Athen på Perikles’ tid

9. Athen på Perikles’ tid.

Perikles (bild 125) föddes år 494 f. Kr. Hans fader var Xanthippos, segraren vid Mykale; hans moder var af samma slägt som den store folkledaren Kleisthenes (se sid. 282). Naturen hade utrustat honom med rika anlag både till kropp och själ. Han hade äfven de mest utmärkte lärare. Zenon från Elea meddelade honom sin skolas läror; Damon undervisade honom uti musik; sin store lärare Anaxagoras från Klazomenä hade Perikles utan tvifvel att tacka för en del af den lyftning i tankar och karakter, hvilken röjde sig i hans vältalighet och hans handlingssätt och stälde honom så högt öfver sina samtida, att de åt honom, liksom åt Zevs, gåfvo namnet Olympiern. Platon, som var hans fiende, talar i samma ordalag som Thukydides om hans vidsträckta och storartade begåfning. Klokheten i dess högsta betydelse ledde alla hans företag. Allt var hos honom föremål för öfverläggning. »Aldrig», säger Plutarchos, »besteg han talarestolen, utan att bedja gudarne ej låta något ord utgå ur hans mun, som ej gagnade den sak, han afhandlade.» Ingen kände det athenska folket bättre än han, ingen förstod bättre att gifva akt på dess svagheter, ej för att draga fördel af dem, utan för att bekämpa dem. Af ädel börd, hade han föga naturlig böjelse för folket; men statskonsten och hans förstånd sade honom, att han borde qväfva dessa känslor. Kimon, som då var omgifven af glansen af sina segrar, innehade första platsen inom det aristokratiska partiet. Ibland folkpartiet var denna plats ledig. Perikles intog densamma.

Såsnart han begynte befatta sig med statens angelägenheter, egnade han sig helt och hållet åt desamma; men, för att ej synas slösa med sin verksamhet, uppträdde han sällan sjelf, utan framskickade oftast andra i sitt ställe. Man märkte hans hand, men såg henne icke. Blott vid vigtiga tillfällen framträdde han offentligen. Men då utvecklade han ett oinskränkt inflytande genom sin vältalighet, hvilken man jemfört med åskan och blixten, hvilka förblända och krossa. Man [ 359 ]har tyvärr ingenting i behåll af hans tal utom några lösryckta meningar, hvilka man bevarat i minnet. Perikles’ tillbakadragenhet vid offentliga tillfällen var ej en inlärd och väl studerad roll. Han ådagalade i sitt enskilda lif samma måtta och samma värdighet. Hans lefnadssätt var enkelt och sparsamt. Hans själ bibehöll alltid sin jemnvigt; han lät lika litet bedåra sig af framgången, som han vredgades öfver förolämpningar. En af hans fiender, en låg och elak man, skymfade honom en gång offentligen och förföljde honom under smädelser ända till hans bostad. Perikles vände sig icke ens om; men, då han nått sin boning, kallade han på en slaf, hvilken han befalde taga en fackla och följa mannen hem. Han var ingen vän af bullrande nöjen och festliga tillställningar. För att ej genom omsorgen om sina enskilda angelägenheter blifva bortdragen ifrån statens värf, och måhända äfven på det hans måttlighet skulle blifva bekant, sålde han årligen på en gång hela afkastningen af sina egendomar och skickade hvarje dag till salutorget för att köpa, hvad som var nödvändigt för hans hushållning, i hvilken en sträng sparsamhet iakttogs. Likväl var han ingalunda sorgbunden eller folkskygg. På lediga stunder såg han gerna några vänner hos sig och hvilade sig ifrån sitt arbete genom att tala om skön konst med Phidias, om literatur med Sophokles och Evripides, om filosofi med Protagoras, Anaxagoras eller Sokrates. Milesiskan Aspasia (bild 126), som var ett föreningsband mellan denna samling af store män, utbredde öfver hvarje fråga sitt snilles oefterhärmliga behag, hvilket tjusade Sokrates långt mer än hennes skönhet.

Detta Perikles’ uppförande, på en gång så tillbakadraget och så värdigt, utgjorde en anklagelse emot Kimons affekterade frikostighet, på samma gäng hans otadliga redlighet genom en lycklig motsats upplifvade det ännu färska minnet af Themistokles’ vinningslystnad. Thukydides och Plutarchos gifva honom det vittnesbördet, att han ej med en enda drachm ökade sin fäderneärfda förmögenhet.

Folket i Athen hade sålunda slutligen funnit en ledare, som det kunde högakta, och som det ej behöfde frukta. Det hyste också till honom ett obegränsadt förtroende. Aldrig hade någon i Athen en magt, jemförlig med hans; och det länder såväl folket som dess ledare till evig ära. att denna magt både förvärfvades och bibehölls genom de renaste medel. Perikles var utan någon särskild titel och utan någon särskild magt »genom sitt snille och sina dygder» lika mycket herskare i Athen, som Augustus i Rom. Han kunde mången gång banna och tillrättavisa detta folk, som man ansett så flyktigt och så nyckfullt. Likväl träffades han aldrig af ostrakismen, hvilken förvisade hans medtäflare Thukydides.

[ 360 ]Man bör akta sig för att jemföra Athenarne på Perikles’ tid med den slafviska folkmassan i Rom, hvilken sålde sin frihet för sädesutdelningar. De äro snarare att betrakta som en genom sin andliga odling och sin vana att befalla öfver andra folk upphöjd aristokrati. Massan i Athen utgjordes af slafvar, främlingar och metöker, hvilka till ett antal af öfver 100,000 uppfylde staden och Peiräevs. Aristokratien åter, i den betydelse vi nyss gifvit detta ord, utgjordes af de 15,000 medborgare, hvilka ensamme hade rättighet att utöfva domsrätt, att stifta lagar, besätta de vigtigaste embeten och bestämma öfver halfva Greklands öde.

Aristophanes påstår, att Athen herskade öfver tusen städer; detta innebär tydligen en öfverdrift. Dessa städer voro emellertid af tre slag: skattskyldige eller underkufvade, bundsförvandter och kolonier.

Kimons och Perikles’ eröfringar hade förskaffat Athen och Attika två bålverk uti Ägina och Evböa; de hade likaledes skänkt detsamma Thasos, hvilket beherskade kusten af Thrakien, Naxos, en mellanstation till Asien, Eion, nyckeln till Makedonien, slutligen en mängd orter i norra delen af Ägäiska hafvet och på Chersonesos. Tre saker hade blifvit Athens undersåtar i de underkufvade orterna ålagda: att nedrifva sina stadsmurar eller åtminstone de befästningar, som funnos kring hamnarna, att utlemna sina krigsskepp samt att betala skatt.

Det förbund, för hvilket Aristides; bestämt vilkoren, hade småningom förändrats derhän, att Athen erhållit ett slags öfverherskap. Denna förändring hade försiggått helt naturligt. Ifrån den dag bundsförvandterna antagit Kimons förslag att lemna sina fartyg jemte penningeunderstöd i stället för soldater, hade de låtit alla förbundets krafter hopas i Athen, all krigsduglighet, all krigsära komma Athenarne ensamme till del. Under det de voro sysselsatte med sin handel och sin industri, förde Athen sin segerrika fana kring hafven. Vid den tidpunkt vi nu befinna oss, hyste bundsförvandterna erkänsla och icke hat emot den ärorika staden. Lemnos skänkte densamma [ 361 ]sin hyllning genom en bronsstod af Pallas, det första arbete, på hvilket Phidias inristat sitt namn, och enligt Pausanias’ vittnesbörd den skönaste af alla hans gudinnor. Samos, hvilket inom förbundet innehade andra platsen, begärde, att den gemensamma skatten, som förvarades på Delos, skulle öfverflyttas till Athen, på det att han ej skulle kunna nås af Peloponnesierna. Det årliga sammanskottet ökades från 460 till 600 talenter. Men denna förökning berodde troligen på förbundets utvidgning genom nya medlemmars intagande. Man finner ej heller några klagomål med anledning häraf. Bundsförvandterna behöllo sina lagar och sin författning, äfven om denna liksom på Samos, Chios och Lesbos var stridande mot den demokratiska principen. Det var först under peloponnesiska kriget, som det i Athen blef en grundsats att öfverallt bekämpa aristokratien, liksom Sparta öfverallt beskyddade densamma. Tvisten mellan Samos och Miletos bevisar deras rättighet att föra krig sinsemellan, och att Athen fortsatte att betrakta dem som verkliga stater, finner man deraf, att Perikles skickade sändebud till dem. Athen begick dock det felet att låta sammankomsterna på Delos komma ur bruk. Det borde hafva åt sina bundsförvandter bevarat en delaktighet i öfverläggningen om förbundets intressen, hvilken ej behöft blifva synnerligen besvärlig. Föreställningen om herskare och undersåtar, hvilken sedermera dref en del till affall, skulle då ej hafva inrotat sig i sinnena.

Den första protesten emot Athens herravälde var Samiernas uppror år 440. Athenarne hade på denna ö en svag besättning; Samierna öfverlemnade densamma åt Perserna och återtogo, innan ryktet om deras djerfva företag blifvit utspridt, den gisslan, som Perikles vid en föregående orolighet aftvungit dem och lemnat i förvar på Lemnos. Byzantion förenade nu med dem; de försökte till och med att indraga Peloponnesos i ett allmänt krig med Athen. När underrättelsen härom hann till Athen, utnämnde Athenarne för oroligheternas undertryckande tio generaler, bland hvilka befunne sig Perikles och skalden Sophokles. De hade till sitt förfogande 60 skepp, af hvilka [ 362 ]en del skickades att öfvervaka den pheniciska flottan, som de store på Samos ej tvekade att kalla till sin hjelp. De 42 återstående skeppen besegrade Samiernas 70 fartyg, och en krigshär började belägra hufvudstaden. Samierna försvarade sig i nio hela månader, oaktadt hungersnöden och den nya belägringsmaskinen, hvarmed Perikles anföll deras murar. De tvungos dock att gifva sig; ty de erhöllo hvarken från Asien eller från Peloponnesos något understöd. Samierna måste nu rasera sina fästningsverk, utlemna sina skepp och betala omkostnaderna för belägringen. Byzantions underkufvande följde strax derpå.

Athenarne hade vid den tiden kanhända 8 till 10 millioner skattskyldige undersåtar; och detta välde uppbars af 14 eller 15,000 medborgare. Perikles insåg, att detta herravälde framförallt borde söka sig ett stöd uti opinionens magt. Han ville, att man skulle tro på Athens styrka. Af denna anledning lät han dess rikt utrustade flottor korsa hafven i alla rigtningar, och då Athen hade en orättvisa att hämnas, slog han till plötsligt och med en oemotståndlig styrka, såsom vi sett honom göra under kriget mot Samos.

Vid sidan af de städer, som voro undersåtar och bundsförvandter, hade Athen äfven talrika kolonier. Anläggningen af dessa kolonier medförde den trefaldiga fördelen att förminska de fattiges antal hemma, att i handelns och magtens intressen besätta vigtiga orter samt att gifva medborgarne jordegendom med en pålitligare afkastning än i Attika, hvilket alltsedan Megaras affall var utsatt för Peloponnesiernas plundringar. Evböa hade redan erhållit 4000 kolonister; 2000 medborgare begåfvo sig ytterligare dit, för att på Histiäas ruiner grundlägga staden Oreos. 500 nybyggare skickades till Naxos och 250 till Andros, för att beherska Kykladerna. Andra grundlade vid Strymon Amphipolis, hvilket genom sitt läge hade att motse en lysande framtid. Imbros och Lemnos, vid inloppet till Hellesponten, innehades ännu utaf afkomlingarne till de nybyggare, hvilka Miltiades ditskickat. Redan före persiska kriget hade man besatt Chersonesos, hvarifrån man efter behag kunde öppna och tillsluta inloppet från det Ägäiska till det Svarta hafvet. Efter slaget vid Salamis var Athens första tanke att förjaga Perserna derifrån. Perikles ditskickade äfvenledes 1000 nybyggare; och för att skydda denna halfö från barbarernas infall, återuppbyggde han den mur, här och der försedd med fästningsverk, hvilken den äldre Miltiades på näset uppfört. Vi hafva förut sett, att Byzantion eröfrades efter underkufvandet af Samos. Perikles lät dessutom anlägga nybyggen vid Svarta hafvet och i Italien, hvarest Athenarne tillsammans med andra Greker anlade staden Thurii, som [ 363 ]bland sina grundläggare hade att anföra två lysande namn, historieskrifvaren Herodotos och talaren Lysias.

Enligt Grekernas gamla kolonisationssystem blef kolonien snart mer eller mindre en främling för moderstaden. Perikles, som önskade bibehålla dessa nya kolonier i ett nära samband med Athen, lät nybyggarne i det Ägäiska hafvet bibehålla sin medborgarerätt. Skada blott, att denna liberala politik ej fick en vidsträcktare tillämpning. Om Perikles, i likhet med senaten i Rom, så småningom skänkt medborgerliga rättigheter äfven åt främlingar, om han, i stället för att strängt begränsa medborgarnes antal, tid efter annan utvidgat detsamma; så skulle Athen, i stället för att räkna 14,000 medborgare, liksom Rom kunnat räkna 2 eller 300,000, och dess välde skulle då, hvilande på vidsträcktare grundvalar, ej behöft störta tillsammans för första stöt.

Athens välde egde dock hjelpmedel, hvilka tycktes tillåta det att trotsa allt. Perikles sörjde för, att arsenalerna ständigt voro uppfylda, och han hade alltid 300 stridsfärdiga fartyg, bemannade med 60,000 krigare; 13,000 hopliter, bestående af medborgare och metöker, voro vid första order färdiga att rycka i fält; 16,000, yngre eller äldre än de nämnde, lågo fördelade i garnisonsorterna; härtill kommo 1200 ryttare och 1600 bågskyttar, till största delen Skyther.

Om underhållet af krigshärar på dessa tider var mindre kostsamt än under nyare tider, emedan det ej fans något artilleri, och emedan hvarje medborgare var skyldig att bestrida sin utrustning med egna medel, så är det likväl säkert, att dylika stridskrafter kräfde betydliga omkostnader. Byggandet af fartyg, hopliternas och ryttarnes sold, aflöning af domare, ersättning till medborgare, som infunno sig i folkförsamlingarna, gratisutdelningar af säd, de betydliga omkostnaderna för offentliga fester och i synnerhet för de storartade arbeten, som Perikles utförde, uppgingo midt under freden lätteligen till 1000 talenter årligen. Huru kunde man bestrida dylika omkostnader, hvilka ännu ytterligare förökades, då krig inträffade?

Grekerna tyckte ej om direkta skatter. Så vida ej en tvingande nödvändighet så fordrade, ansågs det tyranniskt att beskatta medborgarnes egendom, arbete eller person. De i deras tycke bästa inkomsterna voro de, som härflöto från statsegendom eller indirekta skatter. I farans stund räknade de på frivilliga gåfvor, hvilka sällan uteblefvo, och i vanliga fall på de rikes frikostighet. De främlingar, som bebodde staden och der njöto skydd, voro skyldige att betala skatt så som ersättning för den lätthet, hvarmed de i Athen kunde drifva [ 364 ]handel och andra näringar, och slafven betalte en personlig skyddsafgift.

Beloppet af de årliga statsinkomsterna är omöjligt att bestämma. Somliga anse, att de uppgingo till 1000 talenter; Aristophanes uppgifver 2000, en siffra, som utan tvifvel är mycket öfverdrifven. Likväl bör man komma ihåg, att det, oaktadt Perikles’ stora utgifter till stadens försköning, före belägringen af Potidäa i skattkammaren fans en besparing af 9,700 talenter. Penningen hade den tiden sex à åtta gånger så stort värde som nu. De årliga inkomsterna uppgingo nog sålunda i medeltal till 30 à 40,000,000 kronor. Ett annat kännetecken på den allmänna rikedomen, ett annat hjelpmedel för staten var de enskildes förmögenhet, hvilken var i ständig tillväxt. På Solons tid ansåg man en förmögenhet af 7 talenter (nära 29,000 kronor) såsom en ganska stor rikedom. På Kimons tid betalte den rike Kallias, utan att blifva utarmad, en bötesumma af 50 talenter (öfver 200,000 kronor). Themistokles egde dubbla eller tredubbla summan häraf. Nikias, liksom Alkibiades, hade 100 talenter och mer än 1000 slafvar, som arbetade uti grufvorna för hans räkning. Om kriget uttömde statskassan, kunde sålunda de rike fylla den. Den hufvudsakliga förmögenheten utgjordes icke af fast egendom, utan hade att tacka för sin uppkomst handeln och industrien samt bestod i kontanta penningar, hvilka voro fördelade på ett ganska stort antal medborgare. Välmågan var så allmän, att Isokrates kunde säga: »Det finnes ingen så fattig, att han behöfver vanhedra staten genom tiggeri».

Men hvartill användes då alla dessa rikedomar? Perikles tänkte ej mer på barbarerna, som nu voro förjagade från de grekiska hafven; han gaf dem, som talade om att eröfra Egypten och anfalla Sicilien, stränga förebråelser. Liksom den vise Romaren, hvilken bad gudarne, ej att utvidga, men att bevara Roms magt, föredrog han att använda Athens tillgångar på att bevara dess besittningar framför att förstora dem. Helt och hållet sysselsatt med konst, literatur och handel, hade Athen afstått ifrån Kimons anfallspolitik och ännu ej antagit Alkibiades’ äfventyrliga statskonst. Det är detta, som utgör skönheten i denna tidpunkt af det athenska folkets lif och den verkliga storheten hos Perikles, hvilken stod i spetsen för denna ärorika och fredliga blomstring.

Författningen antog på Perikles’ tid den form, som hon, med korta afbrott, bibehöll ända till undergången af Athens oberoende. Vi hafva redan sett Aristides göra alla embeten tillgängliga för hvarje medborgare och Ephialtes betaga areopagen, såsom härden för den aristokratiska oppositionen, dess vigtigaste rättigheter, utan att likväl [ 365 ]beröfva honom det moraliska inflytandet. Vid en för oss okänd tidpunkt, men troligen på föranstaltande af Ephialtes eller Perikles, gjorde demokratien ett ännu ytterligare framsteg. Det beslöts nemligen, att embetsmännen skulle utses genom lottning. Man förvånas utan tvifvel att sålunda se statens styresmän bestämmas genom slumpen; men detta var möjligt i ett litet samhälle, hvars medlemmar bildade en verklig aristokrati, hvarest hvarje medborgare verkligen deltog uti styrelsen och dagligen erhöll en politisk uppfostran vid öfverläggningarna i folkförsamlingen och vid domstolarne. Dessutom voro de vigtigaste platserna undantagna från lottning. De tio strategerna, åt hvilka alla krigiska värf och den utländska politiken voro anförtrodda, tillsattes alltid genom val. Beträffande archonter och senatorer afgjorde lotten blott mellan dem, som förut offentligen förklarat sig som kandidater. Då de anmälde sig, voro de underkastade en pröfning, hvaraf utgången kunde blifva, att de förklarades ovärdige; då deras embetstid var slut, måste de aflägga en sträng räkenskap, och hvarje medborgare hade rättighet att inkalla dem för domstolen. De embetsmän, som bestämdes genom lottning, hade i verkligheten blott en underordnad betydelse. Archonterna och senaten hade blifvit beröfvade sin domsrätt och kunde blott pålägga mindre böter. Till och med areopagen bibehöll blott i mordsaker sin gamla domsrätt. Liksom hela den militära och politiska magten öfvergått till strategerna, hade hela den civila och kriminela lagskipningen öfvergått till heliasterna, som voro fördelade i tio afdelningar, mellan hvilka målen lottades först då de förekommo, hvilket gjorde all bestickning omöjlig. Tillfölje af sitt stora antal, behöfde de ej heller låta leda sig af fruktan; archonten förde ordet, och omröstningen var sluten.

Den lagstiftande magten tillhörde folkförsamlingen helt och hållet. Folkförsamlingen hade likväl till en början blott rättighet att afgöra öfver senatens förslag. Sedermera fick hvarje medborgare rättighet att föreslå nya lagar, men denna rättighet var förenad med ett strängt ansvar. Innan ett nytt lagförslag framlemnades, borde en offentlig talare tillse, att det ej stod i motsägelse till en annan lag. Fans en sådan motsägelse, måste nödiga förändringar vidtagas, på det att enheten i lagstiftningen skulle bevaras. Iakttogos ej dessa försigtighetsmått, kunde den felande af thesmotheterna strängt bestraffas.

Nomophylakerna, hvilka voro sju till antalet, infördes efter areopagens reformation af Ephialtes. De hade veto emot de embetsmännen påbud och förslag, hvilka voro lagstridiga; de utgjorde den konservativa magten inom den athenska staten.

Den krigiska äran har ofta dödat friheten. Segrarne vid [ 366 ]Marathon, Salamis och Mykale utvidgade deremot den offentliga friheten. Det var under inflytande af dem, som författningen under ledning af Aristides, Ephialtes och i synnerhet Perikles förändrades och blef på samma gång så fri och så sansad.

Perikles förstod, att fattigdomen förnedrar och förderfvar de själar, som hafva en dålig halt. Han ville derföre, att hvarje medborgare skulle vara säker på sin utkomst. De fattigaste skickades såsom nybyggare till de talrika kolonier, hvilka han grundlade, och blefvo der jordegare. De som stannade hemma, hade storartade tillfällen till utkomst genom arbetet i arsenalerna och på de stora byggnader, hvarmed Perikles prydde staden, genom den ofantliga handel, för hvilken Athen var medelpunkten, genom den betalning af 1 obol (⅙ drachm = 11 öre), som tillkom domarena och hvarje medlem af folket, som bevistade de allmänna sammankomsterna, samt slutligen genom krigstjensten, för hvilken en betydlig sold betaltes. Man utrustade årligen en eskader, bestående af 60 fartyg, med tjänstgöringsskyldighet under åtta månader, hvarförutom besättningar underhöllos på flere orter. Hvarje hoplit erhöll dagligen 2 oboler i sold och lika mycket för sitt underhåll, officerarne dubbelt och ryttarne tredubbelt så mycket. För att afhjelpa folkets tillfälliga behof, förekommo äfven gratisutdelningar af säd, likväl icke regelbundet såsom i Rom. Vi vilja tillägga en sak, som ej återfinnes i hela forntiden mer än i Athen, nemligen att staten drog försorg om medborgare, som genom bräcklighet voro oförmögne att kunna försörja sig sjelfva, och uppfostrade deras barn, som dött i dess tjenst.

Man har högeligen klandrat det förhållande, att domarena och medlemmarne af folkförsamlingen erhöllo betalning för sin inställelse; men man har glömt, att denna aristokrati, som kallades folket i Athen, vid domstolarne och i folkförsamlingarna ej blott afgjorde sina egna angelägenheter utan halfva den grekiska verldens och derföre hade rätt att fordra ersättning för den tid, som den uppoffrade för andra. Man kan invända, att hedern af dylika uppdrag borde varit nog; men demokratiens princip är att betala alla tjenster, och denna princip tillämpades i Athen icke blott på administrationen, krigsväsendet och lagskipningen, utan äfven på folkförsamlingen, hvilken motsvarade nyare tiders folkrepresentationer. Klandret öfver denna anordning är först vid en senare tidpunkt berättigadt, då de omständigheter, som gifvit upphof åt densamma, upphört att finnas till. Sedan Athen förlorat sin magt och blott hade sina egna angelägenheter att ombesörja, borde denna ersättning hafva upphört, men hon ökades i stället ifrån [ 367 ]1 obol till 3, ja till och med till 5. På detta sätt blifva inrättningar, som från början varit goda, öfverflödiga eller skadliga.

Perikles sörjde lika mycket för sitt folks moraliska uppfostran som för dess magt och fysiska välbefinnande. Han införde musikaliska täflingar vid Panathenäerna, dessa högtidliga fester, vid hvilka hela Attikas befolkning och ombud ifrån kolonierna voro närvarande; vid hvilka snabblöpare, kämpar och skalder täflade om republikens hederskrona; vid hvilka slutligen en lag bjöd, att Homeros’ sånger skulle föreläsas för folket, äfvensom Perseïden af Chörilos, en slaf från Samos, hvilken besjungit Grekernas seger och frihet och af Athen erhållit ett guldmynt för hvarje vers. Perikles förökade festernas antal, så att Athen, enligt Xenophons påstående, hade flere sådana än någon annan stad i Grekland. Dessa fester voro ej till, för att gifva näring åt lätjan och utsväfningen, utan utgjorde nationela högtider, under hvilka de mest upphöjda själsnjutningar förenades med de storartade religiösa bruken. Det var vid dylika tillfällen, som prester, talare och skalder hvar på sitt sätt återupplifvade de fosterländska minnena. Det var då, som Äschylos framstälde forntidens hjeltar för att ingifva hvarje medborgare begäret att efterlikna dem, då, som Sophokles’ Antigone lät så många ljufva och genomträngande ord framgå ur sitt hjerta, »skapadt för att älska, ej för att hata», då, som Evripides framförde Alkeste, hvilken samtyckte att dö för sin make, då slutligen, som dessa sånger sjöngos, hvilka rörde Syrakusanerna och Lysander och två gånger räddade Athenarne.

För att hvarje medborgare skulle kunna bevista uppförandet af dessa storverk, återinförde Perikles det gamla bruket af fria entréer, åtminstone för de fattige. Han bildade en kassa, theorikon, ur hvilken deras plats på teatern betaltes. Liksom flera af hans inrättningar, blef äfven denna efter hans tid förderfvad. Man gaf på skattkammarens bekostnad en onaturlig tillökning åt denna kassa för folkets nöjen, hvilken borde gifva glans åt festerna, och en lag stadgade dödsstraff för den talare, som vågade föreslå, att densamma skulle användas till krigskostnader. Perikles kunde ej förutse denna olyckliga [ 368 ]öfverdrift; men folket på Demosthenes’ tid var ej längre detsamma som på Perikles’.

Äfven de, som mest anklagat Athen och Perikles för öfverdådigt slöseri med statens medel, bruka likväl från dessa anklagelser undantaga de utgifter, som gjorts för byggnader och offentliga minnesmärken. De hafva låtit hela tyngden af sin vrede drabba festerna och skådespelen. De hafva glömt, att en stats utgifter ej alltid böra eller kunna inskränkas till afhjelpande af de nödvändigaste behofven. Hvad vi offra åt vår beqvämlighet, åt vår personliga lyx, det skänkte Grekerna åt staten, åt religionen. Fester och skådespel utgjorde för de grekiska staterna en del af deras nationalära och deras gudsdyrkan. Ju mer lysande och talrika de voro, desto större var fäderneslandets glans, desto vissare syntes gudarnes skydd.

Perikles gjorde sig ej samvete af att till Athens förskönande använda en del af de penningar, som bundsförvandterna fått släppa till. »I och med detsamma», sade han, »som Athen uppfyller sina åtagna förbindelser genom att skänka bundsförvandterna ett verksamt skydd, är det ej någon vidare räkenskap skyldigt.» Folket och staden drogo fördel af denna, ej synnerligen stränga moral. En mängd arbetare af alla yrken funno sysselsättning och vinning genom den ofantliga verksamhet, Perikles för dem beredde. Olika yrkessamfund, hvart och ett med sina hufvudmän, bildade sig för att bryta och hugga marmor, gjuta brons, bearbeta guld. elfenben, ebenholz och cederträ, allt material, som användes till de offentliga byggnaderna eller gudarnes stoder, vidare för att förse templen med rika skulpturverk eller för att [ 369 ]pryda dem med lysande målningar. Högsta ledningen af dessa arbeten uppdrogs åt den odödlige Phidias, som hade Greklands störste konstnärer till medhjelpare och lärjungar. Af de storartade byggnader, som sålunda på Perikles’ tid reste sig i Athen, vilja vi endast nämna det ät Pallas helgade Parthenon (bild 129), ett för musikaliska täflingar afsedt Odeion, det nyuppförda templet Erechtheion (bild 128) samt slutligen Propyläerna, den af marmor byggda ingången till Akropolis. som kostade 2,012 talenter, d. v. s. mer än hela statsinkomsten för ett år.

Emellertid klagade åtskilliga öfver, att så stora summor användes på dessa arbeten. För att bringa dem till tystnad uppträdde Perikles en dag i folkförsamlingen och sade: »Athenare, ansen I, att de utgifter jag gjort, äro för stora?» — »Ja», svarades det från alla håll. — »Nåväl», återtog Perikles, »då skall jag sjelf bestrida dem; men naturligtvis skall i så fall blott mitt namn inristas på alla dessa konstverk.» — Folket utropade då med en mun, att Perikles hade handlat rätt, och att han borde fortsätta att försköna staden utan att spara någonting.

Vid sidan af konstverken utfördes äfven många för den praktiska nyttan afsedda arbeten: de tre murarne, hvilka sammanbundo Athen [ 370 ]med sina hamnar, borgens befästande, tyghuset och slutligen skeppsdockorna vid Peiräevs, hvilka ensamt kostade 1000 talenter; och statskassan förvaltades så väl, att hon, oaktadt alla dessa utgifter, ändock hade en besparing af nära 10,000 talenter.

Men Athen på Perikles’ tid var ej blott konstens, utan lika mycket poesiens och filosofiens, historiens och naturvetenskapens hufvudsäte. Här lefde Sophokles och Evripides, Anaxagoras och Sokrates, här skildrade Herodotos bragderna vid Marathon och Salamis, och sökte Hippokrates (bild 130) utröna naturens hemligheter. Sålunda var på Perikles’ tid allt i Athen storartadt, såväl konstens och literaturens blomstring, som den materiella utvecklingen. Också lifvades hela det athenska folket af en fosterländsk stolthet öfver sin sköna stad. Äfven den obetydligaste medborgare fann sig vara en vigtig personlighet, ty han hade sin röst i den suveräna folkförsamlingen; han stiftade lagar och tillämpade dem vid domstolarne, till hvilka halfva den grekiska verlden kom, för att låta döma sig af honom. Öfverallt hade han tillfälle att höra de skickligaste talare; han kunde afhandla konstfrågor med Phidias, afgöra företrädet mellan Sophokles’ och Evripides’ sorgspel eller uthvissla den författare, som sårade den utsökta renhet i smaken, hvilken fått namn af atticism. Hvarje dag såg Athenaren, då han steg upp på Pnyx, Athens fartyg utlöpa från Peiräevs, somliga styrande sin kosa till Svarta hafvet, Mindre Asien eller Egypten, andra till Adriatiska hafvet eller kusterna af Italien och Sicilien. Om han tog sina blickar ifrån hafvet, som var hans tillhörighet, för att betrakta, hvad som närmast omgaf honom, såg han Athens egen storhet motsvara dess yttre välde. Ibland sina medborgare fann han så litet fattigdom och elände, så mycken själs- och kroppsverksamhet, att han kunde säga till sig sjelf, att hans folk var det första på jorden. Athen var verkligen på den tiden Pallas’ Athenas, den väpnade intelligensens stad.

Allt detta motsvarar ingalunda den föreställning, man, hufvudsakligen genom Aristophanes, i allmänhet hyser om det athenska folket. Aldrig hade väl en skald en så stor frihet och begagnade den i så vidsträckt mått. I stället för att hålla folket räkning för, att det så godmodigt lät uppenbart gyckla med sig, har man tagit komikern efter orden och ansett karikatyren för ett porträtt. Folket i Athen liknar naturligtvis ej mer den bild af detsamma, som Aristophanes för oss framställer i »Riddarne», än hans »Sokrates» liknar Platons »Sokrates».

Aristophanes begynte ej att skrifva förr än tre år efter Perikles’ död. Han kunde sålunda ej anfalla honom; men han hade haft föregångare, hvilka ej sparade den store statsmannen. Kratinos kallade [ 371 ]honom »den störste bland tyranner» samt »tidens och ränkernas förstfödde son.» En annan uppmanade honom att svära på, att han ej skulle göra sig till konung. Aspasia, hvilken Perikles, efter skiljsmessan från sin gemål, tagit till maka, kallades den nya Omphale, Dejanira eller Hera. Slutligen väcktes hos mängden den känsla, som föranledde den attiske landtmannen att om Aristides yttra: »Det förargar mig att oupphörligt höra honom kallas den rättvise». Man började med att anfalla Perikles’ vänner. Phidias blef anklagad för att hafva tillegnat sig en del af det guld, man gifvit till Athenas bildstod. Perikles hade, vare sig, att han förutsåg anklagelsen, eller han ville, att detta guld skulle kunna användas i nödens stund, rådt konstnären att fästa detsamma på stoden så, att det kunde borttagas utan att skada konstverket. Det var sålunda lätt för Phidias att rentvå sig; men han hade framstält sig sjelf på gudinnans sköld under dragen af en gubbe; och i en annan figur ansåg man sig igenkänna Perikles. Detta utgjorde enligt tidens religiösa åskådning ett brott mot gudarne. Phidias fängslades och dog i fängelset — några säga af gift — 432.

Denna händelse, hvilken utgör en af det athenska folkets orättvisor, var en stöt för Perikles och en uppmuntran för hans motståndare. De anföllo Anaxagoras, en annan af hans vänner, hvilken de anklagade för förnekande af gudarnes tillvaro och för läror angående himlakropparne, hvilka voro stridande mot religionen. Mer verkligt religiös än sina anklagare, emedan han hade en renare uppfattning af gudomligheten, blef Anaxagoras ett offer för ofördragsamheten: han hade troligen blifvit dömd till döden, om han ej gått i frivillig landsflykt, hvarunder han dog i Lampsakos. Aspasia hade blifvit invecklad i samma anklagelse; likväl räddades hon genom Perikles’ vältalighet och, som det säges, äfven tårar. Man vågade till och med anfalla honom sjelf och affordrade honom särskild räkenskap; men denna gång vägrade folket sitt samtycke och högaktade ända till sista dagarne af hans lif denne store medborgares oegennytta och vishet.

Från Perikles utgick också den största politiska tanke på denna tid, en sista ansträngning till en broderlig förening mellan alla Hellener. Genom hans försorg utvaldes tjugo ålderstigne män, af hvilka fem begåfvo sig till Grekerna i Asien och på öarna, fem till Hellesponten och Thrakien, fem till mellersta Grekland och Peloponnesos samt fem till Evböa och Thessalien. Desse män hade i uppdrag att till Athen sammankalla ombud från hela Grekland, för att öfverlägga om återuppbyggandet af de genom barbarerna brända templen, om de offer, som man lofvat gudarne under kriget, och om medlen för [ 372 ]betryggande af hafvens säkerhet och för åstadkommande af endrägt mellan alla Hellener. Freden och civilisationen skulle af denna plan kunnat hafva mycket att hoppas; men förslaget strandade emot Spartas hånfulla förkastande af detsamma. Spartanerna fruktade, att Athen derigenom skulle komma att betraktas som Greklands hufvudstad, och att dess glans och storhet skulle göra det i vassen vid Evrotas’ stränder dolda Sparta bortglömdt. I stället för att få mottaga en ständerförsamling från hela Grekland, skulle Athen snart få se kriget närma sig dess portar.