Bedröfligt tecken inom Publiciteten

Ur Nyare Freja, tryckt i Nyare Freja 1839, n:r 80 (8 Okt. 1839)

Bedröfligt tecken inom Publiciteten.

Det är i sanning ej bland de minst bedröfliga tecken inom Publiciteten, att man nu mera ej vågar ett sjelfständigt omdöme, om detta än är på den solklaraste sanning grundadt, utan att man i och med detsamma blir ett mål för de mest ogrundade insinuationer från så väl ena som andra sidan. Vi hade för någon tid sedan skrifvit en artikel om Poliskammarens sednaste bedrift, för hvilken vi ådragit oss icke allenast Minervas, utan äfven Aftonbladets och Dagligt Allehandas högljudda missnöje: Minervas derföre, att vi, af kärlek för rättmätiga fosterländska anspråk, ansågo oss böra klandra en auktoritets åtgärder, som, minst sagdt, väckt hela samhällets ovilja, och hvilka, om de fritt och obehindradt fingo framrasa, otvifvelaktigt skulle rubba urgammal tro på lag och rätt här i landet; Aftonbladets och Dagligt Allehandas derföre, att vi, med anledning deraf, omnämde en annan auktoritets åtgärder, som åsyftade, att hejda och bestraffa den förenämdas. Är Minerva, en tidning i mångahanda ämnen med mycken talang och insigt redigerad, då den enda här i Sverige, som år blind för det bristfälliga och förnuftsvidriga, hvilket allt mer och mer tager öfverhanden hos närvarande Polissystem? — Äro väl Aftonbladet och Dagligt Allehanda, sedan de i åratal klandrat Regeringens och dess Embetsmäns ajourneringssystem och långsamhet i vigtiga måls beifrande och afgörande, just de, som skola klandra oss derföre, att vi råkade omnämna, att JustitieKanslern, genom handlingarnas i Sandegrenska målet remitterande till HofRättens Advokatfiskalsembete, förekommit JustitlieOmbudsman? — Så är det likväl, att dömma af det anfall, hvarför vi på nytt varit utsatte, ett anfall så mycket mer kännbart, som vi ej ännu tro oss hunnit den grad af betydenhet inom Publiciteten, att vi kunna sätta oss öfver orättvisa beskyllningar, utan i följe deraf måste blifva ett lika lättgripligt som känsligt föremål för deras udd. För öfrigt, när man nu i allmänhet varit af den tankan, att JustitieKansleren, om någon, är identifierad med Regeringen, om vi då trodde, att nämde Embetsmans kraftmesyr mot Hr Hultberg var ett uttryck af samma Regerings tanke och vilja i den saken, är denna tro så onaturlig, att hon derföre måste bli en brännpunkt för alla ensidigheternas bannstrålar? När allt hvad vi i ifrågavarande ämne skrifvit, är så sannt, att vi trotsa hvem som helst att bevisa motsatsen, synes det ej då som vore allt nu för tiden af ödet bestämdt, att endast partisinnet måste lefva och regera, om det också vore på hederns och samvetets bekostnad?

—e.