Faust’s skugga till Charles Darwin

←  Det ringer till otta
Faust’s skugga till Charles Darwin
av Arthur Fitger
Översättare: Edvard Fredin

ur Fredins Efterlemnade dikter från 1890
Tiberii död  →


[ 111 ]
Arthur Fitger.

Faust’s skugga till Charles Darwin.


»Naturen mörk på ljusan dag,
en oupplöslig gåta rufvar;
hvad för din ande ej hon yppar af sin lag
afpressas henne ej med häfstång och med skrufvar.»

Mig genombäfvat dessa tunga ord,
då, trånande, kring himmel och kring jord
jag sökte vetandets urkälla hinna,
men lifvets lycka såg och fröjd försvinna.

[ 112 ]

För mina blickar brann ett irrblossken
af anad visdom, blekt i strålar matta;
dock halp kristall ej, ej de dödas ben,
ej luntors dam att denna drömbild fatta.
I midnattstimmans kval jag frambesvor
jordanden, han som lifvets lagar skrifver,
i hvad som evigt dör och evigt blifver,
men sjönk på knä . . . hans makt var mig för stor.
Då störtade jag ut i mänskoöknen
och stapplade framåt med bländad blick;
allt mörkare likväl de sjönko töcknen,
och tyngre foten vardt där fram jag gick.
Jag var lik vandrarn, som i brännhet sand
bedrägligt spegladt skådar löftets land,
där tornen stråla, tinnarna stå ljusa
och öfver svala källor palmer susa . . .
Han ser och ser, till dess hans blick blir skymd,
då synen smälter bort i glödhet rymd.

Då bannade jag Herren i förakt
och slöt förbund med mörkrets makt.
För mig stod ett blott öfrigt, — det att glömma.
Från njutning och till njutning har jag flytt,
till dräggen hvar pokal jag velat tömma
och andens ve i sinneslusta bytt.

[ 113 ]

Men spörj ej någon om det kval jag led . . .
hvarthän jag flydde, följde åtrån med.
Jag rusat mig i vin och spel och lek,
likt skuggan smärtan dock ej från mig vek,
och när jag vaggades af snöhvit arm
hon gnagde sina tänder i min barm.

Min lefnad är nu all . . . min själ fått ro
å stilla ängd, där glömskans blommor gro
och där, i eko, klanglöst återgifvet,
jag bränningarna hör från jordelifvet.
Här såg jag honom, som bjöd solen hvila
och med sitt ord befallde jorden ila,
här såg jag honom, som sitt vittne bar,
att kärleken den ursprungsmakten var
som leder jordekryp och stjärnehär.
Där såg jag honom, lyst i bann kring jorden,
som andarnes befriare är vorden,
han, tänkaren, som i sin ande sett
att Gud och att naturen äro ett.
Där såg jag skalden, som med blixtens tunga
och englars röst mitt öde gått att sjunga,
han, hvilken kämpade som jag och vann
och såg hur slagen afgrundshär försvann;

[ 114 ]

profeter af en ny, en bättre dag,
förklarade jag ser de ädles drag.

Nu ser jag dig . . . Af alle som jag såg,
till dig, o gubbe, drages främst min håg!
Ty hvad jag anade har du förstått,
och hvad jag drömde om, det har du nått;
jordandens ljus, det lyste mot oss tu,
jag föll till fota, du stod upprätt du,
och genom lifvets växlingar som spela
du lagen såg som länkar hop det hela.
O, om då lifvet ännu mot mig log
och pulsen varm i detta hjärta slog,
o, om du då stått bleke grubblarn nära
förtviflan ej hans ande fått förtära
och ej mot afgrund då han styrt sin färd.
»Hur konstigt flätad också knuten är
skall lösas likafullt dess runoslinga,
och reglar skola bräckas, portar springa.
Om jordekedjad ande ej vardt gifvet
att fatta hemligheten af sitt jag,
det tunga grubblet dock från skuldran tag,
och rikta andens verksamhet på lifvet!

[ 115 ]

Att mer och mer fullkomligheten nå,
bland myriader kämpa du också!
Fast frågan fåfäng är om mänskan fått
förgänglig eller oförgänglig lott!
Hvad mer? På andens vingar höj dig tryggt
I världen finnes rum för högsta flykt!»

Nu mötas vi . . . Med sol i dina spår
du nu mot Orkus’ skymning sakta går . . .
Hell dig, o gubbe! Du har brutit stråt
för mänskligheten till att gå framåt.
Du ägde rätt att säga ordet:
O, sköna ögonblick, dröj kvar!
Hvad i ditt jordelif är grundadt vordet
i tiders tider ingen ände har.

1889.