Cajus Caligulas strupe
skuren åt världen gapar,
ropande högt på den nye
juliske imperatorn.
Ung en centurion
träder på trappan ut:
»Romarevälde, häftigt
travar förfallet åstad,
Cæsar var härlig och gudalik,
Octavianus rik och stor,
grym och väldig Tiberius,
Cajus ett galet djur!
Vem av julierna lever än
Claudius, heu me den lärde!
pretorianer, ont
är det om körsvenners lust
vagnen att styra i dag.»
Centurionen sökte
genom palatset och fann
romareväldets herre,
gömd bakom en tapet.
»Höjom högt på sköld,
pretorianska elit,
här vårt nya hopp,
Claudius, Claudius vivat,
orbis terrarum rex!
Vivat, vivat Claudius,
orbis terrarum rex!
*
Samtid, du hungrar väl ock
efter en herre, som styr,
se dig om, att du ej
finner i hörnet gömd
en, som är mindre lärd,
medan han likväl kör
spannet med otrygg hand.
Vidgar som Claudius han
med legioners hjälp
ännu sitt väldes gräns,
är icke allt förbi
ännu, du sjuka tid!
* * *
