Peloponnesiska kriget till Perikles’ död

←  Athen på Perikles’ tid
Illustrerad Verldshistoria, första delen
av Ernst Wallis (utg.) tillsammans med
August Bellinder, Lorentz Dietrichson, Harald Hjärne, Jens Lieblein

Peloponnesiska kriget till Perikles’ död
Krigets fortsättning till Nikias’ fred  →


[ 372 ]

Fjerde tidehvarfvet.
Från början af det Peloponnesiska kriget till Makedoniens herravälde.

1. Peloponnesiska kriget till Perikles’ död.

Utom i Sparta hade konungamagten blifvit upphäfd öfverallt i Grekland samt efterträdts af aristokratien, hvilken i sin ordning dag efter dag måst inrymma demokratien den ena rättigheten efter den andra. Rörelsen hade likväl ej allestädes varit lika stor; den ena staden hade i denna riktning utvecklat sig fortare än den andra. Den största skilnaden egde rum emellan Athen och Sparta, af hvilka det förra representerade demokratien i sin fulla utveckling, det senare aristokratien i all sin stränghet. Mellan dessa båda ytterligheter fans det plats för många mellangrader. Men ju mer en stad närmade sig den ena eller den andra, ju mer sträfvade han att förena sig med den af de båda staterna, hvars författning stod i största öfverensstämmelse med dess egen. Deraf härledde sig den täflan de båda staterna emellan om inflytandet på de öfrige, hvilken slutligen bragte den ena hälften af den grekiska verlden i vapen mot den andra.

Under det att Athen kring sig förenade inbyggarne på öarna och i kuststäderna, var Sparta i förbund med invånarne på fastlandet. Emot det athenska väldet stod det peloponnesiska förbundet. Mer än tredjedelen af Peloponnesos var Spartas egen tillhörighet; och, då de öfriga staterna derstädes voro små, befann det sig utan medtäflare [ 373 ]derstädes. Med undantag af Argos hade alla erkänt dess öfvervälde. Emot Heloterna och Messenierna var Spartas herravälde utan barmhertighet, och dess inre lif erbjöd, i stället för Athens oerhörda och gagnande verksamhet, ingenting annat än en rå sysslolöshet, onyttig för verlden liksom för det sjelf. Hvad åter dess yttre inflytande vid denna tidpunkt beträffar, så böra vi erkänna, att det blott bestod i den magt, som med rätta tillkommer ett starkt och sansadt folk. Sparta stod i spetsen för ett frivilligt bildadt förbund, var ej hufvudstaden för ett välde. Om ett företag af allmänt intresse kräfde en gemensam ansträngning, förenade sig ombud från hvarje stad, man öfverlade, man anstälde omröstning, och hvarje stad tillsläppte så mycket folk och penningar, som den gemensamma saken fordrade. Ingens frihet kränktes, och man kunde vara mer förvissad om allas beredvillighet än uti det athenska väldet, hvarest herskaren kunde befara uppror från undersåtarnes sida.

Man får likväl ej taga det oberoende, Spartas bundsförvandter åtnjöto, alldeles efter orden. Thukydides framställer visserligen för oss en allmän förbundssammankomst uti Sparta; men om hvarje fråga öfverlägga Spartanerna särskildt, och deras beslut blir det afgörande. Vidare togo de gislan, hvilken förvarades uti fasta orter, hvarföre Perikles ingalunda saknade skäl, då han till dem sade: »Återgifven sjelfve friheten åt de städer, som I hafven underkufvat.» Men dessa städer betalte ingen skatt i fredstid, behöfde ej låta sina tvister afgöras i Sparta, och skenet af deras fria yttranderätt vid de allmänna sammankomsterna dolde för dem det verkliga beroendet.

Spartanerna hade uppfört sig förståndigt vid Pausanias’ förräderi och visat sig temligen ädelmodige, då lydstaterna ville öfverlemna sig åt Athens ledning. Men då ett välde, som de ej hade förutsett, så småningom reste sig, utbröt den gamla afundsjukan. Hvarje seger af Kimon eller af Perikles förorsakade dem smärtsamma styng, och snart kunde de ej längre uthärda det odrägliga buller, som deras medtäflares namn åstadkom. De folk, som hade något intresse af att Athen förödmjukades, underläto ej att underblåsa denna afundens glöd. Athen hade två slag af fiender: å ena sidan de, hvilkas handel det genom sin öfverlägsenhet förstörde, såsom Dorerna på Ägina, i Megara och Korinth, och å andra sidan Perserna, hvilka det hade förödmjukat.

Besegrade till lands och sjös, hade Perserna afstått från öppen strid; men Pausanias’ förräderi hade visat dem, att, hvad de ej vågade försöka med jern, skulle de kunna utföra med guld. Och ifrån denna dag saknades det aldrig persiskt guld i Grekland. Utan tvifvel voro Peloponnesiernas hämnderop emot Athen mycket förorsakade [ 374 ]af afundsjuka mot dess magt, men de kongliga darikerna vägde nog också ganska tungt i vågskålen.

Athens och Spartas tvist om öfverväldet i Grekland måste förr eller senare afgöras genom svärdet. Underordnade orsaker, de enda som öppet anfördes, påskyndade utbrottet och tjente som förevändning för kriget, hvilket begynte med anledning af några enskilda tvister, hvilka man kan tycka ej bort medföra en allmän strid; men i det tillstånd, hvari sinnena befunno sig, var den minsta gnista nog, för att sticka alltsammans i brand. Grekland fattade nästan samtidigt eld på tre olika ställen, i vester, i öster och i midten: i Korkyra, i Potidäa och i Platää.

I närheten af Greklands vestkust, vid inloppet till Joniska viken ligger ön Korkyra (Korfu), hvilken då innehades af en korinthisk koloni. Korkyra blef i sin ordning moderstad och grundlade nybygget Epidamnos. Nybyggena styrdes vanligen af samma lagar som moderstaten. Författningen i Epidamnos var följaktligen aristokratisk liksom i Korkyra, Emellertid blefvo slutligen olägenheterna af den aristokratiska styrelsen så känbara, att Epidamnierna utförde en statshvälfning. De rike, som förjagades ur staden, förenade sig nu med Taulantierna, en barbarisk stam i granskapet, och tillfogade Epidamnos så mycket ondt, att det vände sig till sin moderstad Korkyra för att begära hjelp; afvisadt härifrån, vände det sig till Korinth, som, hatande Korkyra för dess ofta visade sidvördnad, skickade Epidamnos en besättning. Korkyra anföll då Epidamnos med 40 skepp. På samma gång föreslog det Korintherna att låta afgöra tvisten genom skiljedomstol. Desse ville dock ej samtycka härtill, utan beväpnade 2500 hopliter och 70 fartyg. Men denna styrka besegrades af Korkyrerna utanför Axion. Samma dag nödgades Epidamnos att öppna sina portar och bestraffades strängt (435).

De rustningar, som Korinth under två års tid företog, för att hämnas detta nederlag, förskräckte Korkyrerna. Utan att dittills hafva deltagit i det öfriga Greklands angelägenheter och förbindelser, ansågo de sig nu behöfva en stark bundsförvandt. Att ingå i det peloponnesiska förbundet, hvarest Korinth näst Sparta hade mest att säga, var ej att tänka på. De vände sig derföre till Athen, dit äfven Korinth skickade sändebud.

Athenarne öfverlade i två dagar om denna vigtiga fråga. Den första dagen syntes gynsam för Korintherna, men på den andra fingo Korkyrerna öfvertaget. Då kriget med Sparta, såsom Korkyrerna anmärkte, i längden var oundvikligt, syntes det Athenarne af vigt att försäkra sig om bistånd från den andra sjömagten i Grekland. [ 375 ]Klokheten och den egna fördelen nedtystade den stränga rättvisan. Men genom att förena sig med en stat, som ej förut stått i förbindelse med någon annan, ansågo de sig ej gå någons rätt för nära. Dessutom inskränkte de sig till att med Korkyra blott sluta ett försvarsförbund, hvarigenom de endast åtogo sig att hindra dess förstöring. Tio skepp afsändes till Joniska hafvet. Befälhafvarne erhöllo befallning att ej inlåta sig i strid, så vida ej Korkyra anfölls.

Korinth hade utrustat 150 skepp och Korkyra 110. De båda flottorna sammanträffade i närheten af Sybota. En sjödrabbning uppstod, hvilken Thukydides påstår vara den betydligaste, som dittills förekommit Greker emellan. Athenarne iakttogo till en början en afvaktande ställning, men då Korkyrerna, efter en hårdnackad strid å ömse sidor, begynte blifva alltför illa åtgångne, skyddade de deras återtåg. Korintherna vågade ej anfalla för andra gången, emedan de märkte 20 andra athenska skepp vara i annalkande. Segertecken upprestes å ömse sidor, hvarpå Korintherna hemseglade. De korkyriska fångarne såldes som slafvar, med undantag af dem, för hvilka man kunde hoppas att erhålla en stor lösepenning (432).

Omedelbart efter denna händelse inträffade en ny förveckling i Potidäa, beläget på Pallene, den vestligaste af de tre chalkidikiska landtungorna. Denna stad var en korinthisk koloni och tillika en skattskyldig bundsförvandt till Athen, från hvilket det nu afföll, sedan det förut försäkrat sig om understöd från Korinth och Sparta; Korinth sände det förstärkning, men Sparta, som lofvat göra ett infall i Ättika, höll sig stilla. Athenarne begåfvo sig med en ansenlig landthär och 70 fartyg skyndsamt till Chalkidike, för att kufva upproret. Korintherna besegrades och Potidäa blef inneslutet.

Korintherna läto nu sammankalla Spartas bundsförvandter och anklagade inför dem Athenarne, såsom de der brutit freden och skymfat Peloponnesos. Ägina vågade af fruktan för Athen ej gå öppet till väga, men beklagade sig i hemlighet öfver, att det blifvit beröfvadt de friheter, hvilka fördragen tillförsäkrat det. Megarerna förde ett högljuddare språk. Sedan någon tid hade nemligen stora misshälligheter yppat sig mellan dem och Athenarne, hvaraf följden blef ett folkbeslut, som utestängde Megarerna från Athens och dess bundsförvandters hamnar. Genom dessa klagomål vans slutligen Sparta för kriget. För att likväl vältra ansvaret på motståndarne, började Spartanerna underhandlingar och framkommo med den fordran, att Athen skulle utvisa alla medlemmarne af Alkmäonidernas slägt för det mot Kylons vänner begångna våldet (se sid. 272). Det var för Perikles’ skull, hvilken tillhörde Alkmäonidernas ätt, som denna egendomliga [ 376 ]begäran framstäldes. Sparta fordrade äfven, att Ägina och öfrige bundsförvandter skulle återfå sin sjelfständighet, och att beslutet emot Megara skulle upphäfvas. Härpå svarade Athenarne: »Försonen först sjelfve mordet på de skyddsökande Heloter, hvilka I låtit nedgöra vid Poseidons tempel, och på Pausanias, som I hafven ihjälhungrat i Pallas’ helgedom!» Beträffande Ägina, skulle det återfå sin frihet, då Sparta återgifvit den åt alla de städer, det underkufvat. Megara åter, som inkräktat på Demeters heliga område vid Elevsis, vore så långt ifrån att förtjena Spartas skydd, att detta snarare borde deltaga i ett heligt krig emot den brottsliga staden.

130. Hippokrates.
Efter ett mynt från Kos.

Emellertid uppeggade Korintherna, som hade en del af sina medborgare instängde i Potidäa, Spartanerna allt mer och mer. Slutligen skickade Sparta en sista beskickning till Athen, hvilken förklarade, att Sparta önskade bibehålla freden, om blott Athenarne frigåfvo de Hellener, som af dem höllos i beroende. I den athenska folkförsamlingen voro åsigterna bland talarne delade angående det svar, man borde lemna sändebuden, tilldess Perikles begärde ordet och på det mest slående sätt bevisade krigets oundviklighet, alldenstund Spartanerna, som i sjelfva verket voro beslutne för detsamma, om de framställda fordringarna beviljades, snart skulle framkomma med andra; hvarföre såväl statens ära som fördel fordrade, att man ej gjorde några eftergifter. Folkförsamlingen insåg riktigheten af dessa åsigter, och sändebuden fingo återvända med det svaret, att Athenarne ej voro hugade till några eftergifter, men villige att hänvisa klagomålen till en opartisk domstols bepröfvande. Försök till vidare underhandlingar gjordes ej.

Straxt efter underhandlingarnes afbrytande inträffade en händelse i Platää, hvilken, efter hvad som händt på Korkyra och i Potidäa, kom kriget att uppflamma i full låga och bidrog att åt det gifva karakteren af ovanlig våldsamhet och grymhet.

År 431 på våren inträngde nattetid 300 thebanske aristokrater i Platää, för att med våld beröfva Athen denna bundsförvandt. Invånarne sofvo i största lugn, då de uppväcktes af en härold, hvilken uppmanade dem att sluta sig till det böotiska förbundet. Sedan demokraterna i Platää hemtat sig efter den första öfverraskningen och upptäckt fiendernas fåtal, lyckades de efter en häftig strid nedgöra [ 377 ]eller tillfångataga nästan allesamman. Så snart Athenarne fingo underrättelse härom, fängslade de alla Böotier, som befunno sig i Attika, skickade en besättning jemte lifsmedel till Platää och gåfvo skydd åt dess qvinnor, barn och gubbar. Platäerna, förbittrade öfver Thebanernas förrädiska öfverfall midt under freden, afrättade, utan att härom afvakta råd från Athen, alla fångarne, uppgående till ett antal af 180. Athenarne hade härvid ingenting annat gjort, än att de skyddade sin trogne bundsförvandt och höllo den ed, som alla Greker dagen efter slaget vid Platää svurit, att såsom ett heligt folk försvara Platäerna mot hvarje anfall. De fingo likväl skulden för att hafva begynt fiendtligheterna, och ifrån denna stund bedrefvos rustningarne rastlöst å ömse sidor.

132. Grekiska svärd.
131. Grekisk sköld.
133. Grekiska hjelmar.
134. Grekiskt pansar.

Spartas bundsförvandter voro alla folkslagen på Peloponnesos förutom Achäerna i början och Argiverna under hela kriget. Utom Peloponnesos kunde det räkna på Megarerna, Lokrerna, Thebanerna, hvilka förde med sig hela Böotien, invånarne i Doris, hvilka skulle hafva slutit sig till Athen, om de ej varit omslutne af fiender, Phokerna, Ambrakierna, Levkaderna, Anaktorierna och Ätolerna. Flere mägtiga städer i Italien och på Sicilien lofvade i hemlighet att tillhandahålla penningar och skepp. Dessutom räknade man på persiske storkonungens guld.

[ 378 ]Athens bundsförvandter voro Chios, Lesbos, Platää, Messenierna i Naupaktos, de flesta af Akarnaniens invånare, Zakynthos och Korkyra samt dessutom alla dess skattskyldiga länder.

135. Grekiska lansar.

Då slutligen Sparta kallade sina bundsförvandter till vapen under löfte, att de skulle få plundra det rika Attika, skyndade man till ifrån alla håll. Spartas konung Archidamos befann sig snart i spetsen för en här af 60,000 man. Så snart Perikles erfor fiendens annalkande, lät han, enligt en på förhand uppgjord plan, alla landsbygdens invånare begifva sig till staden, medtagande hustrur, barn och lösegendom. Hjordar och lastdjur skickades till Evböa. De flesta hade i Athen hvarken bostäder eller vänner, som kunde mottaga dem. De fingo derför slå sig ned på offentliga platser, omkring templen, mellan de långa murarne och i Peiräevs. Det var ej utan smärta de öfvergåfvo sina fält och sina boningar: men fäderneslandets räddning fordrade detta offer. Perikles föregick med högsinta föredömen. Archidamos var med honom förenad genom gästvänskapens band; han förklarade i folkförsamlingen, att, om Spartas konung på grund häraf skonade hans landtegendomar, skulle de ifrån den stunden blifva statens tillhörighet. Rädd för att sätta allt på spel genom utgången af en enda drabbning, sörjde Perikles i första rummet för stadens säkerhet och utsände blott några rytteriafdelningar för att skydda dess närmaste omgifning och oroa fienden. Sedan Archidamos förgäfves väntat på, att Athenarne skulle lemna staden, genomtågade han under härjningar det nordliga Attika ända till Oropos, hvarifrån han igenom Böotien återvände hem och upplöste sin krigshär.

Athenarne hade ej afvaktat Peloponnesiernas aftåg för att öppna kriget på den skådeplats, som för dem var den lämpligaste, nemligen hafvet. En athensk flotta härjade kusterna af Argolis, Lakonien och Elis, och Äginas invånare blefvo med hustrur och barn fördrifne från sin ö, hvilken togs i besittning af attiska nybyggare.

136. Grekiska kastspjut.

Följande vinter firades i Athen en storartad sorgfest efter de medborgare, som dött i striden för fäderneslandet. Deras ben, inneslutna i kistor af cypress, voro utstälda i ett stort tält, dit hvarje medborgare kunde komma för att begråta en slägting eller en vän och anställa [ 379 ]libationer. Sedan den enskilda sorgen räckt i tre dagar, började den offentliga. Kistorna fördes på vagnar långsamt igenom staden till Kerameikos. Efter vagnarne kommo de dödes hustrur, barn och anhöriga; derefter den ofantliga hopen af öfrige medborgare och främlingar. Då de döde blifvit inneslutne inom det gemensamma hvilorummet, framträdde den af folket utsedde talaren, för att hålla ett liktal.

Det var Perikles. Han hade förut bevisat de krigare, som stupat vid Samos, en dylik hedersbetygelse. Denna gång utgjorde de döde mindre föremålet för hans loford, än Athen. Han uppmanade de lefvande att älska fäderneslandet, att sätta värde på dess författning, hvilken, utan afseende på förmögenhet eller börd, blott efter förtjenst fördelade statens hedersplatser, och i olikhet med Spartas tyranniska inrättningar lemnade hvar och en den fullkomligaste frihet samt blott begärde lydnad för lagen. Sedan uppdrog han en målning af nationalkarakteren, hvilken han bad dem troget bevara, denna nationalkarakter, som utgjorde en blandning af djerfhet och eftertanke, af allvar och glädtighet, och som var öppen och gästvänlig mot främlingar. Efter att hafva afmålat Athen och dess lif, fortsatte talaren med dessa ord: »Det är för ett på ära så rikt fädernesland, våra krigare ädelmodigt offrat lifvet; det är för det, vi alla, som öfverlefva dem, äro beredde att lida... De voro sådana, de borde vara. Då lyckan gick dem emot, trodde de sig ej derföre hafva rättighet att beröfva staten sin dygd, och uppoffringen af sig sjelfva syntes dem då vara den gärd, de voro sitt fädernesland skyldige... Också skall minnet af deras bedrifter till och med i aflägsna länder bättre inristas i sinnena än på dessa grafvårdar... Tron, att lyckan består i friheten och friheten uti modet!... Till de fäder, som här äro närvarande, och som hafva hopp om att blifva tröstade af andra söner, säger jag: att desse äro lycklige, hvilka hafva slutat sitt lif på ett så lysande sätt; till de gamle män, hvilka hafva gjort en oersättlig förlust: att under en framskriden ålders bräckligheter är den vördnad, som af ett helt samhälle egnas dem, hvilkas söner hafva gjort sig väl förtjente af detsamma, mest att värdera; till de söner, hvilkas bröder ej mer finnas till: att de hafva en vigtig täflan, en stor hederskamp att bestå; till de makar slutligen, hvilka blifvit försatta i enkostånd och sorg: att den största äran tillhör den qvinna, som ibland menniskor väcker minsta uppseendet.

»Jag har uppfylt lagens önskningar; jag har sagt, hvad jag trott vara nyttigt; våra döde hafva erhållit de hedersbetygelser, vi voro dem skyldige. Ifrån denna dag skola deras barn uppfostras på [ 380 ]statens bekostnad, tilldess de blifva i stånd att tjena honom. Det är en krans som fäderneslandet skänker, och som man skulle vilja förtjena; ty han hedrar både den, som får honom, och den, för hvars skull han gifves. Der dygden får den skönaste belöningen, der finnas de bästa medborgarena. Skänken de döde, som äro eder käre, en sista gärd af tårar, och må vi sedan skiljas härifrån!»

Med dessa ädla ord svarade Perikles dem, hvilka önskade freden för hvarje pris, till och med för priset af sin heder.

På våren följande året visade sig Archidamos åter i Attika, Men efter fjorton dagars förlopp lemnade han det, flyende, icke för Athenarne, utan för en fruktansvärdare fiende, den pest, som utbrutit i Athen, och som af Thukydides, hvilken sjelf höll på att för den falla ett offer, blifvit på ett så gripande sätt beskrifven. Denna sjukdom, kommande ifrån Orienten, fördes förmodligen till Athen af något handelsfartyg. Han visade sig först i Peiräevs och anstälde snart i den öfverbefolkade staden förfärliga ödeläggelser. Unga och gamla, rika och fattiga, kraftfulla och svaga, alla angrepos. Plågorna voro förskräckliga: en inre eld förtärde alla kroppens delar; en brinnande törst dref de olycklige till brunnarne och källorna, Denna typhusartade feber, trotsande alla läkarkonstens hjelpmedel, dödade oftast sina offer på den sjunde eller nionde dagen. Då sjukdomen nått sin höjd, säger Thukydides, förlorade man all vördnad både för gudar och menniskor. Sedligheten dukade under för dödens förfärliga lek. Emedan dygd och gudsfruktan visade sig kraftlösa, ansåg man det onödigt att underkasta sig några uppoffringar. Hvarje band afkastades; äfven de bäste öfverlemnade sig at flyktiga njutningar, för att bedöfva sig och för att ännu i sista stund förskaffa sig någon ersättning för ett i förtid afbrutet lif. Dåliga menniskor afhöllos ej längre från brott af fruktan för straff.

Midt under alla dessa olyckor bevarade Perikles sin själsstyrka. Han anförde sjelf ett härnadståg till sjös emot Epidauros, förödde kusten af Argolis och intog Prasiä i Lakonien; men pesten, som utbredde sig i hans här. tvang honom att återvända. Den hade äfven angripit Athenarnes läger vid Potidäa, hvilket fortfarande gjorde motstånd. Folket, förtvifladt öfver sina olyckor, anklagade derföre Perikles och ådömde honom en stor bötesumma. En ibland hans häftigaste fiender var Kleon. Perikles bar olyckan med samma fattning, som han burit framgången, oaktadt de hårda slag, som vid denna tid träffade honom såväl i det offentliga som det enskilda lifvet. Hans syster och några af hans bästa vänner bortrycktes af pesten. Han hade en son med namnet Xanthippos, hvilken förenade sig med hans [ 381 ]fiender och om fadern utspred de mest orättvisa rykten. Perikles älskade likväl sin son; men pesten beröfvade honom såväl denne som hans andre son, Paralos. Det såg ut, som skulle slägten utdö, och familjgudarnes altaren blifva utan offer. Perikles gaf för första gången vika för sin smärta. I det ögonblick, då han satte dödskransen på den siste sonens hjessa, utstötte han ett jemmerrop och gaf fritt lopp åt sina tårar. Folket, som snart ångrade sin otacksamhet, skänkte medborgarrätt åt hans son med Aspasia, hvilken, såsom född af en utländsk moder, ej härtill hade någon laglig rätt, och gjorde åter Perikles till en af de tio årligen valde befälhafvarne.

137. En qvinna sätter dödskransen på den unge Archemoros’ hufvud, öfver hvilket en tjenarinna håller ett parasoll till skydd mot solens strålar. Vid likets fötter synes läraren (paidagogos)med en lyra i venstra handen; bakom honom en tjenare, bärande offerkärl samt en pung, sannolikt innehållande glasperlor, hvilka ofta hittas i grekiska grafvar.
Från en grekisk vasmålning.

Under den tid, Perikles var i onåd hos folket, hade en beskickning afgått till Sparta för att begära fred. Då denna skymfligen afvisades, började kriget föras med förnyad kraft. Potidäa måste slutligen gifva sig (430). De gamle invånarne erhöllo fritt aftåg, och staden fick ifrån Athen en ny befolkning.

Följande året inträngde icke Archidamos i Attika, der pesten fortfarande rasade, utan började belägra Platää i Böotien, dock utan att kunna intaga denna stad. Innan Archidamos på hösten begaf sig hem med en del af sin här, inneslöt han likväl hela platsen med dubbla murar, hvilkas bevakning han anförtrodde åt Böotierna.

Samtidigt försökte Spartanerna att bortjaga Athenarne från det Joniska hafvet. Men detta företag hade föga framgång. Athenaren [ 382 ]Phormion besegrade 429 deras till antalet betydligt öfverlägsna flotta, och Athen förlorade ej en enda bundsförvandt.

Perikles hade ej deltagit i de senaste händelserna. Oaktadt pesten redan betydligt aftagit, anfölls han likväl af densamma. Då hans återstående vänner vid hans dödssäng, troende, att han ej mer hörde, hvad de sade, samtalade om hans snille och hans bragder, afbröt dem den döende, som hade hört allt, med de orden: »I berömmen mig för hvad som äfven af många andra blifvit gjordt, men I glömmen det bästa, nemligen att ingen enda Athenare för min skull behöft anlägga sorgdrägt». Denna hofsamhet under en så lång utöfning af magten är också det bästa loftalet öfver Perikles. Han dog under det tredje krigsåret vid ungefär 70 års ålder och begrofs i Kerameikos ibland de medborgare, som offrat sitt lif för fäderneslandets försvar.