←  Femte kapitlet
Jorden rundt på åttio dagar
av Jules Verne
Översättare: Axel Leonard Ericsson

Sjette kapitlet
Sjunde kapitlet  →


[ 32 ]

Sjette kapitlet.

Agenten Fix röjer en berättigad otålighet.




Se här de omständigheter, under hvilka detta telegram blifvit afsändt och som rörde mr Phileas Fogg. Onsdagen den 9 oktober väntade man vid 11-tiden på förmiddagen i Suez paketångaren Mongolia, hörande till Penninsular and Oriental Company, om 2800 tons drägtighet och med en maskin om 500 nominella hästkrafter. Mongolia gjorde reguliera resor från Brindisi till Bombay, via Suez-kanalen. Den var en af bolagets snabbaste ångare och dess reglementerade hastighet: tio mil i timmen mellan Brindisi och Suez och 9,53 mil mellan Suez och Bombay, hade alltid öfverskridits.

Väntande på Mongolias ankomst gingo två män fram och tillbaka på debarkeringskajen bland mängden af infödde och utländningar, som hvimla i denna stad, för ej länge sedan en liten köping, men åt hvilken Lesseps’ kolossala arbetsföretag tillförsäkrat en vacker framtid.

Den ena af dessa män var det förenade konungarikets [ 33 ]konsular-agent, anställd i Suez, hvilken, trots den brittiska regeringens och ingeniören Stephensons sorgliga förutsägelser, såg hvarje dag hur en mängd engelska fartyg passerade genom kanalen, förkortande derigenom med hälften den gamla vägen från England till Indien, via Goda Hopps-udden.

Den andra var en liten mager karl, med mycket intelligent ansigte, starkt byggd, hvilken med en anmärkningsvärd uthållighet sammandrog sina ögonbryn. Under hans långa ögonhår lyste ett par spelande, lifliga ögon, hvilkas eld han kunde släcka när han ville. Han visade just några tecken till otålighet der han marscherade fram och tillbaka utan att ett ögonblick stadna.

Denne man hette Fix och var en af dessa »detectives» eller engelska polisagenter, som blifvit utskickade till åtskilliga hamnplatser efter det stölden begicks i Englands Bank. Denne Fix skulle ytterst noga hålla utkik på alla resande som foro genom Suez-kanalen, och om någon af dem förefölle misstänkt, skulle han följa honom öfverallt, till dess han erhölle en arresteringsorder.

Just två dagar förut hade Fix erhållit från chefen för hufvudstadens polis signalementet på den förmodade tjufven — samma välklädda och distinguerade person, som man sett i Bankens kassalokal.

Detektiven, som tydligen var eggad af den utlofvade betydliga belöning, som utfölle i händelse af framgång, inväntade derför med lätt begriplig otålighet Mongolias ankomst.

— Ni säger således, herr konsul, frågade han för tionde gången, att ångbåten ej kan dröja länge?

— Nej, mr Fix, svarade konsuln. Den signalerades i morgse från Saïd och de hundrasextio kilometrerna [ 34 ]i kanalen betyda ingenting för en sådan gångare. Jag upprepar ännu en gång, att Mongolia alltid har vunnit den belöning af 25 pund, som regeringen utbetalar för hvarje dygn den anländer tidigare än den reglementerade ankomsttiden.

— Kommer denna paketångare direkte från Brindisi? frågade Fix.

— Ja, från Brindisi, der han tagit ombord den indiska posten, just direkte från Brindisi, hvarifrån han afgick i lördags klockan 5 på aftonen. Således skall ni ha tålamod, det dröjer icke länge förr än han är här; men jag förstår icke hur ni af det signalement ni erhållit skall kunna känna igen er man, om han är ombord på Mongolia.

— Herr konsul, svarade Fix, sådana der herrar luktar man sig snarare till, än känner igen. Man måste ha väderkorn; väderkornet är liksom ett särskildt sinne, i hvilket hörseln, synen och lukten ingå. Jag har under mitt lif arresterat mer än en sådan gentleman och är bara min herr tjuf ombord, så svarar jag er för, att han icke skall kila ur händerna på mig.

— Det är min önskan också, mr Fix, ty det gäller här ett betydligt tillgrepp.

— En ståtlig stöld, svarade agenten riktigt lifvad. Femtiofem tusen pund! Det är icke ofta vi få att sköta sådana rara fynd! Tjufvarne börja på att bli så knussliga af sig! Sheppards race håller på att dö ut! Nu låter man knipa sig för några shillings!

— Mr Fix, svarade konsuln, ni yttrar er verkligen på ett sådant sätt, att jag lifligt önskar att ni måtte lyckas, men såsom ni nu har det stäldt fruktar jag, att det blir svårt. Ni vet, att enligt det signalement, ni erhållit, liknar tjufven på ett hår en hederlig karl, [ 35 ]— Herr konsul, svarade polisagenten i grötmyndig ton, stortjufvarne likna alltid hederligt folk. Ni förstår väl att de som hafva skurkansigten icke ha annan utväg än att bli ärliga, annars skulle de bli arresterade. De hederliga fysionomierna äro just de, som man framför allt måste mönstra. Ett svårt göra, det är jag öfverens med er om, det är icke bara yrke, utan konst.

Som man finner var herr Fix icke utan sin goda dosis egenkärlek.

Under tiden hade det blifvit allt lifligare på kajen. Sjömän af olika nationaliteter, köpmän, mäklare, sjåare, fellahs, samlade sig der. Ångarens ankomst var påtagligen snart förestående.

Vädret var mycket vackert, men luften kylig genom den ostliga vinden. Några minareter aftecknade sig öfver staden i solens bleka strålar. Söder ut sträckte sig en 2,000 metrer lång hamnarm ut på Suez’ redd. På Röda Hafvets yta rodde flera fiskebåtar och kustfarare, af hvilka några bibehållit den antika galèrens vackra former.

En mängd infödingar arbetade på motsatta stranden med muddring i kanalen, som, grenande ut sig från den vid Gessag, tillför sött vatten åt Suez, som alldeles saknar sådant.

Fix vankade omkring bland folkmassan med den säkerhet som yrkets utöfning gifvit honom och mönstrade alla förbi-passerande med en skarp, hastig blick.

Klockan var nu half elfva.

— Men skall då icke paketbåten komma! utbrast han, då han hörde klockan i hamnen slå.

— Han kan icke vara långt borta, svarade konsuln.

— Hur länge stadnar han qvar i Suez? frågade Fix.

[ 36 ]— Fyra timmar, för att taga in kol. Från Suez till Aden vid yttersta ändan af Röda Hafvet räknar man trettonhundratio mil, så att han får lof att hafva bra med bränsle inne.

— Och så går han direkte till Bombay?

— Ja, direkte, utan att lossa eller intaga last.

— Nåväl, sade Fix, om tjufven har tagit den här vägen och är med ombord på ångaren, bör det ingå i hans plan att gå från bord i Suez for att på annan väg komma till de holländska eller franska besittningarna i Asien. Han skulle icke vara i säkerhet i Indien, som är engelsk mark.

— Såvida han icke är en mycket beslutsam karl, svarade konsuln. En engelsk brottsling är alltid vida bättre dold i London, än han skulle vara i utlandet.

Efter denna anmärkning, som gaf agenten mycket att fundera på, begaf konsuln sig till sitt kontor, som låg nära intill. Fix stannade qvar ensam, ett rof för en nervös otålighet, med en mycket kuriös aning om att hans herr tjuf skulle vara ombord på Mongolia, och en sanning är, att om denne skurk hade lemnat England i afsigt att komma till Nya Verlden, så hade vägen till Indien, mindre öfvervakad eller svårare att bevaka än vägen öfver Atlanten, ett afgjordt företräde.

Fix fick ej länge öfverlemna sig åt sina betraktelser. Skarpa hvisslingar tillkännagåfvo nemligen ångarens ankomst. Hela massan af sjåare och fellahs störtade mot debarkerings-kajen under ett tumult, som var verkligen oroande för de der samlade personernas lemmar och kläder.

Snart såg man Mongolias jättestora skrof passerande mellan kanalens bräddar och klockan slog elfva [ 37 ]då ångaren lade sig fast, under det ångan släpptes ut under ett bedöfvande oväsen.

Fix ställde sig på några stegs afstånd från landgången.

Passagerarne voro mycket talrika. Några stannade qvar på däck och betraktade det pittoreska panoramat af staden, men de flesta gingo i land.

Fix mönstrade mycket noga alla de passagerare, som satte foten på landbacken.

Just som han var sysselsatt dermed, kom en af dem fram till honom, efter att kraftigt ha knuffat undan en hop fellahs, som bestormade honom med tillbud om att vara honom till tjenst, och frågade artigt om han kunde upplysa honom om hvar engelska konsulatkontoret var beläget. I samma ögonblick tog passageraren fram ett pass, på hvilket han utan tvifvel ville hafva visering antecknad.

Instinktmessigt tog Fix passet och med några ögonkast hade han läst det der skrifna signalementet.

En ofrivillig rörelse kom öfver honom. Papperet skakade i hans hand: signalementet i passet var alldeles lika med det han erhållit från polischefen i London.

— Är det här passet ert? sade han till passageraren.

— Nej, svarade denne, det är min husbondes.

— Hvar är er husbonde?

— Han är qvar ombord.

— Men, sade agenten, han måste infinna sig personligen på konsulatet för att fastställa sin identitet.

— Är det nödigt, det?

— Ja, det måste ske.

— Och hvar ligger konsulatet?

— Der, i hörnet af torget, svarade agenten i det [ 38 ]han pekade åt ett hus, som låg ett par hundra steg derifrån.

— Då skall jag säga det till min husbonde, som dock ej tycker om att man gör honom besvär.

Passageraren helsade på Fix och gick ombord på ångbåten.