Tiberii död
| ← Faust’s skugga till Charles Darwin |
|
Kärlek → |
Tiberii död.
Från Cap Misenum, bäddad mjukt i lager,
cæsarens villa vinkar utåt vik,
af marmor skimrande och mosaik
i luft, som dallrar genomskinligt fager.
Och ofta där i nattligt gilles glans,
då vackra slafvar bjödo rusets yra,
hetärer svängde sig i tyrsusdans
vid veka tonerna från jonisk lyra. —
Och jublet brusade i skratt och sång,
tills daggen glittrade mot soluppgång.
Men nu i natt . . . Du skönjer här och där
ett upplyst fönster . . . öde alla salar.
I hviskning blott man sinsemellan talar,
och tyst går slafven, som ett budskap bär.
Dock samma undran, om du rätt vill akta,
i frågor från hvarenda mun du hör:
»Hvad säger läkaren?» — »Tyst, sakta, sakta;
det lider slut, den gamle tigern dör.»
På purpurbädd i skumma sofgemaket
den sjuke cæsar vred sig af och an:
hans sjunkna öga glänste febervaket,
ett maktlöst raseri i blicken brann,
och torra läppar krökte sig i kvidan. —
Vid bädden läkarn stod i stum förbidan
och Makro, kejsarvaktens höfvidsman.
Men hastigt då med ångst i halfkväfd röst
ur täckena han reste sig i bädden:
»Vesuven, gubbe, glöder i mitt bröst!
Is! Låt mig tömma Lethe intill brädden!
Jag törstar . . . Is . . . det bränner . . . Usle grek,
är all din läkekonst blott spel och svek? . . .
Det bränner . . . Tanken bränner dock än värre.
Fort! Gif mig lindring . . . Jag är världens herre.
Förgäfves! . . . Se, där bölja mig emot
röktunga skyar, som till män sig forma:
Germanicus jag ser . . . hans min är hot . . .
Sejanus, Drusus, alla mot mig storma . . .
Hvem kallat er? På knä inför min fot!
De lyfta togorna från sår som blöda . . .
Kan grafven ej behålla sina döda?
Mig tyckes, hur det tvinar märg och ben,
då tomma ögonhålor gapa stora . . .
Jag dräpte er . . . Ja det är sant! . . . Än se’n?
Hvem bjöd er tärningspelet då förlora?
Bort ur min åsyn! Jag vill er ej se . . .
När ändar denna vånda? . . . Ve mig, ve!» —
Och läkarn förde kalken till hans mund. —
Han drack den tom och sjönk mot bädden neder
Och se’n han legat sanslös så en stund,
han uppslog, darrande i alla leder,
sitt öga spörjande: »Ej sant, du ser
de hemska skuggorna ju icke mer?
De äro töcken blott . . . Men hur de kvälja,
när nattetid de komma, drömmens led,
det vet blott jag! . . . Kom, gubbe, sätt dig ned,
och andra ting skall cæsar dig förtälja!»
»Jag trott på människorna, äfven jag,
och litade som yngling på min stjärna;
det var en vårdröm endast för en dag,
och ruttnad såg jag snart allt väsens kärna.
Ty om jag blickade kring jordens rund
på allt hvad skönt var, såg jag maskar gnaga;
jag såg hur lögner bodde å hvar mund
och hörde äran gäckas som en saga.
Jag fann, hur honung dröp från fala ord,
som skylde feghet, uselhet och mord;
jag såg hur mänskan, vorden djurets like,
i smutsen redde sig ett himmelrike.
Hvar fanns en vän, som ej förrådt sin vän?
En broder, som ej brodermord anstiftat?
Ett vif, som ej sin make glad förgiftat?
. . . Och samma visa om och om igen!
Då vardt jag som de andra: skräck att väcka
var makt — nåväl! Jag lärde mig förskräcka.
Jag förde krig mot alla . . . Deras kval
blef mig till njutning, dessa arma dårar . . .
Jag frossade af jämmer och af tårar,
och blodet svallade kring min sandal.
Och nu . . . Jag vämjes . . . Trött till själ och sinn’,
jag i det tomma intet stirrar in.»
De sista orden bort i hviskning gledo,
och stämman i en rossling hest försvann,
krampryckningar hans bleka drag förvredo,
och kallsvett strömmande från ännet rann . . .
Då trädde Makro fram: »Vill du befalla,
att till ditt läger jag får Cajus kalla,
din frände, härskare, Caligula?
Ty du är farligt sjuk . . .»
Du orm, på dig förbannelse må falla!
Hvad rör dig Cajus? Tror du, att hans dag
är inne redan? Cajus är som alla,
en narr, en skurk och ej en man, som jag.
Och vore han det ock . . . Ack, fåfäng möda!
förmådde icke ens en gud att så
den skörd som nu till äring kunde gå!
Och han, den svage gossen, skulle bära
på klena skuldror imperatorns ära?
Nej, icke han, nej i min dödsminut!
De hämndens andar, hvilka mig fördärfva,
de furier, som afgrunden spytt ut,
de, endast de, och kaos må mig ärfva . . .
Dem skänker jag min spira . . .»
han med ett språng ur bädden; fönstertäcket
han ryckte bort, och öfver marmorräcket
han slängde, yrande, med brand i blod,
världsmaktens staf . . . Och natt låg öfver jorden.
en krigsknekt vakt, en rese ifrån norden,
med ärlig trofasthet i djupblå blick.
Och öfver marmorgolfvets glatta tilja
den spira rullade, som cæsars vilja
till offer ägnat nyss åt hämnd och hot —
Och utan aning om dess vikt och värde,
han tog den upp . . . Om dunkel hemlandsskog
han drömde tungsint, om det gula gärde,
där blåklint nickande ur rågen log.
Vid tingsten såg han fränderna sig samla
och hörde ord med klang af dragna svärd.
I stugan, byggd af fäderna, de gamla,
han röken stiga såg från egen härd.
Han tänkte trofast på ljuslockig maka,
som täljer saknans år vid sländans värf
och drömmer romafararen tillbaka.
Han såg sin pilt, en fyraåring, djärf
af askens gren sitt första spjut sig snida
med min, som sade: »gif mig blott ett svärd
och jag eröfra skall den halfva värld!» —
Men så med ens hans tankar gingo vida
och hemlandsdrömmen för en annan vek . . .
Han mindes hur en gång i Judaland
han stått på vakt . . . Ett kors . . . En man som blek
och blodig naglats så till fot som hand . . .
Och mörker öfver middagshimlens rand. —
Men fastän år förrunnit se’n den dagen,
han mindes mannen med de blida dragen.
Han kunde aldrig glömma tålsam blick,
som klarhet likasom från ofvan fick . . .
Och nu han såg, hur öfver nordens ekar,
som segertecken, judakorset pekar.
Och sina stamförvanter, släkt till släkt,
han såg otaliga som vågor vandra,
den ena skaran följande den andra
från arla morgon och till aftonväkt . . .
Och korsprydd fana bars i vindens fläkt.
Då spratt han upp . . . Ifrån palatsets salar
han hörde: »Nu är världens herre död!»
Han blickade mot morgonrodnans glöd
och såg det dagas öfver berg och dalar.