Jenny/Del I/Kapitel 07

←  Kapitel VI

Jenny av Sigrid Undset Översättare: Sigrid Elmblad Kapitel VII

Kapitel VIII  →

VII.

En dag i julveckan kom Gram in på trattorian. Heggen och Jenny sutto där, men de sågo honom ej, och medan han hängde upp sin överrock hörde han Heggen säga:

»Det är en riktig lymmel det där!»

»Usch ja — en ryslig», suckade Jenny.

»Och så tål hon det ta mig fan inte. I den här siroccon — hon blir som en trasa i morgon naturligtvis. Inte arbetar hon väl heller något — bara ränner omkring med den där göken —»

»Arbeta, nej! — Men jag kan ju inte göra något åt det. Hon traskar gärna härifrån till Viterbo med honom i sina slitna lackskor trots siroccon och allting — bara för att han kan berätta henne om Hans Hermann.»

Gram hälsade i förbigående. Fröken Winge och Heggen gjorde en åtbörd, som om de väntat att han skulle sätta sig hos dem. Men han låtsades som om han inte såg det — gick och satte sig med ryggen åt dem längre upp i lokalen.

Han förstod att de talade om Fransiska Jahrmann.

Han kunde inte låta bli — så gott som dagligen gick han bort till Via Vantaggio. Nu mera satt Jenny Winge nästan alltid ensam hemma — sydde eller läste. Hon såg ut att bli glad då han kom. För övrigt föreföll det honom som om hon blivit lite förändrad på sista tiden. Hon var inte så käck och bestämd i sina utlåtanden mera — inte så benägen att diskutera och docera heller. Det var nästan som om hon varit en liten smula trist till mods.

En dag frågade han om hon inte var riktigt frisk.

»Frisk — jo det är jag visst. Hur så?»

»Ja, jag vet inte — jag tänkte. Ni har blivit så stilla av er, fröken Winge.»

Hon hade just tänt lampan och han såg att hon blev röd.

»Jag blir kanske tvungen att resa hem snart. Min syster har fått lungkatarr och mamma är så förbi.» Hon stod tyst en stund. »Det är jag ju lite ledsen för. Och jag skulle gärna ha velat stanna här — åtminstone över våren.»

Hon tog sitt syskrin och satte sig ned vid det.

Helge undrade på om det var Gunnar Heggen det gällde — han hade aldrig kunnat bli riktigt klok på om det var något emellan de två. Och för tillfället var Heggen, som Helge hade hört skulle ha ett tämligen eldfängt hjärta, starkt upptagen av en ung dansk sjuksköterska, som uppehöll sig i Rom med en gammal dam, som hon skötte. — Det var denna rodnad, som han fann så underlig — den liknade henne så föga.

Den aftonen kom Fransiska hem innan han gick. Han hade sett föga till henne sen jul — men tillräckligt för att se, att han var henne fullkomligt likgiltig. Det var inte tal om nycker och barnsligt självsvåld nu mera. Det var bara som om hon inte såg andra människor längre — ett eller annat upptog henne fullständigt. Ibland gick hon rent som i sömnen.

Men han fortfor att uppsöka Jenny i alla fall, både på den trattoria, där hon brukade äta och på hennes rum. Han visste knappast själv varför han gjorde det. Men det var som om han trängtat till att råka henne.

En eftermiddag kom Jenny in i Fransiskas rum för att leta efter en terpentinflaska. Fransiska tog alltid hos Jenny vad hon behövde och lämnade aldrig igen det. Där låg Cesca på sin säng och snyftade hjärtslitande i kuddarna. Hon måste ha smugit sig upp, ty Jenny hade inte hört henne komma.

»Men käraste — vad är det — är du sjuk? —»

»Nej. Gå Jenny — kära, gå! Nej, jag vill inte säga dig det — du säger bara att det är mitt eget fel.»

Jenny såg att det inte tjänade något till att tala med henne. Då det var tedags gick hon till dörren och kallade på henne. Tack, hon skulle ingenting ha, sade Cesca.

Men på kvällen — hon låg i sängen och läste — smög Cesca sig plötsligt in i sin nattdräkt. Hennes ansikte var rödflammigt och svullet av gråt.

»Kan jag få ligga hos dig i natt, Jenny — jag står inte ut med att vara ensam, du —»

Jenny makade åt sig. Hon svärmade inte för seden, men Cesca brukade komma och be att få ligga hos henne, då hon kände sig som värst olycklig.

»Nej, läs du, Jenny, jag skall inte störa — jag skall ligga alldeles stilla mot väggen, bara.»

Jenny låtsades, som om hon läste en stund. Fransiska snyftade då och då förgråtet till. Så frågade Jenny:

»Kan jag släcka — eller vill du det skall brinna?»

»Nej tack! Släck du bara!»

I mörkret slog hon armarna om Jenny och berättade snyftande:

Hon hade varit på Campagnan igen, med Hjerrild. Och så hade han kysst henne. Först hade hon bara gett honom litet ovett för hon trodde det var skoj av honom. Men så blev han så närgången så hon blev ordentligt ond.

»Och så ville han att jag skulle gå med honom till hans hotell i natt, och så sade han några gemena oanständigheter.» — Hon låg litet och skälvde som i feber. »Så sade han — om Hans förstår du. — Hans hade berättat om mig, då han visade Hjerrild min fotografi — så att Hjerrild trodde —

Begriper du Jenny —» hon pressade sig intill den andra — »ja, för jag gör det inte — att jag fortfarande kan hålla fast vid den där slusken —

Ja, Hans hade ju inte sagt mitt namn, ser du», sade hon om en stund. »Och han kunde ju inte tänka att Hjerrild skulle träffa mig. Eller känna igen mig efter fotografien, som jag var aderton år på.»

Den sjuttonde januari var det Jennys födelsedag, och Fransiska skulle ge en liten middag ute på Campagnan, på en liten osteria vid via Appia nuova. De hade inbjudit Ahlin, Heggen, Gram och fröken Palm, den danska sjuksköterskan.

Par om par gingo de från hållplatsen för spårvagnen ut i solskenet på den vita landsvägen. Det var vår i luften — den brunbleka Campagnan hade fått ett grågrönt skimmer över sig, och tusenskönorna, som stått och blommat så smått under hela vintern, började att breda ut sig i silverskimrande fläckar och så började otåliga knippen av ljusgröna skott på fläderbuskarna, längs gärdena, att bli större.

Där var lärkor, som hängde och darrade högt uppe under den blåvita himlen. Och värmen svepte allt som i en slöja — det låg dis därinne över staden och över de fula rödgula husblocken, som den hade strött ut över slätten. Albanerbergen och de vita småstäderna ovanför skymtade genom dimman bortom akvedukternas väldiga bågsträckor.

Jenny och Gram gingo före, och han bar hennes ljusgrå dammkappa. Hon var strålande vacker i en svart sidenklänning — han hade aldrig sett henne förut i annat än den grå klänningen eller promenaddräkt och blus. Det var som en ny och främmande kvinna han nu gick med. Hon var ju riktigt mjuk och rund om den slanka midjan i detta glänsande svarta, och så var klänningen nedringad i en smal djup fyrkant ner på bröstet, och huden och håret stod bländande ljust — hon hade också på sig en stor svart hatt; Helge hade sett henne med den förut, men inte lagt märke till den. Och så det ljusröda pärlbandet, det tog sig helt annorlunda ut till denna dräkten.

De åto ute i solskenet under de nakna vinrankorna, som tecknade ett fint, blåaktigt skuggnät på duken. Och fröken Palm och Heggen hade klätt bordet med tusenskönor — visserligen hade makaronerna varit färdiga en god stund, och de andra hade fått vänta tills de två kommo med dekoreringen. Men maten var god och vinet utmärkt, och frukten hade Cesca själv sökt ut i staden och kaffet med. — Och det skulle hon laga själv, sade hon, för att vara säker på att det blev gott.

Efter måltiden spatserade Heggen och fröken Palm omkring och studerade de marmorbitar, stycken av reliefer och inskriptioner, som blivit funna på ägorna och inmurade i husväggen. Kort därefter försvunno de om knuten. Ahlin blev sittande vid bordet och rökte med halvöppna ögon i solen.

Osterian låg nedanför en backsluttning. Gram och Jenny klevo på måfå uppför den. Hon plockade av de små vilda ringblommor som grodde i sluttningens rödgula sand.

»Sådana här finns det massor av på Monte Testaccio. Har ni varit där, Gram?»

»Ja, flera gånger. Jag var där i förrgår och såg på den protestantiska kyrkogården. Kameliaträden stå översållade av blommor nu. Och på den gamla delen hittade jag anemoner i gräset.»

»Ja, nu börjar de.» Jenny suckade litet. »Utanför Ponte Molle vid via Cassia så är det på ett ställe en sådan massa av anemoner. Jag fick några blommande mandelgrenar av Gunnar i morse — de har dem redan på Spanska trappan. Men de äro kanske konstlat uppdrivna.»

De hade kommit upp på höjden och gingo inåt ängsmarken. Jenny gick och såg ned. Det spirade över allt i det korta, sträva gräset — där stod klungor av spräckliga tistelblad och av några stora silvergråa blad och stekte sig i solen. De vandrade bortåt en ensam murmassa av sammanstörtat grus, som reste sig mitt på ängen — formlös och namnlös.

Blek, grågrön, böljade Campagnan runt omkring dem åt alla håll under den ljusa vårhimmeln och de drillande lärkorna. Dess gränser förlorade sig i soldiset. Staden därinne bakom dem blev bara till ett ljust töcken, och berg och moln flöto ihop, och akvedukternas gula båglinjer trädde fram ur ljusdiset och försvunno igen åt staden till. De otaliga ruinerna blevo bara små skinande murbitar utströdda bland grönskan, och pinjerna och eukalyptusträden vid de små rosenröda och ockergula husen stodo oändligt ensamma och mörka och övergivna ute i den blonda, tidiga vårens dag.

»Kan ni minnas den första morgonen, som jag var här nere, fröken Winge? Jag tyckte att jag kände mig besviken — och jag tänkte att det var för det att jag hade längtat så mycket och drömt så mycket att allt vad jag fick se måste bli blekt och fattigt mot mina drömmar. Har ni lagt märke till när man ligger en sommardag i solen med slutna ögon? När man öppnar dem äro alla färger liksom grå och utblekta en stund. Men det är bara därför att ögonen blivit svagare av att inte ha blivit använda ett slag — de mäktar inte strax att uppfatta den mångfald av färger som finns i verkligheten — det första intrycket blir ofullkomligt och fattigt. Förstår ni hur jag menar?»

Jenny nickade tankfullt.

»Ja, och det var också på det viset först med mig här. Rom överväldigade mig. Så såg jag er — ni gick förbi mig så hög och ljus och — främmande. Jag lade inte märke till Fransiska då — det var först inne i vinstugan. Jag satt tillsammans där med er främmande människor — det var egentligen första gången jag på allvar var tillsammans med främmande personer — annars hade det bara varit flyktiga möten på vägen mellan hemmet och skolan. Ett ögonblick blev jag helt förvirrad av det — jag tyckte att jag omöjligt kunde tala med folk. Och så välte det över mig, allt där hemifrån. Jag längtade nästan hem — och efter det Rom, som jag hade hört om och sett på tavlor — ni vet, far —.» Han skrattade kort. »Jag tyckte inte att jag kunde rå med mera. Bara att se på tavlor, som andra gjort och läsa vad andra hade skrivit och plocka ur och ordna om andras arbeten och leva med diktade människor i böckerna. — Jag kände mig så förtvivlat ensam bland er alla.

Men så sade ni det där om att vara ensam. Nu begriper jag det. — Ser ni tornet där borta? — Jag var där i går. Det är en rest som står kvar av ett fästningsverk från medeltiden — feodaltiden. Det finns nog i grunden många sådana torn ännu både omkring och i staden — man kan få se mitt i raden av gatufasaden en inbyggd mur, nästan utan fönster — det är en sådan där rest från rovriddarnas Rom. Det är den tid som man förhållandevis vet minst om. Jag intresserar mig just allra mest för den nu. Jag finner namn på döda människor i arkiven — man vet ofta inte mer än namnen på dem. Jag längtar efter att få veta mer om dem. Jag drömmer om Rom under medeltiden — då de slogs på gatorna och skränade med heta röda strupar och staden var full av rövarborgar — och där satt de inspärrade, deras kvinnor, döttrar av dessa vilddjur, med deras blod i sina ådror — och de bröto sig ibland ut de med, och fick väl plikta med livet, så som det gick till omkring de svartröda murarna. — Vi vet inte så mycket om den tiden — de tyska professorerna blir förskräckta och kan inte intressera sig för dem, därför att de inte kan stöpas om till bärare av abstrakta idéer — de äro bara nakna jag.

Herre Gud vilken ström av liv som har sköljt över det här landet och slagit upp i böljor kring varenda höjd med en stad eller borg på. Och ändå reser sig bergen nu nästan nakna och öde. Se på den ändlösa massan av ruiner — bara här ute på Campagnan. Och de berg av böcker, som har blivit skrivna om Italiens historia — ja om hela världshistorien. Hela den här av döda människor, som vi känner. Och hur försvinnande lite är det inte ändå, som blivit kvar efter alla de böljor av liv som sköljt fram, den ena efter den andra.

Och jag tycker det är så vidunderligt!

Så mycket som jag har talat med er, Jenny, och ni med mig. Och så känner jag er ändå inte alls. Som ni nu står där, ni skulle se själv hur det lyser om ert hår, är ni som ett sådant där okänt torn för mig, ni med. Det är så vidunderligt, tycker jag.

Har ni nånsin tänkt på att ni aldrig har sett ert eget ansikte? Bara en spegelbild. Vårt ansikte, när vi sover och sluter ögonen kan vi aldrig se. Är det inte underligt?

Det var min födelsedag och i dag är det er. Ni blir tjuguåtta år. Är ni glad för det? Ni som tycker att vart år som man har levt igenom är av värde.»

»Det sade jag inte. Jag sade bara att man ofta har åtskilligt att kämpa sig igenom innan man nått till tjugufem år, som man kan vara glad när man har kommit över. —»

»Men nu då?»

»Nu—»

»Ja, vet ni så bestämt vad nästa år kommer att medföra åt er? Hur ni kommer att använda det? Å, jag tycker livet är så överväldigande rikt på möjligheter — inte en gång ni med all er kraft skulle kunna utnyttja dem alla. — Tänker ni aldrig på det — blir ni inte orolig i ert hjärta av det, Jenny?»

Hon bara smålog, såg ned och trampade ut glöden på en cigarrettstump som hon kastat ifrån sig. Hennes fotled skimrade vit genom en svart flortunn strumpa. Hon följde med ögonen en gråvit fårahjord, som rann ned för bergsluttningen mitt emot.

»Nej men kaffet, Gram! De väntar naturligtvis på oss —»

De gingo tillbaka till osterian utan vidare samspråk. Backen slutade med en tvär sandbrant, just ovanför bordet där de hade suttit.

Ahlin låg framstupa över bordet med huvudet mot armarna. På duken omkring lågo ostkanter och fruktskal kringströdda mellan glas och tallrikar.

Fransiska i sin lövgröna dräkt stod lutad över honom — med armarna om hans hals — och försökte lyfta hans huvud.

»Å nej då — å, gråt inte Lennart! Jag skall tycka om dig — jag skall gärna gifta mig med dig — hör du, Lennart, jag skall gifta mig med dig, bara du inte gråter så där. Jag tror säkert att jag kan tycka om dig — bara du inte är så förtvivlad —»

Ahlin snyftade:

»Nej, nej — inte på det viset — jag vill inte då, Cesca —»

Jenny vände och gick tillbaka utmed branten. Gram såg att hon blivit blodröd ända ned på halsen. Stigen ledde längs branten ned i osterians köksträdgård.

Runt om den lilla vattencisternen jagade Heggen fröken Palm. De stänkte vatten på varandra, så dropparna glimmade i solen, och hon skrattade så hon skrek.

Återigen sköljde rodnaden över Jennys hals och nacke. Helge följde efter henne mellan grönsakslanden. Heggen och fröken Palm, slöto fred borta vid cisternen.

»Dansen går», sade Helge lågt.

Jenny nickade sakta med skuggan av ett leende.

Det rådde ingen vidare stämning vid kaffebordet. Fransiska försökte att prata medan de läppjade på likören. Endast fröken Palm var vid gott humör. Så fort som det gick an föreslog Fransiska att de skulle göra en spatsertur.

Och så vandrade de tre paren inåt Campagnan. Avståndet blev större och större emellan dem tills de kommo ifrån varandra mellan kullarna. Jenny gick med Gram.

»Vart ska vi egentligen ta vägen?» frågade han.

»Vi kan ju gå till Egeriagrottan till exempel.»

Det var motsatt riktning mot vad de andra hade tagit, men de gåvo sig till att ströva bort mot de solsvedda backarna åt Bosco sacro — de urgarmla korkträden stodo med solglöd över sina mörka kronor.

»Jag borde väl ha tagit hatten på», Jenny strök sig över håret.

I den heliga lunden låg marken översållad med papper och full av orenlighet. På en stubbe i utkanten sutto två damer och virkade — några engelska småpojkar lekte kurra gömma bakom de väldiga stammarna. Jenny och Gram gingo ut ur lunden nedför sluttningen åt ruinen till.

»Egentligen», sade hon, »ska vi bry oss om att gå dit ned?» Och hon satte sig i sluttningen utan att avvakta svar.

»Nej — varför det för resten —» Helge sträckte ut sig framför henne i det torra, korta gräset. Han tog av sig hatten, och i det han stödde sig på armbågarna såg han på henne utan att tala.

»Hur gammal är hon egentligen?» frågade han plötsligt lågt »Cesca menar jag.»

»Tjugusex år.» Hon satt en stund och såg utåt.

»Jag är inte bedrövad», sade han sakta. »Ja, ni har nog förstått det — om det hade varit för en månad sen, så … Hon var så söt, varm och förtrolig mot mig en gång. Jag var inte van vid sådant. Jag tog det som — nåja, som Aufforderung zum Tanze. Men nu —

Jag tycker hon är söt, men det gör mig ingenting om hon dansar med en annan.»

Han låg och såg på henne.

»För det är nog er jag är förälskad i, Jenny», sade han plötsligt.

Hon vände sig halvt emot honom — smålog litet och skakade på huvudet.

»Jo», sade Helge bestämt. »Jag tror det. Jag kan inte veta det säkert. Jag har ju aldrig varit förälskad förr — det vet jag nu. Fastän jag har varit förlovad» — han skrattade lågt. »Ja, det var en av mina dumheter i mina gamla dumma dar —

Ja men Jenny — jag måste vara det. Det var förresten er jag såg den där kvällen — inte henne. Jag såg er redan på eftermiddagen — ni gick uppåt Corson. Jag stod där och tyckte att livet var nytt och sagolikt — och så gick ni förbi mig, ljus och slank och främmande. Sedan då jag hade gått omkring och drivit i den främmande staden så mötte jag er igen. Ja, jag fick syn på Cesca då också, så det var ju inte så underligt om jag blev lite förvirrad en stund. — Men det var er som jag såg först —

Och nu har vi två kommit till att sitta här —»

Hennes ena hand vilade mot sluttningen, nära hans. Han strök plötsligt över den. Efter ett litet tag flyttade hon handen.

»Ni blev väl inte ond, blev ni det? Nej, för det är ju ingenting att bli ond för. Varför skulle jag inte säga er, att jag tror att jag är förälskad i er? Jag kunde inte låta bli att röra vid er hand — jag måste känna att den var verklig. Ja, för jag tycker det är så eget att ni sitter där. Jag känner er ju inte alls fast jag har talat med er — jag vet visserligen att ni är klok och klartänkt och energisk — och god och sann, men det visste jag genast, då jag såg er och hörde er röst. Jag vet inte mera nu — men det är naturligtvis en hel massa annat —

Och det får jag kanske aldrig veta något om. Men jag kan till exempel se att den där sidenkjolen är glödhet — om jag lade huvudet i ert knä, så brände jag mig.»

Hon for ovillkorligt med handen över sitt sidensköt. —

»Ja, den suger till sig solen. Och det gnistrar om ert hår. Och inne i era ögon sipprar ljusstrålar fram. Er mun är alldelas genomskinlig, den ser ut som ett hallon i solen —»

Hon smålog, men såg lite brydd ut.

»Kan ni inte ta och kyssa mig?» sade han plötsligt.

Hon såg en sekund på honom.

»Aufforderung zum Tanze —?» Hon smålog svagt.

»Jag vet inte, men ni kan inte bli ond för det, om jag ber er om en enda kyss. En sådan här dag. Jag talar ju bara om vad jag skulle önska. Varför skulle ni i grunden inte göra det?»

Hon satt som förut.

»Ja, finns det något skäl — Herre Gud, jag skall inte försöka att kyssa er, men jag förstår inte varför ni inte skulle kunna böja er ner och ge mig en aldrig så liten kyss, så som ni sitter där med solen på läpparna — det vore bara, som om ni klappade en barnunge och gav den en soldo — Jenny — det är ingenting för er, och det är allt vad jag önskar och i detta ögonblick önskar jag det så —» Han sade det leende.

Hon böjde sig plötsligt ner och gjorde det. Endast en sekund kände han hennes hår och varma mun snudda vid sin kind. Och han såg hela rörelsen av hennes kropp under det svarta sidenet, då hon böjde sig ned och då hon rätade upp sig igen. Men han såg att hennes ansikte, som var lugnt leende då hon kysste honom, efteråt såg en smula förvirrat och förskräckt ut.

Men han rörde sig inte — låg bara och smålog glatt ut i solskenet, och hon blev lugn igen.

»Ser ni», sade han till slut, och så skrattade han. »Nu är er mun precis som förut. Solen skiner på läpparna, ända in i blodet. Vad var det för er? Och jag är så glad.

Ni förstår väl att jag inte går och väntar att ni skall tänka mera på mig. Jag vill bara ha lov att tänka på er. — Ni får gärna sitta och tänka på allting annat under solen. De andra dansar — men det här är mycket bättre, bara jag får se på er.»

De tego stilla bägge två. Jenny satt med bortvänt ansikte och såg ut över Campagnan i solskenet.

Medan de gingo tillbaka till osterian pratade han lätt och muntert om allt möjligt — berättade historier om de tyska vetenskapsmän, som han råkat på under sina studier. Jenny sneglade då och då förstulet på honom. Han brukade inte vara så där — så fri och säker. Han gick och såg rakt framför sig — i grunden var han vacker; de ljusbruna ögonen lyste bärnstensgula i solen.