←  Tiberii död
Kärlek
av Emanuel Geibel
Översättare: Edvard Fredin

ur Fredins Efterlemnade dikter från 1890
Hadriani bildhuggare  →


[ 124 ]

Kärlek.

Det finns så mycket skönt på jorden,
så mycket härligt, underbart:
här maj befriaren är vorden,
när solen lyser varmt och klart . . .
Dock vet jag ett som mer bedårar
än blomsterdoft och unga vårar,
än sommarsolens ljusa sken:
det är i djupet af sitt sinne
att bära undandoldt där inne
en ungdomskärlek varm och ren.

Den himlen slik en skatt beskärer,
han rikare än andra är

[ 125 ]

och äger en kompass, som lärer
att styra mellan ref och skär.
Må ofärd komma, fröjd bedraga,
han mäktar ändock allt fördraga,
ty han sin kärlek tryggar vid,
som lyser sorgens labyrinter,
som tinar hårda hjärtans vinter
och bringar soning, bringar frid.

Sök honom ej i lifvets vimmel,
i flärdens ystra marknadslarm . . .
Ett härligt under från Guds himmel
med ens han lyser upp din barm.
Han kommer som en fläkt af vinden
med doft från blommorna i linden
en molnfri, fager junikväll.
Ej hjälper strida då, ej klaga,
men ödmjukt engeln emottaga,
som går att gästa i ditt tjäll.

Ditt hjärta slår . . . I rädda drömmar
till skygga aningar du lyss,

[ 126 ]

tills sällheten dig öfverströmmar
och våndan flyktar för en kyss.
Ditt lif blir helgadt med detsamma,
och värmt som af en himmelsk flamma
det knyter blommor i ett nu . . .
Och själfviskhetens flarn försvinna,
och som två källor sammanrinna
ditt jag förintas i ett du.

Han är den ädlaste bland skänker,
som människorna ännu fått.
I glömskans graf hvart moln han sänker,
att framtidshimlen ler i blått.
O, ljuft att taga! Ljuft att gifva!
Ljuft att ett enda väsen blifva!
O, du är rik om än så arm!
Ju mer du ger, ju mera får du,
på guld och ädelstenar går du . . .
Gif hjärtat i din egen barm!

I hennes ögon dina tårar
och hennes löjen på din mund.

[ 127 ]

Hvar tagg som pinande dig sårar,
ack! henne sårar samma stund . . .
Jag ser två rosenbuskar spira
och sina kvistar sammanvira
och bjuda doftfull rikedom;
men ingen ser om rosor röda
från samma stjälk i purpur glöda
som rosorna i snöhvitt blom.

Blott klang och doft . . . Inom dig blommar
en andens evigt fagra vår,
och alla tunga vinterbommar
du jublande i spillror slår.
Och elden på ditt hjärtas altar,
hur tid och ålder omgestaltar,
du ömt och trofast vårda vet.
Pokaln, som kärleken dig räcker,
är fylld af vin, som törsten släcker,
ett ljufligt vin — odödlighet.

1889.