Jordens frieri
| ← Italines slummer |
|
Engelns löje → |
Jordens frieri.
Att wår jord är ogift weta
Alla mensfor hoppas jag,
Men det lära de ej känna
Hur’ den friade en dag.
Solen wille engång taga
Sig en älskare-planet,
Ty det föll sig litet tråkigt
Ensam stå i ewighet.
Ingen wille likwäl genast
Fria till ett sådant ljus,
Mången fruktade kanhända
Att få korgen utan krus.
Men wår jord, den käcke gossen,
Tänkte: ingen ängslig här,
Med en sådan stråle-drottning
Är att giftas god affär.
Och så putsade sig jorden,
Snyggade sig upp en grand,
Och kanhända med en bugning.
Bad om herrskarinnans hand.
Herrskarinnan wände blicken,
Säg uppå planeten då,
Och i wredesmode talte
Drottningen, den ljusa, så:
Twi så näswis, den pygmeen,
Pojkplanet, så wet då hut!
Annars ur mitt wackra rike
Stänger jag dig wredgad ut.
Då blef jorden helt förtwiflad,
Rädd och gråtmild, wår planet,
Och så rullar den kring solen
Ömklig uti ewighet.
