«Statt upp och sjung och sitt ej der och sof!
Och låt oss höra något, som oss gläder!»
Jo, Hasselbacken öppnats, gudskelof!
Nu kan man hoppas att få vackert väder.
Det ser man alltid och har alltid sett,
Fast afund stundom gör en knyck på nacken,
Att det är tungt i luften allt i ett,
Så länge det är stängdt på Hasselbacken.
En vänlig blick af solen eller mån'
Vi ej sett till på hela långa tiden:
Hvar kom i hast vår Kalle Vinter från,
Och denna snö, som glänser som ett siden?
Man fenomenet ser och gläds igen
Att kunna snygg få gå om vad och klacken,
Och skälet är ej något annat, än
Att man har öppnat uppå Hasselbacken.
På rusk och blöta såg man ju ej slut,
Och dag från dag så blef det immer värre.
Hur såg det inte mörkt och kusligt ut
Blott några timmar se'n, om inte färre!
For ej en stormvind fram uti sitt lopp,
Som om det varit sjelfvaste kossacken?
Tro ej, att stormen nånsin slutat opp,
Om ej man öppnat uppå Hasselbacken.
Och jag kan ge er fler än ett bevis,
Om blott detaljerna I rigtigt fatten,
Att Nybroviken ej kan skaffa is
Och Djurgårds-vattenledningen ej vatten;
En skald kan lika litet tänka klart
Som våra tjenstemän i alla facken,
Och ingen riksdag kan få någon fart,
Förr än man öppnat uppå Hasselbacken.
Vår hufvudstad var dyster som en graf,
Den satsen låter kanske något löjlig.
Vår Djurgård ville ingen veta af,
Der ingen trefnad tycktes vara möjlig.
Ej fans en krog för statsman och prelat
Att kila in på med crachan på fracken,
Ej heller fans det någon skaplig mat.
Förrän man öppnade på Hasselbacken.
Nu gläds och tycker hela verlden blott,
Att det bör bli en liten spets på föret.
På Munkbrofruarna kan skönjas godt
Hvad som i hast har ångat upp humöret.
Jag tycker sjelf, att lifvet har fått vigt
Och ej är blott som myrans uti stacken,
Att jordens glädje ej är någon dikt,
Se'n man har öppnat uppå Hasselbacken.
E. S—dt.
