Jorden runt på 80 dagar/Kapitel 47
| ← Kap 46 |
|
Kap 48 → |
FYRTIOSJUNDE KAPITLET.
En färd på isjakt.
Fix steg fram till herr Fogg och såg honom skarpt i ögonen.
— Ni har således mycket bråttom? sporde han.
— Mycket.
— Ni är angelägen om att vara i New-York den elfte före ångbåtens avgång till Liverpool?
— Riktigt.
— Om er resa inte blivit avbruten genom indianernas anfall, skulle ni ju anlänt till New-York redan på morgonen den elfte?
— Ja, tolv timmar före ångarens avgång.
— Ni är således försenad tjugu timmar och måste på något sätt söka återvinna åtta av dem. Kanhända kunde det finnas ett sätt.
— Till fots?
— Nej, på isjakt. Här är en karl, som föreslagit mig att göra färden på det sättet.
Fogg svarade ej utan styrde i stället ögonblickligen kurs på mannen, som gick på perrongen. Det var en amerikan vid namn Mudge.
Några minuter senare stodo de i ett skjul och betraktade ett egendomligt fordon, ett slags släde, som framtill uppbars av två medar och kunde lämna sittplatser åt fem eller sex personer. Ungefär vid tredjedelen av dess längd reste sig en hög mast med ett väldigt storsegel och vid ett järnstag å densamma var fäst ett focksegel. Släden kunde styras med ett slags åra baktill.
Under vintern, då järnvägstrafiken stoppas av snöhinder, användas rätt ofta dylika fordon mellan stationerna å den frusna, snöhöljda prärien. Den betydliga segelmassan gör, att de i synnerhet vid medvind ila fram över skaren lika fort som expresstågen.
Fogg och amerikanen voro snart överens. Det blåste en stark västlig bris, och snön var frusen. Herr Mudge ansåg, att den förlorade tiden kunde återvinnas — det var således allt skäl att försöka färden.
På det att fru Aoda ej måtte utsätta sig för obehaget av en resa i så skarp köld, föreslog herr Fogg henne att stanna vid kastellet under Passepartouts skydd och sedan i allsköns bekvämlighet fara till Europa. Men hon ville på inga villkor skiljas från sin räddare, och Passepartout var lycklig över hennes vägran. Han ville högst ogärna lämna sin husbonde och allra minst låta honom resa ensam med polisagenten.
Denne brydde alltmera sin hjärna med undran över Fogg. Kunde denne verkligen vara så djärv att hoppas gå strafflös i England, sedan han rest jorden runt? Eller skulle han vara oskyldig? I vilket fall som helst skulle han själv göra sin plikt och följa Fogg som hans skugga.
Klockan åtta var allt färdigt. De resande togo plats och svepte in sig i sina resfiltar. Seglen hissades, och driven av vinden flög isjakten fram över den frusna snön. Höll vinden i med samma styrka och från samma väderstreck, skulle de klockan ett kunna vara framme i Omaha, där talrika tåg ständigt gå till New-York och Chicago.
Vad det gick! Seglen spändes ut för vinden, och jakten strök fram över slätten som en jättefågel på väldiga vingar. Herr Mudge satt vid åran och styrde. De resande tryckte sig tätt intill varandra, men ingen sade ett ord, ty kölden ökades av hastigheten och tog andan från dem.
Prärien låg jämn som ett hav. Man skulle kunnat tro, att färden gått över en ofantlig tillfrusen insjö. Vägen till Omaha låg alldeles fri — det enda, som skulle kunna komma herr Foggs förhoppningar på skam, var, att något skulle råka i olag på isjakten eller att vinden skulle vända sig eller bedarra. Emellertid tilltog den i styrka, så att masten böjde sig som ett rö och hölls uppe blott av ståltrådsvanterna, vilka vinden avlockade klagande toner, som om de varit strängar på ett stort instrument.
— Både kvinten och oktaven hörs, anmärkte Fogg.
Dessa ord voro de enda han sade under hela färden.
Passepartout var röd i ansiktet som solen, då hon är övertäckt av töcken, men han var vid gott lynne. Han såg gärna allting i ljust och hoppades, att allt skulle gå väl; han kände sig till och med erkännsam mot detektiven, som var upphovsman till denna färd, men i alla fall hade han ögat på honom. Hans tacksamhet mot herr Fogg var gränslös; utan tvekan hade denne satt både förmögenhet och liv på spel för att rycka honom ur rödskinnens händer, och detta skulle tjänaren aldrig glömma.
Isjakten flög fortfarande framåt med ilande fart; om man passerade floder eller träsk, märkte man det ej, ty det vita snötäcket dolde markens beskaffenhet.
Ingen by, ingen station syntes till. Ibland
gick färden förbi ett enstaka träd, vars grenar våldsamt vredos och kröktes av stormen. Någon gång såg man en ensam fågel, som skrämdes upp av jakten och lyfte vingarna till flykt. Allt emellanåt rusade en flock magra, uthungrade prärievargar fram och sökte hinna fatt jakten. Passepartout stod färdig att skjuta ned den förste, som kunde hinna fram, men jakten lämnade dem lyckligtvis inom några minuter långt bakom sig.
Klockan ett syntes några snötäckta tak. Det var Omaha. De voro framme. Passepartout och Fix hoppade av och sträckte på sina stela lemmar. Herr Fogg hjälpte ned fru Aoda och betalade Mudge med vanlig frikostighet. Passepartout tryckte varmt handen på isjaktens ägare — han skulle velat ta honom i famn, om han ej haft så ont om tid. Alla skyndade till stationen, där ett expresståg just stod färdigt att avgå till Chicago. De resande hunno nätt och jämt in i en kupé, då tåget satte sig i gång.
Med god fart bar det nu av genom Iowa och Illinois, och klockan fyra följande dag, den tionde december, voro de resande i Chicago. Här skyndade de från ett tåg till ett annat, lokomotivet visslade, och så gick färden mot New-York. Den elfte stannade tåget en kvart över elva på kvällen vid bangården — alldeles mittför den landningsplats, där »Cunardlinjens» ångbåtar bruka ligga.
De skyndade strax dit…
Ångaren Kina hade för tre kvart sedan avgått till Liverpool. Nu tycktes allt hopp vara ute.