Vem snuddade vid din vagn, herre, vem knackade husvill på?
Trasig skalv jag i din lada, tills morgonen lyste grå.
Du undrade vem det var, herre, men lugna däj nu –
jag minns din barndom på Härönäs, jag är dubbelt så gammal som du.
Å – tungt trycker brödet, jag har tiggt, på min arm,
och min gula och skrumpna kind känns så varm,
och så trasig och slafsig slänger kjolen.
Genvägen tog jag över Hagberga fall,
skuggan där är ljuvlig under gran och tall –
mellan röda enar bränner solen.
Jag snuddade vid din vagn, herre, där mjukt du slöade fram –
Tiggar-Stina har bannat din rygg och spottat i hjulens damm.
En söndrig skugga var jag, ett nånting som gick förbi:
ett stinkande trasbylte bara, med ett skälvande hjärta i.
Genvägen tog jag över Kärrmyra fall,
skuggan där är ljuvlig under gran och tall –
trasig och slafsig slänger kjolen. –
Gamla stela ben vilja helst gå svalt och mjukt,
svalka vill mitt huvud ha för det är hett och sjukt –
mellan röda enar bränner solen.
Jag minns när du byggde, herre, små hus vid Tärnsjöns strand,
hur den blödde av skarpa stenar din lilla vita hand.
Hur du grät dig i sömn den kvällen, när Nero fick stryk för stöld,
har du kvar det hjärtat ännu, då bär du det som en böld!
Om du visste hur solen bränner
en tiggerskas vissna kind,
då bad du väl till din barndoms Gud
om en sval men skonsam vind?
Du minns väl den gamla guden?
Han som amman trodde på –
han som orkar så mycket och vill oss så väl
så länge vi är små.
Han var ljuvlig att ha, den gamle –
alla barnens skäggiga, kronprydda Gud –
sen blir han en psalmboksgubbe
för barndopskvinna och brud.
Sen blir han en sträng en herre,
över stora, otäcka barn,
som han maler sakta och säkert
på sin gamla skrikande kvarn!
Byltet är tungt och solen är het.
Bröd har jag fått i Hagberga gård –
hårda gamla kanter vart mitt byte.
Men ingen enda kant är väl så jämmerligt hård
att jag inte kan blöta den i Västnora kärr –
brödet, som har hårdnat i mitt knyte.
Det är tungt att gå och känna säj som en trasig gammal lump,
som bäst kunde bindas och stenas ner i nån ödslig, gungande sump,
det är svårt att veta vad som är värst, att dö i ett blött moras,
eller hänga i ett träd eller gå omkring och skys som ett gammalt as!
Och nu har jag sett i sjutti år – och hört och känt en del –
och folk ska en aldrig förbanna, för ingen är utan fel,
men jag säjer ändå: det är inte värst när en gård är granrisströdd,
det är ruskigt höra att nån är död, men värre att nån är född.
Det svartnar kring skyn, det skymmer,
det mörknar ihop till kväll,
det rumlar av åska och blixtrar vitt
bakom Skambergets röda häll.
Jag ska lägga mitt bröd till huvudgärd
och vänta på allas tröst –
kanske kommer han ner ur åskbyn
och klämmer ihop mitt bröst.
Stort är mörkret kring mitt hjärta
hård är dagen, svart och kall!
Kall går skuggan kring mitt huvud –
ljuvlig är skuggan på Hagberga fall!
Å – hur jag styvnar i en svepning av trasor –
ingen i byn vet hur det är fatt –
Å – sträck er raka, ben som brinna –
ensliga vägar – godnatt!
