Kejsarn av Portugallien/Kapitel 30
| ← Kejsaren |
|
Den sjuttonde augusti → |
KEJSARVISAN.
I skogsbacken ovanför Lobyn fanns det ännu ett stycke kvar av den gamla landsvägen, den, som alla människor hade måst köra förr i världen, men som var utdömd nu, därför att den intet annat gjorde än krånglade sig uppför och utför alla möjliga kullar och bergshöjder och aldrig hade vett att gå omkring dem. Den biten, som fanns kvar, var så pass tvärbrant, att den aldrig mer togs i bruk av dem, som åkte, men fotgängare strävade sig uppför den en och annan gång, därför att den var en bra genväg.
Den löpte ännu fram likaså bred som en riktig kronans landsväg, och ännu var den grusad med vackert, gult grus, ja, den var till och med finare nu än förr, eftersom den var utan hjulspår och utan smuts och damm. Längs med kanten blommade landsvägsblommorna än i dag. Både hundkäx och gökärter och smörblomster stod där i jämna led, men dikena var igengrodda, så att en hel rad med granar hade kunnat stiga ner i dem. Det var idel unggranar, som växte där, lika höga allihop, med kvistar ifrån roten och ända upp. De stod tätt tryckta intill varandra som i en herrgårdshäck, men inte en enda var torr eller risig. Alla var ljusa i topparna av unga skott, och alla spelade de och surrade som humlor i vackra sommardagar, då solen sken ner på dem från en klar himmel.
När Jan i Skrolycka gick hem från kyrkan den söndagen, då han för första gången hade visat sig där i sin kejsarskrud, kom han att slå in på den gamla landsvägen. Det var en solvarm dag, och då han gick uppför backen, hörde han spelet i granarna så starkt, att han blev förvånad. Han tyckte, att han aldrig hade hört granar sjunga på det sättet, och det föll honom in, att han borde ta reda på varför de var så högljudda just i dag. Och som han ingen brådska hade, slog han sig ner mitt ibland dem på den fina grusvägen, lade käppen bredvid sig, tog av kasketten för att kunna torka svetten ur pannan och satt sedan stilla med knäppta händer och lyssnade.
Det var alldeles lugnt i luften, så att det var inte någon vind, som satte alla de små instrumenten i rörelse. Nej, man fick allt lov att tro, att granarna stod där och spelade för att visa sin glädje över att de var så friska och unga, över att de stod så bra i fred här utmed den övergivna landsvägen, och över att de hade så många år framför sig, innan det skulle falla någon människa in att hugga ner dem.
Men om det så förhöll sig, fick man ändå ingen förklaring på varför träden spelade så kraftigt just i dag. Alla de där goda gåvorna kunde de ju glädja sig åt varenda vacker sommardag, dem behövde de inte ställa till med extra musik för.
Jan satt tyst mitt på landsvägen och lyssnade.
Det var vackert att höra på gransuset, fastän det höll i med en och samma ton och inga uppehåll gjordes, så att det inte blev spår till takt eller melodi.
Ja, det var ljuvligt och gott i skogsbacken, det var det, så inte kunde man undra på att träden kände sig glada och lyckliga. Det, som var märkvärdigt, det var, att granarna inte kunde spela bättre, än de gjorde. Han såg på deras småkvistar, där vartenda barr var fint och grönt och välskapat och satt på sin rätta plats. Han drog in kådlukten, som strömmade ut ifrån dem. Det fanns ingen ört på ängen, ingen blomma i hagen, som var så välluktande. Han lade märke till deras halvvuxna kottar, där fjällen låg så konstmässigt ordnade för att hålla vakt om fröna.
De här träden, som förstod sig så bra på allting, de borde väl kunna spela och sjunga, så att man begrep vad de menade.
Men det var bara ett och detsamma, som de kom med. Han blev sömnig av att sitta och höra på dem. Det vore kanske inte heller så dumt att sträcka ut sig på den fina, rena grusvägen och ta sig en liten lur.
Men vänta! Vad var detta? Just som han lade ner huvudet på marken och hade fällt ihop ögonlocken, tyckte han, att de började med något annat. Nu kom det takt, och nu kom det melodi.
Allt det andra hade bara varit ett förspel, såsom det brukas i kyrkan, innan psalmen börjar. Nu kom det ord med, ord, som han kunde förstå.
Ja, det var ju detta, som han hade känt på sig hela tiden, fast han inte hade velat säga ut det ens i tankarna. Men träden visste allt vad som hade hänt, de med. Det var allt för hans räkning, som de hade spelat upp så högljutt redan, då han kom.
Nu sjöng de om honom, det var inte att ta miste på. Nu, när de trodde, att han sov. De ville kanske inte, att han skulle höra hur de firade honom.
En sådan visa, en sådan sång! Han låg och höll ihop ögonen, men han hörde i stället så mycket bättre. Det var inte ett ljud, som undgick honom.
När de första verserna var sjungna, kom det ett mellanspel utan ord, och just det var det, som var det härliga.
Det var musik, det! Inte bara de små ungträden utmed den gamla landsvägen, utan hela skogen spelade med. Det var orglar och trummor och trumpeter. Det var små trastflöjter och bofinkspipor, det var bäckar och näckar, det var klingande blåklockor och dundrande hackspettar.
Aldrig hade han hört något så grant. Och aldrig hade han lyssnat till någon musik på det sättet. Den satte sig fast i öronen på honom, så att han aldrig kunde glömma den.
När det var slutsjunget och skogen blev tyst igen, for han upp som ur en dröm. Och strax började han på att sjunga igenom denna skogens kejsarvisa, för att han inte skulle glömma den.
Kejsarinnans fader
är så hjärtans glader.
Här kom omkvädet, och det hade han inte kunnat uppfatta ordentligt, men han sjöng ändå, så ungefär, som han tyckte, att det hade låtit.
Som tidningen haver sagt.
Österrike, Portugal,
Metz, Japan, som det var.
Bom, bom, bom, å rulla
bom, bom.
Gullkronan blir hans mössa,
gullsabeln blir hans bössa.
Som tidningen haver sagt.
Österrike, Portugal,
Metz, Japan, som det var.
Bom, bom, bom, å rulla
bom, bom.
Gulläpplena de flyta
som rovor i hans gryta.
Som tidningen haver sagt.
Österrike, Portugal,
Metz, Japan, som det var.
Bom, bom, bom, å rulla
bom, bom.
Då han går ur sin stuga,
hovfröknar stå och buga.
Som tidningen haver sagt.
Österrike, Portugal,
Metz, Japan, som det var.
Bom, bom, bom, å rulla
bom, bom.
Då han i skogen träder,
vart litet blad sig gläder.
Som tidningen haver sagt.
Österrike, Portugal,
Metz, Japan, som det var.
Bom, bom, bom, å rulla
bom, bom.
Just detta »bom, bom» var det, som hade ljudit grannare än allt det andra. Han stötte käppen hårt i marken för vart bom och gjorde rösten så djup och stark, som det var möjligt.
Han sjöng och sjöng om, så att det gallade i skogen. Det var något så underbart med denna visan. Han kunde inte tröttna på att sjunga den gång på gång.
Men så var den ju också på ett ovanligt sätt hopkommen. Det var väl ett tecken till hur utmärkt den var, att detta var enda gången i hela hans liv, som det hade lyckats honom att få en melodi att sitta fast i öronen.