Kameliadamen/Kapitel 09

←  Kapitel 8

Kameliadamen av Alexandre Dumas den yngre Översättare: Walborg Hedberg Kapitel 9

Kapitel 10  →

9.

— God afton, min käre Gaston, sade Marguerite till min följeslagare, det var roligt att få se er. Varför kom ni icke in i min loge på Variétés?

— Jag var rädd att störa.

— En vän, och Marguerite lade tonvikt, på detta ord, som om hon ville låta de närvarande förstå, att Gaston, trots hennes förtroliga sätt att taga emot honom, icke var och aldrig hade varit annat än en vän, en vän stör aldrig.

— Tillåt mig då att presentera herr Armand Duval för er!

— Jag hade redan gett Prudence lov att göra det.

— För övrigt, min fröken, sade jag, bugande mig och äntligen i stånd att få fram något så när begripliga ljud, har jag redan haft äran att bli presenterad för er.

Marguerite tycktes leta i sitt minne, men hon kom icke ihåg det eller låtsade icke komma ihåg det.

— Jag är er tacksam, återtog jag då, att ni glömt denna första presentation, ty jag uppförde mig mycket löjligt och måste ha förefallit er bra tråkig. Det var för två år sedan, på Opéra-Comique; jag var i sällskap med Ernest de…

— Ah, jag kommer ihåg, sade Marguerite med ett småleende. Det var icke ni, som var löjlig, det var jag, som var retsam, liksom jag ännu är, fastän icke så mycket. Ni har ju förlåtit mig?

Och hon räckte mig handen, som jag kysste.

— Det är sant, återtog hon. Föreställ er att jag har den fula vanan att vilja göra personer förlägna, när jag ser dem första gången. Det är dumt. Min läkare säger, att det är för att jag är nervös och sjuklig — ni kan ju tro min läkare.

— Men ni ser så frisk ut.

— Å, jag har varit mycket sjuk.

— Jag vet det.

— Vem har sagt er det?

— Det hade alla reda på; jag var ofta och frågade efter ert befinnande och hörde med glädje, att ni var på bättringsvägen.

— Man har aldrig lämnat mig ert kort.

— Jag lämnade det heller aldrig.

— Skulle ni vara den där unge herrn, som var dag under min sjukdom kom och frågade, hur det var med mig, och aldrig ville säga sitt namn?

— Ja, det var jag.

— Då är ni mer än överseende, ni är ädelmodig. Det skulle ni aldrig ha gjort, greve, tillade hon, vänd åt herr de N… och efter att på mig ha kastat en av dessa blickar, varmed kvinnorna uttrycka sitt gillande av en man.

— Jag har bara känt er i två månader, svarade greven.

— Och herr Duval, som bara känt mig i fem minuter! Ni svarar alltid sådana dumheter.

Kvinnor äro obarmhärtiga mot dem, de icke älska.

Greven rodnade och bet sig i läppen.

Jag tyckte synd om honom, tv han föreföll att vara förälskad liksom jag, och Marguerites kända uppriktighet borde göra honom bra ledsen, i synnerhet i närvaro av två främlingar.

— Ni gjorde musik, när vi kommo, sade jag för att byta om samtalsämne, vill ni icke glädja mig med att behandla mig som en gammal bekant och fortsätta?

— Å, sade hon, i det hon kastade sig på soffan och gav oss tecken att sitta ner. Gaston vet nog, vad slags musik jag exekverar. Det kan duga, när jag är ensam med greven, men jag vill icke utsätta er för en sådan pina.

— Ni behagar då visa mig ensam det företrädet? inföll herr de N… med ett leende, som han försökte göra fint och ironiskt.

— Det är det enda, så det bör ni icke förebrå mig.

Den stackars gossen tycktes verkligen icke få säga ett ord. Han kastade en verkligt bönfallande biick på Marguerite.

— Hör nu, Prudence, fortsatte denna, har ni gjort, vad jag bad er om?

— Ja.

— Det är bra, ni får tala om det för mig sedan. Vi ha åtskilligt att prata om, så ni får icke gå, förrän jag talat med er.

— Vi äro säkerligen till överlopps, sade jag; och nu då vi, eller snarare jag, lyckats utplåna min första presentation med en andra, så skola vi draga oss tillbaka, Gaston och jag.

— För ingen del; det var icke för er skull, jag sade det. Jag vill tvärt om, att ni skall stanna.

Greven drog fram ett elegant ur, som han såg på.

— Det är tid för mig att gå till klubben, sade han.

Marguerite svarade icke.

Greven lämnade kaminen och gick fram till henne.

— Farväl, min fröken.

Marguerite steg upp.

— Adjö, min bäste greve, skall ni redan gå?

— Ja, jag är rädd att tråka ut er.

— Ni tråkar icke ut mig i dag mera än annars. När får man se er igen?

— Så snart ni tillåter.

— Adjö då!

Det var grymt, det måste du medge.

Greven var lyckligtvis mycket väluppfostrad och godmodig. Han nöjde sig med att kyssa den hand, som Marguerite tämligen vårdslöst räckte honom, och gick efter att ha bugat sig för oss.

Just som han gick ut genom dörren, kastade han en blick på Prudence.

Denna ryckte på axlarna med en min, som betydde:

— Vad vill ni — jag har gjort, vad jag kunnat.

— Nanine! ropade Marguerite, lys herr greven ut.

Vi hörde dörren öppnas och stängas.

— Äntligen är han borta, utbrast Marguerite, i det hon kom tillbaka, han enerverar mig förskräckligt, den där herrn.

— Mitt kära barn, sade Prudence, ni är verkligen alldeles för elak emot honom, han som är så snäll och förekommande emot er. Där ligger ju åter igen på kaminen ett ur, som han gett er, och som kostat honom minst tusen écus, det är jag säker på.

Och fru Duvernoy, som gått fram till kaminen, fingrade på det omtalade smycket och kastade begärliga blickar på det.

— Bästa Prudence, sade Marguerite och satte sig vid pianot, om jag i ena vågskålen lägger, vad han ger mig, och i den andra, vad han säger, så tycker jag, att han får sina visiter för gott pris.

— Den stackars gossen är kär i er.

— Om jag skulle lyssna till alla, som äro kära i mig, skulle jag icke få tid att äta middag en gång.

Hon lät fingrarna löpa över tangenterna och vände sig därpå om emot oss, sägande:

— Vill ni ha något att dricka? Jag skulle ha lust på litet punsch.

— Och jag skulle icke ha något emot en bit höns, sade Prudence; om vi skulle supera?

— Ja, låt oss gå och supera, instämde Gaston.

— Nej, vi kunna supera här.

Hon ringde. Nanine kom in.

— Skicka efter någonting att äta.

— Vad skall jag taga för slag?

— Vad du vill, men skynda dig bara, skynda dig.

Nanine försvann.

— En sådan god idé, sade Marguerite och hoppade som ett barn, vi skola supera! Vad den dumme greven är tråkig!

Ju mer jag såg denna kvinna, desto mer blev jag intagen av henne. Hon var hänförande vacker. Till och med hennes magerhet var ett behag.

Jag var försjunken i beskådande.

Vad som tilldrog sig inom mig, skulle jag haft svårt att förklara. Jag var idel överseende med hennes liv, idel beundran för hennes skönhet. Det bevis på oegennytta hon givit genom att icke sälja sig åt en elegant och rik man, som var färdig att ruinera sig för henne, ursäktade i mina ögon alla hennes föregående felsteg.

Det fanns hos denna kvinna något oskyldigt.

Man såg, att hon ännu befann sig i lastens oskuldsperiod. Hennes segervissa gång, hennes smidiga växt, rosenröda, svällande näsborrar och stora ögon, omgivna av en lätt blå ring, antydde en av dessa varmblodiga naturer, som sprida omkring sig en doft av vällust, likt dessa orientaliska parfymflaskor, som, hur hårt tillslutna de än må vara, dock låta den inneboende doften tränga fram.

Dessutom glimtade då och då i hennes ögon, vare sig nu det var hennes natur eller en följd av hennes sjukliga tillstånd, en blixt av åtrå, som gav löfte om himlens salighet för den hon älskade. Men de, som älskat Marguerite, stodo icke längre att räkna, och dem, hon älskat, räknades icke ännu.

Med ett ord, man spårade i henne oskulden, som en småsak gjort till kurtisan, och kurtisanen som en småsak kunde gjort till den renaste och mest älskande kvinna. Det fanns hos Marguerite ännu stolthet och kärlek till oberoende — två känslor, som då de såras äro i stånd till detsamma som kyskheten. Jag sade ingenting, hela min själ tycktes ha tagit sin tillflykt till mitt hjärta och mitt hjärta till mina ögon.

— Således, återtog hon plötsligt, var det ni, som kom och frågade, hur det var med mig, när jag var sjuk?

— Ja.

— Vet ni, att det var vackert gjort! Och vad kan jag göra för att tacka er?

— Låt mig komma och besöka er ibland.

— Så ofta ni vill, mellan fem och sex och mellan elva och tolv om kvällarna. Hör nu, Gaston, spela ”Uppbjudning till dans” för mig.

— Varför det?

— Först och främst för att göra mig ett nöje, och sedan därför att jag icke kan lära mig att spela den själv.

— Vad är det som sätter er i förlägenhet?

— Tredje satsen, de där takterna med kors för.

Gaston satte sig vid pianot och började spela denna Webers underbara melodi, som stod uppslagen på notställaren.

Med ena handen stödd mot pianot stirrade Marguerite uppmärksamt i noterna och sjöng sakta med, och då Gaston kommit till det utpekade stället, gnolade hon, spelande med fingrarna på pianolocket.

— Re, mi, re, do, re, fa, mi, re, — det är det där, jag icke kan göra. Spela om det en gång till.

Gaston började om igen, varefter Marguerite sade:

— Låt nu mig försöka.

Hon tog hans plats och spelade i sin tur; men hennes upproriska fingrar misstogo sig alltid på en av de ovannämnda tonerna.

— Det är obegripligt, utbrast hon med ett rent barnsligt tonfall, att jag icke skall kunna spela de där takterna! Vill ni tro, att jag ibland sitter och håller på med dem ända till klockan tu på morgonen! Och när jag tänker på, att det nötet greven spelar det utan noter och utmärkt till på köpet — det är det som gör mig ursinnig på honom, tror jag.

Och hon började om på nytt, alltjämt med samma resultat.

— Måtte hin taga Weber, musiken och allt vad pianon heter! utbrast hon, kastande nothäftet till andra ändan av rummet. Kan någon begripa, varför jag icke skall kunna spela åtta kors å rad?

Och hon såg utmanande på oss och stampade i golvet. Blodet steg upp i kinderna på henne, och en lätt hosta öppnade hennes läppar.

— Seså, seså, sade Prudence, som tagit av sig hatten och slätade sitt hår framför spegeln, skall ni nu hetsa upp er igen och bli sjuk! Låt oss gå och äta i stället, det är mycket bättre; jag dör av hunger.

Marguerite ringde; därpå satte hon sig till pianot igen och började halvhögt sjunga en lättfärdig visa, i vars ackompanjemang hon icke trasslade in sig.

Gaston kunde också visan, och de uppstämde ett slags duett.

— Sjung då icke de där snuskigheterna, sade jag förtroligt och i bedjande ton till Marguerite.

— Å, vad ni är dygdig! sade hon leende och räckte mig handen.

— Det är icke för min skull, utan för er.

Marguerite gjorde en åtbörd, som om hon ville säga: — Å, det var länge sedan jag hade något med dygden att göra!

I detsamma inkom Nanine.

— Är supén färdig? frågade Marguerite.

— Ja, om ett ögonblick, fröken.

— Apropå, sade Prudence, ni har icke sett våningen; kom, skall jag visa er den!

Som ni vet, var salongen ett underverk i sitt slag.

Marguerite följde med oss till en början, men sedan ropade hon på Gaston och gick med honom ut i matsalen för att se om supén var färdig.

— Å, utbrast med hög röst Prudence och tog en figur av sachsiskt porslin från en hylla, jag visste icke, att ni hade den här lilla gubben!

— Vilken?

— En liten herde, som bär en bur med en fågel.

— Tag den, om ni tycker om den.

— Å, men det är synd att beröva er den.

— Jag tänkte ge den åt min kammarjungfru, jag tycker den är faslig. Men eftersom den faller er i smaken, så tag den.

Prudence fäste sig endast vid gåvan och icke vid det sätt, varpå den gavs. Hon ställde undan sin herde och förde mig in i toalettrummet, där hon visade mig två miniatyrporträtt, som hängde mitt emot varandra, och sade:

— Det där är greve de G…, som varit mycket förälskad i Marguerite, det var han, som gjorde henne på modet. Känner ni honom?

— Nej. Och den där då? frågade jag, visande på det andra porträttet.

— Det är lille vicomte de L… Han blev tvungen att resa.

— Varför det?

— Han var nära på ruinerad. Han var något till kär i Marguerite, han!

— Och hon älskade väl också honom mycket?

— Det är en så lustig flicka, man vet aldrig, var man har henne. Samma dag han reste var hon på spektaklet som vanligt, och ändå grät hon, när de skildes åt.

I detsamma kom Nanine och anmälde, att supén var serverad.

Då vi trädde in i matsalen, stod Marguerite och lutade sig mot väggen, medan Gaston höll hennes händer och talade till henne med låg röst.

— Ni är tokig, svarade Marguerite, ni vet mycket väl, att jag icke vill ha er. Icke är det när man känt en kvinna sådan som mig i två år, som man kommer och ber att få bli hennes älskare. Vi ge oss antingen med detsamma eller också aldrig. Men nu till bords, mitt herrskap.

Hon gjorde sig hastigt lös från Gaston och bjöd honom att sitta på sin högra sida, mig på sin vänstra, samt sade därpå åt Nanine:

— Innan du sätter dig, så säg till i köket, att man icke öppnar, ifall det ringer.

Denna tillsägelse gavs klockan ett på morgonen.

Det skrattades, åts och dracks mycket vid denna supé. Redan efter några ögonblick hade munterheten överskridit det passandes gränser, och dessa slags kvickheter, som en viss krets finner roliga, men som alltid smutsa den mun, som säger dem, ljödo litet emellanåt, hälsade med stort jubel av Nanine, Prudence och Marguerite. Gaston hade obetingat roligt; han var i själ och hjärta en präktig gosse, men hans smak hade blivit en smula förskämd av dåliga vanor. Ett ögonblick ville jag slå bort tankarna, förhärda mitt hjärta mot den syn, jag hade för ögonen, och taga min andel av den munterhet, som tycktes vara en av måltidens rätter, men småningom hade jag isolerat mig från oväsendet, mitt glas stod orört framför mig, och jag hade blivit nästan sorgsen vid att se denna sköna unga varelse dricka, tala som en sjåare och skratta allt högljuddare, ju oanständigare det sagda var.

Likväl tycktes mig denna uppsluppenhet, detta sätt att tala och dricka, som hos de andra bordsgästerna föreföll att vara en följd av utsvävningar eller vana, hos Marguerite härröra av behov att glömma, av en nervös retlighet. Vid varje glas champagne färgades hennes kinder av en feberaktig rodnad, och en hosta, som vid början av supén varit lindrig, hade i längden blivit så häftig, att den tvang henne att luta huvudet tillbaka mot stolsryggen och trycka händerna mot bröstet, för var gång hon hostade.

Jag plågades av tanken på, hur denna svaga organism skulle lida av dessa dagliga utsvävningar.

Slutligen inträffade något, som jag förutsett och fruktade. Mot slutet av supén fick Marguerite en hostattack, svårare än alla dem, hon haft förut. Det var, som om hennes bröst skulle sprängas sönder. Hon blev purpurröd i ansiktet, slöt ögonen av smärta och förde till sina läppar servetten, som färgades röd av en droppe blod. Då steg hon upp och skyndade in i sitt toalettrum.

— Vad felas Marguerite? frågade Gaston.

— Hon har skrattat för mycket och hostar blod, sade Prudence. Ät, det betyder ingenting, det händer henne alla dä Hon kommer snart igen. Vi skola låta henne vara i fred, det tycker hon bäst om.

Men jag kunde icke hålla ut längre, utan till stor häpnad för Prudence och Nanine, som ropade mig tillbaka, gick jag för att uppsöka Marguerite.