Jenny/Del I/Kapitel 11
← Kapitel X |
|
Kapitel I → |
XI.
Kaktusbuskarnas köttfulla, blågråa jätteblad voro ärriga av namn och bokstäver och hjärtan. Helge stod och skar in ett H och ett J. Och Jenny stod med armen om hans skuldra och såg på.
»När vi kommer tillbaka hit», sade Helge, »så är det lika brunt som de andra. Tror du att vi finner rätt på det igen, Jenny.»
Hon nickade.
»Bland alla de andra», sade han missmodigt. »Det är så många namn här, du. Vi ska gå hitut och leta efter det — ska vi inte det?»
»Jo, det ska vi.»
»Tror du inte att vi kommer hit ut igen, Jenny min? Och att vi ska stå här som nu. — Ska vi inte?» Han tryckte henne till sig.
»Jo — varför skulle vi inte det, vännen min?» Med armarna om varandra gingo de fram till bordet, och tätt slutna till varandra sutto de och stirrade ut över Campagnan.
Solskenet flyttade sig och slagskuggorna vandrade över kullarna med vårdagen. Ibland rann ljuset ut i tjocka strålknippen, ty klara skyar drevo över den blåa himlen i ljus, stillsam oro. Men borta vid horisonten, där den mörka eukalyptusskogen vid Tre Fontane tittade upp bakom den fjärmaste höjdkammen vällde där upp som en pärlgul dis — mot kvällen skulle den säkert växa upp och täcka hela himlen.
Långt hän på slätten rann Tibern mot havet, gyllene, när solskenet föll på den, men blygrå med matt glans som på en fiskbuk, då den speglade skyarna.
Tusenskönorna lyste i ljusa fläckar över backarna. I sluttningen under osterians köksträdgård kom det unga vetet upp, ljusgrönt och silkesblankt. Mitt ute på åkern stodo två mandelträd, med kronorna blekröda av blomster.
»Det är vår sista Campagnadag, du», sade Helge. »Är det inte underligt?»
»För den här gången —» och hon kysste honom och ville inte ge efter för sitt eget missmod.
»Ja. Tänker du aldrig på, Jenny — att när vi sitter här igen — så kan det inte vara som nu? Man förändrar sig alltid du — dag för dag — vi äro inte de samma när vi sitter här igen. Nästa år — nästa vår — det är inte den här våren, Jenny. Vi äro inte alldeles de samma heller. Vår kärlek — vi kan hålla lika mycket av varandra — men inte alldeles på samma sätt.»
Jenny drog upp skuldrorna som om hon frusit litet.
»Det där skulle aldrig en kvinna säga, Helge —», och hon försökte att skratta.
»Tycker du det är så underligt att jag säger det? Jag kan inte låta bli att tänka på det, för jag tycker att de här månaderna har förändrat mig så mycket? Och dig också — minns du den första morgonen? Du sade att allting blev annorlunda för dig, så fort som du kom ut. Sådan som jag var då jag kom hit ned — inte skulle du ha kunnat tycka om mig då, Jenny?»
Hon strök hans kinder.
»Men Helge — gossen min — det är ju just det som är den stora förändringen — att vi har kommit att hålla av varann. Och vi gör det mer och mer — inte sant, du — om vi förändrar oss, så är det ju bara för att vår kärlek växer? — Det är ju ingenting att vara rädda för. Vi har blivit två glada människor det är förändringen. Minns du den dagen — min födelsedag — den dagen på Via Cassia — då de första fina små trådarna började att spinnas emellan oss — nu har det blivit ett band så starkt, så starkt — det blir alltjämt starkare. Det är då ingenting att vara rädd för, Helge.»
Han kysste henne på halsen.
»I morgon reser du —»
»Ja. Och om sex veckor kommer du efter.»
»Ja. Men då äro vi inte här. Vi kan inte fara omkring på Campagnan. Det är det, att vi måste bryta upp mitt om våren.»
»Det är vår hemma också, Helge. Det är lärkor där med. Se — i dag, med de där drivande skyarna, det är nästan som hemma — inte sant? Tänk på Vestre Aker; du — och hela Nordmarken. Vi ska fara dit tillsammans. Å, våren där hemma, du — med vita snöstrimmor på alla åsarna omkring den blå fjorden, du Helge. Och de sista skidturerna med vårfrost. — Vi får kanske åka skidor tillsammans i år. När snön är så våt, så den inte fastnar en gång och alla bäckarna brusar och porlar, och så himlen är grön och klar om kvällen med stora, blanka guldstjärnor på och skidorna skriker och skrapar mot skaren.»
»Ja, ja», han vaggade henne i sina armar. »Men Jenny — allt det där — Vestre Aker — Nordmarken. Jag har gått där så mycket ensam. Å du, jag är rädd för det där. Jag tycker att det är som om det måste hänga trasor av min gamla avlagda själ på varenda buske däruppe.»
»Tyst, tyst, min gosse. Å, jag tycker det skall bli så härligt — att gå med vännen min på alla de ställen, där jag har gått ensam och trist så många vårar.»
Hand i hand gingo de ut över den gröna Campagnan
— nu mot kvällsidan hade skytöcknet dragit sig uppåt
fästet och en vårlig vind strök emot dem.
Jenny såg ömt och längtansfullt till avsked på vartenda ting. Nere på landsvägen knarrade höga vagnar, dragna av oxar, vilkas vitgråa skinn skiftade sammetsmjukt i brunt — och framför de blåmålade vinkärrorna pinglade bjällrorna på mulåsnornas röda seldon.
Å, allt var känt och kärt här ute — allt hade hon sett, dag efter dag med honom — hon hade inte själv vetat att hon hade lagt märke till det en gång, och nu kände hon plötsligt att allt bränt sig in i hennes sinne tillsammans med minnena av dessa dagar.
Den torra rödbruna kullen, vars sträva, korta gräs sen i vintras blivit mjukare och grönare från dag till dag. Och de trofasta tusenskönorna i den magra jordmånen. De mystiska gropar, där jorden rasat samman, som de stått framför och förundrat sig över. Törnhäckarna längs vägarna och de blanka, saftgröna bladen av den vilda kallan under buskarna.
Lärkornas oavlåtliga kvitter uppe under det vida himlavalvet, och de otaliga speldosorna, som spelade till dans långt ute på slätten på osteriorna — speldosorna med de underliga glasartade tonerna och alltid de samma små italienska melodierna.
Å, det var meningslöst att hon skulle resa ifrån det! — Nej.
Hon gick samman med honom i den vårliga strömmande blåsten, som svalkade hennes kropp likt ett bad, och hon kände det som om hennes lekamen varit ett kyligt, friskt och saftfyllt blad. Och hon längtade efter att ge det åt honom.
De sade varandra farväl för sista gången i hennes
mörka portgång. Och de ville inte släppa varandra.
»Å, Jenny! Om jag ändå kunde bli hos dig i natt!»
»Helge!» Hon pressade sig intill honom. »Du kan.»
Han tog våldsamt om henne. Om hennes höfter och hennes skuldror. Men hon kom att skälva till i detsamma, som hon hade sagt det. Hon visste inte själv, varför hon blivit rädd — hon ville inte bli det. Hon ångrade i samma nu, att hon gjort en rörelse, som om hon velat ur hans famntag. Men då hade han redan släppt henne.
»Nej, nej. Jag vet ju det är omöjligt.»
»Jag vill det så gärna», viskade hon ödmjukt.
»Ja, ja.» Han kysste henne. »Jag vet att du — men jag vet att jag inte bör.
Å, tack, Jenny! Tack för allting! Å, Jenny, Jenny — tack för att du håller av mig! Godnatt, du! Och tack och tack!»
Tårarna runno kalla ned för hennes kinder, då hon låg
i sin säng. Och hon försökte säga till sig själv att det var
meningslöst att gråta på det sättet — alldeles som om
något skulle vara förbi.