Jenny/Del I/Kapitel 08

←  Kapitel VII

Jenny av Sigrid Undset Översättare: Sigrid Elmblad Kapitel VIII

Kapitel IX  →

VIII.

Jenny tände inte lampan, då hon kom hem. I mörkret tog hon av sig aftonkappan och satte sig på balkongen.

Över alla taken stod himlen svart som sammet, med ett vimmel av glindrande stjärnor. Natten var kall.

Han hade sagt då de skildes:

»Jag tänker, jag tittar upp till er i morgon för att höra efter om ni vill resa med mig i Campagnan.»

Men det hade ju i själva verket inte hänt någonting. Hon hade givit honom en kyss. Men det var den första kyss som hon givit en man. Och det hade inte kommit så som hon tänkt — men det hade ju varit nästan skämt — att hon kysst honom.

Hon var inte ett spår förälskad i honom. Och hon hade kysst honom — hon hade dröjt och tänkt: jag har aldrig kysst någon — och så gled det som ett slags sorglös likgiltighet och en ljuv slapphet igenom henne — Herre Gud varför skulle hon vara så löjligt högtidlig med det där. Hon hade gjort det — varför inte?

Nej, det gjorde ingenting. Han hade bett helt ärligt om det, därför att han trodde, att han var förälskad i henne och solen sken. Och han hade inte bett henne älska sig, och han hade inte försökt att gå vidare efteråt — ingenting hade han begärt utom den där enda lilla kyssen. Och hon hade gett den och ingenting sagt. Det hade varit vackert. Det hade inte skett något som hon behövde blygas för.

Herre Gud, hon hade ju hunnit till tjuguåtta år. Och hon erkände ju för sig själv att hon längtade efter en man, som hon kunde älska och som älskade henne — som hon kunde smyga sig intill. — Ung var hon och sund och vacker och varm, och hon längtade. — Men när hon nu hade fått ett par kalla ögon, och när hon nu aldrig hade brukat att ljuga för sig själv —

Hon hade mött en och annan man, och hon hade frågat sig själv: är det han? En och annan hade hon kanske kunnat älska — om hon äntligen hade velat — men bara då. Om hon hade kunnat sluta ögonen för detta enda lilla ting, som alltid varit — som väckte en liten hård motsägelse, som hon måste tåla hos sig själv. Ingen hade hon mött som hon måste älska.

Så hade hon inte vågat det — inte hon.

Cesca kunde låta den ena mannen efter den andre kyssa och smeka sig. Henne gjorde det ingenting. Det berörde endast hennes läppar och hennes hud. Inte Hans Hermann en gång, som hon älskat, hade kunnat värma hennes underligt tunna, kyligt rena blod.

Hon själv var annorlunda. Hennes blod var nog både rött och varmt. Den lycka hon längtade efter den skulle vara het och förtärande — men den skulle vara ren och fläckfri — hon själv ville vara god och ärlig och trofast mot den som hon gav sig åt — det måste vara någon, som kunde ta henne helt, så att inte några krafter hos henne blevo liggande obrukade, nedruttnade och förgiftade någonstans långt inne i henne. Nej — hon tordes inte — ville inte vara lättsinnig. Inte hon.

Och ändå — hon kunde förstå de människor, som inte gitte att ha mödan med att vilja. Kuva en drift och hålla den för dålig och kela med en annan och döpa den till god. Frånsäga sig alla små billiga fröjder — spara ihop alla krafter i väntan på en stor glädje, som kanske — kanske aldrig kom. Hon var ju inte så säker på att hennes väg förde till hennes mål, att det inte ibland imponerade på henne att somliga människor ganska cyniskt tillstodo att de inte följde några vägar alls och inte hade något mål — och att de som betjänade sig av moral och ideal fiskade efter månen i vattnet.

Också henne hade det hänt en natt för flera år sen att en man bett henne gå hem med sig — ungefär som om han bett henne gå med på ett konditori. — I själva verket hade det väl inte varit någon frestelse för henne — hon visste dessutom att modern satt uppe och väntade på henne hemma, så det var faktiskt omöjligt. Och så kände hon knappast den där fyren och tyckte inte om honom och hade förargat sig åt att han skulle följa henne hem den kvällen. Och det var inte av någon sinnlig eggelse, det var av ren intellektuell nyfikenhet som hon ett ögonblick i tankarna experimenterat med spörsmålet: Ja, om jag nu gjorde det. — Hur skulle jag känna det om jag kastade över bord vilja och självbehärskning och min gamla tro?

Det var bara den tanken, som hade jagat en skälvande vällustig rysning igenom henne: Var det livet bättre än hennes eget?

För det hade hon ju inte känt sig nöjd med den aftonen. — Hon hade igen suttit och sett på hur andra dansat — vinet hade hon druckit av och musiken hade väsnats omkring henne, och hon hade suttit och känt den bittra ensamheten av att vara ung och inte kunna dansa med och inte kunna tala de andra ungas språk och inte kunna skratta deras skratt — men hon hade försökt att småle och prata och se ut som om hon haft roligt — än en gång. Och medan hon gick hem i den iskalla vårnatten visste hon att hon skulle vara i Kampens skola och vikariera klockan åtta följande morgon. Och hon arbetade på sin stora tavla där utifrån — och det var allt lika dött och tungt, hur hon än slet och jäktade under dessa timmar, tills hon måste hem och läsa matematik med sina privatelever. — Ja, hon hade slitit den tiden så hon ibland känt det som om varje nerv inom henne darrat av överspändhet — skulle hon orka med denna medvetna överansträngning ända till sommarferierna?

Då hade hon ett ögonblick känt sig lockad av hans cynism — väl bara skenbart — men hon hade smålett åt honom och sagt nej — lika torrt och rent ut som han hade frågat.

Han var förresten en narr — för han hade gett sig till att predika för henne — fadda komplimanger, sentimentalt skrävel om ungdom och vår och lidelsens rätt och frihet och köttets evangelium — så hon helt lugnt skrattade ut honom och tog en droska som kom förbi.

Ack nej — hon var så vuxen att hon kunde förstå dem som brutalt nekade att kämpa för någonting i livet, som lade sig på rygg och läto sig drivas — men de gröngölingar som dillade om att fylla en mission, när de roade sig efter sin egen lust de där gloparna, som kämpade för naturens eviga rätt, när de inte gitte att borsta sina tänder eller göra ren naglarna, de bluffade förgäves för henne.

Hon fick nog hålla fast vid sim egen lilla, gamla moral. Den gick huvudsakligen ut på sannfärdighet och behärskning.

Den hade börjat att forma sig, då hon kom i skolan. Hon var olik de andra barnen i klassen — ända till kläderna. Och hennes lilla själ var mycket, mycket olika. Hon hade ju levat med sin mor som blivit änka vid tjugu år och inte hade någonting i världen utom sin lilla flicka och med sin far, som dött tidigare än hon kunde minnas. Han var i graven och i himmelen, men i verkligheten bodde han hemma hos mor och henne — han hängde över pianot och såg allt vad mor och hon gjorde och hörde allt vad de sade — modern talade och talade om honom och sade henne vad han tyckte om allting — det fingo de göra, och det finge de inte göra för far. Och Jenny talade om honom som om hon känt honom, och om kvällen talade hon med honom och Gud, ty han var en som alltid var samman med far och tyckte detsamma som far.

Första dagen i skolan! Jenny mindes den och smålog där hon satt i den mörka Romanatten.

Modern hade läst med henne, och åtta år gammal kom hon in i tredje klassen. Och modern brukade alltid förklara allting för henne med liknelser som exempel. Så Jenny visste nog vad en lantudde var. Och så frågade lärarinnan i geografi henne just om hon kunde namnge någon norsk lantudde och Jenny sade: »Nästippen.»

Lärarinnan smålog och hela klassen skrattade. »Signe!» sade fröken, och liten Signe reste sig och sade snabbt: »Nordkap, Stat, Lindesnes.» Men Jenny log överlägset och likgiltigt åt de andras skratt. Det var kanske första gången. Hon hade aldrig haft kamrater bland andra barn förr. Och hon fick det aldrig.

Överlägset och likgiltigt hade hon lett åt hela klassens försök att reta och håna henne, i det tysta och oförsonliga hat som befästes mellan henne, som inte var som de andra — och alla de övriga barnen, som för henne syntes som en likartad massa, ett månghövdat vidunder. Det förtärande raseri, som hon känt gentemot sina plågoandar hade hon alltid dolt bakom det hånfulla likgiltiga leendet. De få gånger hon hade mistat självbehärskningen — en gång hade hon nästan gråtit sig fördärvad av kval och förbittring — hade hon sett dem triumfera. Det var bara då hon var »stursk», och de blevo irriterade av hennes indianlika känslolöshet för deras görande och låtande, som hon kunde hålla stången mot de många.

I de övre klasserna fick hon ett par väninnor. Det var vid den åldern då intet barn håller ut med att vara annorlunda än andra. Hon försökte att efterlikna dem — det var inte så stort nöje för resten, som hon hade haft av de där väninnorna.

Hon mindes hur de gjort narr av henne då de upptäckte att Jenny, som fyllt fjorton år, lekte med dockor. Men hon förnekade sina älskade barn, det var småsystrarnas dockor.

Det var den tiden, då hon ville gå till scenen. Hon och alla väninnorna voro komplett teatergalna — sålde skolböcker och konfirmationsbroscher för att köpa biljetter — afton efter afton sutto de på sextioöresplatser på bortersta bänkraden. Men en dag råkade hon illa ut då hon kom att nämna hur hon skulle vilja spela Eline Gyldenlöve.

Väninnorna gapskrattade. Hon led ju av fullständigt storhetsvansinne — ja, nog visste de att hon var inbilsk, men det här var ändå höjden — jaså hon inbillade sig verkligen att hon skulle duga till skådespelerska. Hon, som inte kunde dansa en gång — jo det skulle just vara skönt att se henne dangla omkring på scenen med sitt långa, störlika benrangel till kropp.

Jenny hade inte brutit med sina väninnor då heller.

— Nej, hon kunde inte dansa. — Då hon var helt liten hade mor brukat spela danser för henne och Jenny hade trippat och nigit och svängt runt efter som hon själv hittat på, och mor spelade och kallade henne sin lilla sädesärla. Så kom hon på den första skolbalen, rent högtidlig av glädje i en ny, vit klänning med gröna blommor — å, vad hon mindes den väl. Den var nästan fotsid, modern hade sytt den efter en gammal engelsk plansch. Och hon mindes den där barnbalen, och den underliga styvhet som hon känt i alla lemmar — aldrig sedan hade den gått ur hennes mjuka slanka kropp, den blev som en trästock då hon skulle försöka att lära sig dansa på egen hand. Hon kunde det inte. Hon ville nödvändigt gå i dansskola, men det blev där aldrig råd till.

Hon skrattade. Det var åt väninnorna. Hon hade mött två av dem uppe på utställningen första gången, som hon hade fått en tavla med på den — och så några berömmande rader i tidningarna. Hon gick där tillsammans med ett par andra målare, Heggen bland dem. Hon kände honom för resten inte mycket den gången. Väninnorna kommo fram och gratulerade:

»Ja, det var det vi alltid sade i skolan, att Jenny skulle bli konstnärinna. Vi voro alltid så säkra på att dig skulle det bli någonting av.»

Och hon hade lett till svar:

»Ja, det var jag också, Ella.»

Ensam. Hon hade varit det helt och hållet sedan. — Hon hade väl varit omkring tio år, då modern träffade ingenjör Berner. De två hade varit på samma kontor.

Så liten hon var hade hon strax lagt märke till det. Den döde fadern gled liksom ut ur hemmet. Hans porträtt fortfor att hänga där — men han var död. Det gick upp för henne vad döden var. De som voro döda existerade inte annat än i andras minne — de andra kunde godtyckligt släcka deras stackars skuggliv. Och så funnos de absolut inte till längre.

Hon förstod varför modern blev så ung och vacker och glad igen. Hon såg det ljus som spreds över hennes ansikte, då Berner ringde på deras dörr. Hon satt och hörde de två tala med varandra. Det var aldrig om ting som inte barnet kunde höra — och de skickade aldrig ut henne, då de voro tillsammans hemma. Och mitt i sitt hjärtas svartsjuka förstod Jenny att det var så mycket som en mor inte kunde tala med en liten flicka om. Och det växte upp en stark rättfärdighetskänsla i henne — hon ville inte vara ond på mor. Men det var svårt.

Det var hon för stolt att visa. Men då modern fick samvetsagg gentemot barnet och nervöst och plötsligt överhopade henne med omsorger och ömhetsbevis, teg hon kallt och avvisande. Och hon teg då modern sade att hon skulle kalla Berner far och ivrigt förklarade hur mycket han tyckte om Jenny. Om nätterna försökte hon att tala till sin egen riktiga far liksom förut — lidelsefullt försökte hon att hålla honom vid liv. Men hon förmådde det inte ensam — hon kände honom bara av moderns berättelser. Så småningom dog Jens Winge även för henne. Och därför att han varit medelpunkten i alla hennes föreställningar om Gud och himmelen och det eviga livet bleknade även de bort med hans bild. Hon visste i alla fall säkert att vid tretton år hörde hon på religionsundervisningen med fullt medveten brist på tro. Och därför att alla de andra i klassen trodde på Gud och voro rädda för djävulen, och ändå voro fega och grymma och lumpna och simpla — i varje fall fann hon dem sådana — blev religionen något nästan föraktligt, någonting fegt som hörde dem till.

Mot sin vilja måste hon tycka om Nils Berner. Den första tiden efter det han blivit gift med modern tyckte hon i grunden bättre om honom än henne. Han krävde ingen fadersmyndighet över styvdottern — klok och god och naturlig kom han henne till mötes. Hon var barn till den kvinna, som han höll av, och därför höll han av Jenny.

Vad hon var honom skyldig insåg hon först helt nu som vuxen. Hur mycket sjukligt och förkonstlat han hade utrotat och bekämpat hos henne. Så länge som hon levat ensam med modern i den drivhusheta luften av ömhet, omsorg och dröm hade hon varit sjåpig — rädd för hundar, rädd för spårvagnar, rädd för tändstickor, rädd för allting. Modern tordes knappast låta henne gå ensam till skolan. Och hon hade varit pjåskig för fysisk smärta.

Det första Berner gjorde var att ta flickungen med sig till skogs. Söndag efter söndag drog han omkring med henne i Nordmarken — i stekande sommarsol, i vårblöta och ösande höstregn, på skidor hela vintern. Och Jenny som blivit van vid att inte våga visa sina känslor försökte att dölja trötthet och ängslan. Efter en tid kände hon det ej mer.

Berner lärde henne att begagna karta och kompass. Han överlade med henne som med en kamrat. Han lärde henne att förstå tecknen på väderförändring i vind och moln och att ta tid och riktning efter solen. Han gjorde henne förtrolig med djur och växter. Blommorna tecknade hon och målade med vattenfärg — rot och stängel, blad och knopp och blommor och frukt. Hennes skissbok och hans kamera lågo alltid i ryggsäcken.

Hur mycken kärlek och godhet styvfadern nedlagt i detta uppfostringsarbete kunde hon först nu mäta. Han hade tagit en liten skröplig flicka till kamrat och lärt upp henne, som var så tafatt som en blind kattunge i begynnelsen. Han som var en berömd skidlöpare och bergvandrare bland Nordlands- och Jotunfjällen.

Han hade lovat att ta henne med dit också. Det var den sommaren då hon var femton år; i den vanskligaste åldern. Då hade han tagit henne med sig på ripjakt. Modern kunde inte vara med, hon gick med lillen då.

De lågo på en ensam liten säter under Rondane. Å, hon hade aldrig varit så lycklig förr, som hon var de morgnar, då hon vaknade i sin lilla kammare. Hon måste upp och koka kaffe åt Berner, och han tog henne med på Rondetopparna och inåt Stygfjället och på fiskturer, och de gingo ned i Foldalen efter proviant. Och när han var ute och jagade, badade hon i iskalla fjällbäckar och gick ändlösa vägar på den höströda vidden eller satt i stugdörren och stickade och drömde romantiska säterjäntsdrömmar om en jägare, som starkt liknade Berner, men som var helt ung och bildskön. Men han skulle berätta som Berner berättade om kvällen vid den öppna spisen — om jakt och fjällvandring och han skulle lova henne gevär och att ta henne med på obestigna fjäll — som Berner lovade.

Åja. Hon mindes hur det var då hon förstod att modern skulle ha ett barn. Hur hon kände sig plågad, skamsen och olycklig vid att se det. Hon försökte att dölja för modern vad hon kände — helt hade det inte lyckats henne, det visste hon. Först Berners oro för sin hustru, då tiden för födelsen nalkades, förändrade hennes känslor. Han talade med Jenny om det: »Jag är så rädd Jenny. Jag håller så förfärligt av din mor, förstår du.» Och han talade om hur sjuk Ingeborg hade varit, då Jenny blev född.

Känslan av det onaturliga och orena med moderns tillstånd gled bort för henne, medan han talade. Men också känslan av att förhållandet mellan henne och modern var något mystiskt och övernaturligt. Det blev vardagligt och självgivet — hon hade blivit född och modern hade haft ont för hennes skull, och hon hade varit liten och behövt modern, och för allt det hade modern hållit av henne. Och nu kom där ett nytt litet barn, som skulle behöva modern bättre. Jenny kände sig med ens vuxen — med sympati både för modern och Berner, och hon tröstade honom lillgammalt.

»Ja, men du vet ju att det brukar gå bra. Jag tycker nästan aldrig att de dör av det, du.»

Men i alla fall hade hon gråtit av övergivenhet då hon såg sin mor med det lilla nya barnet, som tog all hennes tid och omsorg i anspråk.

Men hon blev förtjust i lillan — i synnerhet då lill-Ingeborg blev över året och var det sötaste, svartaste lilla tattartroll man kunde tänka sig — och modern hade ett nytt spädbarn.

Egentligen hade hon aldrig haft någon känsla av att Bernerungarna voro hennes syskon. De liknade alldeles sin far. Hon betecknade närmast sitt förhållande till dem som en mosters — hon kände sig nästan, som en äldre förståndig moster både för modern och barnen.

Då olyckan kom var modern både yngre och svagare än Jenny. Hon hade blivit ung igen, fru Winge, i sitt nya lyckliga äktenskap, och litet trött och medtagen och litet trög efter de tre barnsängarna så tätt på varandra. Nils var bara fem månader då hans far dog.

Berner störtade ned en sommar borta bland Skagastölstinderne och dog på fläcken. Jenny var sexton år då. Moderns förtvivlan var gränslös; hon älskade sin man och hade blivit avgudad av honom. Jenny försökte att hjälpa modern med vad hon kunde. Hur mycket hon själv sörjde styvfadern, sade hon till ingen. Hon visste väl att hon mistat den enda kamrat hon ägt.

Efter realskoleexamen hade hon gått på tekniska skolan och hjälpt till i hemmet. Berner hade alltid intresserat sig för hennes teckningar och själv varit den första, som lärt henne litet om perspektiv och dylikt — allt vad han själv kunde. Han hade trott att hon hade talang.

Hans hund hade de inte råd att behålla. — De två små ludna valparna såldes, och modern tyckte att de borde sälja Leddy också — det var en dyrbar hund. Den sörjde så sin herre. Men ingen annan skulle ha Berners hund, när de inte hade råd att behålla den själv — det drev Jenny igenom; hon fick för en gångs skull ett hysteriskt anfall i anledning därav. Och hon förde den själv en afton ned till advokat Iversnäs, Berners gamla kamrat. Han tog den med sig åt skogen på söndagen, sköt Leddy och begrov den bredvid hyddan.

Såsom Berner hade varit mot henne — kamrat och vän — hade hon försökt att vara mot hans barn. Med styvsystrarna gick det så, att allt eftersom de växte upp blev förhållandet mellan dem och Jenny föga intimt men mycket vänskapligt ehuru med bestämt avstånd. Jenny försökte inte heller att närma sig dem. De voro två riktigt snälla flickor i backfischåldern, med bleksot och små förälskelser och vänner och väninnor och danstillställningar jämt och samt — muntra och ändå så indolenta. Men lille Nils och Jenny hade blivit bättre och bättre vänner med åren. Kalfatrus hade hans pappa kallat den lille parveln och Jenny fortfor att kalla honom så. Och han kallade systern Indiana.

Under alla de sista årens trista tillvaro hade Nordmarksturerna med Kalfatrus varit de enda stunder, då hon pustat ut. I synnerhet vår och höst, när det var folktomt i skogen, och hon och gossen sutto och tego — glodde in i det bål, som de hade tänt åt sig — eller lågo och frossade i den förfärliga pöbeljargon, som de inte tordes använda därhemma av hänsyn till moderns känslor.

Porträttet av Kalfatrus var den första tavla, som hon känt sig nöjd med. Det var briljant och Gunnar svor på att den borde vara på museet. Hon hade heller aldrig gjort något, som var så bra sedan.

Hon skulle ha fått måla Berner — pappa. Hon kallade honom så sedan hans barn började att tala. Och då hade hon börjat att säga mamma till modern. — Därmed hade hon liksom befästat inför sig själv den förändring som ägt rum med hennes korta barndoms mor och förhållandet dem emellan.

Å, den första tiden här nere — då äntligen det våldsamma trycket blivit hävt. Det kändes inte gott — nu först kände hon att varenda nerv i henne darrade av överansträngning. Och hon tyckte att hon blivit för gammal för att någonsin ta igen ungdomen. Från Florens mindes hon inte något annat än att hon frös där och kände sig övergiven och inte i stånd att uppta det nya i sig. Och så av och till såg hon som i en glimt den oändliga skönhetsrikedomen omkring sig och blev vild av längtan efter att tyda den och leva i den och vara ung och älska och älskas.

De vårdagarna då Gunnar och Cesca fingo henne med sig till Viterbo. Solskenet i den nakna ekskogen, där anemoner och violer och gula aurikler blommade tätt mellan det bleka, vissna lövet. De kokande, stinkande svavelkällorna, som ångade ute på den urblekta stepplika slätten utanför staden — marken vida omkring det sjudande flödet var likvit av stelnad kalk. Vägen dit ut med de tusen smaragdgröna, blixtsnabba ödlorna i stengärdena, olivträden på de gröna ängarna med de vita dansande fjärilarna. Och den gamla staden med de sjungande fontänerna och de svarta medeltidshusen och ringmurens torn — månskenet där om nätterna. Och det gula, litet musserande vinet, som smakade eldigt av den vulkaniska jord, som det grott på.

Hon hade druckit duskål med de nya vännerna och om natten anförtrodde Fransiska henne hela sitt brokiga unga liv och kröp till sist upp i hennes säng för att bli tröstad. Medan hon låg och upprepade gång på gång:

»Tänk att du är sådan! Tänk, i skolan var jag alltid rädd för dig. Tänk att du är så snäll!»

Och Gunnar var förälskad i dem båda två. Han var lysten som en ung faun av våren och solen. Och Fransiska lät honom kyssa sig och skrattade och kallade honom en tokstolle.

Men hon själv var rädd — inte för honom. Men hon tordes inte kyssa hans heta röda mun, därför att hon sporde lust till någonting meningslöst, någonting berusande och lättsinnigt, som endast skulle vara dessa timmar, medan solen och våren och anemonerna funnos, och de voro där — någonting utan ansvar. Men hon tordes inte hoppa ut ur sitt gamla jag — hon kände att hon kunde inte sluta lättsinnigt, lättsinnigt — och visst inte han heller. Hon hade sett litet av Gunnar Heggen — gentemot andra kvinnor, som han haft små historier med — han var som de voro, och dock inte alldeles — allra innerst var han sig själv, en man som var bättre än de flesta kvinnor äro.

Efteråt hade han lett åt sin egen förälskelse. De hade blivit vänner — mer och mer. Under den härliga, fredliga, arbetsfyllda tiden i Paris och sedan här nere igen.

Men det här med Gram var ju något helt annat. Han väckte sannerligen inga förvägna begär eller yra lustar hos henne. Herre Gud — hon tyckte bra om honom. Han var inte alls dum, som hon först hade trott — det var bara att då han kom hit ned hade han varit liksom förtryckt. — Nåå, det var ju något, som hon borde kunna förstå. Det var någonting mjukt och ungt och friskt hos honom, som hon höll av — hon kände det, som om han varit mycket mer än två år yngre än hon. Och det där, som han sade om att han var förälskad i henne — det var väl inte annat än en smula överskott av den glädje han kände över allt detta nya, befriande. Det var nog ganska ofarligt både för honom och för henne.

De höllo nog av henne — de där hemma — Fransiska och Gunnar också. Men i alla fall — månntro en enda av dem tänkte på henne nu i natt. — Hon var inte alls ledsen att veta att det var en som gjorde det.