Till Swenska Minerva

Ur Nyare Freja, tryckt i Nyare Freja 1839, n:r 81 (11 Okt. 1839)

Till Swenska Minerva.

När Minerva en gång var ung eller lätt på foten, d. v. s. innan den vördnadsfulla bindsulan dervid satt, har hon helt säkert, under jagt efter änder och beckasiner, någongång medföljt träskets stränder och dervid tagit i betraktande denna af sjöväxter poch gräs rika mantel, som öfverhöljer detta bottenlösa grumliga djup och mörker, prålande, så länge solens strålar derpå falla. Hon skulle i allt detta funnit sin egen bild. Ju mörkare, gyttjigare och mer stillastående statselementet framställer sig, desto flitigare och oförtrutnare lägger hon sig deröfver, i afsigt att med sitt hela väsende, sin qvickhet och lekande penna, fördölja det bottenlösa mörkret — och utbreder sig i granna lockande färger, nb. så länge det behagar nådens sol att derpå skina; ty sätt ett moln på himlahvalfvet, och färgspelet skall vara förbi. Att af en sådan ytlighet vänta sig sanning, framställd i form af skäl och bevis, är fruktlöst: att af Minerva icke mötas af annat än maktspråket, är gifvet. Derföre torde det vara tid på att äfven vi, med all den respekt för Fruns år och i följd deraf iråkade ovighet, vi äro skyldige Frun, liksom hvarje annat qvinnligt passivt väsende, något röra i, träskblommorna och rud-stimmet.

Vi börja således att fråga Frun, med hvad skäl hon påstår sig äga «fullt medvetande» af av Freja »står under inflytelser» och att undertecknad skulle vara orsaken dertill? Den som låter andra inflytelser än egen öfvertygelses verka på sig, är, efter vår tro, en karakterslös person, som hvarje ögonblick, lik Italiens bravo, kan sälja heder och lif för de lumpnaste motiver. En dylik beskyllning går således på heder och ära. Man skakar icke gerna en sådan ur armen, utan att man antingen är säker på sin sak eller öfver all höfva oförskämd. Kan Minerva ej, hvartill vi härmedelst på det kraftigaste uppmana henne, i den ringaste mån, sättet bekymrar oss ej, bevisa hvad hon sagt och sålunda uppdaga, under hvilka »inflytelser» Freja står, så har hon i och med detsamma dömt sig sjelf till det andra alternativet. Följer Minerva sedan den vanliga taktiken, att sätta liknöjdhetens köld emot vår uppmaning, så skall det ligga i vår sträfvan att hålla henne så varm som möjligt, det lofva vi. Anser hon sig åter helt makligt, efter ett utkastadt skymford, kunna lägga sig och blunda för alltsammans, med ett förnämt affekteradt småleende på sina läppar, så skola vi väcka henne, och det utan risk, ty hvad hon än hvilar på, några lagrar<('/i är det icke, det är säkert.

—e.