Kommentar till 20 och 21 kap strafflagen/Strafflagen kap 21
| ← Strafflagen kap. 20. |
|
21 KAP.
Om rån.
I vår äldre rätt utmärktes rån hufvudsakligen af ett öppet tillvägagående vid förgripelse å egendom i motsats mot den hemliga smygande gärning, som inbegreps under tjufnad.[1]
Så småningom blef det emellertid våldet, som konstituerade rånsbegreppet, hvarjämte rånet fick karaktär af fridsbrott. 1734 års lag bestämde rån såsom ett tillgrepp, hvartill erfordras våld; och brottet i fråga hade sin plats bland fridsbrotten.[2]
Lag-Commiteen (1832) definierade rån på följande sätt: "Bär någon våld å annan, eller öfverfaller honom med hot, som medförer trängande fara för lif eller helsa, för att bemäktiga och tillägna sig lös egendom, som honom eller annan tillhörer", dömes för rån etc. I motiven anförde Lag-Com., att rån, såsom ett af angrepp å person och egendom sammansatt brott, hade de omständigheter gemensamma med stöld, att med brottet åsyftades olofligt tillgrepp af egendom, den man visste höra annan till, att egendomen vore så beskaffad att stöld därå kunde ske, och att man föröfvade brottet i afsikt att egendomen sig tillägna. Däremot skilde rån sig från stöld däruti, att våld å person eller hot af viss svår beskaffenhet för tillgreppets verkställande användes, samt att brottet ansåges fullbordadt, ändå att tillgreppet ej kunnat bringas till sådan verkställighet, som till fullbordan af tjufnadsbrott efter bestämmelsen i 22 kap. 10 § ("till sig tagit eller af stället flyttat det tillgripna") erfordrades.
Äldre Lagberedningen (1844) anmärkte, att då vid rån det personliga våldet, som användes för att bemäktiga sig annans egendom, vore hufvudsaken, men till brottets fullbordan ej ovillkorligen hörde, att det lyckats rånaren att tillgripa egendom, vore det angeläget att tydligare uttrycka denna grundsats, i hvilket syfte Lagb.till Lag-Com:s definition fogade: "ändå att tillgrepp af egendom ej skett".
Våldet eller hotet därmed var sålunda rånets hufvudmoment. Brottet betraktades snarare såsom ett brott emot person än ett egendomsbrott. i
Lag-Com:s och äldre Lagb:s definition på handlingen vid rån förändrades af lagutskottet vid 1853–1854 års riksdag därhän, att brottet, i öfverensstämmelse med M. B. 20: 9 i 1734 års lag, skulle anses fullbordadt först i och med tillgreppet, till följd hvaraf försök till rån underkastades särskildt straff. Man kan öfver hufvud taget säga, att K. F. den 4 maj. 1855, som beträffande rån utgör en förebild för 1864 års strafflag, återgifvit rånsbrottet karaktären af en förbrytelse mot äganderätten.[3]
som innebär trängande fara, af annan tager gods eller penningar, dömes, för rån, till straffarbete från och med två till och med åtta år, där ej
annorledes här nedan stadgas.
rånet genom tillgrepp fullborda, varde, för försök till rån, dömd till straffarbete från och med ett till och med sex år.
Äro omständigheterna synnerligen mildrande; då må tiden för straffarbetet nedsättas, i förra fallet, till ett år och, i senare fallet, till sex
månader. Lag den 20 juni 1890.
1 § har erhållit sin nuvarande lydelse genom lag
angående ändring i vissa delar af strafflagen den 20 juni 1890.
Ändringen af denna § berörde dock endast straffsatserna.
Rån är ett af angrepp mot person och egendom sammansatt brott men är dock af lagen utmärkt såsom en själfständig förbrytelse.[4]
I rånet ingå alla kännetecken på tjufnad (jfr den föregående framställningen af tjufnadsbrottets karakteristik sid. 12 o. f.), men vid rån tillkommer, att våld å person, resp. svårare hot legat i gärningsmannens afsikt samt tjänat såsom medel för tillgreppets utförande. Tillgreppet är ändamål, våldet (hotet) medel.
Rättsfall i Schmidt XXXIV: 570. Två personer E. och J. spelade femkort. E. upptog och framlade på bordet en bunt sedelmynt. Då J. hade vunnit spelet, ville E. ej betala sin förlust utan återtog sina penningar. J. slog omkull E. och ryckte penningarna ur dennes hand. H. D. ansåg, att, då det icke kunde antagas, att J. vid våldet haft annan afsikt än att göra sig betald för hvad han under spelet vunnit, gärningen icke borde till rån hänföras.
Våldet måste riktas omedelbart mot annans kropp ("å person") och antingen innefatta ett misshandlande, ägnadt att bryta motståndet, eller vara ett våld, som åsyftar att förekomma eller hindra hvarje motstånd. (Jfr lagens uttryckssätt i 10: 1 "våld eller annan misshandel å" och 10: 6 "våldsamt motstånd utan att – – våldföres".) Man rånar annan, då man binder honom, men ej därigenom att man vrider om nyckeln i dörren och utan våld instänger honom, medan tillgreppet föröfvas. (Jfr i fråga om norsk rätt Hagerup a. a. s. 87.)
Försätter man i tillägnelsesyfte, genom bibringande af döfvande medel annan i vanmakt och därefter plundrar honom, föreligger tjufnad. Jfr 15 kap. 13 och 14 §§, i hvilka lagrum liknande förfarande anses såsom list. (Märk motsättningen mot 12 § i samma kap.)
Det är ej nödvändigt, att våldet riktas mot sakens ägare eller innehafvare, utan det är tillräckligt, att våldet sker emot den, som faktiskt skyddar egendomen mot tillgrepp, t. ex. en god vän, som i ägarens frånvaro är hemma och söker skydda hans egendom. (Jfr Forsman, Ant. s. 339.)
Rån föreligger icke, då någon efter att hafva misshandlat annan till medvetslöshet eller dräpt eller mördat kommer på den tanken att beröfva den andre hans tillhörigheter (här föreligga två särskilda brott, dels misshandel eller dråp eller mord, dels ock tjufnad; jfr Holm 1901 not B 240), då våldet kommer efter det olofliga tillgripandet för att skydda gärningsmannen i hans innehaf (21: 4 tillämpas), eller då tillägnandet sker medelst våld å det föremål, som gärningsmannen vill bemäktiga sig (t. ex. då någon rycker hatten från annans hufvud eller sliter urkedjan från västen); jfr Holm 1882 not B 531, 1887 not B 82, 1890 not B 219.
Om någon med tillägnelseafsikt begår dråp eller mord, föreligger rån resp. rånförsök och 4: 1 kommer till tillämpning.[5] Jfr 8 §. Se Holm 1898 not B 33. HR:n dömde L. dels för fjärde resan stöld, dels för mord. Hofr:n, där målet underställdes, dömde L., för det han i uppsåt att döda med berådt mod beröfvat A. O. Iifvet och därvid tillgripit denne tillhörig lösegendom, jämlikt 14.-1, 46, 21.-1, 8 och 10, 2: 19 och 4:1 för mord jämte rån. H. D. gjorde, på L:s klagan, ej ändring. Jfr Schmidt VI: 232, Naumann 1877: 438 1886: 627 samt Holm 1876 not. B 194, 1883 not. B. 21, 1889 not. B 397; 1899 not. B 519; 1900 not. B 301, 302, 602; 1901 not. B 60; 1903 not. B 225, 239, 297.
Hotet, som användes, måste innebära trängande fara, d. v. s. ögonblicklig fara bör vara för handen, att den person, hvilkens egendom gärningsmannen vill bemäktiga sig, skall lida någon lifsfarlig eller åtminstone svår kroppsskada. I Lag-Com:s och äldre Lagb:s förslag hette det: "hot, som medförer trängande fara för lif eller hälsa", men Lag-Utsk. vid 1854 års riksdag utbytte denna lokution mot den i gällande strafflag använda, ty ett hot kunde innebära trängande fara af den mest svåra art utan att vara riktadt mot den öfverfallnes lif eller hälsa; och då det användes för att åtkomma annans egendom, skedde ostridigt därigenom rån. Hotet behöfver icke i ord uttalas utan kan ske genom handlingar, som innebära hot, t. ex. riktande af skjutgevär. I fall af ringare hot föreligger kvalificerad tjufnad enligt 20: 4 mom. 6.[6]
För att rån skall vara fullbordadt fordras, att något verkligen tillgripits, att gärningsmannen fått saken i sin besittning.
Gitter gärningsmannen ej rånet genom tillgrepp fullborda, inträder straff för försök till rån.
Straffbart försök föreligger (märk "öfverfaller"), då gärningsmannen i tillägnelseafsikt användt våld eller kraftiga hotelser, utan att detta ledt till tillgreppets fullbordande.
Den mildring i straffbestämmelserna i 1, 2 och 3 §§, som 1890 vidtogs, motiveras af nya Lagb., hvad angår straffminima, därmed att rån enligt lagen föreligger äfven om det våld, medelst hvilket tillgreppet föröfvas, är helt obetydligt, så snart det blott kan karakteriseras såsom "våld å person", och att följaktligen under dessa §§ kunna komma att hänföras fall, hvilka i fråga om straffbarheten icke synnerligen skilja sig från stöld. Angående nedsättningen af straffmaximum i 1 § till åtta års straffarbete säger nya Lagb., att detta straffmått synes såväl i och för sig som i förhållande till straffen för jämförliga brott vara tillräckligt äfven för svårare fall.
med tio år skall rån beläggas i dessa fall:
1. om två eller flera sällat sig samman att rån föröfva och dylikt brott begått;
2. om man rånat egendom, som åt allmänna posten förtrodd var;
3. om rånet skett å någon, som genom allmän farsot, eldsvåda, vattunöd, skeppsbrott, uppror, fiendes åträngande eller annan sådan nöd eller fara var i den belägenhet, att han sig och sin egendom svårligen värja kunde;
4. om rånet skett nattetid i bebodt hus och rånaren dit inkommit genom inbrott, som i 20 kap. 5 § sägs.
Har, i dessa fall, försök till rån skett, på sätt i 1 § sagdt är; dömes gärningsmannen till straffarbete från och med två till och med åtta
år. Lag den 20 juni 1890.
Straffbestämmelserna i denna § enligt 1864 års strafflag
äro mildrade genom 1890 års lag.
1 mom. Det i detta mom. omnämnda fall af kvalificeradt rån förutsätter enligt Carlén (a. a. s. 356), att gärningsmännen förenat sig för att samtidigt uppträda och gemensamt verka. Lagrummet är tillämpligt, då flera sammanslutit' sig för att råna i allmänhet såväl som då aftalet gäller ett visst rån. Straffskärpningen föranledes af den allmänna fara, som ligger i en dylik förbindelse (band) af flera, hvilka yrkes- eller aftalsmässigt ägna sig åt begående af rån (jfr Forsman, Ant. s. 263). Verkställighetsåtgärd måste hafva tillkommit. Äfven om blott en af dem, som sällat sig tillsammans, uppträdt aktivt vid gärningens begående, blifva samtliga straffskyldiga.
2 mom. Stadgandet i fråga är hämtadt från K. F. den 5 mars 1755 och Lag-Com:s Förslag till Straff-Balk 23: 4.
Jfr 20: 4 mom. 2. Äfven rån "i posthus" får väl anses inbegripet under straffskärpningen i 21: 2 mom. 2.
Rättsfall i Holm 1879 not. B. 295.
3 mom. erbjuder en olikhet mot hvad, som i 20 kap. 4 § 9 mom. stadgas för kvalifikation af tjufnad i liknande fall ("satt ur stånd att sin egendom värja"). Här användes uttrycket "svår]igen". Stadgandet i fråga återfinnes i 1734 års lag M.B. 21: 4, 5. Jfr Kongl. Placatet den 6 december 1697.
4 mom. motsvarar 20 kap. 4 § 5 mom., men här fordras, att inbrott skett. Ang. tolkningen af lagbudet i 2 § 4 mom. hänvisas till framställningen under 20: 4 mom. 5.
sägs andra gången eller sedan han andra gången stöld begått, dömes till straffarbete på lifstid eller från och med fyra till och med tio år; dock må, där gärningen stannat vid försök och omständigheterna äro synnerligen mildrande, tiden för straffarbetet till två år nedsättas.
Inbrott utan tillgrepp vare i fall, hvarom i denna § förmäles, så
ansedt, som i 20 kap. 7 § stadgadt är. Lag den 20 juni 1890.
I 1864 års strafflag hade §:en ifråga följande affattning:
sägs, andra gången eller sedan han andra gången stöld begått, dömes till straffarbete på lifstid eller i tio år; och vare i detta fall inbrott utan
tillgrepp så ansedt, som i 20 kap. 11 § stadgadt är.Ur motiverna till 1890 års lagändring anföres: Enär vid återfall, hvarom i 3 § förmäles, förhållandena, särskildt då brottslingen förut straffats allenast för obetydligare stölder, kunna vara sådana, att gärningen ej bör anses svårare än kvalificeradt rån, första gången begånget, samt giltigt skäl torde förefinnas att jämväl vid återfall medgifva någon mildring i straffet för det fall, då gärningen stannat vid försök, hafva i 3 § införts enahanda straffminima som i 2 §, dock med den afvikelse i fråga om försök, att straffets nedgående under det för fullbordadt brott utsatta minimum gjorts beroende däraf, att omständigheterna äro synnerligen mildrande.
Förutsättningen för återfall i rån är, att gärningsmannen förut till fullo undergått straff för rån eller för försök till rån eller för brott i 4 eller 5 § i detta kap. eller för två resor stöld eller för två resor inbrott eller slutligen för en resa stöld och en resa inbrott. Jfr 4: 11 och 5: 4 samt 20: 6, 7.
anträffas, sätter sig med våld eller sådant hot, som i 1 § nämndt är, till motvärn emot den, som det tillgripna återtaga vill; dömes, såsom för
rån, efter ty i 1, 2 eller 3 § för hvarje fall skils.Detta brott är ej rån, ty våldet eller hotet är ej medel till det olofliga tillgreppets verkställande. utan tillkommer först, sedan tillgreppet blifvit föröfvadt. Jfr Lag-Com:s motiver till Str. B. 23 kap. Ett analogt, ehuru mindre omfattande lagbud förekom i 1734 års M.B. 40: 7. Våldet, resp. hotet öfvas, för att tillgreppet skall blifva beståndande. Med "våld" menas våld å person. §:n i fråga är ej tillämplig, då gärningsmannen endast stretar emot, när ägaren vill återtaga det stulna föremålet. (Jfr Hagströmer, Sv. straffrätt s. 147.)
Orden "å bar gärning" böra tolkas i öfverensstämmelse med hvad äldre Lagb. yttrar i fråga om nödvärn. "Ehuru hvar och en otvifvelaktigt är berättigad att från tjuf eller rånare, på stället eller innan han förlorat brottslingen ur sikte, återtaga sin egendom och följaktligen, äfven om brottslingen. därvid sätter sig till motvärn, bruka det våld, som för utöfningen af en sådan rättighet nödigt är, kan denna rättighet icke tillkomma den, som efteråt påträffar sin egendom och till dess återbekommande är i tillfälle att erhålla den offentliga maktens biträde. På det likväl rättigheten att bruka våld ej må blifva obehörigen utsträckt äfven till sistnämnda fall, har äldre Lagb. funnit nödigt att i 7 kap. 7 § (5: 7 i gällande strafflag) införa orden: "å bar gärning".
Stadgandet i 4 § är sålunda ej tillämpligt, då tjufven redan hunnit sätta det stulna i säkerhet.
I fråga om åverkan finnas motsvarande bestämmelser i 24 kap. 16 §. Jfr Jakt.St. § 23 och K. F. om skogarna i riket den 1 aug. 1805 § 67 mom. 1.
1 § sägs, för att dymedelst aftvinga honom skuldebref, kvittobref eller annan dylik handling, hvarigenom hans eller annans egendomsrätt kränkas skulle, varde, om sådan handling aftvingas, dömd för rån, men eljest,
för försök till rån, efter ty i 1, 2 eller 3 § för hvarje fall stadgadt är.Lag-Com. har (i 23 kap. 6 § Str.B) upptagit detta med rån likartade brott (utpressning) och anför i motiverna: "Enahanda medel som vid annat
rån användes här af gärningsmannen, och straffbarheten är densamma. Skillnaden består endast däruti, att då med rån åsyftas oloflig ockupation af annans lösa egendom, i afsikt att den sig tillägna, går afsikten här ut på förvärfvande af en rättighet, eller befrielse från en förbindelse, hvarigenom den angripne eller annan skulle lida skada å sin egendom. Genom våldsamt aftvingande af det, hvartill man själf äger rätt, t. ex. utställandet af skuldebref på en verklig fordran eller kvittobref å en betald summa, blifver den tvungnes egendomsrätt ej kränkt; och sådan gärning hörer följaktligen ej under kategorien af den nu beskrifna brottslighet. Den år straffbar på den grund, att man själf egenmäktigt tager sig rätt, och kan, efter omständigheterna, äfven vara det, såsom brott emot frihet, eller emot annans lif eller hälsa" Jfr 10 kap. 20 §, 15 kap. 22 och 23 §§ samt 14 kap.
"Öfverfaller annan med våld" betecknar ett angrepp med hvad 1 § benämner "våld å person". Jfr Hagströmer, Sv. straffrätt s. 145.
Tvifvelaktigt är, om under utpressning i 5 § kommer det fall, då man tvingar en annnan att utlämna en färdigskrifven handling, ty lagrummet i fråga synes endast afse tvång att utfärda en (ej förut befintlig) handling.[7] Är den redan utskrifna handlingen ett löpande dokument, kan tvånget att utlämna detsamma eventuellt falla under vanligt rån.
Jfr Uts.L. §§ 25, 26.
Föremålet för brottet i fråga måste vara ett dokument, hvars tillgripande kränker äganderätt, ej t. ex. ett medgifvande af vederbörande giftoman till uttagande af lysning.
Rättsfall ang. 5 § finnes refereradt i Naumann 1886: 637.
annan, att denne däraf får svår kroppsskada, eller hafva pinliga medel blifvit använda för att tvinga till egendoms upptäckande eller utlämnande eller till utgifvande af sådan handling, som i 5 § nämnd är;
varde dömd till straffarbete på lifstid eller i tio år.Denna kvalifikationsgrund föreslogs redan af Lag-Com. (Str.B. 23: 3).
Ingen skillnad göres emellan det fullbordade brottet och försöket.
Angående betydelsen af "svår kroppsskada" se 14: 10.
Orden "använda pinliga medel" innebära, att man länge och varaktigt tillfogar annan kroppsliga smärtor af viss styrka. Jfr 15: 11 "pina". En örfil, ryckande i håret etc. är ej tillfyllest.[8]
öppen sjö, för att bemäktiga och tillägna sig fartyg eller gods; dömes, för sjöröfveri, ehvad tillgrepp sker eller ej, till straffarbete på lifstid
eller i tio år.Stadgandet i fråga återfinnes i M.B. 21: 1 och upptogs i Lag-Com:s förslag. (Motiven: "i anseende till den stora faran af rån, som föröfvas å sjöfarande i öppen sjö, där hvarken statens skyddsmakt eller enskildas hjälp kan anlitas eller är tillgänglig"). Se Hagströmer, Sv. straffrätt s. 634.
Begreppet "öppen sjö" afgöres efter folkrättsliga principer. Jfr Lag om rätt till fiske den 27 juni 1896, där "öppna hafvet" ställes i motsättning till "insjöar" och "inomskärs", samt K. Kung. den 5 maj 1871, som begränsar svenskt fiskevatten till en geografisk mil från land eller ytterst från svenska kusten beläget skär, som icke ständigt af hafvet öfversköljes.
Försök till sjöröfveri straffas lika med fullbordadt brott.
att han däraf ljuter döden; miste gärningsmannen lifvet eller dömes till
straffarbete på lifstid.Den stränghet, hvarmed det fall, att den misshandlade af våldet omkommer, bestraffas, motiveras däraf, att erfarenheten visat, att den, som gått åstad att föröfva rån, vanligen varit, för ändamålets vinnande, färdig att begå hvad brott som helst, äfven att vid minsta motstånd eller tecken därtill döda den han fruktade kunna hindra hans förehafvande eller upptäcka brottet. Om den rånade blifvit misshandlad till döds, får gärningen således anses äfven hafva ingått i gärningsmannens med öfverläggning fattade uppsåt att råna. (Se Tablå, innefattande jemnförelse emellan Lag-Com:s Förslag till allmän Criminallag och den nu gällande, 1841, s. 190.)
Äfven i ifrågavarande lagrum likställes rån och försök till rån.
Den angripnes död skall hafva förorsakats af våldförandet (ej af t. ex. skrämsel).
Jfr de under § 1 anmärkta rättsfall.
nämndt är, gjort sig skyldig till straff efter 3 kap. 4 §; då må det straff ej lägre sättas, än till straffarbete i två månader. Om sådan delaktighet i rån, som i 20 kap. 12 § om stöld sägs, vare lag, som där stadgadt finnes.
Lag den 20 juni 1890.Den år 1890 vidtagna straffnedsättning i första punkten föranleddes af mildringen i 1 §:s bestämmelser.
Ang. första punkten, hvilken afhandlar medhjälp af den art, som afhandlas i 3: 4, är att märka, att här ej liksom vid tjufnad (20: 10) stadgas straff såsom gärningsman. Stadgandet i denna punkt har endast fastslagit ett straffminimum af två månaders s. a. (i 3: 4 är minimum 5 kronors böter).
Andra punkten afser s. k. efterföljande delaktighet. Därest fautor tagit befattning med gods öfver 15 kronors värde, straffas han för stöld, eljest för snatteri. Likasom vid tjufnad är här endast fråga om s. k. reell faution. Jfr Hagströmer, Sv. straffrätt s. 372 o. f.
eller 8 §, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig. Lag samma vare, om någon efter 9 § gjort sig förfallen till straffarbete i minst sex
månader. Lag den 17 mars 1905.Lagrummet lydde i 1864 års strafflag:
eller 8 §, skall ock dömas medborgerligt förtroende för alltid eller på viss
tid förlustig.Jfr 2: 19, hvilket lagrum ändrades 1890, hvilket åter föranledde jämkning i 10 §.
Men därjämte fogades till det äldre stadgandet i 10 § ett tillägg, som motiverades sålunda: "Då den, som dömes till straffarbete för sådan delaktighet i rån, hvarom i 9 § sägs, framdeles såsom hittills alltid bör drabbas .af förlust af medborgerligt förtroende, har, med anledning af ändringarna i de allmänna stadgandena om denna påföljd, en föreskrift i sådant syfte intagits i 10 §." (Jfr 3: 13).
Sista punkten i 10 § har erhållit sin nuvarande lydelse genom Lag om ändring i vissa strafflagens bestämmelser angående förlust af medborgerligt förtroende den 17 mars 1905.
Jfr stadg. i Str.L. 5: 2, 3.
Ang. rån af krigsman finnas bestämmelser i Str.L. för krigsmakten den 7 oktober 1881, kap. 9, §§ 117-122.
- ↑ I landskapslagarna hade rån en mycket vidsträckt betydelse, så att därunder innefattades uppenbart bemäktigande af en rättighet (t. ex. Ö. G. L:s fæstninga ran, ingripande i giftomans rätt) eller af lös eller af fast egendom (t. ex. Ö. G. L:s och V. G. L:s iorþæ ran, afhändande af annans fasta egendom). Rån i inskränkt mening utmärktes af ett öppet våldsamt bemäktigande af annans lösa egendom. Jfr Olivecrona a. a. s. 7 och Antell a. a. s. 125 o. f. Angående rättsuppfattningen å 1700-talet se Abrahamsson, Anmärkningar till Landslagen 1726 s. 716 ("rån skier uppenbarligen – – med öfwerwåld eller rappande").
- ↑ I M.B. 20 kap. (om hemfrid och rån) heter det i 9 § "Rånar man, och med fullt wåld tager af annan, i hans hus, gård, skiep, å gato, eller å wäg, något, hwad thet helst wara kan, mer eller mindre; miste lif sitta Jfr 10 § "tager frucht med wåld". "Fullt wåld" betyder så mycket våld, som varit tillräckligt för att hindra den anfallne att försvara sin egendom.
- ↑ Jfr Winroth a. a. s. 186 o. f., Olivecrona a a. s. 34 o. f. samt Antell a a. s. 279 o. f.
- ↑ Hagströmer (Sv. straffrätt s. 613) anser rån vara ett kvalificeradt tillgreppsbrott. Jfr Carlén, Kommentar s. 354. Antell (Sveriges Rikes strafflagar, sakregister s. 14) bestämmer rån såsom ett sådant tillgreppsbrott, hvarigenom man i uppsåtligt rättsvidrigt tillägnelsesyfte med våld eller hot, som innebär trängande fara, tillvällar sig besittningen till annans sak. Jfr Just.-statsministerns Und. berättelse ang. brottmålen i riket år 1841 s. 31 och år 1842 s. 49, däri rån finnes upptaget under rubrik "stöld: kvalificerad".
- ↑ Jfr Hagströmer, Granskning af förslaget till Str.L för Finland s. 85 och 112, där Hagströmer såsom exempel på en konkurrens, som till en del är ideell och till en del reell, upptager det fall, då någon begått våld å kvinna, i afsikt att både råna och våldtaga henne samt fullbordat dessa afsikter. Jfr Hagströmer, Sv. straffrätt s. 677-679, 716 och 724.
- ↑ Ang. tolkningen af de i 5: 7 (nödvärn) förekommande orden: "öfverfallen med våld eller hot, som innebär trängande fara" se Hagströmer, Sv. straffrätt s. 145 o. f.
- ↑ Jfr Carlén, Kommentar, s. 357, och Antell, Om tillgreppsbr., s. 349. Den sistnämnde hänför under 5 §, då man tvingar en annan att utlämna ett redan färdigt dokument, hvarigenom dennes eller annans egendomsrätt kränkes, förutsatt nämligen att handlingen icke är löpande och det sålunda erfordras ytterligare påteckning.
- ↑ Jfr Carlén, Kommentar s. 271 och v. Liszt, Lehrbuoh s. 445.