Jorden rundt på åttio dagar/29
| ← Tjuguåttonde kapitlet |
|
Trettionde kapitlet → |
Tjugunionde kapitlet.
Berättelser om tilldragelser, som kunna inträffa blott på Unionens jernvägar.
Samma afton fortsatte tåget sin gång utan några
hinder, susade förbi Fort Sanders, genom
Cheyenne-passet och ankom till Evans-passet. På detta ställe
befann sig tåget på högsta punkten under hela färden
eller åtta tusen nittioen fot öfver Oceanens yta.
Passagerarne hade nu att fara nedåt ända till Atlanten på
slätter utan gräns, nivellerade af naturen.
Här befann sig på stora stambanan en bibana till Denver City, den förnämsta staden i Colorado. Detta territorium är rikt på guld- och silfverminor och mer än femtio tusen personer ha der redan slagit ned sina bopålar.
I detta ögonblick hade trettonhundra åttiotvå mil blifvit tillryggalagda sedan affärden från San Francisco på tre dagar och tre nätter. Fyra dagar och fyra nätter borde antagligen vara tillräckliga för att hinna fram till Newyork. Phileas Fogg höll sig således inom den reglementerade tiden.
Under natten lemnade tåget på venster hand Walbah. Lodge-Pole-strömmen flöt parallelt med vägen, följande den raka gränsen, gemensam för staterna Wyoming (förut Dacota) och Colorado. Klockan elfva kom man in i Nebraska, man gick nära intill Sedgwick och snuddade vid Julasburgh vid södra armen af Platte-River.
Det var på denna punkt som invigningen af Union-Pacific-banan egde rum den 25 oktober 1867 och hvars främste ingeniör var general J. M. Dodge. Der stadnade de två mäktiga lokomotiverna, förande med sig nio vagnar med inbjudne, bland hvilka var vice presidenten mr Thomas C. Durant; der skallade hurraropen; der uppförde Sioux- och Pawnie-indianer ett litet indiankrig; der smattrade och fräste fyrverkeripjeserna, och der slutligen utgafs med tillhjelp af ett portativt tryckeri första numret af tidningen »Railway Pioneer». Så firades invigningen af denna stora jernbana, häfstången för framåtskridande och civilisation, utkastad tvärs genom ödemarken och afsedd att förbinda med hvarandra städer, som ännu icke funnos. Lokomotivets hvisslingar, mäktigare än Amphions lyra, skulle snart kalla fram dem ur den amerikanska jorden.
Klockan åtta på morgonen hade man lemnat Fort Mac Pherson bakom sig. Trehundra femtiosju mil ligga mellan denna punkt och Omaha. Jernbanan följde på venstra stranden de nyckfulla krökningarna af Platte-Rivers södra gren. Klockan nio anlände man till den betydande staden North-Platte, byggd mellan utgreningarna af detta stora vattendrag, hvilka omsluta henne och sedan bilda blott en enda stor vattenåder, som derefter kastar sig i Mississippi något nedanför Omaha.
Den hundraförsta meridianen var nu öfverskriden.
Mr Fogg och hans medspelare hade åter börjat spela. Ingendera af dem beklagade sig öfver resans längd — icke ens träkarlen. Fix hade i början vunnit några guinéer, som han höll på att förlora igen och han visade sig vara icke mindre passionerad än mr Fogg. Denna morgon hade denne gentleman en briljant tur. Han satt med händerna fulla af trumf och honnörer. Han hade väl uttänkt ett djerft spel och gjorde sig i ordning att spela ut klöfver, då plötsligt bakom soffan hördes en röst, som sade:
— Jag skulle spela ruter, jag...
Mr Fogg, mrs Aouda och Fix sågo upp. Öfverste Proctor stod bredvid dem.
Stamp Proctor och Phileas Fogg kände genast igen hvarandra.
— Åh! det är ni herr engelsman, utropade öfversten, det är ni som vill spela klöfver!
— Och som spelar den också, sade Phileas Fogg, och spelade ut en tia i denna färg.
— Ja, men jag vill att det skall vara ruter, jag, återtog öfverste Proctor i uppretad ton.
Han gjorde en rörelse för att taga det utspelta kortet och yttrade:
— Ni begriper inte det här spelet!
— Kanske är jag skickligare i ett annat, sade Phileas Fogg och reste sig.
— Det beror på er att försöka det, svarade den oförsynta karlen.
Mrs Aouda hade bleknat, allt hennes blod hade rusat åt hjertat. Hon han fattat i armen på Phileas Fogg, som sakta sköt henne åt sidan. Passepartout var färdig att kasta sig öfver amerikanaren, som med den mest förolämpande blick mätte sin motståndare. Fix hade också rest sig upp och gick fram till öfverste Proctor.
— Ni glömmer, att det är med mig ni har att göra, det är mig som ni icke blott förorättat utan äfven slagit.
— Mr Fix, sade mr Fogg, jag ber er ursäkta, men den här saken rör mig ensam. Genom påståendet att jag spelat orätt i att spela klöfver, har öfversten förolämpat mig ånyo och han skall gifva mig upprättelse derför.
— När ni behagar och hvar ni så önskar, svarade amerikanaren, och på hvilket vapen ni vill.
Mrs Aouda sökte förgäfves hålla qvar mr Fogg. Polisagenten försökte att öfvertaga grälet för egen räkning, men det tjenade ingenting till. Passepartout ville kasta ut öfversten genom vagnsdörren, men ett tecken från husbonden afhöll honom derifrån. Phileas Fogg gick ut från waggonen och amerikanaren följde efter honom på gångbron.
— Jag har mycket brådtom, sade Fogg till sin motståndare, att återkomma till Europa och ett dröjsmål skulle mycket skadligt inverka på mina intressen.
— Hvad har jag med det att göra? svarade öfverste Proctor.
— Efter vårt sammanträffande i San Francisco, återtog mr Fogg, hade jag föresatt mig att söka upp er i Amerika sedan jag afslutat de affärer, som kalla mig till gamla verlden.
— Åh, verkligen!
— Vill ni möta mig om sex månader?
— Hvarför inte om sex år så gerna?
— Jag säger sex månader, svarade mr Fogg artigt, och jag skall bestämdt infinna mig på mötesplatsen.
— Bara undflykter, det der! sade Stamp Proctor. Nu genast eller aldrig?
— Må ske! svarade mr Fogg. Ni reser till Newyork?
— Nej.
— Till Chicago?
— Nej.
— Till Omaha?
— Det gör detsamma! Känner ni till Plum-Creek?
— Nej, svarade mr Fogg.
— Det är nästa station. Tåget kommer dit om en timme och stadnar der tio minuter. På tio minuter hinner man alltid vexla åtskilliga revolverskott.
— Godt, svarade mr Fogg. Jag skall stadna en stund i Plum-Creek.
— Jag tror att ni kommer att för alltid stadna qvar der! tillade amerikanaren med en fräckhet utan like.
— Hvem vet, mister? svarade Fogg och gick så in i sin waggon, lika kallblodig som annars.
Der sökte vår gentleman att trösta mrs Aouda och han sade till henne, att sådana der skräflare inte vore farliga. Vidare bad han Fix att bli vittne i den duell, som skulle ega rum. Fix kunde ej afslå detta och sedan återtog Phileas Fogg sitt afbrutna spel och spelade klöfver med fullkomligt lugn.
Klockan elfva tillkännagaf lokomotivets ånghvissla, att man nalkades stationen Plum-Creek. Mr Fogg steg upp och åtföljd af Fix begaf han sig ut på gångbron. Passepartout följde efter, bärande ett par revolvrar. Mrs Aouda stannade qvar i waggonen, blek som ett lik.
I detta ögonblick öppnades dörren till den andra waggonen och öfverste Proctor syntes på gångbron, åtföljd af sitt vittne, en yankee af samma skrot och korn som han. Men i det ögonblick de begge motståndarne skulle hoppa ned på marken sprang konduktören fram och ropade:
— Här får man ej stiga ur!
— Hvarför det då? frågade öfversten.
— Vi äro tjugo minuter efter tiden och tåget stadnar inte här.
— Men jag måste slåss med den här herrn.
— Det var ledsamt det, sade konduktören, ty vi fara på minuten. Hör bara, klockan ringer!
Klockan ringde också och trainen satte sig genast i gång.
— Jag är verkligen ledsen, sade konduktören, i andra hänseenden står jag gerna till tjenst. Men efter som ni ej fått tid att slåss här, så hvad hindrar er att gör det under färden?
— Det konvenerar kanske inte er? frågade öfverste Proctor i hånande ton.
— Jo, det konvenerar mig visst, svarade Phileas Fogg.
— Jo, nu äro vi riktigt i Amerika, det syns och hörs, sade Passepartout, och konduktören är mig då en riktigt genomgående gentleman, det är säkert!
Han följde nu efter sin husbonde.
De begge motståndarne och de båda vittnena med konduktören i spetsen begåfvo sig, passerande genom den ena vagnen efter den andra, till den som gick sist i tåget. Vagnen var upptagen af blott tio personer. Konduktören anhöll, att de ville blott för några sekunder lemna sina platser åt två gentlemen, som hade en hederstvist att afgöra.
Och passagerarne förklarade, att de kände sig mycket förtjusta öfver att kunna vara de begge gentlemennen till tjenst och gingo genast ut på gångbron.
Vagnen var omkring femtio fot lång och särdeles lämplig för den affär, som var i fråga. De begge motståndarne kunde marschera mot hvarandra mellan soffraderna och skjuta på hvarandra efter behag. Aldrig hade en duellordning blifvit lättare reglerad. Mr Fogg och öfverste Proctor, begge två försedda med två revolvrar om sex skott, inträdde i vagnen. Deras vittnen stadnade utanför och låste igen om dem. Vid första ljud från ånghvisslan skulle de börja eldgifningen... och efter två minuters förlopp skulle man hemta ut ur vagnen hvad som funnes qvar af dessa båda gentlemen.
Ingenting kunde vara enklare, ja det var till och med så enkelt, att Fix och Passepartout kände sina hjertan klappa så häftigt, att de voro nära att brista.
Man väntade på den öfverenskomna hvisslingssignalen, då plötsligt sönderslitande skri hördes, skott beledsagade dem, men de kommo ej från den åt duellanterna upplåtna vagnen. Dessa skott kommo tvärtom från främsta delen af tåget och fortplantade sig utefter hela vagnraden, och fasaväckande skrän banade sig väg ur det inre af trainen.
Öfverste Proctor och Phileas Fogg kommo rusande ur vagnen med revolvrarna i händerna och skyndade fram åt det håll, hvarifrån skotten och ropen hördes starkast.
De hade förstått, att trainen blifvit anfallen af ett band Sioux-indianer.
Dessa djerfva indianer voro ej framme för första gången på detta sätt, utan hade flera gånger stoppat bantåg. Enligt sin vana hade de medan tåget gick hoppat upp på stigbrädena, till ett antal af hundrade omkring, och klättrat upp på vagnarna liksom en clown på en häst i galopp.
Dessa Sioux-indianer voro försedda med gevär. Från dem kommo skotten, på hvilka passagerarne, nästan allesammans beväpnade, svarade med revolverskott. Lokomotivföraren och eldaren voro halfdöda af klubbslag. En Sioux-höfding, som sökte stoppa trainen, men ej förstod sig på att handtera regulatorn, hade släppt på ånga i stället för att afstänga den, så att lokomotivet, alldeles lössläppt, brusade fram med en förfärande hastighet.
Under tiden hade indianerna krupit in i waggonerna, der de sprungo omkring som ursinniga apor på sofforna och slogos man mot man med passagerarne. Genom vagnsfönstren kastade de ut de resandes effekter på marken. Skotten och ropen upphörde icke.
De resande fortforo att tappert försvara sig. Åtskilliga vagnar, som blifvit barrikaderade, utstodo en belägring, liksom voro de vandrande fästningar, som fördes framåt med hundra mils hastighet i timmen.
Allt från anfallets början hade mrs Aouda förhållit sig mycket käckt. Med revolvern i hand försvarade hon sig hjeltemodigt, skjutande genom de krossade fönsterrutorna, så snart någon vilde kikade in. Ett tjugotal indianer hade blifvit dödskjutne och fallit ned på vägen, och waggonhjulen krossade som maskar dem bland dem som hoppade ned på rälerna från gångbroarna. Flera passagerare, som blifvit svårt sårade af kulor eller klubbor, lågo här och der på sofforna.
Kampen hade redan räckt tio minuter och kunde ej sluta annat än till indianernas fördel, så framt man icke kunde stoppa trainen. Stationen vid fort Kearney låg nu ej på mer än två mils afstånd. Der fanns ett amerikanskt postkontor, men sedan detta blifvit passeradt skulle indianerna bli herrar öfver tåget mellan fort Kearney och den följande stationen.
Konduktören kämpade vid mr Foggs sida, men en kula kastade honom ned på vagnsgolfvet. När han föll ropade han:
— Vi äro förlorade, om ej tåget stoppas inom fem minuter!
— Det skall bli stoppadt! sade Phileas Fogg, som ville komma ut ur vagnen.
— Stanna qvar! skrek Passepartout. Låt mig få bestyra om den saken!
Mr Fogg fick ej tid att hålla qvar den modige karlen, som öppnade en dörr, utan att bli sedd af indianerne, och lyckades glida ned under vagnen. Medan nu kampen fortgick och kulorna korssades ofvanför hans hufvud, kröp och klättrade Passepartout, tack vare sin utomordentliga vighet, och begagnande hvarje tag och fäste han kunde få, från den ena vagnen till den andra med förvånande skicklighet fram till trainens främre del. Han hade icke blifvit sedd och man hade icke kunnat se honom heller.
Hängande med ena handen mellan bagagevagnen och tendern, hakade han af kopplingskedjorna och afskrufvade sjelfva kopplet, naturligtvis ej utan den största svårighet, och trainen, afkopplad från lokomotivet, började nu gå saktare, under det lokomotivet flög åstad med ytterligare hastighet.
Trainen rullade fortfarande framåt under några minuter, bromsarne ansattes och tåget stadnade slutligen på mindre än hundrade stegs afstånd från stationen Kearney.
I största hast hade soldaterne i fortet ryckt ut med anledning af dånet af skotten. Detta hade indianerna icke väntat sig och innan trainen kunde alldeles stå stilla, hade bandet gifvit sig af åt alla håll.
Men när passagerarne ropades upp på stationens platform befanns det, att många saknades; bland dem den modige fransmannen, hvars sjelfuppoffrande handling hade räddat dem.