Kongl. Teaterns närwarande tillstånd
← Till Swenska Minerva |
|
Kongl. LandtbruksAkademien → |
Ur Nyare Freja, tryckt i Nyare Freja 1839, n:r 82 (15 Okt. 1839) |
Kongl. Teaterns närwarande tillstånd.
Att börja med Teaterdirektion, vore visserligen i sin ordning; men hvad detta ämne särskilt beträffar, är vår tanka redan så tillräckligt ådagalagd, att vi för vår del ej känna något behof af att vidare offentliggöra densamma; ej heller kan det gerna löna mödan att strö ut sina ord för vinden, och hvad behöfves väl för öfrigt publicitetens dom, när publiken redan brutit stafven? Hr Forsberg besitter, i egenskap af räkenskapskarl, otvifvelaktigt mycken förmåga, hvilken det vore en stor orättvisa att söka fråntaga honom; men konsten att räkna och beräkna är i många hänseenden ej densamma, Sålunda kan det t. ex. vara ganska riktigt räknadt, att, genom så och så mycken förhöjning på hvarje biljett, så och så mycket större plus inbringas af teatersalongen; men om inga utsigter finnas till att något dermed homogent plus från sjelfva scenen kan vinnas, så uppkommer ovillkorligt ett streck i räkningen, som man helt enkelt kan kalla för brist på beräkningsförmåga. Hade Hr Forsberg haft den sistnämda, skulle han säkert hafva funnit, att, såsom det sceniska nu handhafves, hade varit bäst nedsätta de höga förhoppningarna på publikens frikostizghet. Hr Backman äger utan tvifvel god vilja, men förmågan att göra det goda, är ej allom gifvet. Den som inser, hvilken hög grad af beläsenhet och urskillning en Teaterdirektör måste äga, har redan insett Hr Backmans ställning. Om man ej af en Teaterdirektör tror sig kunna begära någon reformationsförmåga i smakens bildande eller förädlande, fordrar man åtminstone af honom förmåga att tillfredsställa de hos publiken för det närvarande herrskande pretentionerna. Huruvida Hr Backman mäktat ens det sednare, torde bäst bevisas af den tomma repertoiren och den tomma teatersalongen. Dock, för att, hvad den tomma salongen beträffar, ej helt och hållet vältra skulden på Hr Backmans axlar, bidrager dertill, som vi nyss nämde, till ingen ringa del den förhöjda prisbestämningen. Dessa båda Direktörer ligga således i uppenbar strid emot hvarandra. Hr Forsberg har försvårat möjligheten för spektakelgångare, utan att beräkna sin kamrats förmåga för scenens uppehållande; Hr Backman har å sin sida, genom sin kamrats kalkyler, blifvit försatt i än större förlägenhet. Detta förhållande, som allt mer och mer förökar teaterskulden, påskyndar det upplösningstillstånd, hviiket nu, om någonsin, är nära sitt fallkommande. Det behöfdes derjemte blott en stöt på Kongl. Teaterns monopolrättighet, för att få bestämdt slag i saken, och att denna är förberedd, känna vi af Hr Torslows öfverenskommelse med Sällskapet Thalia i Kirsteinska huset. Något maktspråk till häfvandet af nämde öfverenskommelse är så mycket mindre att befara, som man har på halsen Riksdagen, hvilken, vid frågan om den stora teaterskuldens betalande, nog torde ha för afsigt att gå till den egentliga roten af ifrågavarande skuldsättning, och, i följe deraf, äfven i händelse af dennas godkännande, nog torde vilja, på hvad sätt som helst, förebygga möjligheten af en itererad, ett förebyggande, som alldeles icke kan tänkas i förening med det system, som, under Kongl. Teaterns sednaste år, städse varit följdt och hylladt. Således kan man anse stöten för säker, och har den en gång väl blifvit gifven, kan man vara förvissad om att den skall följas af flera.
Men vändom våra blickar ifrån Direktörsskapet, med dess debet och credit, och låtom oss som hastigast taga i betraktande sjelfva scenen och dess resurser, sådana de nu för det närvarande sjelfmant framställa sig. På personalen i allmänhet är väl ingenting att klaga, ty rätt använd och begagnad, väl sammanhållen och uppmuntrad under en god Direktörs hand, skulle mycket dermed kunna uträttas; men det fordras äfven ett annat reqvisitum, nästan lika nödvändigt som talangen, det nemligen, att den högförnäma fördomen icke rynkar på näsan åt dem, som egnat sitt lif och sin verksamhet åt denna sköna konst. Man fordrar af en aktör eller aktris, att de skola återgifva roller, som hafva sin motsvarighet eller sitt original på hvarje punkt af Samhället, på samma gång som man nästan så godt som utestänger dem från hvarje tillfälle att deltaga i det högre samhällslifvet, hvarmed vi icke blott förstå denna skråklass, hvars värde hufvudsakligast ligger i namnet, kläderna och möblemanget, utan synnerligast den, hvars kunskaper och höga bildningsgrad utgöra det enda och sannaste adelsmärket, Vi vilja, med förtigandet af en mängd andra exempel, blott nämna ett, som tillräckligt stämplar löjligheten af detta förhållande. Tvenne ynglingar mötte hvarandra en gång, för några år sedan, på en gata i Stockholm. Den ena, som i den han mötte igenkände en Gymnasiikamrat, framgick och helsade med denna förtrolighet, som för blott en eller tvenne månader förut dem emellan varit vanlig. Den andra studsade tillbaka några steg och förklarade öppet, att den nya ställning af samhällsförhållanden, hvaruti de nu kommit, nu mera förhindrade en dylik förtrolighet. Den förre var nyss blifven Aktör vid Kongl. Maj:ts spektakler; den sednare nyss inskrifven Kornett vid Lifgardet till häst. Detta exempel, som har otaliga motsvarigheter äfven der, hvarest man har anspråk på att ungdomsoförståndet skall vara utplånadt, bevisar hela ömkligheten och dumheten i en fördom, som lyckligtvis blott här i landet har sin varelse. Derföre förtjena Hrr Westerstrand och Forsberg allt beröm, för det de ej ansett sina familjer lida af umgänget med flera af teaterpersonalen. Hr Backman äfvenså, ehuru den öfverdrift, han deruti ådagalägger, ej alltid öfverensstämmer med den försigtighet han är skyldig sin plats såsom Direktör.
När man nu öfverväger denna omständighet och dertill betänker, hur föga uppmuntran den dramatiska konstnären i öfrigt äger, då, såsom Beskow säger, »ögonblicket är hans efterverld», torde man med skäl kunna förundra sig öfver, att teaterpersonalen är sådan den är. Vi hafva, först hvad den dramatiska delen deraf vidkommer, Hrr Almlöf och Dahlqvist, talanger som, rätt placerade, skulle kunna bepryda hvilken teater som helst. Då den förre, i hvars spel sällan öfverdrift ingår, står framföre i roller som ligga inom diktens område och hvilkas karakterer sakna motbilder i verkligheten, äger den sednare, som vanligtvis i dylika partier öfverdrifver, en förmåga att studera sig in i gifna, med naturen öfverensstämmande, karakterer. Då Hr Dahlqvist, efter vårt omdöme, såsom Frans Mohr, icke skulle kunna tillfredsställa oss till sådan grad som Hr Almlöf verkligen det gör, skulle han deremot, såsom Wallenstein, vara förträfflig. — Vidare hafva vi Hr L. Kinmansson, hvars plats utom första rangens konstnärer endast och allenast torde ha sin rot i hans alltför sena uppträdande i betydligare roller, och Hr Svensson, denne dock i en vida inskränktare genre. Hr Hyckert förenar med icke ovanliga anlag mycken säkerhet på scenen; men blef för tidigt tillbakasatt, så att det nästan synes, som hade håg och förmåga att vidare fortskrida, nu mera gifvit vika för liknöjdheten. Hr Stjernström är ung, besitter mycken värma och rörlighet, förenar kärlek och allvar för konsten, och kan, genom fortsatta studier, blifva af mycket värde för scenen. Hr Sundberg har goda anlag, fördelaktig figur, men röner föga uppmuntran derigenom; att han alltför sällan får tillfälle i någon vigtigare roll framträda. Båda dessa ynglingar sakna olyckligtvis ledare, hvaraf de hafva verkligt behof, för att ej genom sjelfförtroendets insteg stanna på halfva vägen. Hr Forsberg har nyss framträdt och detta icke ofördelaktigt. Bland fruntimmerspersonalen hafva vi i första rummet Fru Eriksson, den enda återstående af en god förgången skola; vidare Mamsell Högqvist, som, ifrån att «tå på den lägsta mest förhoppningslösa ståndpunkt af skådespelareförmåga, endast genom egen energi och arbete gjorde ett lika lyckligt som förvånande steg; Fru Hjortsberg, som med bortläggandet af något sjelfförtroende och någon vårdslöshet, borde kunna höja sig vida öfver hvardagligheten; Fru Almlöf, behaglig, naiv och lycklig i roller af mindre utsträckning; Fru Bock, användbar i mycket och utmärkt i vissa roller — de trenne sistnämda konstnärer dessutom ganska nyttiga i vaudevillen och operetten. Den Dramatiska scenen är säledes i många afseenden lyckligt besatt, och borde en god Direktör dermed kunna utföra mycket för konsten och smaken tillfredsställande. — Helt annat är förhållandet med Lyriska scenen. Väl finnes å fruntimmerssidan ingen brist, så länge Mamsell Lindd och Fru Gelhaar, Fru Enbom icke heller förglömmandes, finnas; men karlpersonalen — — hvilken bedröflig utsigt öppnar sig ej för våra ögon, när vi taga denna scen i skärskådande! Med undantag af Hr F. Kinmanson, finnes ingen af den manliga sångpersonalen numera mäktig att i operan med någon utmärkelse uppträda. Hr Sällström, redan för ifrågavarande scen förlorad, ligger nu på dödssången, och Hr Lindström har i afton sin afskedsrecett, Hrr Habicht och Pfeiffer äro med hvarandra på samma ståndpunkt, men, ehuru af nytta för sångscen, kunna de likväl ej med minsta fördel uppträda i en hufvudroll. Hr Günther står, ehuru ung, öfver dessa sednare både i egenskap af aktör och musikalisk bildad sångare; men saknar röst, tillräcklig stark att fylla en större sångroll. Hvad, under sådana förhållanden, operans Öde måste blifva, torde vara lätt att förese, så framt ej Dircktionen med det snaraste vidtager någon kraftigare åtgärd, än hitintills, till nämde scens upprättande. Nog finnas röster här i landet; men de komma ej sjelfmant fram. Derföre skulle det ej skada, om någon af Hrr Direktörer då och då gjorde en liten resa kring landsbygden — — och kanhända vore mer än en Postiljon att finna.
Det enda, som i någon mån kan mildra domen öfver TeaterDirektionen, är att den emotagit ett svårt regemente, hvars ordnande fordrat vida mer än vanliga krafter och att försöket att lappa en förfallen byggnad är lika gagnlöst som otacksamt till sina följder. Det närvarande Teatersystemet måste derföre kullstörtas, de murkna spillrorna undanrödjas och en ny byggnad resas på helt annan grund än den nuvarande. Utom en dylik revolution hjelpes Teatern aldrig; och vilja vi en annan gång försöka yttra oss något om sättet för en sådan.