I.
Det var bara ett hybbel av klumpar
kring röset där elden brann,
det var ändå en kula att bo i
för en ensam och galen man.
När han skar sin tobak vid glöden,
och åt sitt svarta bröd:
det var ändå en tröst och en hugnad
i livets blekaste nöd.
Och av trasor sydde han dockor,
med ögon av talgig glans,
och nämnde dem Greta och Lisa,
och de voro hustrurna hans.
De vaktade hus och hemfrid
för troll och folk och fä,
de sutto och sågo om kvällen
hur han skar sina slevar av trä.
Och tyst var himlen den höga,
där fullmånen leende brann,
och tyst var skogen på berget,
medan natten i stillhet svann.
Då sjöng han sin galenskaps visa,
han sjöng för obygdens natt,
och hustrurna Greta och Lisa
de skrattade tokiga skratt.
Då sjöng han och gned på fiolen
vilt så strängarna sprang,
han sjöng den konstiga visan
om kung Tingi – Ring – i Tang.
II.
Och konung Tingi – Ring – i Tang
har mantel himmelsblå.
Hans hatt är gjord av kristet skinn
med röda djävlar på.
Och konung Tingi – Ring – i Tang
han har en ugn av sten.
Där steker han sina köpta barn,
och bygger sin mur av ben.
Av sommar och vinter är hans land,
där röda sjöar slå mot strand,
och tistlar blomma i snön.
Hans vinst är förlust och hans krona röd
är bränd och kolad på stekarens glöd
vid den evigt brinnande sjön.
För hej och hå, för hej och hå!
För svarta syndares lön,
för hej och hå, för hej och hå,
för den brinnande – eviga sjön!
III.
Det var Karis-Janken som natt efter natt
på en stupande häll ner i Pallao satt,
det var han som sjöng hela höstnatten lång
för dimmiga dalar sitt vansinnes sång.
”I de svartaste nätter vid det rödaste ljus,
i de gungande skogar vid de gråaste hus
skall jag hamra mina klippor, skall jag leka med mitt ler
och jag somnar vid min slägga när solen går ner.
Jag har svurit mäj åt satan vid psalmbok och kniv,
och jag bär på min slägga för att freda mitt liv.
Och ingen kan mäj skada och allt skall gå mäj väl,
men satan har fått löfte om min pinade själ.
Han var husbond min som på bockfot stod,
när jag svor vid kyrkljus, när jag svor vid blod,
men aldrig i ugnen till plågan går jag in,
och jag släpper aldrig taget kring släggan min.
*
Alla mina höga skogar äro skrattande glada,
alla mina klara stjärnor månde dansa i natt.
Trollmän och onda tider kunna intet mäj skada –
djävulen själv är rädd för mitt skallande skratt!
Kall som den klara kvällen och svart är min visa,
bär den ej ut i bygden, där skrattas den åt,
sjungen den är i natten för Greta och Lisa –
slocknar högt upp i himlen och slutar som gråt.”
IV.
Han släpade med sig på lek och till värn
en sliten slägga av blänkande järn.
Den glimmade lustigt i svartnande skog,
när han takt till sin visa mot stenarna slog.
Och han grät och log och rasade vred,
tills han sanslös och sjuk föll till jorden ned.
Och när skolbarnen skyggt gingo vägen till byn,
satt han stilla och såg mot den leende skyn.
*
Han hittades död och kall en dag,
med släggskaftet fast i ett järnhårt tag.
Och en solstråle dansade spelande fin
kring munnen som stelnat i dårens grin.
