Jorden rundt på åttio dagar/30
| ← Tjugunionde kapitlet |
|
Trettioförsta kapitlet → |
Trettionde kapitlet.
Phileas Fogg gör helt enkelt sin skyldighet.
Tre resande, bland dem Passepartout, voro borta.
Hade de blifvit dödade i striden? Hade de blifvit
tillfångatagna af Sioux-indianerne? Man kunde ej veta det
ännu.
De sårade voro mycket talrika, men man visste, att blott en blifvit dödligt träffad. En af dem som blifvit svårt sårad var öfverste Proctor, som slagits tappert och som fått en kula i magen. Han bars till banstationen jemte några andra resande, hvilkas tillstånd var sådant, att ögonblicklig hjelp var nödvändig.
Mrs Aouda var alldeles kry och Phileas Fogg, som visst icke sparat sig, hade icke fått så mycket som en skråma en gång. Fix var sårad i armen; blessyren var dock en obetydlighet. Men Passepartout var försvunnen och mrs Aouda fällde tårar öfver honom.
Alla passagerarne hade lemnat tåget. Alla vagnshjulen voro lefrade af blod, köttslarfvor voro fastklibbade öfverallt, och långa sträckor af stelnad blod sågos allt efter som tåget gått fram. De sista indianerna försvunno i sydlig riktning, åt Republican-River.
Mr Fogg stod der orörlig med armarna korslagda. Han skulle fatta ett afgörande beslut. Mrs Aouda stod vid hans sida utan att säga ett enda ord... Han förstod hennes blick. Då hans stackars tjenare var fånge, borde han icke göra allt för att befria honom ur indianernas klor?
— Död eller lefvande skall jag ha reda på honom, svarade han mrs Aouda.
— Ah, mr Fogg, sade den unga qvinnan och fattade sin väns hand, som hon vätte med sina tårar.
— Han lefver! sade mr Fogg, men vi få icke förlora en enda minut!
Genom detta beslut visade Phileas Fogg, att han ville uppbjuda allt. Han visade derigenom, att han ställde allt på sin spets. En enda dags dröjsmål blott och han skulle icke hinna fram till den från Newyork afgående ångbåten. Hans vad vore då ohjelpligen förloradt! Men inför den tanken: min skyldighet! hade han ej tvekat.
Kommendanten på fort Kearney hade infunnit sig. Hans soldater, hundra man omkring, hade gjort sig i ordning för den händelse att Sioux-indianerne skulle vågat ett anfall på bangården.
— Tre passagerare äro borta, yttrade Phileas Fogg till befälhafvaren.
— Äro de döda? frågade han.
— Döda eller tillfångatagne, svarade Phileas Fogg. Häri ligger en ovisshet, som måste aflägsnas. Är det er mening att förfölja indianerne?
— Det här är en allvarsam affär, sade befälhafvaren. Indianerna kunna fly ända bort till Arkansas, och jag kan ej lemna vind för våg den fästning, som regeringen anförtrott mig.
— Men, herr kommendant, här är fråga om tre menniskors lif!
— Ja, visserligen, men kan jag väl vedervåga femtio menniskors lif, för att rädda blott tre?
— Jag vet icke om ni kan det, men det är er skyldighet att göra det.
— Ingen eger här rättighet att föreskrifva mig hvad som är min pligt.
— Nå, sade Phileas Fogg kallt, så får jag väl bege mig af på egen hand, då.
— Ämnar ni göra det, mister! utbrast Fix, som infunnit sig, skall ni ensam ge er ut att förfölja indianerna?
— Skulle jag kanske lemna denne stackars karl åt sitt öde, som alla, hvilka ännu lefva, ha att tacka för sina lif! Jo, jag skall begifva mig af sjelf.
— Nej, ni får icke bege er af ensam! sade kommendanten, som mot sin vilja kände sig rörd. Nej, icke ensam! Ni hjertegoda menniska! Finnas här trettio frivilliga med hjertat på rätta stället? tillade han, vändande sig till sina soldater.
Hela kompaniet marscherade upp. Kommendanten hade blott att välja ut tappra gossar. Trettio man blefvo utvalda och en gammal underofficer ställde sig i spetsen för dem.
— Tack, herr kommendant! sade mr Fogg.
— Ni tillåter väl att jag får följa med er? frågade mr Fix.
— Om ni så vill, så gör det gerna! svarade Phileas Fogg, men om ni vill göra mig en tjenst, så stadnar ni qvar hos mrs Aouda. Det kunde ju hända, att olyckan komme öfver mig...
Polisagentens ansigte blef plötsligt mycket blekt. Att nu skilja sig från denne man, som han följt steg för steg med sådan uthållighet! Att låta honom på det viset begifva sig af ut i öknen! Fix betraktade uppmärksamt vår gentleman, men hur det var med hans förut fattade öfvertygelse, så slog han ned sina ögon inför denna lugna och frimodiga blick.
— Nå, jag skall stadna qvar, sade han.
Några ögonblick derefter hade mr Fogg tryckt den unga qvinnans hand, och sedan han till henne öfverlemnat sin dyrbara nattsäck begaf han sig i väg med sergeanten och hans lilla trupp.
Men innan han afmarscherade yttrade han till soldaterna:
— Mina vänner, tusen pund åt er, om vi lyckas rädda fångarne!
Klockan var nu några minuter öfver tolf.
Mrs Aouda hade begifvit sig till ett rum i stationsbyggnaden och der satt hon ensam och väntade och tänkte på Phileas Fogg, på denne man, så ädelmodig och rättfram, så lugn och så modig! Mr Fogg hade offrat sin förmögenhet och nu vågade han sitt lif, allt detta utan tvekan, af pligt blott, utan några långa tal. Phileas Fogg var en hjelte i hennes ögon.
Fix tänkte icke på samma sätt och han kunde icke beherrska sin oro. Ett ögonblick nedslagen, blef han åter lugnare igen. Sedan Fogg begifvit sig af insåg han hur enfaldigt det var att någonsin låta honom företaga marschen. Att han nu släppt från sig denne man, som han följt rundt kring jorden! Han gjorde sig de värsta förebråelser, han behandlade sig sjelf som om han varit polisdirektören, som skrupensade upp en polisman i det ögonblick han begått en kolossal dumhet.
— Jag har burit mig åt som ett fårhufvud, tänkte han. Den der karlen har upplyst honom om hvem jag var! Han är borta, han kommer ej tillbaka! Hvar skall man nu få tag i honom? Men hur har jag också kunnat låta lura mig så plumpt, jag Fix, som har på fickan arresteringsordern! Alldeles afgjordt: jag är ett stort nöt!
Så der resonnerade polisagenten under det den ena timmen efter den andra förflöt. Han visste icke hvad han skulle taga sig till. Flera gånger tänkte han tala om alltsammans för mrs Aouda. Men han insåg hur den unga qvinnan skulle mottaga detta. Hvilket beslut skulle han fatta? Han var frestad att begifva sig ut på de vidsträckta snöslätterna för att leta efter Fogg. Det vore kanske icke omöjligt att få reda på honom. Fotspåren efter truppen voro ännu intryckta i snön, men vid ett nytt snöfall vore ju alla intryck utplånade.
Nu blef Fix alldeles modlös. Han kände liksom en obetvinglig lust att öfvergifva hela affären. Just nu erbjöd sig också tillfälle att lemna stationen Kearney och fortsätta denna resa, som varit så rik på motgångar.
Klockan omkring tu på eftermiddagen, just under det snön kom dansande ned i stora flingor, hördes nemligen uthållande hvisslingar öster ifrån. Ett oerhördt stort föremål, som föregicks af ett blekrödt sken, närmade sig långsamt, det förstorades betydligt af dimman, som gaf det ett fantastiskt utseende.
Man väntade också ännu en train öster ifrån. Den hjelp som man på telegrafväg begärt kunde dock icke anlända så snart, och trainen från Omaha till San Francisco skulle ej passera förr än följande dagen. Allas uppmärksamhet var spänd.
Detta lokomotiv, som kom med sakta fart och allt jemt hvisslade så starkt, var detsamma som blifvit afkoppladt från trainen och fortsatt sin färd med en så förfärande hastighet; det förde med sig föraren och eldaren, halft liflösa. Det hade farit fram på skenorna flera mil, sedan hade elden slocknat af brist på bränsle, ånga hade ej kunnat bildas, efter hand saktades dess gång och slutligen stannade det tio mil bortom stationen Kearney.
Hvarken lokomotivföraren eller eldaren hade dött, de hade länge legat afsvimmade, men kommit till sans igen.
Lokomotivet hade, som sagdt, stadnat. Då föraren såg att han befann sig i ödemarken ensam med lokomotivet och utan att ha några waggoner med sig, förstod han hvad som hade tilldragit sig. Hur lokomotivet kommit loss från tåget, det kunde han icke förstå; men deremot var det klart för honom, att trainen stadnat qvar någonstädes och var alldeles redlös.
Föraren var alldeles icke tveksam om hvad han borde göra. Att fortsätta färden och taga sin tillflykt till Omaha var klokt; att återvända till trainen, som indianerna kanske ännu höllo på att plundra, det var farligt... Men det fick ej hjelpas! Kol skyfflades in i ugnen, elden tog sig snart, ångtryck anskaffades igen och kring klockan tu kom lokomotivet gående baklänges till stationen Kearney; det var från detta som de skarpa hvisslingarna kommo.
Passagerarne blefvo mycket glada då de fingo se lokomotivet köra in på stationen och sätta sig i spetsen för tåget. De kunde nu fortsätta resan, som blifvit så olyckligt afbruten.
Då lokomotivet ankommit gick mrs Aouda ut och adresserade sig strax till konduktören.
— Ni ämnar resa? frågade hon honom.
— På ögonblicket, missis.
— Men fångarne!... våra olyckliga reskamrater ... skulle ni icke kunna vänta?
— Jag kan ej underlåta att fortsätta resan, svarade konduktören, vi äro redan tre timmar efter den bestämda tiden.
— Och när passerar det andra tåget, som kommer från San Francisco?
— I morgon afton, missis.
— I morgon afton... då blir det för sent. Ni är tvungen att vänta...
— Det är omöjligt, svarade konduktören. Om ni vill resa med, så var god och tag plats.
— Jag reser icke, svarade den unga qvinnan.
Fix hade åhört detta samtal. Några ögonblick förut, då ej något fortkomstmedel var att tillgå hade han beslutat att lemna Kearney, men nu då tåget stod i ordning för att brusa i väg och han blott behöfde intaga sin plats i vagnen, fjettrades han qvar af en oemotståndlig makt. Platformens golf brände under hans fötter och han kunde dock ej slita sig derifrån! Striden började åter i hans inre. Ilskan öfver att ha misslyckats var nära att qväfva honom. Han ville kämpa ända tills han vunnit målet.
Emellertid hade passagerarne och några sårade — bland dem öfverste Proctor, hvars tillstånd var ganska betänkligt — tagit plats i vagnarna. Man hörde dundret från det starkt uppeldade lokomotivet och hur ångan hväsande trängde fram ur ventilerna. Lokomotivförarens ånghvissling hördes, tåget satte sig i gång och var snart ur sigte, blandande sin bolmande rök med de hvirflande snöflingorna.
Polisagenten Fix hade stadnat qvar.
Några timmar förflöto. Vädret var fult, kölden mycket bister. Fix satt orörlig på en soffa i stationshuset. Man kunde ha trott att han sof. Mrs Aouda lemnade hvarje ögonblick, trots ovädret, det rum som hon fått till disposition. Hon gick ut på perrongen allra längst bort, försökande att blicka genom den yrande snön, hon ville genomtränga dimman, som lägrat sig så tät öfverallt, hon lyssnade om ej något buller skulle höras. Men ingenting hördes. Hon gick in igen, alldeles genomfrusen, och kom åter ut igen efter några minuter, men ingenting fick hon se eller höra.
Det blef qväll. Det lilla detachementet hade ännu icke kommit tillbaka. Hvar befann det sig väl i detta ögonblick? Hade det kunnat finna reda på indianerna? Hade en strid med dem uppstått eller hade soldaterne gått vilse i dimman och drefvo nu redlösa omkring på måfå? Kommendanten på fort Kearney var högst orolig, ehuru han ej ville att någon skulle se hans oro.
Natten kom, det snöade ej så mycket, men kölden blef allt starkare och den mest oförskräckta blick skulle ej utan förfäran ha blickat ut i detta ohyggliga mörker. En af ingenting störd tystnad rådde ute på slätterna. Icke en fågels vingslag afbröt denna tröstlösa stillhet.
Under hela natten gick mrs Aouda med hjertat uppfyldt af sorgliga aningar i utkanten af prairien. Hennes inbillning förde henne långt ut och tusentals gyckelbilder, alla afbildande rysliga faror, föresväfvade henne. Ingen kan beskrifva hvad hon led under dessa långa timmar.
Fix satt orörlig qvar på samma plats, men han sof icke han heller. Då och då hade en person gått fram till honom och till och med talat vid honom, men agenten hade undvikit allt samtal genom ett afböjande tecken med handen.
Så förflöt natten. Då morgongryningen ingick steg solens knappt till hälften upplysta skifva upp på den dimmiga horizonten; men nu kunde dock blicken skönja så der ett par mil framför sig. Det var söder ut som Phileas Fogg och truppen styrt kosan... Söder ut var alldeles öde. Klockan var nu sju på morgonen.
Fortets kommendant visste ej i sin ängslan hvilket beslut han skulle taga. Skulle han skicka ut en ny afdelning till hjelp åt den första? Skulle han ånyo uppoffra manskap med så ringa utsigt att kunna rädda dem, som så kort förut blifvit uppoffrade? Dock varade hans tveksamhet ej länge; han vinkade åt en af sina officerare och gaf honom order att utkasta en rekognosceringskedja söder ut — men i detta ögonblick hördes gevärsskott. Var det en signal? Soldaterna skyndade ut ur fortet och på en half mils afstånd fingo de sigte på en liten trupp, som återvände i god ordning.
Mr Phileas Fogg gick i spetsen och bredvid honom Passepartout och de två andra resandena, som blifvit ryckta ur Sioux-indianernas våld.
En strid med dem hade verkligen egt rum på tio mils afstånd från fort Kearney. Några få ögonblick före truppens ankomst slogos redan Passepartout och hans begge reskamrater med de indianer som bevakade dem och fransmannen hade gjort två af dem odugliga till bevakning bara med sina knytnäfvar, då hans husbonde och soldaterne störtade fram till hjelp.
Allesammans, räddare och räddade, helsades med glädjerop och Phileas Fogg utdelade till soldaterne den belöning, han hade lofvat dem, allt under det Passepartout upprepade, ej utan skäl: Anamma, det må jag tillstå, att jag blir allt mer dyrbar för min husbonde!
Fix sade ej ett ord, han bara såg på mr Fogg, och det skulle verkligen blifvit svårt att göra reda för de intryck, som nu öfverväldigade honom. Mrs Aouda hade fattat mr Foggs hand, som hon kramade i sin, utan att hon förmådde yttra ett enda ord.
Passepartout hade genast vid sin ankomst tittat efter trainen. Han trodde att den stod färdig att afgå och han hoppades alltjemt att man skulle kunna återvinna den förlorade tiden.
— Tåget, tåget, hvar är tåget! skrek han.
— Afmarscheradt, svarade Fix.
— Och nästa tåg då, när kommer det? frågade Phileas Fogg.
— I afton först.
— Godt! svarade vår lugne gentleman.