←  Trettiosjette kapitlet
Jorden rundt på åttio dagar
av Jules Verne
Översättare: Axel Leonard Ericsson

Trettiosjunde kapitlet


[ 271 ]

Trettiosjunde kapitlet.

I detta kapitel bevisas, att om Phileas Fogg icke vann något annat på sin resa, vann han åtminstone lyckan.




Ja, Phileas Fogg i egen person stod der.

Man torde erinra sig, att 5 minuter före klockan tio på aftonen — omkring tjugofyra timmar efter våra resandes ankomst till London — hade Passepartout fått i uppdrag af sin husbonde att förbereda Rev. Samuel Wilson på en vigsel, som skulle ega rum följande dagen.

Passepartout satte i väg, alldeles förtjust. Han begaf sig med snabba steg till Rev. Samuel Wilson, som dock icke var hemma. Naturligtvis väntade Passepartout på honom och han väntade minst sina tjugo minuter. Nog af, klockan var 10,25 minuter då han lemnade prestens bostad. Men i hvilket tillstånd! Med håret i oordning, utan hufvudbonad, springande för brinnande lifvet, ja, så att man aldrig förr sett en karl komma kilande med sådan fart, knuffande omkull fotgängare, vräkande åt sidan allt som var i hans väg — så kom Passepartout rusande.

På tre minuter var han tillbaka till huset vid Saville-row och nästan andlös kom han instörtande i mr Foggs rum.

Han kunde inte få fram ett ord.

— Hvad är det? Hvad har händt? frågade mr Fogg.

— Husbonde... stammade Passepartout... bröllop... omöjligt!

[ 272 ]— Omöjligt?

— Ja, omöjligt... i morgon...

— Hvarför då?

— Derför att i morgon... är det söndag...

— Nej, måndag, svarade mr Fogg.

— Nej, i dag... är det... lördag...

— Lördag? Omöjligt!

— Jo, jo, jo! skrek Passepartout. Ni har missräknat er på en dag! Vi kommo fram 24 timmar förr än vi trodde... men nu är det bara tio minuter qvar!

Passepartout hade tagit sin husbonde i kragen och släpade honom med sig med oemotståndlig styrka.

Phileas Fogg följde med, utan att få tid att tänka efter, han lemnade sitt rum och sitt hus, han hoppade upp i en cab jemte Passepartout, utlofvade hundra pund åt körsvennen, och efter att ha kört öfver två hundar och kastat öfver ända fem åkdon, ankom han till Reformklubben.

Klockan visade 10,35 minuter då han inträdde i stora salongen...

Phileas Fogg hade verkligen fullbordat sin resa jorden rundt på åttio dagar!

Phileas Fogg hade vunnit sitt vad på tjugo tusen pund!

Men hur kunde en man, så noggrann, så eftertänksam, göra en sådan missräkning på dag? Hur kom det till, att han trodde att det var lördagsafton den 21 då han kom fram till London, då det var blott fredag den 20 december — således sjuttionio dagar blott från hans afresa?

Jo, se här orsaken till detta misstag. Den är mycket enkel.

Phileas Fogg hade alldeles säkert vunnit en dag [ 273 ]på sin resa och detta endast derför, att han hade rest kring jorden från vester till öster. Han skulle i motsatt fall, d. v. s. om han rest från öster till vester, förlorat en dag.

Ty då Phileas Fogg reste mot öster for han motsols och följaktligen minskades dagarna för honom lika många gånger fyra minuter som han passerade grader i denna riktning. Nu räknar man trehundra sextio grader på jordens omkrets och dessa trehundra sextio grader, multiplicerade med 4 (minuter) gifva precis 24 timmar eller den dag han vunnit utan att han visste af det. Med andra ord: under det Phileas Fogg, som rest mot öster, såg solen passera meridianen åttio gånger, sågo hans vänner, som befunno sig i London, den passera blott sjuttionio gånger. Det var orsaken till att de just den dagen, som var lördag och icke söndag, såsom mr Fogg trodde, sutto och väntade i salongen på Reformklubben.

Och detta skulle också Passepartouts beryktade klocka — som alltid visat London-tid — kunnat konstatera, om hon hade visat dagar på samma gång som minuter och timmar.

Phileas Fogg hade således vunnit de tjugo tusen punden. Men som han under resan hade depenserat omkring nitton tusen, så var penning-resultatet så lagom ståtligt. Men, såsom förut är sagdt, den excentriske gentlemannen hade med detta vad sökt att vinna blott resans mål, icke penningar. Och de återstående tusen punden delade han derföre mellan den hederlige Passepartout och den stackars Fix, som han icke ville någonting ondt.

Samma afton sade mr Fogg, fortfarande lika trygg och lugn, till mrs Aouda:

[ 274 ]— Ni är ännu med om att ingå detta giftermål, missis?

— Mr Fogg, svarade mrs Aouda, det vore jag som skulle framställa denna fråga. Ni var ruinerad, nu är ni rik igen...

— Förlåt, missis, denna förmögenhet tillhör er. Om ni ej hade kommit på den tanken att vi borde gifta oss, så hade Passepartout aldrig kommit att gå till Rev. Samuel Wilson, jag skulle ej ha fått kännedom om mitt misstag, och...

— Min Phileas!

— Dyra Aouda!

Naturligtvis egde vigseln rum tjugofyra timmar derefter och Passepartout, stolt, skinande af glädje, figurerade som vittne åt den unga qvinnan. Han hade ju räddat hennes lif, var man då ej skyldig honom denna ära?

Så hade då Phileas Fogg vunnit sitt vad. Han hade gjort denna resa kring jorden på åttio dagar. Han hade, för att kunna göra detta, anlitat alla möjliga fortskaffningsmedel: paketångare, jernvägar, vagnar, kuttrar, handelsångfartyg, små ångbåtar, isjakter, elefanter. Den excentriske gentlemannen hade här vid lag utvecklat sina båda underbara egenskaper: kallblodighet och påpasslighet. Men sedan då? Hvad hade han vunnit på dessa ansträngningar? Hvad hade han i behåll af turen?

Ingenting, skall man säga. Ingenting, ja, det må vara, om det är ingenting att erhålla en förtjusande hustru, som — möjligen kan någon anse det för osannolikt — gör honom till den lyckligaste äkta man!

Kanske har mången gjort resan jorden rundt för mindre än så!