Kejsarn av Portugallien/Kapitel 43

←  Flykten

Kejsarn av Portugallien av Selma Lagerlöf Kvarhållen

Avskedsorden  →

KVARHÅLLEN.

Folk tyckte allt det var märkvärdigt, att Klara Gulla från Skrolycka skulle bli nödgad att dag efter dag stå på Borgs brygga och vänta på en, som aldrig kom.

Klara Gulla stod där inte och väntade i ljuvliga sommardagar, utan i mörk och stormig november och i mörk och kall december. Hon drömde inte heller några vackra och fina drömmar om långväga resande, som skulle stiga i land med pomp och ståt. Hon hade ögon och tankar bara för en båt, som rodde fram och tillbaka i sjön utanför bryggan och draggade efter en drunknad. I början hade hon trott, att så snart draggningen kom i gång, skulle den hon väntade på genast bli återfunnen, men det gick inte så. Dag efter dag arbetade ett par tålmodiga gamla fiskare vid draggen, men de kunde ingenting upptäcka.

Det skulle finnas ett par djupa hålor i sjöbottnen alldeles i närheten av Borgs brygga, och det var flera, som trodde, att Jan hade sjunkit ner i en av dem. Andra sade, att det var ett starkt strömdrag här vid udden och vidare inåt den stora Kyrkviken. Han hade kanske blivit bortförd dit. Klara Gulla lät öka på dragglinorna, så att de kunde nå till Lövens största djup, och hon lät draggen gå fram över varenda tum av Kyrkviken, men att föra sin far tillbaka upp i dagens ljus. det lyckades henne inte ändå.

Genast första dagen efter olyckan hade Klara Gulla låtit beställa en likkista, och då den var färdig, förde hon den till bryggan, för att hon skulle kunna härbärgera den döde där, så snart som han blev funnen. Hon hade den sedan alltid stående på bryggan och ville inte en gång ställa in den i godsmagasinet. Magasinet stängdes, då faktorn gick från bryggan, men kistan måste alltid vara till hands, så att Jan inte skulle behöva vänta på den.

Den gamla kejsarn hade ofta haft goda vänner omkring sig på bryggan, som hade förkortat väntetiden för hanom, men Klara Gulla gick där nästan alltid ensam. Hon tilltalade ingen, och säkert lämnade man henne gärna i ro, för det låg något hemskt i folks ögon över henne, som hade varit orsak till sin fars död.

I december upphörde sjöfarten, och sedan fick Klara Gulla ha bryggan alldeles för sig själv. Ingen störde henne. Fiskarna, som skötte sökandet ute på sjön, ville också sluta, men detta gjorde Klara Gulla alldeles förtvivlad. Det var hennes enda hopp och räddning, att fadern blev funnen. Så länge som sjön gick ren, måste de fortsätta. De måste söka vid Nygårds udde, vid Storviks, de måste söka igenom hela Löven.

Själv blev Klara Gulla alltmer ängsligt ivrig att finna den döde för varje dag, som gick. Hon hade hyrt in sig hos en av torparna vid Borg, och i början hade hon gett sig tid att stanna inne åtminstone någon stund på dagen. Men så småningom greps hon av en sådan ångest, att hon knappt hade ro att sova och äta. Hon vistades ständigt på bryggan, gick och stod där inte bara under de korta dagarna, utan också under de långa, oändliga kvällarna, ända tills det blev sängdags.

Under de två första dagarna efter Jans död hade den gamla Kattrinna stått vid Klara Gullas sida på bryggan och väntat på Jan. Men sedan hade hon gått hem till Skrolycka.

Det var inte av likgiltighet, som hon lämnade bryggan, utan därför att hon inte kunde stå ut att vara tillsammans med dottern och höra henne tala om Jan. Ty Klara Gulla förställde sig inte. Kattrinna visste, att det inte var av öm omsorg eller av samvetskval, som Klara Gulla var så ivrig att sörja för att hans kropp skulle få vila i vigd jord, utan därför att hon var rädd, ostyrligt rädd, så länge som den, vars död hon var skuld till, låg obegravd på sjöbottnen. Om hon kunde få sin far nermyllad i kyrkogårdsmull, då skulle han inte vara så farlig för henne. Men så länge som han fanns, där han fanns, kände hon en obeskrivlig fasa för honom och det straff, som han skulle komma att kräva ut av henne.

Klara Gulla stod på Borgs brygga och såg ner i sjön, som alltid var upprörd och grå. Ingen av hennes blickar nådde längre än till vattenytan, men hon tyckte ändå, att hon kunde se den vida sjöbottnen, som bredde ut sig under henne.

Där nere satt han, kejsarn av Portugallien. Han satt på en sten med händerna knäppta om knäna och ögonen stirrande in i det grågröna vattnet, i ständig väntan på att hon skulle komma till honom.

All kejsardoningen hade han lämnat ifrån sig. Käppen och läderkasketten hade aldrig följt med ner i djupet, och pappstjärnorna hade väl blivit upplösta av sjövattnet. Han satt där i sin gamla blankslitna rock med två tomma händer. Men till gengäld var det inte något falskt eller löjligt över honom numera. Nu var han bara mäktig och förskräcklig.

Det var inte med orätt, som han hade sagt, att han var kejsare. Så stor makt hade han haft i livet, att den fiende, som han hade hatat, hade blivit störtad och hans vänner hulpna. Den makten hade han kvar ännu. Den övergav honom inte, därför att han var död.

Det hade aldrig varit mer än två människor, som hade gjort honom ont. Den ena hade han redan hämnats på. Den andra var hon, hans dotter, som först hade gjort honom vansinnig och sedan hade vållat hans död. Henne bidade han på där nere i djupet.

Det var slut nu på hans kärlek till henne. Nu väntade han henne inte för att ge henne pris och ära. Men till dödens mörka land ville han dra ner henne som straff för allt, vad hon hade förbrutit mot honom.

Det var något, som lockade Klara Gulla. Hon skulle ha velat ta det stora, tunga locket av likkistan och sedan sätta ut den i sjön här utanför bryggan som en båt. Därpå ville hon själv stiga ner i den, stöta ut från land och sedan helt varligt sträcka ut sig på sågspånsbädden.

Hon visste inte om hon skulle sjunka genast, eller om hon skulle komma att driva omkring en stund på sjön, tills vågsvallet fyllde hennes farkost med vatten och drog ner den i djupet.

Hon tänkte också, att hon kanske inte alls skulle sjunka, utan endast bli förd ut på sjön och kastad i land vid någon av de alomkransade uddarna.

Det var en stor frestelse att anställa ett sådant prov. Hon ämnade ligga alldeles stilla hela tiden, inte göra en rörelse. Hon skulle inte nyttja händer och armar för att driva kistan framåt, utan alldeles överlämna sig i sin domares våld. Han skulle få draga henne till sig eller låta henne undkomma, som han ville.

Om hon på det sättet underkastade sig hans välbehag, skulle kanske den stora kärleken åter säga ett ord. Kanske komme han att förbarma sig över henne och ge henne nåd.

Men hennes förskräckelse var för stor. Hon vågade inte mer lita på hans kärlek. Hon tordes aldrig sätta den svarta kistan ut i sjön.

Det var en gammal bekant och vän till Klara Gulla, som kom och sökte upp henne i dessa dagar. Han hette August och bodde ännu kvar Där Nol i Prästerud i sitt föräldrahem.

Det var en lugn och klok karl, som hon hade gott av att tala vid. Han sade till henne, att hon borde resa sin väg och ta upp sitt gamla arbete. Det var nog inte så bra för henne att gå på den ensliga bryggan och vänta på en död. Hon svarade, att hon alls inte vågade resa, förrän hennes far hade kommit ner i vigd jord, men det ville han inte höra talas om.

Första gången han talade vid henne, blev än intet avgjort, men nästa gång han kom tillbaka, lovade hon att följa hans råd. De skildes med den överenskommelsen, att han dagen därpå skulle komma och hämta henne med sin egen häst och föra henne till järnvägsstationen.

Om han nu hade gjort detta, hade kanske allt gått bra. Men han hade blivit hindrad att själv komma och skickade en drängpojke med hästen. Klara Gulla satte sig ändå upp i kärran och for. Men på vägen började hon språka med körsvennen om sin far och uppmuntrade honom att berätta historier om hans klarseende, desamma, som Kattrinna hade talat om på bryggan, och ännu andra.

När hon hade lyssnat en stund, bad hon gossen vända. Hon hade blivit så uppskrämd, att hon inte vågade resa vidare. Han var alltför mäktig, den gamla kejsarn av Portugallien. Hon visste väl hur de döda, som inte hade begravts i kyrkogårdsmull, jäkta och jaga efter sina fiender. Hon måste ha fadern upp ur vattnet, hon måste ha honom lagd i kistan. Guds ord måste läsas över honom, annars skulle hon inte få ro ett ögonblick.