — åh, Gud, åh Gud, åh Gud!»
Jenny hade satt sig på stolskarmen. Cesca smög sig intill henne.
»Nej, jag har visst inte instinkt, som du säger. Kanske att jag inte ens har älskat honom riktigt en gång. Och ändå ville jag så gärna ha ett barn med honom. Och så kunde jag inte bekväma mig till det i alla fall. Ibland ville han att vi skulle gifta oss — gå till rådhuset utan vidare. Nej, jag ville inte. De hade blivit så ursinniga hemma. Och folk skulle ha trott att vi gjorde det för vi var tvungna att gifta oss. Och det ville jag inte heller. De trodde ju naturligtvis i alla fall det värsta — men det var mig det samma. Jag visste mycket väl att jag fördärvade mitt rykte för hans skull. Men det brydde jag mig inte om — förstår du — det gör jag inte.
Men Hans trodde ju att jag inte ville, bara för att jag var rädd att han inte skulle gifta sig med mig efteråt. Så låt oss gå till rådhuset då, din fördömda tös! sade han. Men jag ville inte. Han trodde det var bara beräkning alltihop. Du kall, sade han. Det är du minsann inte längre än du själv vill. Ibland trodde jag själv att jag inte var det. Kanske det bara var det att jag var rädd för han var så brutal av sig. Slog mig ibland — rev nästan kläderna av mig — jag måste klösa och bita för att slippa — tjuta och gråta —»
»Och du fortfor att gå till honom?» sade Jenny sakta.
»Jaha. Det gjorde jag visst. Portvaktens hustru ville inte städa åt honom längre. Och så gick jag dit upp och gjorde det. Jag hade nyckeln till hans rum. Och jag skurade golvet och bäddade sängen — Gud vet, vem som hade legat med honom i den.»
Jenny skakade på huvudet.
»Borghild var ursinnig för det. Det var hon som bevisade för mig att han hade en älskarinna. Jag visste det nog, men jag ville inte ha visshet om det. Borghild påstod att han hade gett mig nyckeln, bara för att jag skulle komma och överraska dem. Då skulle jag bli så svartsjuk att jag lät allt gå som det ville — när jag i alla fall var komprometterad. Men hon har inte rätt i det — det var mig som han tyckte om — på sitt sätt. Han höll av mig Jenny — åh, som han kunde vara —
Men Borghild blev så ond för att jag gick på stampen med diamantringen efter mormorsmor Rustang. — Ja, det har jag visst inte talat om för dig någon gång.»
Hon reste sig och skrattade till litet.
»Jo, ser du, han måste ha pengar. Hundra kronor. Jag sade att han skulle få dem av mig — hade inte en aning om var jag skulle ta dem ifrån. Pappa tordes jag inte be om ett öre — jag hade redan gjort av med alldeles för mycket. Så stampade jag — på min klocka, guldarmbandet och så den där diamantringen — en sådan där gammal en, du vet, med en massa små diamanter på en stor platta. Borghild var så rasande för att hon som var äldst inte hade fått den, men mormor hade uttryckligt sagt att jag som var uppkallad i namn efter gumman Rustang skulle ha den. Jag gick dit en morgon, ser du, med det samma som de öppnade. Usch, jag tyckte allt det var ruggigt. Men jag fick pengarna och gick upp till Hans. Han frågade hur jag hade skaffat dem, och så sade jag det. Då kysste han mig. Och så sade han: ge mig pantkvittot och pengarna, pyret — det kallade han mig alltid. Jag gav honom det — jag trodde att han ville lösa ut det igen, och sade att han inte skulle göra det — jag var förfärligt rörd då, ser du. Jag kan ordna det på ett annat sätt, sade Hans och så tog han pengarna och gick. Jag satt uppe hos honom och väntade — och jag var så rörd för jag visste att han måste ha de pengarna. Jag ville gå på stampen nästa dag igen — jag tyckte inte att det skulle vara något svårt längre — ingenting skulle vara svårt — jag ville låta honom få allt vad han önskade nu. Och så kom han — vet du, vad han hade gjort?» Hon skrattade mitt upp i tårarna. »Han hade löst ut dem på pantbanken och pantsatt dem hos sin privatbankir, som han kallade det. Där fick han mycket mera —
Ja, vi festade tillsammans hela dagen ovanpå det där, ser du. Champagne och allt möjligt, och så gick jag med honom hem på natten och han spelade — spelade, Gud i himlen. — Jag låg på golvet och tjöt. Jag struntade i allting, bara han ville spela för mig på det viset — och så för mig ensam. Å, du har inte hört honom spela du — då skulle du förstå allting. Men efteråt! Det blev ett himlaspektakel. Vi slogs på liv och död. Ja, jag slapp då ifrån honom. Borghild låg vaken då jag kom hem. Min klänning var riven i trasor — du ser ut som en gatslinka, sade Borghild. Du kommer nog att sluta som en sådan, sade hon. Jag skrattade jag. Klockan var fem.
Men jag hade ju givit mig till slut, förstår du, om det inte hade varit för en sak. Ibland sade han: Du är, ta mig fan, den enda anständiga flicka jag har råkat på — det finns min själ inte en man som skulle kunna bringa dig på fall. Var det inte förfärligt? Jag har aktning för dig, pyre, sade han. Tänk, han hade aktning för mig därför att jag inte ville göra det som han alltid tiggde och bad mig om. Jag, som bara önskade att jag kunnat det — jag ville ju så gärna göra allt för att glädja honom. Om jag bara kunnat övervinna min rädsla — han var så brutal — och jag visste han hade andra. Jag önskade att han bara kunnat låta bli att skrämma mig — så jag hade kunnat. Men då hade jag i alla fall varit fallen i hans ögon.
Det var därför jag bröt till slut. När han ville att jag skulle göra något, som han skulle komma till att förakta mig för —»
Hon smög sig vid Jennys smekningar närmare intill henne.
»Du håller då av mig, Jenny?»
»Det vet du väl — Cescaungen min!»
»Du är så snäll, Jenny. Kyss mig lite mer! Gunnar är det med, Ahlin med. Jag skall nog passa mig — du kan väl förstå att jag inte vill göra honom något ont. För resten — kanske jag vill gifta mig med honom. När han tycker så mycket om mig. Ahlin skulle aldrig bli brutal, det vet jag. Tror du han skulle vilja plåga mig? Inte mycket. Och så kunde jag få några små barn. Och så vet du, någon gång skall jag ju få pengar. Och han är så fattig. Då kunde vi bo utomlands. Jag kunde arbeta för jämnan. Och han med. Du — det är någonting förfärligt fint med allt vad han gör. Den där reliefen med de lekande småpojkarna. Och utkastet till Almquistmonumentet. Det är ju inte så originellt i kompositionen, men Gud vad det är läckert och nobelt och lugnt — figurerna äro så legitimt plastiska —»
Jenny smålog litet och strök håret ur pannan på Fransiska. Det hade blivit vått av gråten.
»Ack ja! Om jag bara alltid kunde arbeta ändå! — Men å Jenny! Det är de där evinnerliga plågorna i hjärtat. Och huvudet! Och ögonen, Jenny — jag är så dödstrött, du.»
»Du vet ju vad läkaren säger — bara nervöst alltsammans. Om du bara ville vara förnuftig —»
»Ja, ja. De säger det. Men jag är så rädd. Du säger att jag inte har instinkt — inte på det sättet som du menar. Men på ett annat sätt. Jag har varit ett troll hela den här veckan. Det vet jag mycket väl. Men jag gick och väntade — jag kände att det skulle komma något förfärligt. Ja, nu ser du.»
Jenny kysste henne igen.
»Jag var nere i S. Agostino i afton. Du vet, den undergörande madonnabilden. Jag föll på knä och försökte att be till jungfru Maria. Jag tror att jag skulle få det bra, om jag blev katolik. En kvinna som till exempel jungfru Maria kunde mycket bättre förstå det — och jag bör väl i grunden inte gifta mig, sådan som jag är. Jag kunde gå i kloster — i Siena till exempel. Jag kunde kopiera i galleriet; klostret kunde förtjäna pengar på det. Då jag kopierade den där ängeln till Melozzo da Forli i Florens, så var det inte alls så galet.» Hon skrattade. »Ja, det vill säga, det var ju för resten alldeles rysligt. Men de sade ju alla att mina kopior voro så bra. Och det var de. Jag tror jag skulle kunna bli lycklig då —
Å, Jenny, om jag kände mig frisk. Om jag hade fred inom mig — inte var så förskrämd och oviss på mig själv — då skulle jag bli frisk. Och kunna arbeta — bara arbeta jämt och samt. — Jag skulle bli så snäll, så snäll, Herre Gud så snäll jag skulle bli!
Jag är inte snäll jämt. Det vet jag mer än väl. Jag ger efter för alla nycker, när jag har det så som nu. Men jag skall sluta upp — bara ni vill hålla av mig allesamman. I synnerhet du. Vi ska be den där Gram — nästa gång jag ser honom skall jag gå fram till honom och vara så snäll och söt, så du kan inte tro. — Vi ska be honom hem och ta honom med oss ut. — Jag skall gärna stå på huvudet för att roa honom. Hör du, Jenny — nu är du väl god på mig?»
»Ja, Cesca.»
»Gunnar tar mig inte på allvar», sade hon tankfullt.
»Jo, det gör han. Han tycker bara att du är mycket barnslig av dig. Du vet vad han säger om ditt arbete. — Minns du vad han sade i Paris om din energi — om din begåvning — både fin och personlig, sade han. Då tog han dig sannerligen tillräckligt på allvar.»
»Ja, för resten du, Gunnar är en präktig pojke. Men han var då så ond för det där med Douglas.»
»Det hade varenda man varit. Jag var det också.»
Fransiska suckade. Hon satt tyst ett litet tag.
»Du — men hur blev du kvitt den där Gram till sist? Jag trodde att du aldrig skulle bli av med den göken. — Att han hade gått hem och lagt sig på soffan här — allra minst.»
Jenny skrattade.
»Nej. Han följde mig ut till Aventin och åt frukost och så for han hem. För resten tycker jag ganska bra om honom.»
»Dio mio! Jenny, du är abnormt snäll. Det får väl vara måtta med att vara moder för oss alla. Eller är du förälskad i honom, kanske?»
Jenny skrattade igen.
»Det vore väl tämligen hopplöst. Ja, han förälskar sig naturligtvis också i dig. Om du inte är lite försiktig.»
»Det gör de ju allihop. Vete Gud varför. Men det går ju alltid fort över igen. Och så blir de ilskna på mig efteråt.» Hon suckade.
Det kom någon uppför trappan.
»Det är Gunnar. Jag går in till mig ett tag. — Jag får lov att badda ögonen, förstår du, Jenny.»
Hon smet ut — viskade goddag till Heggen, som hon gick om i dörren. Han kom in och stängde den efter sig.
»Du är all right ser jag, Jenny. Det är du ju för resten alltid — tusan till människa — du har naturligtvis arbetat hela förmiddagen. Och hon?» Han nickade med huvudet åt Cescas rum.
»Illa. Stackars liten!»
»Jag såg det i tidningen. Jag var uppe i föreningen ett slag. Få se — är du färdig med studien? Den är väldigt bra, Jenny — ja, vet du vad —»
Heggen höll skissen mot dagen och såg länge på den.
»Väldigt styv! Det här — det står vackert, du. Det är kraftigt gjort tycker jag —
Ligger hon och gråter nu igen?»
»Jag vet inte. Hon satt härinne och grät. Systern hade skrivit till henne.»
»Råkar jag på den slusken nån gång skall jag väl alltid hitta på någon förevändning att ge honom ett ordentligt kok stryk.»