Kimon och Athens sjömagt till stilleståndet mellan Athen och Sparta
8. Kimon och Athens sjömagt till stilleståndet mellan Athen och Sparta.
Kimon, Miltiades’ son, hör genom sina bedrifter och sin statskonst till den föregående perioden. Han hade hvarken vältalighet, ej heller någon annan af de egenskaper, som i Athen mest värderades. Hans lefnadssätt var ej synnerligen regelbundet, men man värderade hans bestämda och välvilliga karakter. Den liflighet, hvarmed han understödt Themistokles vid Persernas infall, den tapperhet, han utvecklat vid Salamis, hade gjort honom ryktbar, och, då Aristides, för att hålla partierna i jemnvigt, framförde honom på den politiska skådeplatsen, för att motarbeta Themistokles’ alltför stora demokratiska inflytande, mottogs han med välvilja. Han synes hafva mycket bidragit till landsförvisningen af segraren vid Salamis.
Bristen på vältalighet förnekade Kimon triumfer i folkförsamlingen. Han sökte sig en ersättning härför på det vidsträckta fält, som för Athen öppnade sig på hafvet. Han begagnade sig häraf, för att på en gång tjena den gemensamma nationella saken och sitt fäderneslands särskilda intressen. År 476 företog han två krigståg, af hvilka han skördade mycken ära. Han intog Eion i Thrakien, hvarigenom han skänkte sitt fädernesland ett område, som man kunde utdela åt fattige medborgare, och en vigtig sjö- och vapenplats vid utloppet af Strymon. Genom eröfringen af ön Skyros rensade han hafvet från de sjöröfvare, som amphiktyonernas råd förklarat fredlöse, och det nybygge, som Athen der grundlade, blef den första ringen i den långa kedjan af dess besittningar i norra delen af det Ägäiska hafvet.
Sålunda fortsatte Athen på ett ärofullt sätt striden mot Perserna och betryggade herraväldet öfver hafvet. Medvetandet af dessa tjenster gjorde Athenarne hårde mot sina bundsförvandter, om desse dröjde att lemna sitt penningebidrag eller sitt krigsfolk. Två städer blefvo hårdt straffade. Karystos på Evböa och det rika Naxos blefvo båda två efter en lång belägring intagna och förvandlade till lydstater under Athen.
Detta förfarande var af stor betydelse. Det visade, att Athen, begagnande sig af en laglig rätt, ej skulle tillåta någon af de förbundna städerna att draga sig ur förbundet. Det hade rätten på sin sida. De allierade sjelfva fattade det, och Athen hade blott utfört förbundsrådets befallningar. De anhöllo för närvarande blott om tilllåtelse att genom förökade penningeutgifter få ersätta det bidrag af skepp och manskap, hvilket de dittills lemnat. Kimon antog med glädje en förändring, hvilken, på samma gång den afväpnade bundsförvandterna, gaf Athen ett obegränsadt herravälde till sjös och med nödvändighet skulle förvandla de allierade till undersåtar.
Samma år som Naxos intogs och liksom för att utplåna det obehagliga minnet deraf, utrustade Kimon 200 athenska fartyg, hvarjemte han af bundsförvandterna erhöll 100; och med denna flotta seglade han till Karien och Lykien, der han bragte alla de grekiska städerna till affall och förjagade den persiska besättningen, der någon sådan fans. Vid utloppet af Evrymedon befunno sig 200 fiendtliga skepp, hvilka inväntade en förstärkning af 80 pheniciska treroddare. Kimon förekom deras förening, bemägtigade sig de 200 fartygen och borrade dem i sank. Han landsteg genast derefter på den angränsande stranden, hvarest en talrik krigshär befann sig, lät en del af sina soldater ikläda sig fångarnes drägter, öfverraskade genom denna list fienden, hvilken dödades eller förskingrades, och fick dessutom tid att segla de 80 pheniciska skeppen till mötes, af hvilka ej ett enda lyckades undkomma (469).
Denna stora framgång gaf honom mod att återtaga sina planer på Thrakien. Perserna innehade der en mängd platser, hvilka alla intogos utom Doriskos. Ett vigtigt företag bortdrog då hans uppmärksamhet till ett annat håll. Athen hade genast funnit vigten af besittningarna vid utloppet af Strymon. Der funnos bördiga åkerfält och ofantliga skogar, hvilka lemnade byggnadsvirke, tjära och andra för flottans behof nödvändiga saker. På floden kunde man tränga djupt in i Makedonien och knyta vigtiga förbindelser med barbarerna. Slutligen funnos der i granskapet berget Pangäos’ ryktbara guldgrufvor. Följden var, att talrika nybyggare strömmade dit från Athen. Vid ett enda tillfälle slogo sig 10,000 personer ned i Nio Vägar, beläget ofvanför Eion. Athenarne önskade i synnerhet att få guldgrufvorna i sina händer. De tillhörde invånarne på Thasos; Athen förklarade, att de utgjorde en del af det område, som blifvit Perserna fråntaget, och på Thasiernas vägran att afstå detsamma, fick Kimon befallning att anfalla deras ö. Efter en seger till sjös belägrade Kimon deras hufvudstad. Belägringen varade i tre år. Då Thasierna anhöllo om hjelp af Spartanerna, hvilka med växande afund sågo Athens strålande rykte och magt, lofvade de sitt bistånd; men en förfärlig olycka hindrade dem att hålla sitt löfte; en jordbäfning, hvar vid 20,000 menniskor omkommo, skakade hela Lakonien; i Sparta funnos ej mera än sex hus qvar.
Vid underrättelsen om denna olycka gjorde Heloterna i förening med Messenierna uppror och tågade mot Sparta. Konung Archidamos, som förutsett denna rörelse, hade i största hast förenat medborgarne under vapen. Hans fasta hållning räddade Sparta. Heloterna blefvo vid åsynen af sina herskare betagne af förskräckelse och skingrade sig. De tappraste ibland dem medföljde Messenierna till berget Ithome, hvarest de förskansade sig, och det tredje messeniska kriget begynte (464). Det räckte i tio år, hvarunder de upproriske inlade rätt mycken ära, och månget redan genom Aristomenes ryktbart ställe erhöll en ny glans. Så nedgjorde de en gång vid Stenyklaros en spartansk trupp, som lemnade 300 döde på platsen, bland hvilka befann sig den Aeimnestos, hvilken vid Platää dödat Mardonios.
Thasierna blefvo sålunda lemnade åt sig sjelfve. De måste gifva sig på hårda vilkor: nedrifva murarne kring sin stad, utlemna sina skepp, sina guldgrufvor och sina besittningar på fastlandet samt betala stora krigskostnader och en årlig skatt (463).
Kimon hade ej blott sina segrar att tacka för den popularitet, han åtnjutit. Hans fädernearf och de ofantliga rikedomar, hvilka han på ett så ärofullt sätt förvärfvat sig af fienden, syntes mindre tillhöra honom sjelf än hans medborgare. Han använde dem att med planteringar och stoder pryda stadens offentliga platser samt att uppbygga en del af förskansningarna kring borgen och en del af de långa murar, som af Themistokles blifvit föreslagne. Han lät nedtaga inhägnaderna till sina trädgårdar, för att öfverlemna dem åt allmänheten. Hvarje dag höll han öppen taffel för medborgarne inom sin dem, och, då han utgick, åtföljdes han alltid af en tjenare, hvilken till fattige utdelade kläder och penningar.
Detta oaktadt förlorade han likväl sin popularitet. De fattige insågo, att hans stora frikostighet var en betalning för de hedersuppdrag, han genom deras röster erhöll. Man påminte sig, att äfven Peisistratos utdelat afkastningen af sina trädgårdar till folket, och man började hellre lyssna till en ny talare, hvilken förklarade, att staten vore tillräckligt rik för att ej behöfva låta en enskild man underhålla de fattige. Denne nye man var Perikles, Themistokles hämnare, verkställaren af hans stora planer, men större än han, emedan han alltid hade aktning för sig sjelf. Kimon, Spartas bundsförvandt, vid rättegången mot Themistokles, en beundrare af deras krigiska dygder och deras stränga disciplin till den grad, att han gaf en af sina söner namnet Lakedämonios, glömde, att Athen nu mera var för stort att oupphörligt höra Sparta lofprisas. Vid hvarje förebråelse, Kimon rigtade till sina medborgare, tillade han: »så bete sig ej Spartanerna.» Liksom han, var hela hans parti nära förenadt med den stad, som i Grekland representerade det aristokratiska elementet. När derföre Spartanerna, oförmögne att intaga Ithome, kommo till Athen, för att begära hjelp, sade Kimon: »Man bör ej göra Grekland halt eller borttaga en för Athen nyttig motvigt.»
Athenarne voro utan tvifvel föga smickrade af nödvändigheten att hafva en motvigt; likväl gjorde högsinthetens och hederns känslor sig gällande. Kimon skickades till Ithome med en talrik här; men belägringen skred ändock ej synnerligen framåt. Spartanerna, som för sitt uppförande mot Athen hade ondt samvete, misstänkte förräderi och afskedade, med bibehållande af sina öfriga bundsförvandter, Athenarne under förevändning, att de ej vidare behöfde deras tjenster. Detta var en dödlig förolämpning. Athen besvarade densamma genom ett förbund med Argos, hvilket begagnade sig af Spartas förlägenhet för att tillfredsställa sitt gamla hat mot Mykenä, som det förstörde. Thessalerna ingingo i samma förbund, och någon tid derefter insläppte Megara af hat till Korinth en athensk besättning inom sina murar. Dessa händelser voro för Spartas vän, som ej ville, att Athen skulle utsträcka sin magt på det grekiska fastlandet, lika många motgångar.
Aristides hade öppnat tillträde till alla embeten äfven för de fattigaste medborgare; men aristokratien, som hade befäst sig uti Athens högsta domstol, Areopagen (jmfr sid. 277), gjorde deraf en härd för oppositionen mot styrelsen. En vän till Perikles vid namn Ephialtes, hvilken både genom sin fattigdom och sin dygd erinrade om Aristides, föreslog, att man skulle fråntaga denna vördade domstol en stor del af de mål, som tillhörde densamma, utan tvifvel de, som han afgjorde på grund af den censorsmyndighet, som Solon tilldelat honom. Äschylos, hvilken tillhörde evpatriderna, åtog sig förgäfves areopagens sak genom uppförandet af sitt sorgspel »Evmeniderna», hvari han lät Pallas sjelf inrätta denna domstol såsom en sträng och omutlig väktare öfver rättvisan och lagarne. Ephialtes’ förslag gick igenom. »Kimon», säger Plutarchos, »kunde ej återhålla sin vrede, då han såg areopagens värdighet sålunda förnedrad.» Han gjorde alla möjliga ansträngningar för att återgifva densamma sin förlorade domsrätt och införa en aristokratisk styrelse. Folket satte genom ostrakismen en gräns för hans sträfvande i denna riktning. Kimon landsförvistes 461.
Äschylos, som hade bistått honom, fruktade ett lika öde och gick följande år i frivillig landsflykt. Han hade redan blifvit förd inför areopagen, derför att han på teatern afslöjat mysterier, om hvilka oinvigde ej fingo ega någon kännedom, och han hade troligen blifvit fäld, om ej hans broder Aminias, genom att vika undan hans mantel och peka på hans vid Salamis stympade arm, af domarena utverkat hans benådning. Han begaf sig till Sicilien, hvarest han kanhända redan varit på konung Hierons tid. I den grafskrift, han sjelf författat, talar skalden, säker om odödligheten af sin poesi, blott om sin tapperhet: »Denna vård döljer Äschylos. Född i Athen, dog han på Gelas fruktbara slätt. Den ryktbara skogen vid Marathon och Medern med det långa håret skola veta att berätta, om han var tapper, ty de hafva sett honom.» Athen gaf ej sitt bifall till den store skaldens frivilliga landsflykt. Under det följande århundradet upprestes åt honom, liksom åt Sophokles och Evripides, en stod af koppar, och det beslöts, att en afskrift af deras arbeten skulle göras på statens bekostnad och tagas i dess förvar, hvarjemte skådespelarne skulle åläggas att ordagrant följa texten.
Kimons bannlysning hämmade ej Athens verksamhet; den var tvärtom aldrig någonsin större. 200 galerer hade blifvit skickade till Cypern, för att derifrån fördrifva återstoden af de persiska trupperna. Egypten, som gjort uppror, bad Athenarne om hjelp; de begåfvo sig till stranden af Nilen och besegrade en krigshär, hvars qvarlefvor de sedermera belägrade i Memphis. Sålunda uppmuntrade det segerrika Greklands lyckliga exempel de folk, som lydde under storkonungen, att afskaka sina bojor.
Under detta krigståg utbröt ett krig i sjelfva Grekland. Korinth, Ägina och Epidauros förbundo sig med hvarandra för att bestraffa Megaras affall till Athen. Tillbakaslagne vid en landstigning, bemägtigade sig likväl Athenarne Trözen, besegrade de förenades flotta, hvilken förlorade 70 fartyg, och belägrade sin dödsfiende, Ägina, hvilken hade utfärdat följande lag: »Hvarje Athenare, som gripes på Äginas område, skall utan dom och ransakning dödas eller säljas som slaf.» För att rädda denna plats, tågade Korintherna mot Megara. I Athen fans nu ej annat qvar än gubbar och barn. Myronidas skapade likväl deraf en här, hvarmed han två gånger kämpade mot fienden i passen vid Isthmos och tillfogade honom slutligen ett blodigt nederlag (457). Belägringen af Ägina varade i nio månader; stadens murar nedrefvos; invånarne utlemnade återstoden af sina skepp och lofvade att betala skatt.
Sålunda sönderslet Grekland sig sjelf, och ett första peloponnesiskt krig begyntes. Hvilken hade att uppbära ansvaret härför? Utan tvifvel alla dessa städer, mellan hvilka sekelgammalt hat herskade, såsom Ägina och Athen, Korinth och Megara, Argos och Mykenä; men i synnerhet Sparta, hvilket gaf signalen till denna gudlösa kamp genom sitt tadelvärda uppförande mot Athen. I sjelfva detta ögonblick mottog det ett sändebud från den förskräckte Artaxerxes, hvilket kom för att köpslå om priset för Peloponnesiernas infall i Attika, liksom Thasierna redan förut erhållit deras löfte derom. Men det messeniska kriget varade ännu, och Sparta vågade för tillfället ej ett så stort företag. Penningarne behöll man emellertid, utan tvifvel för att afvakta bättre tider. Perikles, härom underrättad, påskyndade fullbordandet af de långa murarne.
I Athen började de store att röra på sig; en spartansk här hade inträngt i Böotien under förevändning att bistå Dorerna emot Phokerna och, glömmande den roll, som Thebe spelat vid Persernas infall, hjelpte han denna stad att befästa sina murar och få sitt öfvervälde i Böotien erkändt, för att i det mellersta Grekland sätta emot Athen en mägtig och fiendtligt sinnad stad. Hemligen tillkallad af aristokraterna i Athen, infann sig denna krigshär vid Attikas gränser och slog läger vid Tanagra. Athenarne tågade den till mötes. Kimon, som befann sig i närheten, begärde att få strida tillsammans med sin stam. Man hyste, om ej mot honom, åtminstone mot hans parti ganska befogade misstankar, hvarföre man vägrade. Då han aflägsnade sig, qvarlemnade han sin rustning hos sina vänner. De förenade sig omkring densamma och läto döda sig till sista man. Striden var ytterst häftig. Perikles utmärkte sig i densamma genom den mest lysande tapperhet, men Thessalernas förräderi lemnade segern åt Spartanerna (456). De vunno ingenting derpå, utom att de gjorde öfvergången af Isthmos fri. Ägina måste icke desto mindre gifva sig några månader derefter (455). Men redan före denna vigtiga framgång hade nederlaget vid Tanagra blifvit ersatt. Myronidas hade vid Önophyta tillintetgjort en talrik böotisk här (456); och denna seger, som i Böotien, Phokis och det opuntiska Lokris gifvit öfvertaget åt folkpartiet, betryggade Athens inflytande i hela det mellersta Grekland.
Följande året brände en athensk flotta Spartas hamnstad Gythion, slog Sikyonerna och eröfrade Naupaktos. Messeniska kriget slutade samtidigt. Ithomes försvarare hade erhållit fritt aftåg från Peloponnesos: Athenarne mottogo dem och skänkte dem sin nya eröfring, Naupaktos, samma stad, från hvilken deras förfäder utgått för att eröfra Peloponnesos.
Dessa framgångar gjorde motgångarne i Egypten mindre sorgliga. Den krigshär, man ditskickat, hade nemligen jemte de 50 fartyg, hvilka sändts till dess understöd, blifvit tillintetgjord. Ett försök att återinsätta en thessalisk furste och straffa förräderiet vid Tanagra missIyckades. Ett krigståg till Akarnanien under ledning af Perikles sjelf hade ej bättre framgång. Man kom då att erinra sig den anförare, hvilken segren aldrig svikit. Kimon blef återkallad på förslag af sjelfve Perikles (453). Kimons och hans vänners ädla uppförande vid Tanagra hade visat, att man ej fick innesluta honom i det parti, som stått i komplott med fienden, liksom det vid Marathon och Platää stått i komplott med Perserna, och som nyligen mördat den dygdige Ephialtes, förmodligen för samma brott, som Platon förebrår honom, nemligen att hafva stympat areopagen och låtit Athenarne dricka långa drag ur frihetens bägare. Plutarchos, som likväl var en fiende till demokraterna, säger om denne Perikles’ vän: »Han hade gjort sig fruktansvärd för de store genom ett orubbligt förföljande af alla embetsmän, som gjorde olagliga utpressningar, och af alla dem, som begingo någon orättvisa.»
Den närmast följande tiden är föga känd. Kriget fördes med matthet å båda sidor; man underhandlade länge om fred, men Kimon lyckades blott sluta ett stillestånd på fem år (452). Så snart detta var afslutadt, seglade han till Cypern med 200 skepp och belägrade Kition, hvarefter han tänkte öfvergå till Egypten. Emellertid dog han härstädes af sjukdom eller sår (449). Hans följeslagare firade hans begrafning på ett sätt, som öfverensstämde med hans önskningar. Då de skulle återföra hans qvarlefvor till Athen, råkade de nemligen ut för en stor phenicisk och persisk flotta, hvilken de förstörde i närheten af Salamis på Cypern, hvarefter de samma dag gjorde en landstigning och skingrade den krigshär, som befann sig på stranden. Denna dubbla seger var den sista akten i perserkrigen. Athen ingick nu en ärofull traktat, hvari det förband sig att ej vidare oroa storkonungen uti hans besittningar och ej gifva något understöd åt Egyptierna, hvaremot han a sin sida förband sig att frigifva Grekerna i Asien och erkänna Ägäiska hafvet som ett grekiskt haf samt afsade sig rättigheten att sända krigsskepp förbi de Chelidoniska öarna, vid kusterna af Lykien, och de Kyaniska klipporna, vid ingången till den thrakiska Bosporen.
Athen gjorde sålunda slut på kriget med Persien, men redan började molnen att hopa sig öfver sjelfva Grekland. Den helleniska stammens allt omfattande verksamhet kunde ej finna sig vid en lång fred. Så snart faran från Persien var öfver, började man åter sysselsätta sig med de gamla inbördes tvisterna. Men det var ej blott fråga om krig städerna emellan, utan förflutna århundraden hade åt hvarje stad i arf efterlemnat kämpande partier. Med undantag af Athen och Korinth voro alla de grekiska staterna åkerbrukande och föraktade allt slags industri, hvilken de öfverlemnade åt slafvar. Slafveriet hindrade uppkomsten af en medelklass. I dessa stater funnos sålunda blott rike och fattige, hvilka betraktade hvarandra med hat eller afund, då de ej hade tillfälle att förolämpa och bekriga hvarandra. Deraf de inre slitningarna, de så ofta störtade författningarna, hvarvid den ena hälften af folket dref den andra i landsflykt eller nedgjorde densamma.
Delphierna, Spartas bundsförvandter, hade öfverinseendet öfver Apollons helgedom. Phokerna, skyddade af Athen, beröfvade dem detsamma. En spartansk här återgaf det åt de förre: en athensk under Perikles återtog det för de senares räkning (448). Dessa de båda herskande folkens krigståg genom Böotien gåfvo nytt lif åt partihatet. De landsförviste Böotierna af det aristokratiska partiet förenade sig i små krigshärar och öfverraskade flere städer. Athenaren Tolmidas, ringaktande deras krafter, tågade mot Perikles’ råd emot dem med en liten trupp: han besegrades och dödades vid Koroneia (447). Detta nederlag återgaf aristokraterna det förlorade inflytandet i alla städer: Böotien var förloradt för Athen. Rörelsen spridde sig till Evböa, hvarest Histiäerna bemägtigade sig ett athenskt fartyg och dödade hela besättningen. Athen gjorde nu en kraftfull ansträngning. Perikles förde sjelf 500 hopliter till ön. Allt gaf vika, han gick strängt till väga, likväl utan blodsutgjutelse. Några af de rike i Chalkis blefvo förjagade, och Histiäerna beröfvades sin stad och sitt område, hvilket skänktes åt Athens fattige. En spartansk här, begagnande sig af ett uppror i Megara, intågade snart derefter på det elevsinska området (445). Den anfördes af den unge konung Pleistoanax, hvilken ephorerna hade stält under ledning af Kleandridas. Perikles köpte den senare, hvilken återförde krigshären utan svärdslag. Då Perikles sedan för folket redogjorde för statsutgifterna, upptog han tio talenter under rubriken »nödvändiga omkostnader». Folket förstod och gillade detta. Denna utgiftspost återfans sedan årligen i Athens budget. Folket, annars misstänksamt, öfverlemnade med slutna ögon dessa penningar till Perikles’ förfogande. Han sände dem till Sparta, för att der köpa de röster, som voro till salu. Det var hans omkostnader för den hemliga politiken.
Emellertid slutades kriget illa. Genom det år 445 ingångna fördraget, hvarigenom ett trettioårigt stillestånd slöts mellan Sparta och Athen, afstod det senare från Megaras båda hamnar, hvilka det ej mer kunde behålla, sedan staden gått förlorad, dessutom från Trözen och de hamnar, som det innehade i Achaia vid Korinthiska viken. Var detta fördrag en eftergift, som det aristokratiska partiet tilltvungit sig? Man skulle kunna tro det, då man det följande året ser dess ledare Thukydides, landsförvist genom ostrakismen, taga sin tillflykt till Sparta, såvida man icke föredrager att derutinnan finna en handling af stor klokhet hos Perikles, hvilken sedan Athens inflytande i Böotien gått förloradt, torde hafva funnit, att det ej för Athen lönade mödan att på det grekiska fastlandet söka föröka sin magt, då dess flotta derstädes ingenting betydde och det dessutom öfverallt sammanstötte med Sparta,
