Jul-Kalender 1887/Linnean
| ← På skrinnsko. |
|
Vid Borgå syförenings 25 års jubileum. → |
Linnean.
Det var en dal. Okänd och gömd låg han der i skygd af den djupa, mörka skogen med kanterna garnerade af de ljusgröna björkarna. Många blommor och små örter frodades der i dalen i fridfull enslighet. Men der växte ock en ensam blomma, en liten anspråkslös linnea. Hon var täckare än de öfriga. Hvarför var hon så täck? Ja, hvem kan säga det. Men täck var hon och älsklig.
En yngling vandrade händelsevis genom dalen. Sorglös och fri i sitt sinne gick lian fram. Med sin böjliga promenadkäpp med det böjda handtaget slog han här och der till ett spensligt strå, som med sin bruna tofs djerft nog höjt sig öfver sina bröder. Strået bröts af och blef så liggande för att dö. Hvad brydde han sig om det. Plötsligt märkte han den lilla linnean der vid roten af den hvitstammiga björken. Han stannade. Han hade sett många blommor, sköna och fula, men ingen så täck som denna. Han stod i stum beundran, betraktande den lilla blomman, som tycktes småle så ljuft. Tankfull fortsatte han sin vandring.
Efter en tid kom han åter. Linnean smålog lika älskligt, dock vågade han ej vidröra henne. Stum och tankfull gick den glade ynglingen bort.
Och ännu en gång kom han åter. Han kände den undangömda dalen. Linnean smålog vänligt. Dock nickade han blott ett stumt farväl och gick bort.
Han kom till andra dalar, härliga, prålande, solljusa. Han såg mänga sköna blommor, dock brydde han sig ej om dem. Der funnos menniskor, som hade vackra, färgrika trädgårdar. De bjödo honom till dessa trädgårdar. Han såg der ännu flera blommor. Han såg blyga violer, sköna liljor, strålande rosor, glödande tulpaner och många, många andra. Men han kunde icke fästa sig vid dem; ty den lilla linnean der i den okända dalen låg allt ännu i hans håg. Om dagen sysselsatte sig hans tankar med den lilla, täcka linnean; hennes bild var den sista, som lekte för hans öga, då det slöt sig till sömn, och då han om morgonen vaknade, var linnean der i den okända, gömda dalen det första, som hans tränande hjerta suckade efter. Huru var han så? Ja, hvem kan veta det. Ingen vet det. Han sjelf visste det icke. Han var nu en gång så.
Men der under den höga björken stod linnean lika täck, skön och älsklig. Hvad behöfde hon veta af ynglingens längtan. Det visste hon ju ej heller. Icke visste hon, att hon var så älskad, han vågade ju ej gå till henne och säga henne det. Den lilla linnean i sin ensliga dal var glad och förnöjd. Hon njöt af solens värme och aftonens svalka. Hon hvilade sig på den mjuka tufvan i nattens lugn, hon badade sig i morgonens dagg och fröjdade sig åt foglarnes muntra sånger eller de granna fjärilarnas vårdslösa flygt. Hvad behöfde hon veta huru älskad hon var. Och han sade ju ej heller det åt henne. Gjorde han orätt i det, att han icke sade ät den lilla linnean der i den okända, gömda dalen huru älskad hon var? Gjorde han orätt? Ja, hvem kan säga det.