Jorden runt på 80 dagar/Kapitel 40
| ← Kap 39 |
|
Kap 41 → |
FYRTIONDE KAPITLET.
Ett valmöte i Amerika.
Där var ett oerhört tillopp av folk. Först undrade främlingarna, om här alltid kunde råda en sådan trängsel; massor av människor skockade sig mitt på körbanan, mellan spårvägsskenorna, mitt ibland omnibusar, fraktvagnar och kärror, och de, som icke fingo plats där, stodo i portgångar, i butiksdörrar, i fönster, ja, till och med på taken.
Vidare sågo de karlar vandra omkring med stora affischer, standar och vimplar, och överallt hördes rop och skrän.
— Hurra för Johnson!
— Leve Smith!
Fix uttalade den åsikten, att här hölls ett politiskt möte, och föreslog, att de skulle ta sin mats ur skolan, enär det vid sådana tillfällen i den fria republiken brukade vankas hugg och slag. Fogg medgav, att om knytnävsslag äro aldrig så politiska, äro de i alla fall obehagliga, och sällskapet styrde kosan mot en trappa, från vars övre avsats de skulle kunna se på tumultet utan att bli indragna däri.
Men med ens uppstod en vild rörelse i hopen. Alla händer höjdes i luften, några tycktes vara knutna och slogo ned med stark fart — det såg ut att vara ett mycket verksamt sätt att ge sin mening tillkänna, ty massan vek ett ögonblick tillbaka. Standaren svängde i luften, försvunno och döko åter upp i trasor. Hopen stormade framåt trappan, huvudena höjde och sänkte sig i böljor som axen på ett rågfält. De svarta cylinderhattarnas antal minskades på en minut, och de, som syntes, sågo »stukade» ut.
Rörelsen blev livligare och skränet bedövande. Hurraropen för Smith blandades med skällsord mot Johnson och tvärtom. Standarstängerna användes som vapen, man slogs på omnibusarnas tak, stövlar och skor avtogos och haglade i luften, och det lät nästan som om revolverskott blandades med hopens skrik.
Folkmassan närmade sig trappan och stormade redan upp för de nedersta trappstegen. Fix började frukta, att hans »bov» skulle bli krossad eller arresterad och föreslog, att de skulle draga sig tillbaka.
— En engelsk medborgare är… sade Fogg.
Mera hann han aldrig säga, ty just då höjdes bakom honom i från trappavsatsen ett gräsligt skrän. En trupp valmän hade kommit sina meningsfränder till undsättning och rusade nedför trappan.
Fogg, fru Aoda och Fix voro mellan tvenne eldar. Denna ström av rasande människor, som banade sig väg med knölpåkar och blydaggar, var ej möjlig att hejda. Männen erhöllo våldsamma knuffar under sina försök att skydda den stackars änkan. Fogg var lugn som alltid men utdelade samvetsgrant boxar och knytnävsslag. En storväxt, rödbrusig, bredaxlad figur, efter allt att döma bandets anförare, höjde knytnäven över Fogg och skulle ha krossat hans skalle, om ej Fix med hjältemodig självuppoffring kastat sig emellan och avvärjt slaget.
— Yankee! ropade Fogg föraktfullt.
— Engelsman! svarade den andre. Vi ses igen.
— När ni vill.
— Ert namn?
— Fileas Fogg. Och ert?
— Överste Proctor.
Hopen hade härunder skyndat förbi. Fix reste sig. Han hade icke fått någon allvarsammare skada, men hans resrock hade skilts åt i ryggen, och hans byxor sågo ut, som om han åkt kana på dem en hel dag. Fru Aoda hade sluppit alldeles undan. Fogg i det närmaste också.
Fogg tackade detektiven, när de kommit ut ur trängseln. Denne förklarade, att det ej var tack värt, och föreslog, att de skulle gå till en butik för herrkläder. Det kunde också behövas. Det dröjde en hel timme, innan de voro omklädda och hunno hem till hotellet.
Passepartout väntade sin husbonde med ett halvt dussin skarpladdade, sexpipiga fickrevolvrar. När han såg Fix i sin husbondes sällskap, mörknade hans anlete, men han lugnade sig åter, när fru Aoda berättade vad som hänt. Det såg verkligen ut, som om Fix nu var en ärlig bundsförvant.
När de efter intagen middag foro ned till bangården, sade Fileas Fogg till Fix:
— Ni såg inte, vart den där översten tog vägen?
— Nej.
— Jag får resa tillbaka till Amerika och söka upp honom, sade Fogg i sin vanliga likgiltiga ton. En engelsman kan inte tåla sådant.
De resande hunno fram klockan tre kvart på sex.
När de skulle stiga in i kupén, vände sig Fogg till en av konduktörerna:
— Vad var det för oroligheter i dag här i staden?
— Det var ingenting vidare.
— Jag tyckte emellertid, att rörelsen på gatorna var mycket livlig.
— Åh, det var helt enkelt ett valmöte.
— Presidentval? gissade Fileas Fogg.
— Nej, man valde blott fredsdomare.
— Jaså, genmälde Fogg.
Utan ett ord vidare steg han in i kupén, och tåget satte i gång mot New-York.